Dom nätta tassarna vandrade över den hårda marken med långa jämna steg. Den silvriga lilla tiken hade inte vilat sen dom lämnade reviret för att leta efter försvunna Maksim, inte heller hade hennes sinnen vilat och stressen kröp under skinnet på henne allt mer. Ayira befann sig en bit längre fram än dom andra då hennes krafter lät henne se allt runt om dom mer utförligt. Det var inte fören Kolzaks mörka stämma ekade i luften hon stannade upp, dom skulle vila några timmar. Återhämta sig och linda om såriga tassar om det behövdes. 

Med ett besviket minspel såg hon upp med sina tomma ljusa ögon, upp mot det nu mörka himlavalvet. Trotts sin bristande syn så kunde Ayira känna månens kalla sken lysa ner över henne. Hon visste inte säkert hur länge dom hade varit ute, hur länge dom hade vandrat för att hitta honom. Men det var inte fören nu den lätt rundade buken gjorde sig påmind, ingen förutom hon själv hade märkt att hennes tempo hade saktat ner en aning då hon alltid befann sig i täten. 
Med en djup suck slet sig Ayira från platsen och började röra sig tillbaka mot dom andra, väskorna slog lätt emot hennes sidor ovanför den svarta kappan och skapade ett lätt klingande ljud då dom små flaskorna slog emot varandra. 

Väl framme vid dom andra slog hon sig ner en bit ifrån och började ta av sig väskorna för att kunna ligga mer bekvämt. Det började närma sig slutet, eller början på något nytt kanske. Tanken skrämde henne men det som gjorde henne ännu mer illa till mods var att lämna gruppen då hon behövdes som mest.

[Öppet till Cirkeln men mainly Lune]

Det var dags att vila, men Lune kände en enorm rastlöshet i den trötta kroppen. Tassarna var svullna och musklerna ömma men hon kunde inte vila. Hade hon inte fått en menande blick från Sezja hade hon tveklöst vankat fram och tillbaka hela natten. Gruppen lade sig tillrätta, nära varandra för att hålla värmen utan att tända någon eld och dra till sig uppmärksamhet. Hon ville sova intill Sezja och Kolzak. Visste att mardrömmarna skulle jaga inte bara henne utan även dem hela natten. Men först tog hon emot Ayira som anlända till samlingsplatsen sist av alla. Honan såg lika trött ut som alla andra i gruppen, faktiskt nästan lite tröttare. Lune mötte upp henne med en omfamning och hjälpte henne av med sina väskor. Inunder den matchande svarta päls de alla bar över axlarna var honan mjuk och rund. Själv hade Lune magrat av än mer av stressen. Hittills hade inga ord yttras, alla var för trötta för samtal, sökandet gick på rutin. De kände varandra bra nog för att kommunicera utan ord. Lune skulle ta första vaktpasset, likt nästan varje natt, hon fick energi av månen och var för stressad för att somna. Så utan att säga något gav hon den vita honan en liten buff på kinden och så slog hon sig ner vid hennes sida. Spanade ut över dem svarta markerna.

Då sista väskan las till rätta bredvid henne sjönk Ayira hårt ner i marken och var nära på att sluta ögonen innan hon hade lagt sig till rätta. Lune la sig tätt intill och Ayira vilade sitt huvud på hennes rygg och drog in den svala luften i lungorna, en mjuk stämma lämnade dom mörka läpparna och dom ljusa ögonen såg upp emot himlen igen. En lite kraftigare rörelse i buken avbröt melodin och hon suckade tungt, bet ihop i några sekunder. "Lune." motvilligt särade den silvrige på läpparna och pressade pannan emot systerns sida. "Jag kommer behöva ge mig av vid gryningen, jag måste tillbaka till fästningen." tydligt kunde man höra att hon inte ville tillbaka men att det var på allvar. "Jag är så ledsen, jag vill inget mer än att få hem Maksim, hjälpa er. Men jag kan inte."

