Det kommer ta tid innan hon känner sig hemma i flocken. Men hon vill inte verka liten och hålla sig utanför. Hon är en del av en gemenskap nu. Och hon vill inget hellre än att bli en verklig del av den. De har varit ensamma så länge. Att den lilla svarta vargen överlevt de tidiga valpåren ensam är väl något av ett mirakel? Lite hjälp fick hon på vägen. Men det var väl deras gemensamma envishet som höll kroppen vid liv. Mor försvann tidigt. För tidigt. Men de är inte ensamma längre.

Den lilla svarta ungtiken försöker utforska reviret lite på egen tass. Dimman ger skogen en kuslig känsla men trots att den har ett sådant namn som Döda skogen så verkar den inte så död. Trädens gren och lövverk ligger som ett lock över skogen. Stänger ute ljuset. Den här skogen är mycket mörkare än Kaiwood som sprudlar av liv. Men en liten bekant känsla tycks ändå finnas här.

Den lilla svarta vargen stället sig vid foten av ett träd. Det ser rätt stabilt ut. Vargen reser sig på bakbenen och lägger framtassarna mot trädets bark. Klorna fälls ut och med ett skutt grabbar hon tag om stammen med alla fyra ben och börjar sedan i inte så graciös ekorrstil att klättra uppåt. Efter viss möda lyckas den lilla svarta att ta sig upp till en lågt sittande gren som verkar stark nog att bära hennes tyngd. Inte för att hon väger så mycket heller. Hon placerar sig på grenen och andas ut. Det här känns bra. Att befinna sig i en skog igen efter att ha vandrat så många trädglesa områden sedan hon lämnade Kaiwood. Även det mörka inom henne verkar belåten för stunden.

[PAX TILL LEVIATHAN]

Leviathan och Frihet gick sida vid sida genom flockens revir. Båda två hade kommit att tycka om Döda skogen rätt mycket, det var dock främst för att skogen tycktes mindre och mindre död för var dag som gick. Marken var gräsbeklädd och mjuk att vandra på, och trädkronorna var som ett grönt tak över deras huvuden.

Efter en liten stund ilade Frihet upp längs stammen på ett träd och gick ut på en av de höga grenarna. Hon tog sats och sprang så långt som grenen sträckte sig innan hon susade genom luften och landade på grenen på ett näraliggande träd. Levi fick börja springa för att hålla jämna steg med henne. För att vara en iller, och ha väldigt korta ben, var hon förvånansvärt snabb. De fortsatte på samma sätt en bra bit. Frihet studsande från träd till träd, och Levi småspringandes nere på marken. Men efter ett litet tag saktade Frihet ner tills hon helt stannade.
~ Någon mer är här ~
Leviathan vädrade i luften i ett försök att finna det doftande avtrycket från denne 'någon'. Han fångade upp den, och kunde relativt snabbt placera den.
~ Vän ~, svarade han Frihet i tanken.
~ Vän ~, konstaterade Frihet lugnt. Hon klättrade dock ner från träden och kom fram till Leviathan. Hon klättrade upp längs med hans ben och intog sin bekanta plats bland all päls i den unga hanens nacke. De började sedan bege sig mot vargen.

Det känns skönt att ligga på grenen. Bekant. Tryggt. Men helt annorlunda. Ibland grips hon av hemlängtan. Ibland undrar hon vad som hade hänt om hon stannat i Kaiwood. Försvarat sin lilla plats i världen. Som nu när hon vandrat länge tycks ännu mindre. Som ett grässtrå bland så många andra. Det var inget speciellt. Men det var hennes hem. Hon har gett upp det för ett nytt mål. Att bli stor och stark. Shiva kläckte den tanken inom den lilla svarta vargen. Det känns bra att ha ett mål. En orsak att bli bättre. Hade hon stannat i Kaiwood hade hon förmodligen inte kunnat växa lika fort.

