[Till Otto! Och alla i Jägar-patrullen som känner för att svara <3
Arno, Avani (npc info), Zaynah, Capheus och Matvei närvarar~]

Solen steg sakta över horisonten i öst, och med gryningen hade patrullen valt att stanna vid botten av den gräsklädda ås de följt under natten. En smal bäck, knappt värd att kallas för bäck, porlade milt i närheten och hade gett dem klart vatten att dricka, och en liten dunge av träd, knappt värt att kalla en dunge, gav skugga och skydd. Lågt hängande dimma vilade tyst över marken, långsamt stigande i takt med solens och värmens intåg. Vädret hade lättat under natten, och det såg ut att bli en relativt klar dag.
     Arno hade tagit bort skyddet från strängarna på sitt instrument, och satt och inspekterade dem med vaksamma ögon. Gårdagens regn verkade inte ha åsamkat dem någon skada, men han föredrog att vara på den säkra sidan. Hans fokus låg dock inte helt på instrumentet.
     "Gudar, vi lägger våra liv i eran famn. Skydda oss från de som vill oss illa. Rädda oss från varelser av ondo, och de som vill skada oss. – Gudar vi ber om erat skydd i denna stund. Den väg vi vandrar är full av faror. Skydda oss från sorg-"
     "Ahp! Du hoppar över igen. 'Led oss genom mörkrets'…" Arno såg upp från instrumentet när hans rättande möttes av en dramatiskt stönad suck.
     Patrullen Arno ledde den här gången bestod av två Jägare och tre Antagna. Han själv och Avani, följt av Zaynah, Capheus och Matvei. Det hade varit en lång färd redan, och de hade längre kvar innan de fick återvända hem, men det betydde inte att träningen slopades under tiden de var borta.
     "De låter likadaaaant."
     "Kom igen Mattan, en gång till." Arno fick kämpa ner skrattet i sin röst när den gängliga ungdomen sprattlade och knorrade i protest där han låg vid Arnos sida.
     "Det rimmar inte ens! Hur ska jag förväntas komma ihåg när det inte ens rimmar?"
     "Övning. Ingen kan allt från början vet du."
     "Jag vet, men…" Matvei suckade och rullade över på rygg. "Önskar nån kunde bara, pwah, stoppa in allt i huvet på en och få det överstökat." Ungdomen gestikulerade med tassarna runt sitt långsmala ansikte som om all kunskap i världen plötsligt fanns där. Arno försökte inte hindra sitt skratt den här gången.
     "Bara för att du vet hur man slår en volt betyder det inte att din kropp kan göra en utan övning." Han trummade lätt med sina långa klor över instrumentets strängar.
     "Vad har det med saken att göra?"
     "Din mun behöver också öva oavsett vad ditt huvud kan", inflikade Zaynah, som låg mitt emot dem båda ihop med Avani och såg över allas packväskor efter slitage. Capheus var vid den ringa bäcken en liten bit bort och drack.
     "Tack. Lyssna på Zay, Mattan." Arno buffade Matvei i sidan med en armbåge, och log brett i Zaynahs riktning. "Jag svär vid mina mustascher att de kommer höja dig när vi kommer hem igen, var så säker på det." Han poängterade sina ord med några fler noter på strängarna. Zaynah hade alltid varit flitig, och framstegen hon gjort var stora. Arno var villig att sätta sin svans på att någon där hemma redan hade en mask åt henne.

Oljud. Förbaskade respektlösa ytbor som inte kunde hålla igen när en annan försökte sova. Var de tvunget att hålla på och rabbla en himla mantra om och om igen? Och det där plingande lätet, vad var det för hemskt ljud? Han hade länge legat och vridit sig i sin lya en bit under jord, försökt somna om, för såklart så hade främlingarna parkerat sina rumpor precis ovanför. Vad var det för hyfs va? Respekterade inte en grottvargs känsliga hörsel. Sen att de troligen inte visste att han var där var en annan femma, men poängen var fortfarande densamma ansåg han. Det här tänkte han faktiskt inte acceptera. 
När han väl hade bestämt sig för att han fått nog så var han snabbt uppe på benen och ett par klickande läten lämnade honom, bara tillräckligt många för att han skulle kunna orientera sig åt vilket håll han hade sina tunnlar. Främlingarna var för långt ovan jord för att hans ekolod skulle kunna ge honom någon direkt uppfattning av dem, men han kunde höra dämpade och otydliga röster av flertalet individer. Om inte hans hörsel helt förrådde honom, vilket den aldrig, okej sällan, gjorde så var de faktiskt perfekt placerade ovanför lyans hålrum, vilket skulle göra det ännu lättare att få tyst på dem. 
Han backade ut i en av de fyra tunnelöppningarna samtidigt som han lät stenkraften ta tag om taket i lyan och våldsamt rycka den nedåt. Skapade därmed ett mindre slukhål som drog med sig vad än som fanns ovanför någon kort meter ner. Mitt i dammet och förvirringen som uppstod så tog han sig fram till de tre vargarna på ettriga tassar. Klampade hänsynslöst över deras hoptrasslade kroppar samtidigt som han klickade och nosade om vart annat, försökte hitta något av värde. Till hans missnöje så fanns det knappt någon mat nere i hålet som inte låg under de andra. Han tuggade i sig en och en annan utspridd bit innan han grabbade tag om vad han anade hade varit det som framkallat det plingande ljudet och satte sen av i full fart mot sin tunnel. Kunde han inte sova, så skulle de inte få sprida sånt oväsen åtminstone. Det var rättvist, och kanske den här saken var värdefull? Först behövde han bara komma undan.

