Cry landade tyst på marken och skakade på sig. Musklerna hade blivit stela av all flygning och pälsen hade blivit fuktig. Cry stärkte på sig och gäspade samtidigt. Blicken var suddigare än vanligt, suddig av trötthet och utmattning. Men han sa till sig själv att han var tvungen att fortsätta gå, för att om han stannade kvar så skulle han bli ensam med sina tankar. Något som han inte hade lyckats undvika när han besökte öknen, trots att han rörde på sig. Förutom det undantaget, fann han sig gladare när han hade något annat att fokusera på eller när han inte var ensam. Den tanken fick honom att stanna till, ironiskt nog, och kolla sig omkring. Tystnad. Det var tyst och dimman var borta. Konstigt. Detta var ytterst konstigt. Vad hade hänt medan han hade varit borta? Vilka katastrofer hade inträffat? De värdelösa ögonen kollade sig omkring. Ändå fast de inte såg så mycket så kunde han i alla fall se att träden var kompakta och att våren hade börjat synas i skogen.
  "Hallå?" Ropade han. "Är det någon här?" Ropade han högre. Men inget svar, inte ens vinden hördes.

Tikens rosa tungspets stack ut mellan de annars tätt sammanpressade käftarna när hon kurade ihop sig och höll blicken fokuserad på bytet, en unghare. Hon skulle just explodera i en virvlande storm av vit päls, huggande tänder och utfällda klor när hennes känsliga öron uppfattade någonting. En vibration av en röst. Långt borta, men inte för långt. 
   Hon kände efter. Hungern fanns där, men den gjorde sig inte särskilt påmind. Hon skulle hinna jaga mer idag. Ett litet möte kunde ju aldrig skada. Därför skuttade den vita varginnan upp från sitt gömställe och skrämde haren till flykten, och den försvann som ett grått streck. Hon såg efter den en sekund med bakåtstrukna öron.
   Där rök middagen.
   Sedan ruskade hon på sig och satte fart mot ljudkällan. Stannade inte förrän hon kommit så nära inpå den att nästa skrik hördes alldeles tydligt.
   "Hej!" utbrast hon och hoppade fram bakom en buske. Där stod hon sedan och log mot främlingen.

[Hoppas det är okej att jag hänger på? :)]

(Hola :D)

Cry's känsliga känselspröt kände redan innan honan hälsade på honom att hon var där. Det fick dem att nyfiket och vilt röra sig i luften i väntan på hennes ankomst. 
  "Hej!" Cry stannade till och log mjukt innan han vände på blicken till den vita skepnaden. 
  "Hej." Hälsade han vänligt tillbaka. Känselspröten rörde sig nu vilt i luften, rastlöst och okontrollerat. Om han kunnat kontrollera dem hade han ilsket fört dem vid sidan. Istället för att ens försöka göra så att de lugnade ned sig gick han närmare honan, åt den riktning känselspröten sträckte sig mot och ledde honom mot. 
  "Är du ensam?" Frågade Cry samtidigt som han närmade sig, la huvudet en aning på sne, frågandes. 
  "Har det hänt något här?" 