När vi är tillräckligt starka kan vi kliva över alla andra. Det mörka spinner belåtet och verkar smida planer.
Det räcker med att kunna försvara oss själva. Svarar den lilla svarta.
Och täppa till truten på de som tror de är bättre.
Den lilla svarta fnissar åt den mörkes skämt som ändå bestod av så mycket allvar. Nog vill hon kunna täppa till truten på de som vill ha henne ur vägen. Hon har redan lärt sig att överleva. Nu vill hon lära sig att leva.

Någon närmar sig. En gemensam tanke far genom skallen när ljuden av steg hörs. Den glödande blodröda blicken söker över området nedanför. Uppe i trädet har hon mycket bättre sikt. Hon får syn på den vita vargen som kommer gående. Hon känner igen honom som en av medlemmarna i flocken. En ung hane. Leviathan. Den lilla svarta överväger om hon ska hälsa eller om hon ska vänta tills han upptäcker henne. Eller vad ska hon göra? Hon vill inte verka oartig. Kanske borde hon klättra ner till marken igen? Hon reser sig på grenen.

Doften blev starkare ju mer de båda gick, och snart blev den så stark att Leviathan antog att de måste vara alldeles i närheten av varandra. Frihet klättrade ner från honom och tog några skutt framåt innan hon stannade. Leviathan följde henne med blicken. Såg hon någon? Han gjorde det inte, men han borde nästan kunna göra det nu. Så var va vargen?
Frihet pep till och Leviathan följde hennes blick för att se vart hon kollade. Blicken vreds framåt, och en bit upp. Och mycket riktigt, där, på en trädgren befann hon sig. Leviathan tippade huvudet på sned. En varg som klättrade i träd? Högst besynnerligt.
"Hej", sade han, och även Frihet hälsade med ett litet pip. Hon kunde inte formulera sig och tala på det sättet de andra kunde, så hennes kommunikation med andra bestod endast av ljud och rörelser.
"Nagini, va?" frågade han sedan. Han var ganska säker på att hon hette så, men han hade haft fel förr.

Hon bestämde sig för att vara tyst och iaktta. Eller det mörka inom henne övertalade henne till det. När den vita hanen med de gröna ögonen sett henne och hälsat. Till och med kommit ihåg hennes namn så visar sig ett litet leende på de svarta läpparna.
"Hej".
Vad är det med råttan? Det mörka hånskrattar och leendet på den svarta ungtikens läppar brednar något så huggtänderna blottas.
Jag har aldrig sett något sådant djur förut men jag är ganska säker på att det inte är en råtta. Nyfiket ser hon på den lilla vita varelsen som hon sett tidigare vid Leviathan's sida. De måste vara vänner. Tänk om hennes vän också kunde ha en fysisk form?
Jag har din form. Den lilla svarta himlar med ögonen. Leendet är borta.
Du vet vad jag menar. Sedan backar hon tillbaka samma väg hon kom ifrån och klättrar något osmidigt ner från trädet. Det måste se väldigt klumpigt ut för en utomstående men hon tar sig ner utan större problem i alla fall.
Elegant som en fet sork! Hånar det mörka.
Käften. Den lilla svarta biter tillbaka. Hoppas inte Leviathan tycker som det mörka.

"Ja, Nagini. Och du är Leviathan?" Svarar hon tillslut hanen när hon tryggt står med alla fyra tassar på marken igen. Leendet är tillbaka och den glödande blodröda blicken ser nyfiket från vargen till den lilla vita... vad det nu är, och tillbaka igen.
"Vem är din vän? Jag tror inte jag uppfattat något namn". Hon ser lite ursäktande på den lilla varelsen.
Råtta!

