Åskvilja satt vid kanten mellan Eldskogen och Numoorislätten och halvsov i väntan på att solen skulle stiga över horisonten. Hon väntade på Aisu. En del av henne hade börjat bli orolig över att hon möjligen ångrat sig, eller fått andra förhinder. Hon var ju trots allt en flockledare. Men än var det tidigt.

Men Viljas oro växte allt mer som solen steg. Hon vankade fram och tillbaka längs gränsen, och la sig ner med en djup suck ibland när hon försökte intala sig att Aisu inte skulle komma fortare för att hon slösade energi. Hon försökte ta det lugnt och slappna av.

Solen stod precis som högst på himlen, och Vilja började överväga om hon borde gå snart. Hon tänkte nog vänta lite längre än hon sagt att hon skulle göra, som en säkerhetsgrej, men hon hade inte heller tid att dra ut på väntan för länge. Hon hade en lång vandring framför sig, och skulle hon göra den själv ville hon komma iväg fort.

Solen hade precis börjat vända sin bana neråt igen, och Vilja hade bestämt sig för att vandra när hon plötsligt såg den svarta vargen i skogsbrynet komma gåendes mot henne. Hon andades ut av lättnad, men försökte att inte visa hennes lättnad för Aisu.


"Jag hade börjat tro att du aldrig skulle komma." Sa hon med en något irriterad röst som för att punktera att hon minsann hade fått vänta rätt länge på henne. "Hann du klart med allt du önskade?"

Aisu hade börjat ge sig av från lyorna så fort som solen hade börjat stiga. På vägen hade hon blivit avbruten av både den ena och den andra vargen. När hon sedan väl kunnat fortsätta hade hon fått springa en bra bit av vägen för att hinna. I god tid hade hon dock stannat upp och fortsatt gå istället. Hon ville ogärna komma med andan i halsen, Åskvilja skulle inte få tro att Aisu var mån om att vara henne till lags. Fint folk kommer sent, eller hur var det nu man sade?

Devilstiken både såg och lät irriterad när Aisu nådde fram till henne. Aisus blick smalnade av något.
"Frun är välkommen att göra resan själv om det inte passar sig", sade hon i ett mothugg. Hela Aisu slappnade sedan av lite och hon fortsatte i en mjukare ton; "Men jag ber om ursäkt för att jag är lite sen. Och tackar som frågar, men nej jag har nog inte hunnit med ens hälften av allt det jag hade velat. Men att sköta en flock är ett jobb som man aldrig vilar från", hon gav Åskvilja ett litet leende. Troligtvis kunde inte Devilstiken relatera till hur det var att sköta en flock, men hon kunde kanske ändå föreställa sig.
"Nu ser vi till att komma iväg innan jag ångrar mig", skrattade hon kort. Det var menat som ett skämt, men det låg samtidigt så mycket sanning i hennes ord.

"Då hade jag gått redan om jag önskat gå själv" Svarade hon med ett flin, men hon ville inte reta upp Aisu sen mer än nödvändigt. Vilja kunde förstå att det inte varit ett självklart val att lämna sin flock för en tid framöver för att ge sig av att mörda en tidigare flockmedlem och livspartner. Ja nä, även om Vilja inte var mycket till övers för medkänslor generellt, så var det lätt att sätta sig in i hennes situation.

Åskvilja instämde i vad Aisu sa, och började genast att vandra rakt ut mot den öppna slätten som låg framför den. Den ingav verkligen känslan av hur lång väg de hade framför sig. 

"Du kan kalla mig Vilja." Sa hon som för att inbjuda till en fredlig ton mellan dem. Hon sneglade något på Aisu och betraktade den svarta rödögda vargen och fortsatte sen med blicken framåt. "Har nån sagt till dig att du är lik honom?"