Såväl rösten som lukten talade för att det var en hane hon hade framför sig. Han var stor, mycket större än hon, och hans vingar antog för henne gigantiska proportioner, även om hon ofta fick höra att hon gillade att överdriva för effektens skull. Fast de var stora. 
   Han verkade vänligt sinnad, det hörde hon på rösten när han svarade henne med ett enkelt hej.
   "Det beror på vad ni menar med 'hänt', men jag är antagligen inte rätt person att fråga. Jag har inte varit här särskilt länge", sade hon. "Och jag är inte ensam. Jag är ju med er!"
   Kalla henne ung och naiv, för det var just det hon var. Svansen viftade entusiastiskt bakom henne och det ryckte lite i den svarta nosen.
   "Jag jagade, och så hörde jag er röst, så jag kom. Nu är det någon här." Hon hoppades att han mindes vad han hade ropat. Annars kunde det se helt fel ut. Någon här? Vem? Det är ju bara du och jag här?
   "Alltså jag. Jag är här", tillade hon och sprack upp i ett brett leende med en liten fnittring. Sedan kom hon på att hon ju faktiskt inte var någon valp längre och stramade upp sig, undertryckte leendet, harklade sig och tittade upp på främlingen med allvarsamma blå ögon.
   Det slog henne att hon inte hade presenterat sig själv ännu, så hon sade: "Jag heter Tirana, men kalla mig Ti." Det var en kortform av hennes namn som hon hade kommit på alldeles nyss, under en av sina vandringar här uppe. Det lät mycket mer lekfullt och enkelt än Tirana. Det var det hon tyckte om med det. Lätt och snabbt att säga. Ti.

Cry skrattade lågt. Skrattet brummade lågt i hans bröstkorg, där en varm känsla spred sig från hans hjärta.
  "Det är sant." Sa han och nickade i samtycke. Han var inte ensam. Den vita honan, Tirana, var här. Han suckade nöjt. "Hej då demoner." Tänkte han för sig själv, men det skulle inte ta lång tid förrän de var tillbaka när Tirana lämnade honom. Han skakade på huvudet mentalt och fokuserade istället på främlingen framför honom. likt hans känselspröt var han nyfiken.
  "Jag är Cry." Cry bugade lätt med huvudet innan han stänkte på det. 
  "Säg mig, Tirana, hur gammal är du?" Frågade Cry. Honan var vänlig, varm som en mammas trygga närhet bara det att, tja... hon saknade det där tryggheten och lugnet, visdomen, som en mamma hade. Eller tja, vad visste Cry, han mindes inte ens sin egna mamma. Tanken fick hans ögonbryn att bilda ett V i ansiktet på honom en kort stund innan det försvann.

Främlingen skrattade. Det var ett ljud hon tyckte om. Det lät tryggt på något sätt. Bekymmerslöst. Vissa hade ett obehagligt skratt, både vasst och lent på samma gång, men den här hanen lät snäll när han skrattade. Det var märkligt att man kunde avgöra så mycket om en person bara genom att lyssna på dennes skratt.
   "Sexton", svarade hon på hans fråga. Hon var sexton år, nästan helt vuxen, men hon verkade ofta yngre på grund av sin sorglöshet. Många vargar i hennes ålder hade redan upplevt hjärtslitande sorger och sett hemska saker, men det hade inte hon. Inga scener spelades upp innanför ögonlocken när hon lade sig att sova, ingens röst ekade mellan hennes skallben.
   Kanske skulle det komma någon dag? Vilken som helst?
   "Hur gammal är du?" frågade hon och blinkade med ögon i samma färg som himlen ovanför deras huvuden. 
   Hon var fortfarande fascinerad av vingarna, men hade i alla fall vett att inte stirra storögt på dem, vilket var det första som hade fallit henne in när Cry först korsat hennes väg. Eller, egentligen hade hon korsat hans, men vem brydde sig?