[Kursivt är när Nagini talar med mörkret inom henne. Och det är inte tankar utan de bara kommunicerar. Mörkret kan även ge andra obehagskänslor om de inte bär på mycket mörker själva. :)]

Leviathan hade ett vaksamt uttryck i ansiktet när Nagini studerade Frihet. Hon var ett byte i andras ögon, det visste han mycket väl, och han var väldigt mån om hennes säkerhet. Han följde den unga tiken med blicken då hon tog sig ner från trädet igen. Något osmidigt kanske, men ändå bättre än vad Leviathan hade kunnat göra. Att hon kom ihåg hans namn gjorde honom glad och svansen började vifta bakom honom.
"Precis", bekräftade han och log med hela ansiktet. När Nagini sedan frågade angående Frihet skruvade den lilla illern på sig och gömde sig bakom Levis framben.
"Åh, det är Frihet", svarade Leviathan. "Hon är en iller, jag fann henne skadad och för längesedan och hjälpte henne", förklarade han. "Sedan dess har hon varit med mig." Han gav Nagini ett leende. Han förväntade sig inte att hon skulle förstå relationen mellan Levi och Frihet, det var det nog få som gjorde. Levi själv förstod den inte ibland, men han visste att de hörde ihop, och han ville inte tänka på vad som skulle hända om Frihet skulle dö.

Nagini tar ett steg tillbaka när illern gömmer sig bakom Leviathan's ben. Skrämde hon den?
Liknar en munsbit. Det mörka verkar lite missbelåten.
Så oförskämt! Nagini håller sig från att fnysa högt. Istället ler hon utan att visa tänderna.
"Frihet är ett vackert namn". Svarar hon och studerar försiktigt den lilla vita illern.
"Hejsan". Hälsar hon Frihet.
Svansen viftar glatt bakom den lilla svarta kroppen.
"Vad kul att ha någon som alltid är med dig". Fortsätter hon  möter Leviathan's gröna blick.
"Förstår ni varandra?" Svansen viftar lite fortare. Nagini tycker det verkar så kul.
Fåniga valp. Nagini ignorerar det mörka som inte verkar det minsta belåten över hennes uppförande.
Om du hade varit en iller hade vi väl varit minst lika bra vänner. Nagini försöker övertyga det mörka.
Hade jag varit en iller hade du aldrig sett skymten av mig. Ett skratt lämnar de svarta läpparna.
Nagini kniper snabbt ihop läpparna igen och ser upp på Leviathan. Nu har hon gjort bort sig. Vem börjar skratta bara sådär?
Låt oss leka lite. Det mörka spinner belåtet.

Frihet kikar fram bakom hans ben när Nagini talar till henne.
~ Hon är snäll ~, sa Levi i tanken och blickade ner mot illern. ~ Som du sa själv; vän ~
Frihet gick fram helt, men stod fortfarande tätt intill Levi, sin vita beskyddare.
"Ni får ursäkta, vi är vana vid att andra ser henne som mat, så vi brukar båda vara på vår vakt", förklarade han ursäktande. "Men för att besvara er fråga så ja, det är ganska trevligt att hela tiden ha sällskap", sade han med ett leende. "Vi förstår varandra..." Frihet tog några försiktiga skutt fram mot Nagini och kollade storögt upp på den svarte. "Vi kommunicerar via tanken, men ni kan vara lugn, jag är ingen telepatiker", skrattade han sedan.

Nagini ler igen. Glad över att hennes skratt verkar ha blivit förbisett. Svansen fortsätter vifta bakom henne.
"Inte äter man en vän!" Svarar hon och sänker huvudet till illerns nivå och möter dennes blick.
"Hon är söt!" Utbrister Nagini med ett lätt skratt och ser upp på Leviathan igen.
Jag vill spy. Det mörka verkar närmast äcklad av scenen. Att försöka ignorera rösten är inte det lättaste när det trots allt är det närmaste en familj Nagini haft på väldigt länge. Hon skulle inte vara sig själv utan det mörka. Betyder Frihet lika mycket för Leviathan?
Så ni kan höra varandras röster i huvudet?
Som oss? Nagini kan inte låta bli att le ännu större.
Jämför du mig med en råtta? Det mörka väser förnärmat.
I-L-L-E-R! Svarar Nagini med betoning på varje bokstav.
"Är ni också ute och ser er om på reviret?" Kanske kan de göra det tillsammans? Alla tre.
Fyra. Lägger det mörka buttert till.