Aisu fick snabbt svar på tal, vilket inte förvånade henne egentligen. När Devilstiken började vandra ut på slätten följde Aisu efter. De första stegen blev osäkra, försiktiga, men hon tvingade sig snabbt att gå i raskare takt. Dels för att komma ikapp Åskvilja, och dels för att snabbare lämnade Döda skogen bakom sig.
"Du kan kalla mig Vilja."
Aisu nickade bara som svar. Hennes blick var riktad framåt när Åskvilja, Vilja, talade igen. Denna gången var det ett enkelt konstaterande, maskerad i en lika enkel fråga. Hon var lik honom. Hjärtat knöt sig i bröstet och hon knep ihop ögonen några korta sekunder. Herregud var surrealistiskt allting kändes. Här var hon på väg att ge sig ut på en resa tillsammans med en varg som hennes far hade kunnat dö för i samma strid där han hade försökt ha ihjäl hennes mor. Förrådde Aisu sin mor nu? Räknades detta som ett förräderi mot mor? Mot Qu? Mot sina valpar?
Hon skakade av sig tankarna samtidigt som hon insåg att hon väntat lite väl länge på att ge Vilja ett svar.
"Ja", andades hon tungt. "Jag vet", hon visste inte riktigt vad hon skulle svara. "Något speciellt du tänkte på?" frågade hon sedan, osäker på om Vilja hade någon baktanke med sin fråga.

Vilja ryckte på axlarna neutralt. Hon funderade en stund. "Nä.. Inte direkt.." Hon vandrade några steg till innan hon fortsatte. "Men jag gillade aldrig Malvado, så jag hoppas du inte är för lik honom bara." Hon flinade något, det var välvilligt menat, men det gick över till att hon nu tänkte mer på sig själv istället. "Men jag är inte så orolig, för vem vill va för lik sina föräldrar? Inte jag iallafall. Jag strävar efter att bli bättre. Jag vill åstadkomma mer." Vilja hade inte riktigt tänkt på det så tidigare. Men visst var det så. Hon ville bli bättre än Shiro främst. Vilja hade sen också antagit att det fanns skäl till att hon aldrig hade sett Aisu i Devils tidigare. Det var trots allt hennes far, men hon hade aldrig brytt sig om att träffa honom där, så han kan ju inte vara till för stort värde för henne. Fullt förståeligt enligt Vilja. Hon hade ju trots allt aldrig riktigt litat på honom.

Aisu tvingade sig att le lite, det Vilja sa var trots allt en aning roande.
"Ni behöver inte vara orolig. Han har aldrig varit min favorit heller", konstaterade hon. Hon skulle aldrig förlåta honom för allt som han gjort, liksom hon aldrig skulle kunna förlåta Fiero för det han gjort. Det smärtade alldeles för mycket att tänka på det, och vetskapen om att en sådan varelse fick lov att existera gav henne rysningar. Det var nog en av anledningarna till varför hon var beredd att göra detta.
"Det är väl aldrig fel att sträva för att bli bättre, så länge bättre faktiskt innebär bättre", svarade hon. "Jag har kanske en fel bild av er i Devils, men när ni säger 'bättre' så kan jag inte låta bli att undra vad det innebär för er... Fler själar på ert samvete? Fler vunna strider?", frågade hon. Hon var nog väldigt stereotypisk i sitt tänkande, men faktum var att hon ärligt talat inte riktigt visste. "Jag menar inte att vara nedlåtande, jag undrar endast...", fortsatte hon sedan. Själv ansåg hon att hon inte kunde bli bättre än sin mor. Den vargen hade öppnat sitt hjärta för någon, litat på honom och givit hela sitt hjärta till honom, endast för att få det utslitet på ett sådant brutalt sätt... Aisu stoppade sig själv mitt i tanken. Det där lät alldeles för lik henne själv, hon hade ärvt sin moders empatiska förmåga, och viljan av att se någonting gott hos andra. Och liksom sin mor hade hon gått på en nit när hon gjort det...

Vilja kunde inte låta bli att skratta till av vad Vilja hade sagt. Hon brukade ju själv aldrig riktigt se sig som en Devils, men såklart skulle alla andra anta massa saker om henne just för att hon är med i Devils.
"Haha ärligt så har jag aldrig gillat Devils heller. Jag tar inte en nedlåtande ton personligt. Men själar på samvetet? Nja jag tror du överskattar Devils-vargarna rejält." Hon kommenterade inte saken mer. Vilja visste mycket väl varför hon ville bli bättre. En dag, ville hon själv va ledare över Devils. Och hon skulle inte ha några problem med att döda dem som var i hennes väg för att nå dit. Och det var därför hon var där hon var nu. Men det var inget hon tänkte prata med Aisu om. Det var målet som var viktigt. Inte hur mångas liv hon fick ta på vägen dit.
"Devils generellt ogillar fiender, som jag antar att alla flockar gör."