Sexton. Det var... gammalt, fast ändå inte. Det var ungt. Honan hade förvisso mycket kvar att upptäcka men de i Numoori hade oftast upptäckt tillräckligt vid sextonårsåldern för att verka mindre glad än vad hon var. Oh, vilka privilegier hon hade. Eller var det kanske han som hade privilegium att träffa henne.
  När Tirana frågade efter Crys ålder log han sorgset.
  "Vet inte." Svarade han ärligt. "Jag minns att när jag vandrade hit med min familj så hade jag fyllt 20. Men jag vet inte riktigt när jag kom hit." Förklarade han. Cry öppnade munnen för att säga något mer men ett prassel i buskarna avbröt honom. Hanen vände den ljusblåa blicken mot buskarna innan hon försiktigt smög sig dit.
  "Hallå?" Frågade han lågt. Cry vinklade öronen men det var åter tyst. Han vågade sig närmare och tittade in i buskaget, men inget var där. Han vände blicken till Tirana och ryckte på axlarna. I samma stund hoppade det ut en varelse, en varglik varelse. Dess tarmar hängde ut genom buken, ögonen var blinda, döda. Likt ögonen var den död. Cry hann inte reagera dörrens den satte dess tänder i hans vinge. Han gnydde till och puttade bort vargen. Det var som en reflex. Vargen landade på marken med sån kraft att dess ruttna käken gick ur led men den reagerade inte på det. Ingen smärta. Vad var det för något som låg framför honom? Han backade chockat, andfådd från rädslan innan han slängde en blick åt Tirana.
  "Min syn är fördärvad så snälla berätta för mig; vad är det?" Vargen ställde sig upp igen bara för att hugga efter Cry igen, som smidigt undvek attacken, innan den tappade balansen och ännu en gång ramlade ihop till en hög. Cry tog tillfället i akt att ställa sig bredvid Tirana. 
  "Vill du springa?"

Vad märkligt att inte känna till sin ålder. För henne var det en ständigt återkommande tradition, att man uppmärksammade när man fyllde år en gång om året. Det måste vara som att tappa sin tidsuppfattning helt och hållet om man inte gjorde det.
   Det prasslade i buskagen och hon svängde runt för att se vad det var. Cry sade någonting men fick inget till svar. Hon såg på honom och han ryckte på axlarna. Det var antagligen ingenting. Falskt alarm.
   Men så exploderade busken och ett magert mardrömsväsen störtade fram. Dess inälvor hade bokstavligen talat blivit dess utälvor, för tarmarna hade liksom ramlat ur buken på den. Åsynen av den förfärliga saken gav henne kväljningar och hon backade skrämt bort från den med ett överraskat skri.
   Den anföll Cry, bet sig fast i hans vinge, men föll till marken i en hög hoptrasslade tarmar och pinnsmala lemmar.
   "Jag vet inte", viskade hon och studerade varelsen med vidöppna ögon. "Den lever inte. Den är död!"
   Den reste sig och högg efter Cry, innan den ramlade igen. Hjärtat dunkade alldeles för hårt i hennes bröst. Paniken var nära förestående. 
   "Vill du springa?" frågade han. Hon nickade skräckslaget.
   "Spring!" utbrast hon och kastade sig iväg. En enda tanke cirkulerade i hennes huvud.
   Bort, bort! Låt inte den där varelsen ta dig!

"Onnnnn..."
En utmärglad varg med smutsig fäll blockerar din väg. Dess röst är låg och raspig, och ljudet den ger ifrån sig låter som ett mellanting mellan ett strupljud och ett försök till ett ord. När den lyfter huvudet blir ansiktet tydligt, där stora delar av nosen och ena kinden saknas. Det enda ögat stirrar blankt, medan ett tomt hål gapar där det andra borde ha funnits. När den får syn på dig ger den ifrån sig ett hisnande skri och går till anfall.

"Stopp!" Skrek Cry och tvärstannade när han såg zombie nummer två dyka upp. När den sedan började springa mot dem hade en inte tid för att varken fråga eller tänka. Reflexion bett han tag i Tiaranas nackskinn, bredde ut vingarna och flaxade klumpigt upp mot en gren. Han gjorde en grimas när han kände smärtan från såret. 
  Snabbt, men försiktigt, la han honan på en av grenarna(?) innan han själv flög upp till en gren ovanför henne. Cry kunde bara se zombiesarna som ett par suddiga prickar nedanför men han kunde höra deras gläfsande. Utmattad la han huvudet mot grenen.
  "Hur mår du?" Frågade han andfått till Tirana. Själv visste han inte hur han mådde. Han vände blicken mot sin vinge men kunde bara se rött kladd. Han fällde in vingen innan han återigen lutade huvudet mot grenen.