Leviathan skrattade. Ja, Frihet var söt, det var han tvungen att hålla med om. Hon fick honom ofta att le, och de hade faktiskt väldigt roligt tillsammans. Precis som Nagini uttryckte det så var det kul att alltid ha sällskap.
Frihet tog ytterligare ett skutt närmre Nagini, denna gången med mer säkerhet. Hon stannade dock på behagligt avstånd, och den lilla nosen rynkades när hon sniffade mot den unga tiken.
"Är ni också ute och ser er om på reviret?"
"Ja", svarar han med ett leende. "Vill ni följa med?" frågade han sedan. Det hade varit trevligt att ha lite sällskap på promenaden, och Frihet verkade inte ha någonting emot Nagini. Faktum var att Frihet var mer framåt nu än vad Levi någonsin tidigare hade upplevt. För det mesta gömde hon sig hos Levi, antagligen för att hon var så van vid att andra vargar såg på henne med hunger i blicken.

Nagini sjunker ner lite på frambenen och nosar i luften åt illerns håll när Frihet kommer lite närmare. Öronen står spetsade på huvudet. Och Nagini gruffar lekfull.
Undrar om den smakar lika gott som den luktar. Det mörka vill trycka fram.
Skärp dig! Man äter inte vänner. Svarar den lilla svarta bestämt.
Jag skulle gärna äta dig om jag kunde. Fortsätter det mörka och spinner mysigt.
Du kan ju försöka. Utmanar vargen.
Den glödande blodröda blicken söker sig upp mot Leviathan när han talar igen. Följa med.
"Gärna!" Utbrister hon glatt och reser sig upp. Svansen viftar vildare än tidigare.
Tönt. Suckar det mörka.
Nagini lägger snabbt band på sin egen iver.
"Jag skulle gärna vilja veta mer om flocken och reviret. Kanske ni kan lära mig?" Lägger hon till och tippar huvudet lätt på sne och placerar ett sött leende på läpparna.

Nagini dolde minsann inte sin iver över att få följa med på en promenad, och Leviathan kunde inte låta bli att skratta roat åt det hela. Sakta började han vandra bortåt, säker på att Nagini snabbt skulle hinna ikapp. Frihet slet sig från den svarte och studsade snabbt efter Levi och kom upp jämsides med honom.
"Vad vill ni veta?" frågade han Nagini. "Det finns en hel del", fortsatte han. Ja, det fanns en hel del att berätta egentligen. Han kunde berätta om flockens historia, hur den bildades av hans mor, far och morbror. Hur morbrodern ledde flocken, men att han sedan försvann ivög. Sedan fanns ju kriget, och deras flytt till Döda skogen, för att inte tala om de andra medlemmarna i flocken. Frågan var bara vad Nagini var mest intresserad av.

Hon är inte sen med att följa efter honom. Svansen viftar glatt bakom henne och hon känner sig minst lika glad. Leviathan verkar väldigt snäll. Kanske han kan bli en vän? Det mörka verkar inte roat och rör sig rastlöst. Kanske därför Nagini själv kände att det kliade i kroppen. Det stillas när hon får röra på sig.
"Jag vill gärna veta så mycket som möjligt". Svarar hon glatt och hoppas hon inte låter som någon som bara försöker mata Leviathan på information. Hon är genuint nyfiken och då hon just gått med i flocken så är det väl inte så konstigt att hon gärna vill veta så mycket som möjligt. Nagini har förr mest bara mött på vargar som är så mycket större än henne själv. Men Leviathan verkar inte jättemycket större än henne själv. Han är alldeles lagom. Den lilla svarta vargen väljer att gå på andra sidan Leviathan och låter Frihet ha sin sida för sig själv.

