[Utspelar sig i Juni]

Arno hade legat tryckt mot mamma inne i lyan hela förmiddagen, på rygg med tassarna i vädret och den spända, mätta valpmagen blottad för omvärlden. Det var varmt inne i grottan, och han njöt av att ligga nära mamma, särskilt när han fått äta och var mätt. Tassarna ryckte lätt när han drömde, drömmar om lek och om mat. Drömmar om hans föräldrar, om hans syskon och om andra vargar som han bara träffat några gånger än så länge. De var lite läskiga, för de var inte mamma eller pappa, eller Oberon.
     Valpen väcktes av en kraftig gäspning som fick honom att sträcka de för stora tassarna upp i luften och sedan dra tillbaks dem in mot kroppen. Det lilla ansiktet doldes tillfälligt av de breda framtassarna, och valpkroppen darrade till medan han sträckte på sig. Han släppte ansiktet med framtassarna och gav ifrån sig ett kort, förvånat pip när rörelsen fick honom att rulla över på sidan istället. Plötsligt klarvaken höjde han huvudet och blinkade upprepade gånger mot ljuset som föll in genom grottöppningen. Öronen ryckte på hans huvud när han försökte lyssna till ljuden runtom sig. Hans hörsel var fortfarande inte helt utvecklad, och öronen var fortfarande krokiga och till största del hängande, men han fann ljuden runtom sig oerhört fascinerande. Från ljudet av mammas andetag, till ljudet hans tassar gjorde när han trummade dem mot marken, till ljudet av... fåglar... utanför.
     Arno kastade med huvudet för att se bakåt, över sig själv mot mamma, innan han med ett lekfullt gläfs kastade sig upp på de knubbiga benen. Han vinglade till, men lyckades fånga sig själv i en bredbent pose, med svansen vilt viftande så att baken gungade med i rörelsen. Fortfarande blinkande mot ljuset med sina ännu blåaktiga valpögon vände han sig om för att stampa hårt med framtassarna på Oberon, i hopp om att väcka brodern om han sov, eller i alla fall få upp honom.
     "Oberon! Vakna, leka!", utbrast han med lekfulla gläfs. Han tappade balansen igen medan han stampade, och lade sig med kinden tryckt mot sitt syskon, där han passade på att tafatt försöka bita den andre i pälsen.

Någon buffade hårt i honom. Den lilla cirkel Oberon tidigare legat i, med benen tätt dragna intill kroppen och med nosen begravd mellan dem, bröts av de häftiga rörelserna. De fick hans kropp att gunga och huvudet gled sakta bakåt och ner till marken. De knubbiga benen som avslutades i ett par övervuxna tassar sträcktes slött ut framför honom.
   Arnos stämma ringde högt i de små öronen och Oberon kved missnöjt. De slutna ögonen knep hårt ihop i protest från att vakna. Dumma Arno. Om det inte varit för att han själv var så trött, så hade han minsann bitit sin broder i örat. 
   När små valptänder började tugga på honom fnissade han tyst, oförmögen att hindra ett litet leende från att sprida sig i det knubbiga valpansiktet. "Arno, slutaaaa." fnittrade han sömnigt och viftade slött sin ena framtass mot Arnos ansikte i ett försök att få honom att sluta medan han själv försökte få upp sina ögon. 
   Ljuset från grottöppningen stack i ögonen och Oberon kisade ogillande när han äntligen lyckats slå upp sin blick. Baktassarna placerades mot Arnos kropp och de korta benen gjorde ett försök till att trycka honom ifrån sig. Med klumpiga rörelser och viss obalans tog sig Oberon upp på sina tassar. Stapplandes fram till sin broder höjde han frambenen stelt framför sig och hoppades kunna fläta till sin broder.

