Uppe på kullen satt hon. Hon hade inte gått långt från flocken men tillräckligt för att få vara ensam. Dagen hade just grytt och luften luktade fortfarande ny. Några småfåglar flyger en hit och en dit på himlen och fångar morgonpigga småkryp. Det är de fjäderkläddas dans som vargens skogsggröna blick fokuserar på. Huvudet följer mjukt med i vissa rörelser. Det känns som att fåglarna jagar bort även tankarna som fyllt hennes huvud länge nu. Det skapar utrymme och lugn. Ögonen sluts i en långdragen utandning. Hon andas ut till lungorna är tomma, tills det inte finns mer luft att andas ut. Så släpper hon taget och kroppens reflexer tvingar lungorna att fyllas med ny luft. Detta är något hon gör då och då för att jaga bort olust känsla i kroppen. Ångest? Ögonen öppnas igen och fåglarna har lämnar skyn framför henne. De har dragit vidare men deras glada kvitter kan fortfarande höras. Ett mjukt leende placeras på de svarta läpparna när ett medvetande gör sig till känna någonstans i närheten. Nosen darrar lite för att även försöka fånga doften. Så vrider tiken lite lätt på huvudet för att finna den andre med blicken. Hon accepterar mer än gärna hans sällskap. Men hon är inte redo att bryta tystnaden än. Vem av dem blir den första att yttra sig?

[PAX TILL OBERON]

Det hade endast gått ett par dagar. Arno var stabil, om än hans skador fortfarande var allvarliga. Såren som glipat brett och pumpat ut så mycket blod hade slutits, men var sköra och långt ifrån läkta. Han skulle nog aldrig återhämta sig helt; aldrig kunna sjunga som förr. Men han var vid liv. Vid Gudarna, Arno levde.
   Händelsen var för färsk för att Oberon skulle kunna känna sig tacksam. Inte ens nu, med Arnos sovande form vid sin sida kunde han känna lättnad över att brodern äntligen funnit sömnen.
   Bröderna hade båda gråtit. Tillsammans och om vart annat. Bytt sömn mot tårar. Tårar mot sömn. Men hur än tunga Oberons ögonlock kändes ville sömnen inte komma till honom denna sena natt, tidiga morgon... vad än det nu var.
   Med det lilla ljus som sakta kröp över himlen såg novisen på Arno. Han hade ont. Det var tydligt med de allt för hårt slutna ögonlocken och knutna ögonbrynen. Oberon svalde hårt i protest mot klumpen i sin svullna hals och blinkade tårar ur ögonen. Det skulle inte vara så här. Arno skulle inte ha ont. Han skulle vara glad, berätta dåliga skämt och göra ännu sämre försök till att brotta omkull sin större bror.
   Den blå bet sig själv i tungan för att förhindra den första vågen av snyftningar som sköljde över honom. Arno klandrade sig själv, Oberon visste det. Till och med i sömnen tjöt han och bad om förlåtelse. Det var inte hans fel. Inget var Arnos fel.
   Oberon reste sig upp. Rörelsen kändes plötslig och oväntad i hans utmattade sinne, men var i själva verket utdragen. Han höll andan under tiden han trasslade sig loss från den ljusare brodern. Arno förtjänade de få timmar sömn han kunde få. Oberon ville inte riskera att väcka honom ännu en gång när han inte hann hejda sina allt för högljudda snyftningar.
   Luften kändes ovanligt kall mot kroppen efter han lämnat broderns värme och novisen huttrade lätt. Han såg sig om, noga med att inte låta för många tårar falla innan han var säker på att han ingen störde. Flockens röster som under natten hörts hade tystnat. De sov - åtminstone gav intrycket av det - och Oberon fokuserade så gott hans matta blick förmådde på den mjuka höjden en bit bort.
   Den var tillräckligt långt bort för att han inte skulle väcka Arno eller de andra med sitt sörjande men nära nog ifall något skulle inträffa. Oberon gick igenom det i sitt huvud; varje tänk- och otänkbart scenario och hur han skulle nå Arno ifall det värsta inträffade. Kullen erbjöd god sikt över området flocken för stunden ockuperade. Om någon - något - närmade sig dem skulle han hinna. Skrika, springa, bränna, bita. Vad som helst. Det var åtminstone vad han försökte intala sig själv och det som fick honom att våga sätta tassarna i rörelse.
   Det tog honom alldeles för lång tid att märka att han inte var ensam. Ännu längre innan han registrerade den mörka formen vid höjdens topp som Orkidé. Oberon satte sig ned vid sidan av henne. Allting tycktes gå i ultrarapid.
   Hela kroppen ömmade utan att han visste varför. Han kände sig trött, så obeskrivligt trött. Om han ändå kunde sova. Kutryggig och med huvudet hängandes svalde han mot klumpen i halsen. Blicken vilade i marken - frånvarande -  och till och med ögonlocken tycktes sjunka och stiga långsamt. Novisen kände vännens blick på sig, men var noga med att inte möta den. Han orkade inte.
   "Hej", var allt Oberon orkade säga. Rösten lät främmande i hans egna öron - ansträngd och ostadig. Sprucken. Han hade gråtit oavbrutet. Det både hördes och syntes på de utmattade dragen i hans ansikte och hans slitna hållning. Öronen vilade utmed sidorna och ögonen var blanka och tomma på samma gång.
   Oberon slöt ögonen - till och med det gjorde ont - och tvingade ut ett andetag genom nosen. Ofrivilligt såg han framför sig sin mors livlösa kropp i monstrets käftar. Och Arno... åh, Arno. Det hade varit så nära. Så, så nära. Bilden av sin bloddränkta bror liggandes på marken med sådan panik i blicken skulle hemsöka honom för alltid. För att inte glömma doften. Doften och smaken av Arnos blod. Det vred sig i magen på honom. Näsborrarna vidgades och helveteshunden misslyckades att hålla underläppen stadig när han brast i gråt.
   Hur mycket kunde en gråta? Oberon ville inte gråta mer. Hatade det. Det gjorde ont och för varje tår som föll kände han en främmande tyngd växa sig större i hans bröst. Andetagen var oregelbunda - lika trasiga som honom själv - och snyftningarna kom i våldsamma stötar, nära att slå omkull honom.
   Han öppnade tillfälligt de tårfyllda ögonen och bländades av den kommande dagens ljus. Om han ändå kunde sova, tänkte novisen ännu en gång och slöt ögonen på nytt. Han hade inte glömt. Hade inte glömt vad Orkidé gjort för honom, för Arno och för valparna - för mamma. Oberon ville tacka henne men fann varken rösten eller orken till det. Slött tryckte han sig mot sin väns sida och begravde ansiktet i hennes hals. Han gjorde sig liten och hukade sig nästan skamligt för att kura intill henne likt en valp som sökte skydd hos sin mor.
   Den fluffiga pälsen kvävde det mesta av gråten och de panikartade andetagen. Det var svårt att andas genom tårarna och all päls, men Oberon brydde sig inte. Istället fann han en uns tröst i Orkidés tystnad och värme. Tack. Tack.

[Avslutat.]