Så mycket som möjligt, alltså? Levi log åt hennes ord och funderade på var han skulle börja. Hur mycket visste hon sedan innan? Hur mycket hade egentligen Aisu berättat för henne?
"Hmm... Vi bodde vid Byoomifallet innan vi kom hit", sade han. Det var kanske lika bra att ta allting från början. "Det var mamma, pappa och Iwaku som startade flocken. Iwaku är min morbror och det var han som var Generalen först. Innan vi skulle flytta så försvann pappa...", Levi fick en klump i halsen när han tänkte på fadern. Han visste inte var hans pappa var, men han kunde säkert ta reda på det med hjälp av sin kraft. Han visste bara inte om han verkligen ville det. Kanske borde tala med Elphaba om saken, rådgöra med systern om vad han borde göra. "...sedan reste vi till Kaiwood, och de vuxna i flocken slogs mot flocken som bor där, The BloodBlooms har jag för mig att den heter. Jag vet inte riktigt hur det gick, för jag och Elphaba var för små för att vara med. Men efter det så flyttade vi hit. Iwaku gav sig iväg efter det och mamma blev General istället", han tystnade och vände en hastig blick på Nagini. Hade hon hängt med, eller hade han sagt för mycket information på en och samma gång?

Hon går tyst vid hans sida och lyssnar på vad han berättar. Hon försöker ta orden till sig men det är lite svårt när det mörka inom henne försöker rikta in hennes fokus på annat. Till sist tar hon ett djupt andetag och lyckas ignorera det mörka. Vad Leviathan har berättat har fastnat hos henne ordvis. Att de bodde i Byoomi först. Något om en morbror och så hade Leviathan's far lämnat dem. Men Leviathan hade i alla fall sin mor kvar. Det avundas Nagini honom för. Öronen på den lilla svarta vargens huvud spetsas när Leviathan börjar tala om Kaiwood. Det här är mer intressant. När Leviathan tystnar så öppnar den lilla svarta munnen.
"Jag är född i Kaiwood. Jag känner till TBB men var själv aldrig en del av den flocken. Jag mötte Shiva en gång och han ville att jag skulle lämna hans skog men jag vägrade". Svansen reser sig bakom henne och hon reser hela sin kropp och reser steget och ser lagom mallig ut.
Mallgroda. Ett flin placerar sig på de svarta läpparna åt det mörkas kommentar.

"Jag är född i Kaiwood"
Levi skiner upp.
"Är ni?" han ser på Nagini med ett genuint intresse. "Jag har inte varit i Kaiwood mer än den enda gången, men skulle gärna vilja se det igen", fortsatte han. Det fanns många ställen han ville se, och han planerade att göra det också, någon gång. Men när han skulle göra det visste han inte, och han befarade att mor inte skulle vilja att han begav sig iväg.
"Alla är inte så... gästvänliga", sade han fundersamt. "Och det förstår jag egentligen, vem vill ha främlingar springandes nära inpå sitt hem. Men att hävda att hela skogen tillhör TBB är lite att ta i", säger han och rynkar lite på pannan. "Man ska nog vara försiktig när det kommer till TBB", lägger han sedan till, en aning frånvarande.

Hon nickar glatt.
"Kaiwood är en väldigt fin plats. Gläntan där min lya ligger är den vackraste platsen jag vet". Berättar hon men blicken blir lite frånvarande en stund. Gläntan är den vackraste platsen. Men hur länge var det ett fängelse?
Kedjan i ditt hjärta är trasig. Vi är fria som fågeln. Leendet lyser åter upp på hennes läppar när hon slänger en glad blick på Leviathan men snubblar på en rot eller något och står på nosen.
Klumpeduns. Hon himlar med ögonen eller var det det mörka?
Den lilla svarta ruskar på huvudet och sätter sig upp. Hon verkar ha klarat sig helskinnad trots att det ömmar på hakan och nosen.
"Hoppsan". Hon börjar skratta. Visa att hon är okej. Vad klantigt av henne. Hon ser på Leviathan igen.
"Kaiwood är en skog värd att utforska. Men Shiva behöver sättas på plats". Säger hon och blicken mörknar och hon ser åt ett annat håll.