Han kunde höra sin bror fnittra och klaga, och viftade vildare med den smala valpsvansen när han fick tecken på att den andre var vaken. Med glada, valpiga skall försökte han klättra över Oberon, men fick en tass i ansiktet som fick honom att sätta sig på rumpan med en liten duns. Förvånat tystnade han ett ögonblick, innan han gjorde ett nytt, lekfullt försök att klättra över brodern, endast för att bli bortknuffad igen, den här gången av Oberons baktassar. Arno tumlade över på sidan, och med sprattlande ben rullade han över på rygg medan Oberon reste sig upp, innan han rullade vidare över på andra sidan och själv kämpade upp på tassarna igen.
     Just som han kommit upp igen så hade Oberon kommit bort till honom, och slog framtassarna om Arno. Den ljusare av bröderna föll åter omkull, och blev än en gång förvånat stilla för ett ögonblick innan han återhämtade sig och vilt krängande vände om på mage för att ta sig upp ännu en gång. Han skrattade glatt och sjönk snabbt ner i en lekfull bugning med framtassarna utsträckta framför sig och den vilt viftande baken gungande på brett ställda baktassar så snart han kommit upp.
     "Lekaa!", andades han skrattande, och satte sedan fart på sina små ben och skuttade bort från mamma, mot grottöppningen, men utan att springa ut. Halvvägs mellan öppningen och mamma stannade han upp för att se ifall Oberon följde efter.

Sömnen var ett minne blott och Oberon fnissade glatt efter att ha fått omkull sin broder. De små örontipparna som fortfarande inte ställt sig gungade häftigt när han trampade på stället. Med öppet gap försökte han bita tag i Arno där han låg, men han vilda rörelser gjorde att han själv förlorade fotfästet och landade på baken med en dov duns. Med ett förvånat uttryck och bakbenen brett isär satt han kvar.
   Arno tog sig upp och gled ner på framtassarna i en lekinvit. Åh, Oberon visste vad det betydde. Lek! Hans stripiga svans började avvaktade vifta från sida till sida. Sakta reste han sig upp och blinkade förväntansfulls mot sin broder, väntandes på hans nästa drag. När ingenting hände skällde han upphetsat i gäll ton.
   Plötsligt skuttade den ljusare valpen iväg mot grottans öppning. Oberon fick bråttom med att sätta sina egna ben i språng men kroppen ville inte sammarbeta och han tjöt på stället innan tassarna äntligen började röra på sig. Han gläfte upprepade gånger, något stressad över att hinna ikapp sin broder. "Vänta på mig!" ropade han och hastade efter honom i klumpiga rörelser. Flera gånger höll på att snava över sina egna tassar, men lyckades för en gångs skull hålla sig uppe.

När han såg Oberon följa efter på klumpiga tassar, och hörde broderns utrop, så stampade Arno flera gånger på stället. Tassarna sträcktes ut framför honom i en hastig, hårt stampad lekbugning, innan han stod på raka ben igen, endast för att snabbt upprepa rörelsen ett par gånger innan den andra valpen var ikapp honom. Han vände, enligt sig själv, snabbt på stället och skuttade bort till grottöppningen. Där vände han igen och såg på Oberon som kom efter, och gav ifrån sig några gälla, lekfulla skall för att få den andre att springa snabbare.
     Han hade fortfarande inte faktiskt lämnat grottan, utan stod precis i öppningen där han kunde höra världens ljud bättre. Fågelsången, insektsljud, vind i träden. Solljuset var starkare här, och han blinkade fortfarande mycket. Världen där ute var lite läskig, den var så stor och så fylld av lustigheter som inte fanns inne i lyan med mamma. Men han hade varit utanför tidigare, om än inte så långt utanför, och han blev lika nyfiken varje gång han vaknade, och spenderade ganska ofta sin tid precis i grottöppningen, eller precis utanför. Pappa brukade ligga inte så långt bort, och han var rolig att leka med. Ibland låg farbror också i närheten, och han var också rolig. Han hade så mycket päls och lustiga... fjädrar... saker... att bita i. Arno ville bli lika stor som pappa, och farbror. Och han ville ha betar som pappa, och fjädrar som han kunde leka med när han ville, och ville vara lika fin som mamma. Och leka hela dagarna med Oberon.
     När brodern kom ikapp honom så slog Arno ut med framtassarna i ett vingligt försök att slå dem om Oberon, för att brotta omkull honom.