De hade inte hunnit särskilt långt förrän den andra varelsen hindrade dem från att springa vidare. Hon tvärnitade och ett chockat skrik undslapp henne vid åsynen av det förfärliga ... monstret? Det såg onekligen ut som ett vandrande lik. Vad var det egentligen som pågick?
   Hon kände hur Cry bet i hennes nackskinn och lyfte henne ovanför marken, ovanför monstren. Han satte aktsamt ner henne på en gren och hon var tvungen att bita sig i tungan för att inte skrika högt igen, denna gång av rädsla för den höga höjden.
   Hon hörde zombiernas gläfsande, morrande stönanden nedanför sig. Vågade inte tänka på vad som hade hänt om Cry inte haft de där stora vingarna.
   "Jag har mått bättre", sade hon, och rösten lät hes och gäll på samma gång. "Men jag är okej. Frågan är ... hur mår du?" Hon lade huvudet på sned. Det hade sett mycket smärtsamt ut när den första zombien bet honom.
   "Vad är det där?" utbrast hon när en av zombierna gläfste högre och vildare än de föregående gångerna. Hon hade en känsla av att de där två inte skulle ge sig i första taget.

(förlåt för segt svar men skrev ett inlägg som försvann och efter det försvann lusten)
 
Cry suckade innan han vecklade ut vingen bredvid sig för att ännu en gång slänga en blind blick mot såret.
  "Tja…" Började han lågt och osäkert. "Hur ser det ut?" frågade Cry innan han tittade något oroligt på Tirana. Än så länge höll han sig dock lugn, om man inte räknade med hans puls som bara höjts på grund utav adrenalin. Mest var han fylld av nyfikenhet så när honan frågade om varelserna glömde han bort såret och tittade ned på de gråa fläckarna som rörde sig. Lika nyfiken som Crys tankar sträckte sig känselspröten ned mot marken. Cry hummade en stund för sig själv, ett försök till att få fram ett svar men istället blev det som ett ljus som hypnotiserade honom och hans medvetande försvann.
 
"Mamma! Mamma! Snälla, kan du berätta en saga sen?" Frågade den vita valpen med klarblåa ögon ivrigt, hoppandes framför mamman. Mamman suckade men det fanns något mjukt i hennes blick. Det var kväll och hon borde ha varit van vid det här lagret med att det alltid var en av hennes fem valpar som inte ville sova, men hon kände sig bara tröttare och tröttare för varje natt.
  "Ja, ja." Sa hon trött. Valpen gav ifrån sig ett ljud av lycka och mamman hyschade honom. Hon menade att det skulle väcka hans syskon. Han tystnade snabbt.
  Snart var de vid lyan och där inne la sig valpen nära sin mamma och lyssnade nyfiket på sagorna. Sagorna om demoner som besatt vargar och änglar som räddade vargar. Men honan berättade också om vargar som fått ett virus. Ett virus som gjorde att de inte var vargar längre. Ett virus som gjorde dem blodtörstiga.
 
Cry kippade efter luft. Ett minne, det var ett minne. Han hade mycket få minnen, men nu fick han ett till.
  "Zombie." Sa han förskräckt. Cry var inte säker på vad som gjorde honom rädd; varelserna där nere eller minnet.