"Kanske kan vi se den platsen tillsammans någon gång...", sade han och log mot henne. Han undrade om hon längtade tillbaka? Leviathan själv längtade ibland tillbaka till Byoomi där han och syskonen hade vuxit upp. På den där gamla goda tiden, när de fortfarande hade varit en ordentlig familj...
När Nagini plötsligt ramlade fick Levi bita sig i tungan för att inte skratta. Det var inte snällt att skratta åt andras olycka, även om det såg lite roligt ut när Nagini dunsade i marken. Men när Nagini själv började skratta kunde Levi inte hålla sig och gav ifrån sig ett kort, roat skratt.
"Det finns mycket rötter och liknande här, så se upp med var du går", skrattade han, dock i all välmening.
"Jag kan i princip ingenting om denne Shiva, så jag kan egentligen inte uttala mig om honom", fortsatte han sedan. "Så jag tänker ta er på orden angående honom i detta fallet."

Kanske kan vi se den platsen tillsammans någon gång... Nagini ler åt Levi och nickar sedan lätt.
"Det vore trevligt". Svarar hon. Det mörka är stilla. Som om det håller andan. Kanske skulle Nagini rodna om hon kunde. Tanken på att återse sin hemskog tillsammans med någon så trevlig som Leviathan är något som gör henne väldigt glad. Det gör att hon ser fram emot det. Även om det kanske aldrig kommer hända så är tanken lockande. Och tillsammans med Leviathan känns det som att det skulle kunna bli ett kul äventyr.

Nagini reser sig upp och ruskar på hela kroppen. Svansen och öronen är de sista som slutar fladdra. Sedan vänder hon den blodröda blicken mot den vita hanen igen. Så han tyckte det var kul att se henne ramla? Hon flinar åt honom. Hon går nära och stöter sedan till honom lätt i sidan.
"Rötterna borde se upp för mig". Svarar hon flinande och frustar till. Svart rök slingrar sig ur nosen på henne, sedan tar hon ett vigt skutt över en annan rot som tänkte vara lika sneaky och lägga sig i vägen för henne. Hon väljer att inte kommentera mer om Shiva. Tanken på den tvefärgade hanen gör henne bara irriterad. Och hon vill inte vara irriterad när hon är med Leviathan.
"Är ni född i flocken?" Frågar hon sedan för att få annat att tänka på.

Nagini puttar honom lätt i sidan, något som Levi besvarar med att putta lite tillbaka.
"Säkert", säger han och flinar brett mot henne. Han var säker på att hon skulle lära sig att ta sig fram i Döda skogen utan att ramla. Hon var ung fortfarande, och skogen var ännu nya marker för henne.
Frågon hon ställer drar Levis tankar till en svunnen tid. I hans blick drar något sorgset förbi, innan Levi rätar lite på sig och harklar sig.
"Ja, det är jag", svarade han med ett leende. "Jag och mina systrar. Men min andra syster är inte kvar i flocken", fortsatte han. Det högg till i hjärtat av att tänka på systern. Han hade ingen aning om vad hon höll hus och det gjorde ont att tänka på att hon kanske inte fanns kvar i livet fortfarande...

Nagini fnissar lätt när han puttar tillbaka. Leviathan svarar henne med ett leende. Han är född i flocken. Han och hans systrar. Men en är borta. Öronen drar sig något bakåt på den lilla svarta tikens huvud men de spetsas snabbt igen.
"Det låter kul att ha syskon". Svarar hon honom innan hon börjar gå igen. Själv var det bara hon och mor. Syskonen klarade inte av att bli födda. Nagini har dock aldrig sörjt avsaknaden av syskon. Det mörka har alltid varit hennes lekkamrat.
"Får jag vara din vän, Leviathan?" Frågar hon och vänder sig mot honom. Hanen är kul att vara med. Och så är hans vän Frihet väldigt söt. Och Nagini vill inte känna sig som den nya i flocken. En vän skulle kunna göra tillvaron mycket roligare. Och hon gillar Leviathan. Han har snälla ögon. Efter att ha vandrat ensam så länge men äntligen funnit en plats att leva på, en flock att tillhöra, så har hon bestämt sig för att hålla hårt i de vänner hon finner. Även om det mörka gärna vill fortsätta ha henne för sig själv.