[Tänk den studsande rörelsen i början i stil med detta: Länk]

Han försökte så gott han kunde att hålla tungan rätt i mun medan han sprang efter den andra valpen. Tassarna ljöd tunga och dova mot underlaget och svansen dinglade hej vilt bakom honom istället för att hjälpa honom hålla balansen.
   Det allt starkare ljuset bländade honom ju närmare grottans öppning han kom. Arno försvann i det. Hade han sprungit ut? Triggad av jakten ökade Oberon de små valpsprången så gott han kunde.
   Ljuset utanför stack allt mer i de ännu blågrå ögonen och valpen knep ihop alla fyra hårt, utan att sluta springa. Än kunde han inte kontrollera ögonparen för sig. Hur mycket han än försökte göra som mamma och pappa så stängde sig alltid alla fyra ögon. Ofta kunde man finna honom sittandes med ett koncentrerat uttryck och de fyra ögonen blinkandes i ett försök att stänga endast ett par. Men en dag, en dag skulle han också lyckas. När mamma eller pappa gjorde så såg de lika lustiga ut som de tvåögda som bodde utanför grottan, och det fick honom alltid att skratta.
   Plötsligt sprang han rätt in i något. Ett förvånat pip lämnade honom och han slog tvärt upp ögonen. Arno omfamnade honom med framtassarna om hans hals. Med benen sparkandes i vädret föll Oberon till marken med brodern över sig. Han brast ut i ett överraskat men glatt skri. De två öronen på Arnos högra sida kittlade han nos och Oberon försökte bita tag i dem medan blicken plirade upp mot skyn och vidare ut mot träden. Alla starka färger fascinerade honom och för en stund glömde han allt annat runt omkring.

Arno gav ifrån sig ett lekfullt knorrande när Oberon bet honom i öronen, och han skakade snabbt på huvudet. Han lade sin tyngd över brodern, fortfarande med bakbenen raka men med bröstet tryckt mot syskonet, och bet Oberon lekfullt över nosen med öppen mun. När han släppte broderns ansikte och försökte bita en gång till så missade han den andres nos och fick istället nafsa honom i kinden. Den oväntade missen fick honom dock att gunga till i en plötslig brist på balans, och han var tvungen att ställa sig på raka framben för att inte falla i sidled.

Broderns tyngd över magen fick Oberon att stånka högt. Han riktade tillbaka blicken mot Arno som bet honom över nosen. Med vidöppen mun morrade Oberon lekfullt tillbaka och skakade på huvudet för att bli kvitt honom. Samtidigt lade han framtassarna över den andres ansikte i ett försök att få honom att sluta.
   Arno lossade sitt grep och nafsade honom i kinden. Det gjorde ont, alldeles för ont, och Oberon pep högt till. För en stund såg han perplext på sin broder, precis som om han själv inte förstod vart ljudet kommit ifrån.
   Benen började sparka vilt och han gungade över på mage innan han lyckades resa sig upp. Han skulle ge igen, även om smärtan var så gott som redan glömd. Med ett lekfullt gläfs kastade han sig mot sin broder så snabbt den klumpiga kroppen förmådde.

Oberons plötsligt höga tjut fick Arno att rycka till, och broderns sparkande tassar fick honom att stappla ur vägen. Han hann inte undvika när Oberon kastade sig mot honom, och förvånat föll han omkull igen, den här gången med broderns över sig. Han drog framtassarna tätt intill sig, och blev liggande stelt på rygg med svansen darrande bakom sig innan han insåg vad som hänt och gav upp ett glatt skratt.
     "Oberon din klump!", utbrast han, trots att det var han själv som just nu låg ner. Med ett ansträngt ljud försökte han få in baktassarna under brodern för att knuffa bort honom, men utan större lycka.

"Du är knäpp!" kontrade Oberon och fnittrade. Han tryckte sitt runda valphuvud mot sidan av broderns hals vilket nästan fick honom att slå en kullerbytta.
   Efter ett par försök lyckades han med klumpiga steg kliva av Arno. Svansen viftade kraftigt och han sjönk ner på framtassarna i en egen lekinvit innan han snodde runt. Utan att tänka sprang han ut ur grottan, hoppandes att Arno jagade honom. Kroppen var krökt och öronen låg platt mot nacken när han sprang allt vad de små benen förmådde.
   Än vågade han inte röra sig allt för långt ifrån grottan utan sina föräldrar eller sin broder. Valpen höll sig nära och sprang ett par rundor i vild glädje strax utanför grottans ingång. Han tog sikte på en intilliggande buske precis vid sidan av grottan och sprang in i den. Det rasslade högljutt och han klättrade över kvistarna och hukade sig ner för att lura på sin broder.