Aisu blev förvånad över Viljas ord. Hon hade trott att alla Devilsvargar trivdes där som fisken i vattnet, och det hade aldrig slagit henne att så inte behövde vara fallet. Vilja verkade inte riktigt vara den stereotypiska Devilsvargen, den som Aisu såg framför sig när hon tänkte på flocken. Men det behövde inte betyda att flocken inte passade Vilja.
"Jag antar att Devils inte behöver skilja sig så mycket från andra flockar, när det kommer till kritan", svarade hon. Hon höll inte med sig själv, egentligen, men det lät sympatiskt och respektfullt. Det var lika bra att de kom på god fot med varandra, om de nu skulle hålla ihop ett tag. Kanske var Vilja och Aisu inte så olika varandra, trots allt.
"Jag skickade iväg Fiero", sade Aisu efter en stund. "Jag borde ha mördat honom där och då, på plats, men det är lätt att vara efterklok. Han berättade om saker han gjort mot vargar jag älskat, saker han gjort innan han lämnade er och kom till mig", förklarade Aisu, utan att ta upp några specifika detaljer. Hon försökte hålla rösten stadig, men att tänka på vad han hade sagt kunde fortfarande göra henne alldeles gråtfärdig.
"Jag vet inte om ni upplevt kärlek, Vilja? Välj er eventuella partner med noga omsorg, för om ni väljer fel kan ni spendera resten av ert liv med att äta upp era misstag."

"En flock är ens hem antar jag, oavsett vilken flock det än är."

Vilja valde att inte kommentera Aisus ord. Inte öppet. Självklart borde Aisu ha mördat Fiero där och då. Men det är aldrig så enkelt. 

Kärlek? Nä det kunde Vilja inte påstå att hon upplevt. Vilja var en varg driven av rädsla och misstro och hon hade fått en väldigt skev bild av konceptet kärlek. Hon såg inte själv att hon i sin uppväxt fått kärlek från föräldrar eller syskon. Hon såg det mer som något givet och självklart, eller som en skyldighet att rå om familj. 

"Den erfarenhet jag har av kärlek är att den bara verkar medföra problem. Ingen går att lita på, förr eller senare blir du sviken."

Vilja såg styrka i att kunna lita på sig själv. Det var så hon själv hade utvecklats.

Aisu nickade tyst om Viljas svar. Hon kunde inte göra annat än att hålla med. Hon kunde inte låta bli att undra vem hon hade varit idag om hon hade vuxit upp i Devils. Hade hon trivts? Hade hon och Fiero funnit varandra även då? Hon var i alla fall säker på att "lyckliga i alla deras dagar" hade kunnat existera för dem, om de båda varit en del av Devils. Fiero hade i varje fall inte varit jagad.

"Den cyniska sidan av mig tycker att ni inte kunnat förklara det bättre", svarade hon, och kunde inte låta bli att skratta, om än det var ett ihåligt skratt. "Men hittar man rätt, och får leva livet ut med sin själsfrände, så finns det nog ingenting bättre", fortsatte hon, och en tung suck lämnade henne. Det fanns ingen direkt sorg i hennes röst, bara ett tomt konstaterande. Hon visste ingenting om dessa "lyckliga i alla deras dagar", och började tro att det egentligen inte existerade någonting sådant.

Själsfrände. Det var ändå något annat för Vilja. Tankarna gick till Kione, han var ju en av få som hon föreställde sig att hon alltid skulle önska fanns i hennes närhet, och det var en av få som hon kunde känna oro för. Men hon hade inte tänkt på det mer än så. Hon undvek att kommentera sina egna tankar dock, och föll istället in i en längre tystnad, men hon funderade. För Vilja kunde inte ibland låta bli att känna sig lite dragen till idén kring det det med själsfränder.