Han skrattar roat åt hennes ord.
"Jodå, ibland är det roligt, men ibland är det jättejobbigt", sade han och tänkte tillbaka på alla de gånger han kivats med syskonen. Speciellt Ira var väldigt tuff mot honom när de var små. Ira. Återigen sved det i hjärtat vida tanken på systern, men han försökte skjuta undan tankarna tills vidare.
När Nagini sedan ställer en fråga vänder han huvudet mot henne. Han skiner upp i hela ansiktet.
"Självklart!" utbrister han glatt, och bredvid honom studsar Frihet några gånger upp och ned, lika glad som han. Han var glad över att Nagini fanns i flocken, han gillade henne. De skulle nog fortsatt komma bra överens, hoppades han.

"Själv har jag inga syskon". Berättar hon. Det var bara hon som levde när de föddes. De andra föddes utan liv. Nagini sveper till med svansen. Men inte är hon ledsen för att vara enda valpen. Hon fick ju mors fulla uppmärksamhet. Så länge det varade.
Hon skrattar glatt när Leviathan utbrister positivt svar. Nagini har nog aldrig haft någon riktig vän tidigare. Och Leviathan kan hon se varje dag. Nagini ler åt Frihet med. Den svarta ungtiken skuttar fram några steg och bönder sig sedan mot den lilla vita illern. Nagini sjunker ner på frambenen i lekinvit.
"Får jag vara din vän med, Frihet?" Frågar hon det lilla djuret.
I bakhuvudet muttrar det mörka att inte tala med maten. Nagini slår dövörat till.

Nagini berättade att hon själv inte hade några syskon. Leviathan kunde inte föreställa sig hur det skulle vara att inte ha några syskon. Han kunde tänka sig att det nog kunde vara väldigt ensamt ibland, samtidigt som det emellanåt säkerligen hade varit skönt. När Nagini sedan går ner på Frihets nivå och inbjuder till lek blir Levi först lite orolig, men försöker sedan att ignorera oron inom honom. Frihet piper glatt till och tag några, om än försiktiga, skutt mot Nagini. Hon slår till mot tikens nos och backar sedan bakåt med små, korta skutt. Munnen på henne är öppen så alla de små vassa tänderna blottas, men ögonen lyser av glädje och lek. Levi kan inte låta bli att skratta roat samtidigt som han själv hoppar fram mot Nagini och försöker att nafsa henne i örat.
Leviathan må snart vara vuxen, men nog hade han barnasinnet kvar. Han mindes att mor någon gång hade sagt till honom att inte förlora det, och det var väl först nu hade började förstå varför. Varför skulle inte även vuxna vargar få leka som valpar ibland? Vuxenlivet och alla dess ansvar till höger och vänster kändes inte lika skrämmande om han visste att han fick vara valp ibland.

[Kom ju på att vi kanske skulle avsluta rollet eftersom du åldrat Nagini. Du kan ju skriva ett sista inlägg, så skulle vi ju kunna säga att de bara lekte och hade det allmänt mysigt :3 <3 ]

Nagini fnissar glatt när Frihet hoppar mot henne och leker. Vargens svarta svans viftar så snabbt det bara går. Hon är överlycklig att hon har funnit två så fina vänner. Nagini kan inte låta bli att skratta högt när även Levi kommer mot henne och nafsar henne i örat. Nagini tar ett skutt iväg från dem båda innan hon skuttar mot Leviathan och nafsar efter hans öra som svar. Sedan skuttar hon åt Frihet's håll och lägger sig platt mot marken så att hon kommer på illerns nivå. Hela tiden hör hon det mörkas ogillande brummande i bakhuvudet. Men det är något som hon totalignorerar just nu för hon har så roligt. Så här roligt har hon inte haft sedan hon var liten och mor lekte med henne. Leken fortsätter till de alla tre är trötta.

[AVSLUTAT]