[Ensamt inlägg för Kilah, vänligen svara inte i tråden~]


Det hade inte varit ett svårt val. Det borde ha varit det. En del av Kilah önskade att det hade varit det. Men så var det inte. Hon hade sagt "Jag älskar er" till valparna, när hon efter mycket om och men äntligen lyckats samla ihop alla och fått dem att lägga sig. Hennes barn, som tydligt börjat visa bjärta färger i pälsen och vars ben snabbt växte i längd för att snart efterlikna hennes egna. Hon hade sagt "Jag älskar er" varje kväll sedan deras första andetag. När hon sagt det ikväll kändes det fortfarande lika falskt på hennes tunga. Ord som skulle sägas, men som inte passade. Som kändes fel. Det gjorde ont inom henne.
     Hon hade väntat hos dem, tills hon var helt säker på att alla sov djupt. Först då, när deras andetag djupnat, när ögonen rörde sig bakom slutna ögonlock efter osynliga drömmar och deras tassar bar dem med små ryckningar i osynliga steg, reste sig Kilah upp igen och lämnade boet som hon kallat hem under de gångna månaderna. Ett hem som låg lika illa på hennes tunga som den kärlek hon borde känna. Hon såg sig om över axeln, gav valparna – hennes barn – en sista blick, och satte sedan av i så maklig takt hon förmådde. Kilah hade vandrat mycket över området sedan hon först följde med Iro hem till Kaiwood. Regelbundna promenader som snart ersatts av rastlöst vankande mellan träden, dag som natt. En ovana som hon nu var tacksam för. Det skulle förhoppningsvis dröja innan någon av de få som stannat på reviret skulle undra var hon tagit vägen. Hon kom ju alltid tillbaka, i vanliga fall.
     Den här natten var dock inte vanliga fall. När flocken börjat planera för sin vandring till templet de sade sig ha funnit i Nordanskogen så hade Kilah vetat att detta kanske var den enda chans hon skulle få. Hon hade spenderat dagar kastad mellan ångest och blödande skam, under leenden och nervösa skratt. Det var nu eller aldrig. En enda chans. Hon hade kunnat drunkna under den skuld hon kände, inte över vad hon tänkte göra, utan över att det kändes rätt. Där fanns inget annat val hon kunnat göra. Det hade varit så lätt.
     Kilah stannade när hon nådde en av floderna som korsade Lykoris revir. Först då såg hon sig om igen, lyssnade med öronen på helspänn, och bekräftade att hon faktiskt, äntligen, var ensam. Hon drog ett skälvande andetag, ett som tycktes börja ända nere i tårna och fick hennes kropp att darra av svaghet. Sista chansen att ångra sig. Tanken kändes mer som princip än ett faktiskt alternativ. Hon hade redan gjort sitt val. Det enda valet hon haft.
    Med värkande bröst, och tårar rinnande längs kinderna, grep Kilah sin kraft.

    Du-dunk.

    Hon skickade sig själv så långt bort hon förmådde, så långt bort hon kunde se och längre än så. Bort från floden, som hon bad alla gudar att flocken skulle tro att hon följt för att dölja sitt spår. Eller drunknat i. Det hade kanske varit det bästa.

         Du-dunk.

              Hon sprang nu, varje språng ett flimmer av röd päls och skimrande silver, knappt mer än en blinkning innan hon försvann likt ett av Kaiwoods spöken.

                   Du-dunk.

                        Längre bort. En glänta. Ett snår. Fallna löv.

                             Du-dunk.


                                  Hennes andning tung. Kvävd.



                                       Du-dunk.



                                            Desperat.




                                                 Du-dunk.
 




                                                      Du-dunk.
 

Hon kunde inte stanna.

Ville inte se sig om igen.

Ville inte lyssna till ångesten som knöt sig i hennes bröst, och skammen som snörde åt hennes hals.

Där fanns ingen återvändo.


[Kilah nopear-härmed ut ur Lykoris igen : )) ]