"Såg du Fiero som en själsfrände?" Frågan var plötslig men ärlig. Hon undrade lite hur man skulle veta att någon var en själsfrände. Vilja hade inte många vänner till att börja med, så hon ville inte lura sig själv till att någon skulle va en själsfrände, bara för att det var en av få vänner hon hade. Och det kunde också bli en svaghet. Vilja ville inte ha några svagheter. Hon ville bli så stark hon kunde bli, utan att något hindrade henne. För när hon nu såg på Aisu, om Fiero hade varit hennes själsfrände, så var det svårt att avgöra om det var en relation som hade gjort henne starkare, eller svagare.

Vilja tycktes sjunka in i sina egna tankar, och Aisu valde att inte bryta den tystnaden som lade sig mellan dem. Istället njöt hon av den, och sjönk sedan in i sina egna tankar. Det var otroligt hur livet hade fört henne till den punkt där hon stod idag. Sida vid sida med en forna fiende, med en uppgift att ta fast den som hon så länge älskat, och antagligen fortfarande älskade... På något sätt.

Viljas plötsliga fråga är som ett slag i ansiktet på Aisu och hon känner hur tårarna trycker bakom ögonlocken.
"En gång tiden så trodde jag det", svarade hon stelt. "Men frågan är väl om det ens finns en sådan sak som själsfränder", fortsatte hon. Hon hade svårt att få grepp om Vilja. Var Devilstiken kapabel till kärlek? Eller var detta ett ämne som var helt främmande för henne? Aisu ville gärna tro att även den mörkaste av individer kunde känna kärlek, men det var svårt. Hon hade sett alldeles för mycket elände för att tro att det var så enkelt.

Hon kunde snabbt läsa av Aisu att det hade tydligen varit en känslig fråga. Vilja klandrade henne inte, men hon skulle heller aldrig vilja hamna i samma situation som Aisu, vad hon var på väg att göra nu, hur skulle det egentligen påverka henne? Men Aisu var en flockledare, Vilja kunde ändå känna en stor respekt för henne. Fiero hade blivit hennes svaghet som hon nu skulle ta hand om. Vilja kunde bara önska att hon kunde bli som Aisu när hon tänkte på det så, även om hon helst skulle undvika en sån här situation till att börja med. 

De vandrade ett tag i tystnad igen. Vilja hade ändå inget bra svar på Aisus fråga. Hon visste helt enkelt inte. Själsfränder? Så här i denna stund kändes det trivialt. Vilja hade växt upp med Fiero, även om haft en långt ifrån nära relation, så visste hon vem han var mer än väl. Och i slutet så var han bara en Devils, precis som alla andra i flocken, precis som hon själv. Opålitlig. Åskvilja var säker på att Aisu kunde göra bättre ifrån sig än att finna kärlek i en Devils, men hon valde att inte kommentera det hela mer. Det var inte hennes ensak, och inte heller brydde hon sig egentligen om det. Men om Aisu skulle ha en varg som Fiero som själsfrände, någon som tydligt bevisat att han inte ens klarar av att vara lojal mot en påstådd kärlek och själsfrände? Ja det är ju bara sorgligt i sådana fall.

"Vet du vad, jag tror du kommer klara det här bra. Jag var osäker först, men jag tror du har mer styrka än du visar, Aisu." Vilja flinade retligt, men ärligt.

Vilja var tyst en stund, och Aisu valde att inte bryta den tystnad som lade sig över dem. Det var härligt att för en stund gå sida vid sida med en ny allierare, om än det kanske var för stunden. Trots det så började en ny tanke att etsa sig fast hos henne. Först kändes den motbjudande, men dock inte helt främmande. Men Aisu var alldeles för lojal mot sin mor och Qu för att våga fundera vidare på det, och hennes tankar avbröts snart av Vilja röst. Det var en komplimang som yttrades, till Aisus förvåning.
"Tack", svarade hon och log försynt mot den ljusa tiken. Resan kanske inte skulle bli så dum trots allt, även om det här var en Devils. Vilja verkade vara så mycket mer än bara en Devils. Vad än de skulle stöta på nu på sin resa var Aisu tacksam över sällskapet...


[ Avslutat]