Dem långa öronen som den senaste tiden hängt slokande längs hennes kinder spetsades ovan hennes huvud. Men en förvåning i blicken avbröt hon sitt spanande och såg på sin syster. Hennes smärta och ovilja var så påtaglig, men också allvaret.
"..yira"
Viskade hon, rösten så hes att den första stavelsen föll bort.
"Vad är fel?"
Tusen tankar stormade inom henne och ångesten var olidlig, så många skräckscenarion dök upp. Allt möjligt. Men ett enda positivt alternativ gick inte att finna, såklart. Hon försökte behålla lugnet, vara ett stöd, men kände att hon var på den absoluta bristningsgränsen.

Oron vibrerade i marken och Ayira log mjukt mot sin större syster. "Jag vet inte hur jag ska berätta." lugnade la hon sina ljusa små tassar över Lunes mörka långa ben och andades mjukt. Stressen och oron hon hade känt tidigare hade lagt sig, något med hennes kära syster fick nerverna och själen att lugna sig. "Det kommer springa runt små tassar i fästningen, mindre än dom som redan är där." säga rakt ut att hon skulle bli mamma kändes inte rätt i hennes öron. Ayira var inte redo för den uppgiften, inte när hon tänker på det men inget gjorde henne lyckligare än dom små liven som växer inom henne. Rädslan fanns där dock, att dom skulle växa upp i en aningen trasig familj. Kanske inte trasig, men inte riktigt hel, inte än iallafall.

Alla möjliga scenarion fyllde hennes huvud. Kanske kunde Ayiras krafter också utvecklas till att se saker, så som tiken hon och Kolzak mött, kanske hade hon sett något hemskt. Kanske hade funnit något som inte såg lovande ut, känt av det men inte lyckats berätta än. Kanske var hon sjuk. Kanske skulle hon lämna dem för evigt, pressen var kanske för hård, det slet ju på dem alla. Hon darrade lite men Ayiras tassar mot hennes ben hjälpte lite. Hennes vän och syster, inte kunde hon lämna.
Då orden till slut kom, och långsamt processades hos månvargen, fick hon ett förvirrat uttryck. Långsamt snurrade kuggarna. Ayiras bristande energi, den runda ulliga kroppen. Det gick upp för henne och minen blev än mer förvirrad. Men det var ju inte hemskt? Det var ju... Det var ju helt fantastiskt? Dovt dunsade svansen i marken bakom henne.
"Ayira.."
Upprepade hon och trotts allt sorg och oro så sprack ett genuint leende upp på hennes läppar.
"Ska du... När.."
Rösten var tunn.
"Grattis!"
Mjukt omfamnade hon sin älskade syster. Men sen fick hon en allvarsam min.
"Du kan inte gå ensam. Jag går med dig. Jag följer dig hem. Du måste vara trygg, vi kan inte förlora fler. Sen ger jag mig ut igen, vi hittar Maksim. Åh.. Han kommer bli så glad. Han kommer få småsyskon, inte vara minst längre."
Det var inte riktigt likt Lune att rabbla ur sig meningar men hon kunde inte hindra sig själv. Detta var det bästa nyhet hon hört på mycket mycket länge, en första ljusglimt i mörkret. Hopp.

Dom annars så tomma ögonen fick en liten glimt i sig och den långa svansen svepte lyckligt över marken. Av någon anledning hade hon varit rätt att nyheten skulle göra Lune upprörd, över att hon inte kunde följa med längre för att leta efter Maksim. "Du är för snäll Lune, jag kan ta mig hem själv men uppskattar verkligen din hjälp." sa hon med en låg mjuk stämma och svepte svansen om dom. Tanken på att äntligen få hem Maksim värmde inom henne, än mer på tanken om hennes egna små liv som snart skulle springa igenom fästningen. "Låt oss få bege oss av när solen stiger igen."

Lune buffade sin syster på kinden.
"Det låter bra."
Bekräftade hon, de fick informera de andra om förändringarna i planerna innan de gav sig av. Någon av dem kunde säkert vänta på hennes här vid lägerplatsen medan de andra fortsatte sökandet. De borde aldrig splittra upp sig mer än nödvändigt. Men nu var det dags att sova.

[Avslutat]