Han frågade henne hur vingen såg ut. Den snövita honan granskade skadan medan hjärtat långsamt närmade sig sin normala rytm igen. Kanske var de säkra här. Kanske kunde varelserna inte nå dem, åtminstone inte för stunden. Hon ville inte tro något annat. Ibland var det liksom lättare att helt ignorera något man inte tyckte om, även om risken var överhängande och egentligen inte gick att bortse från.
   "Jo ... Det ser inte alltför illa ut", sade hon tankfullt. "Jag tror inte att det innebär någon större, omedelbar fara. Hur känns det? Gör det mycket ont?"
   Hon kastade en skrämd blick neråt, mot marken, mot de vanställda monstren nedanför. Hon tvivlade inte ett ögonblick på att de skulle kasta sig över henne om hon ramlade ner. Till skillnad från Cry hade hon inga vingar, så just nu var hon helt beroende av honom för att kunna undkomma bestarna. Han var, som det såg ut, hennes enda chans till överlevnad och utan honom skulle hon inte kunna ta sig ner ur trädet och fly i ett stycke.
   "Zombie ..." Hon smakade på ordet. Det lämnade en besk smak av rädsla på tungan. Det smakade skarpt, fränt, illa. Som dåligt kött. Som en dålig växt. Som om någon tagit allt dåligt och kokat ihop det till ett enda ord.

"Det känns konstigt." Sa han ärligt och vecklade in vingen. Han gav en allvarlig och fokuserad blick mot Tirana. Honan hade inga vingar, hur skulle hon ta sig härifrån?
  "Tror du att de tröttnar?" Frågade Cry. Cry var själv skeptisk mot den tanken att de skulle lämna platsen och ge dem ett andrum. 
  "Och om de inte gör det... Vad gör vi då?" 

Monstren, vargarna, sakerna där nere verkade inte ha gett upp. Hon kunde fortfarande höra deras ansträngda, rosslande andhämtning och de hungriga lätena de gav ifrån sig. Ett mellanting mellan en fnysning, ett ylande och ett gläfsande. Hon kunde inte föreställa sig hur det skulle kännas att plötsligt förlora fotfästet, falla ner och sluta sina dagar i käftarna på en av dem, och hon var säker på att hon skulle göra just det om hon försökte.
   "Jag vet inte", sade hon tvekande. Hon var omedveten om dessa djurs existens fram tills för en stund sedan. Visste ingenting om dem. Det var omöjligt att förutspå deras beteende. "Jag tror inte det. De verkar inte vara typen som ger sig särskilt lätt." Ett nervöst, glädjelöst skratt undslapp henne.
   
Han satte ord på hennes funderingar genom sin nästkommande fråga. Vad skulle de göra? Att hoppa ner och springa för livet var inte ett tänkbart alternativ. Hon var säker på att det inte ens skulle ta dem en sekund att slita henne i stycken. 
   "Tja, vi måste ju ta oss härifrån på något sätt." Hon försökte bringa klarhet i tankarna. Måste kunna tänka klart. Viktigt. "Vi kan inte komma ner så länge de är där", funderade hon högt. "Jag är rädd för att det är omöjligt att fly den vägen. Vilket betyder att vi i princip bara har ett alternativ kvar, såvida du inte har någon dold superkraft eller något."
   Hennes egen förmåga - helande - var just nu helt värdelös. Det var knappast möjligt att hela monstren nedanför dem till normalitet.

Cry slickade sig om läpparna oroligt och suckade. Tirana hade rätt. Zombiesarna skulle förmodligen inte lämna platsen. 
  Cry ställde sig upp och petade mjukt Tiranas sida med nosen för att få honans uppmärksamhet samtidigt som han provade att flaxa lite med vingarna, värmde upp dem.
  "Jag vet att vi precis träffats men och därför kanske detta är mycket begärt men..." Han tystnade, tvekade. "Kan du snälla lita på mig? Jag har en plan."