Ett underligt, tickande läte – så lågt eller avlägset att Arno inte skulle reflektera över det förrän efter händelsen – var den enda varning gruppen fick innan marken plötsligt rörde sig under dem. Arno började resa sig upp, men hann inte backa i säkerhet då Matvei i sin överraskning rullade runt på fel håll för att komma upp, och således trasslade in sina långa ben med Arnos. Gräset föll iväg under dem, och de sjönk med förvånade utrop tillsammans med jord och grus, packning och instrument, ner i en grop. Ovanför dem – tacksamt inte särskilt långt ovanför dem – hördes Zaynah utbrista några väl valda ord och undra om de var okej. Hon hade varit snabb nog att hinna undan. Avani, däremot, låg i hålet med Arno och Matvei. Och någon mer.
     En plötslig rörelse av blek päls och känslan av morrhår och nakna tassar trampade över de tre vargarna som börjat trassla loss sig själva från varandra och vad än för bråte som fallit över dem. Stora öron fladdrade i Arnos ansikte. Det tickande ljudet, nästan mer som flera ljusa tjut hastigt efter varandra likt en fladdermus rop nu när det var nära, följde den vårdslöst trampande varelsen.
     "Aj! Vad-!" Matvei ruskade av sig varelsen samtidigt som han frigjorde sig själv från Arno, och Arno fick först då en ordentlig blick av vad det var för varelse som plötsligt dykt upp. En… alldeles för stor råtta? Nej. En varg? Varelsen verkade oavsett inte ha reagerat på hur den blivit bortruskad utan hade istället tryckt näsan i första bästa väska och tuggade för fullt.
     "Ey!" Avani, som precis ruskade sig loss från en stor klump av jord och gräsrötter, slog varnande med en tass efter varelsen, men missade den precis. Varelsen svarade med att tugga snabbare, greppa tag i Arnos instrument, och hastigt backa in i en liten tunnel de andra inte hade sett.
     "Åh nej du!" Arno greppade snabbt instrumentet med sin metallkraft. Större delen av det var gjort av trä, en förunderlig låda Arno själv inte visste hur den gjorts då instrumentet först tillhört någon annan, men strängarna hade Arno själv försett efter att de gamla gått av. Det lät kanske inte riktigt likadant längre, men just nu var han tacksam för metallen han kunde hålla fast vid. Samtidigt som han greppade strängarna med sin kraft så slog Arno instinktivt en tass mot instrumentet för att klämma fast det mellan tassen och marken, och i samma ögonblick kände han instrumentet ryckas åt ett tredje håll av Capheus som nyss uppenbarat sig ovanför hålet.
     Två av strängarna gick av med en ljudlig smäll, så ringande falsk och skarp att det gjorde ont att höra. Och ont i Arnos ansikte när den ena av strängarna slog honom på nosen. Han ryggade bakåt, de långa klorna av sin framtass fasthakade i de kvarvarande strängarna, och landade på rumpan mot gropens bortre ojämna vägg med instrumentet i famnen. Så snart som Arno och instrumentet var ur vägen så dök Matvei med en morrning in i hålet med sin långsmala nos och hals. Med visst motstånd och grävande lyckades vikaanen dra tillbaks huvudet ut ur hålet igen med tänderna fast slutna om en tunn svans, följt av en tjutande och svärande… varg… sak.


[Tar mig lite PP-friheter, men som alltid bara att hojta om ni vill att jag ändrar nått så gör jag det!]

Hans framfart fick ett tvärt stopp då saken han släpade på plötsligt slog in i hans bröstkorg med en sådan kraft att det slog luften ur honom. En tass kom flygande och greppade tag i saken ytterligare samtidigt som han försökte hämta andan och orientera sig i kaoset som uppstått. Ett gräsligt dissonant ljud slog ut i hålet då flera tunna metalltrådar släppte från sina fästen med en hög smäll varav en av dem snärtade upp under hans mage och lämnade ett mindre skärsår efter sig. Instinktivt försökte grottvargen krypa ihop för att skydda sina känsliga öron från oljudet, men istället så drogs saken bort från under honom så hastigt att det fick honom att slå en ograciös kullerbytta och landa på ryggen i tunnelöppningen. Attans. Han gjorde en ansats till att försöka ta sig upp på benen, men tumultet hade desorienterat honom för mycket, han hade helt enkelt inte tid att reda ut var han befann sig innan skarpa tänder högg tag om hans svans och drog honom bakåt.
''HEY!'' utbrast han följt utav en hel harang av diverse gutturala missnöjda ljud. Han försökte dra sig framåt över marken, men hanen höll ett fast grepp om svansen. 
''Släpp mig, din övervuxna lopphög!''. Det var för fräckt, att hålla fast honom sådär. Han hade faktiskt bara försökt sova ifred innan de kommit och stört. Det var inte hans fel att de inte hade något vett.