[Väldigt segt svar men har pausat lite med Numoori. Ska försöka väcka liv i Cry i alla fall. : ) ]

Nej, det var så sant som det var sagt. Deras alternativ var kraftigt begränsade, faktiskt så begränsade att det i princip bara återstod en sak. En flyktväg. Zombierna (zombiesarna? hur säger man?) såg inte ut att vara på väg att lämna sina gläfsande vaktposter under trädet. Den ruttna lukt som avdunstade från deras rangliga, deformerade kroppar stack i nosen och åsynen av dem gjorde henne illamående. Det var som en bisarr dröm; hon satt uppflugen på en trädgren, vaktad av monster, och tvingades lägga sitt liv i en främlings händer. 
 För det var naturligtvis det han bad henne om. Hon gillade det inte - självklart gillade hon det inte! - men hon hade knappast fler valmöjligheter, och det var faktiskt ganska osjälviskt gjort av Cry, att riskera sin egen säkerhet för någon han inte kände. Han skulle med lätthet kunna flyga härifrån själv. 
 Hon nickade snabbt och häftigt för att bekräfta hans ord. Hon var så rädd, så chockad, så äcklad av varelserna därnere, att hon knappt kunde tänka klart. 

[Ingen fara! Kul att du har kommit tillbaka i alla fall! <3]

Cry nickade och gav henne ett mjukt leende, tacksam över att hon litade på honom och inte gjorde det svårare än vad det redan var. Han böjde sig ned en aning och sträckte ut vingarna, vinklade sig lite åt Tiranas håll så att den ena vingen skapade en bro mellan henne och hans rygg, bjöd in henne. 
  "Kliv på." Uppmanade han med ett lugnt uttryck, ändå fast han innerst inne kände sig något helt annat än lugn. Han visste att han inte hade råd att tvivla, med blodtörstiga monster nedanför honom och en annan individs liv i sina händer. Trots det kunde han inte förmå sig själv att slappna av, att lyssna på rösten som sa att hans plan skulle fungera om han verkligen ville och trodde att den skulle det.

Kliv på. 
  Hon svalde hårt, kunde inte fatta att hon faktiskt gjorde det hon gjorde, men fast pulsen bultade i öronen och rädslan gjorde henne yr - nästan mer yr än den vedervärdiga stanken från monstren - fast hon visste att ett felsteg skulle innebära död för hennes del, trots allt det där drog hon ett djupt andetag och gjorde som Cry sa åt henne att göra. Trots allt litade hon faktiskt på honom, och hon var djupt tacksam för att han hjälpte henne, en tacksamhet hon skulle uttrycka väl i säkerhet, på marken och långt ifrån zombierna. 
  Herregud. Mentalt rabblade hon upp namnen på alla gudar hon kände till, och knep ihop ögonen hårt. Hon hade klivit på, och nu kunde hon inte göra annat än att lita på honom, och eventuellt be om att få en vägbeskrivning till Chaibos grottor, om något skulle gå fel.

Cry kastade en sista blick ned på monsterna, som rastlöst gläfste i luften mot dem. Han såg hur salivet rann nedför deras käkar innan han vände blicken till en av zombierna, kollade in i dess livlösa, blinda ögon och hoppades att den skulle registrera rädslan i Crys ögon. Han hoppades att det skulle tvinga fram förnuft. Men till hans besvikelse, men inte förvåning, gjorde det inte det utan monstret fortsatte att gläfsa ilsket efter dem båda. 
  Cry vände blicken framåt igen.
  "Håll i dig. Bit tag i mitt skin om du måste." Sa han med samma lugna ton innan han backade tills stammen stoppade honom från att komma längre in på grenen. Den knackade en aning under hans tassar.
  Cry tog ett djupt andetag innan han började springa så snabbt han kunde med Tirana på hans rygg.
  När han kom längst ut på grenen hörde han hur grenen knäcktes och kände hur den försvann under hans tassar, kände hur han och Tirana började falla ned mot marken och de hungriga monsterna.
  Men han lyckades; han flaxade så snabbt han förmådde med de stora vingarna och lyckades hålla de båda i luften, några meter över zombierna. Därefter vände han blicken uppåt, höjde vingarna över honom och lät dem falla ytterligare närmare marken, denna gång under kontrollerad form, innan han slog ihop dem under sig och sköt iväg dem över trädkronorna.
  Han fortsatte flaxa uppåt, tills han var säker på att zombierna inte ens kunde se dem.
  Det var först när de båda kommit över molnen som han istället bredde ut vingarna vid sidorna och lät vinden bära honom över skogens alla träd, lät vinden bära honom bort från platsen som han tvivlade på skulle glömma.
  "Går det bra?" Frågade över den högljudda vinden och tittade snett bakom sig, för att försöka se hur Tirana kände sig, vad hon tyckte om att befinna sig så långt över mark.

När de föll mot marken var hon övertygad om att de skulle dö. Båda två. Den lilla varginnan kröp ihop, höll sig fast så krampaktigt hon förmådde, och blundade så hårt att små ljusexplosioner gick av innanför ögonlocken. Hennes mage skrek att det här var den sämsta idén någonsin och hotade med att vända sig ut och in, men hennes sunda förnuft svarade att det inte var diskuterbart. Det här, Cry, var hennes enda chans. 
  Hon väntade på kollisionen med marken, smärta, zombier - men smällen kom inte. Istället kände hon hur de steg i luften, åt rätt håll. 

Hon slutade inte blunda förrän Cry frågade hur det gick. Långsamt öppnade hon ögonen. De flög verkligen! Vinden slet i bådas deras fällar, och den fick hennes ögon att tåras. Men det var vackert häruppe, när faran nu verkade vara över, och de seglade högt över huvudena på monstren. Hon fylldes av triumf. De hade vunnit över zombiesarna! Där var de, kvar på marken, och undrade vart deras förväntade middag tog vägen. 
  Så mindes hon att Cry frågat henne någonting. 
  "Det går bra!" ropade hon för att överrösta vinden. Hon var fortfarande rädd, hon skulle inte slappna av förrän de var nere på jorden igen, men det var inte samma förlamande dödsskräck. Nu kändes det okej, nervöst men okej. "Jag är okej. Men wow ... vad vackert det är häruppe." 

Cry skrattade lågt åt honans reaktionen och vände blicken frammåt igen. Det var först när Tirana sagt det till honom som han la märket till det, la märket till lövskogens skönhet, och det tog nästan andan ur honom. 
  "Det är det." Sa han lågt, snarare till sig själv, och flaxade lite med vingarna för att hålla höjden.

Han flög med Tirana under tystnad en stund innan han la märket till en ganska stor, grön fläck bland träden; en glänta, en relativt stor glänta. De var tillräckligt långt ifrån zombierna nu att Cry vågade att överväga att landa.
  "Håll i dig." Ropade han, efter ett tags övervägande och tänkande. Cry flaxade en sista gång med vingarna, svängde ned mot gläntan och lät dem båda glida ned till marken, lugnt och kontrollerat. 

Cry landade med en duns. Landningen var relativt mjuk med tanke på att han hade Tirana på ryggen. Trots det kunde han känna hur det smärtade en aning i hans smala ben när de kom i kontakt med marken. 
  Efter några meter stannade han helt; övergick från galopp, till trav till stilla stående och vågade se sig över axeln på Tirana. Han log mot henne mjukt, hoppades att hon inte hade något emot den hårda laddningen.
  "Vi är i säkerhet nu." Suckade han och vred på sig lite, så att han kom närmare marken, försökte underlätta för Tirana att kliva ned. Hur länge till vi är det, vet jag inte. Tänkte han.

Det var i sanning vackert, något annat gick inte att påstå. Om hon inte hade varit så skärrad efter det obehagliga mötet med zombierna så hade hon säkert älskat att flyga, älskat hur fartvinden rev i den fladdrande pälsen, älskat att se världen därnere, se den försvinna och bli obetydlig. Men nu grumlades glädjen och hänförelsen av det faktum att nere på marken vandrade lik omkring. Vad var det för sjukdom som drabbat landet? Var det en sjukdom alls, eller var det Gudarnas verk? Men inte ens Gudarna kunde väl få för sig att skapa sådana vederstyggliga varelser! Numoori-vargarna måste onekligen ha gjort något mycket illa för att förtjäna ett straff som det som haltat runt trädet för bara några minuter sedan. 
  Landningen gick bättre än Tirana hade föreställt sig. Hon klev ner från Cry's rygg, nickade frånvarande och såg sig vaksamt om i gläntan. Det kändes som om en av de där varelserna kunde komma stövlande, fast hon visste att de hade lagt ett stort avstånd mellan sig själva och dem. 
  "Tror du att de kan leta upp oss? Alltså, jag vet att det är är ganska långt bort, men..." Hon tystnade och rös till, sedan vände hon på huvudet och såg på Cry. "Tack för att du räddade mig, förresten. Utan dig hade jag förmodligen varit död nu, eller inom en snar framtid." 

Crys känselspröt vaknade till liv ännu en gång och rörde sig vilt framför honom när Tirana tackade honom. Det var som om glädjen pulserade ut från hans hjärta till dem, och fick dem att dansa en glad dans. 
  Han kunde inte se Tiranas uttryck. Hans syn tillät inte det, men han kunde fortfarande urskilja den vita pälsen från de gröna träden, och han log mot den. Han log mot henne, med ett mjukt leende som nådde hans blick.
  "Det är egentligen jag som ska tacka dig." Sa Cry lågt, men utvecklade det inte. 
  Cry blev dock snart åter allvarlig igen, hans leende försvann men hans blinda blick var fortfarande mjuk, vänlig. 
  "Jag är osäker... Men jag tror att de kan hitta oss, dig, så det är bäst ifall vi rör på oss. Ehm, kanske till och med..." Ännu en gång tvekade han, försökte klura ut hur han skulle säga det på bästa sätt, försökte klura ut hur han skulle säga det utan att vara oförskämd.
   "Det kanske är bäst om vi går skilda vägar." Det var inte så att Cry ogillade honan, inte alls, eller tyckte att hon var jobbig. Förvisso hade han planerat att vandra runt det främmande landet, ensam, för att försöka lära sig om sin nya omgivning, sitt nya hem, om han kunde kalla det för hem. Dels det, dels försöka väcka de minnena som långsamt började vakna till liv bakom hans skalben. Men han ville vara kvar i Tiranas närhet, för att han kände sig så ensam och när han var med henne, eller någon annan individ, distraherades han från känslan av tomrummet som fanns i hans hjärta.
  Men, han ville inte heller sakta ned henne och med hans syn, hans känsliga hud och hans svaga mentalitet, så tvivlade han på att han skulle vara till så mycket hjälp, trots att han räddat henne.
  Han svalde hårt och väntade tålmodigt på honans svar.

Med kroppen på helspänn såg sig den lilla honan omkring i gläntan. Fast det var orimligt, så kändes det hela tiden som om något skulle dyka upp mellan träden, hon kunde inte undkomma känslan av att vara förföljd trots det avstånd de lyckats tillryggalägga. Hon nickade tankspridd och såg på Cry, som verkade tveka inför det han skulle säga härnäst. 
 "Ja", sa honan långsamt, "det kanske blir bäst så." Hon tyckte om Cry, men hon hade ju faktiskt bestämt sig för att stanna i Lövskogen ett tag, och hon ville inte vara till hinders för honom. Hon skulle förmodligen bara vara till besvär. 
  "Men det var trevligt att träffa dig, Cry, och du ska ha mina uppriktigaste tack för hjälpen. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig." Hon log mot honom och tog ett steg bort. Det tog emot lite att gå nu, efter det de hade överlevt tillsammans, men det var, som Cry hade sagt, bäst. Bäst för dem båda. 
 "Vi kanske ses igen", sa hon med ett litet leende. "På återseende tills dess, antar jag." Sedan vände hon sig om.