När Oberon sprang ut ur grottan fick Arno väldigt bråttom att följa efter. Han skuttade med glada, upphetsade skall och gnyenden efter brodern, och sprang så snabbt han kunde efter syskonet. Han följde Oberon runt i cirklar utanför grottöppningen, och försökte flera gånger bita tag i broderns svans.
     När Oberon plötsligt skuttade in i en buske blev Arno stående på raka ben, med höjt huvud och förvånad blick. De slappa öronen spetsades så gott de kunde på huvudet, och svansen stod rakt ut bakom honom. Vart tog han vägen? Han tog ett steg närmare busken, där han hörde det prassla. Han hade ju sett Oberon ta sig in i den, men nu såg han honom inte längre. Han sjönk ner i en ny lekinvit, och blev stående så en stund. Gnällande morrningar lämnade hans valpiga kropp medan han skuttade framåt för att stampa i marken precis framför busken, endast för att studsa tillbaks ett steg igen. Han skällde kort på busken innan han sjönk ner med framkroppen på nytt och fortsatte med sitt gnällande morrande. Han gjorde flera lekfulla utfall mot busken, skuttade framåt för att stampa hårt med framtassarna i marken, innan han lika snabbt studsade tillbaka och ner i lekinvit.

Det fanns inget tålamod. Att under en längre stund ligga lugnt och stilla på lur medan ens broder var så rolig på andra sida busken gick bara inte. Han fnissade åt Arnos rörelser och ljud, han såg så rolig ut. Den lilla valpen ville ingenting annat än att hoppa på brodern och leka med honom.
  Ögonen blev som fixerade vid den andra valpen. Nu du! Med stor koncentration höjde sig den runda kroppen sakta från marken. Det var trångt bland buskens alla kvistar och de rasslade högljutt. Några av dem skymde hans syn och lade sig i han ansikte. Irriterat tuggade han på dem för att få dem att försvinna innan uppmärksamheten åter riktades mot Arno.
  Med ett glädjefyllt tjut kastade Oberon sig ut ur busken. Buskens smala kvistar snarade baktassarna på honom och han ställde sig klumpigt på nosen, men lyckades rädda sig själv från att ramla till marken helt. Efter att inte riktigt ha uppfattat vad som hänt skakade han snabbt på huvudet. Arno föll i hans synfält igen och han sprang mot honom med den lilla tungan hängandes utanför munnen.

[PPar Naira lite fult här. Om Älg misstycker så får du säga till!]

Arno fortsatte sitt stampande och morrande, och svansen viftade om möjligt än vildare när han hörde det prassla i busken. När Oberon tjutande kastade sig ut ur busken ropade Arno till, glatt och gällt, och sparkade vilt med tassarna i ett försök att snabbt vända om. Något klumpigt sprang han sedan så snabbt han förmådde en liten bit bort, bara för att vända sig om igen och sjunka ner i en ny bugning. Lika snabbt som han landat med armbågarna mot marken sprang han framåt igen, tillbaks till Oberon, endast för att vända om ytterligare en gång och springa bortåt. Tungan fladdrade utanför hans mun när han skrattade.
     "Du kan inte ta mig!", ropade han bak mot Oberon medan han sprang bort till mamma, som hade kommit ut ur grottan och lagt sig precis i öppningen. Arno kastade sig mot henne, över hennes buk och tumlade ner bakom hennes rygg, där han snabbt skuttade vidare mot hennes höfter och gömde sig under hennes svans.

Deras moder hade kommit ut ur grottan, och låg nu istället strax utanför. I vanliga fall skulle Oberon ha sprungit fram för att hälsa glatt på henne, men för stunden var han för upptagen med att leka.
 "Joho, det kan jag visst!" tjöt Oberon och jagade efter sin broder. Han skulle minsann visa honom! Istället för att springa direkt till sin moders svans där Arno låg gömd, tog han samma väg över hennes mage. Han försökte sig på ett litet skutt som var menat till att ta honom hela vägen över sin moders kropp, men kom inte ens halva vägen över. Med ansträngda läten klamrade han sig fast i henne och lyckades till slut kravla sig över genom att sparka med bakbenen.
 Oberon stampade på stället och fnittrade glatt åt Arnos bakdel som stack fram under moderns långa svans. "Arnoooo." fnissade han. "Jag ser diiiiig!" Han försökte greppa den andra valpens svans för att dra fram honom, men fick så mycket av sin moders långa päls i munnen att han slutade ut det. Smackande läten lämnade honom när han febrilt försökte bli kvitt allt hår. "Mammaaaa." tjöt han irriterat och ruskade på huvudet så öronen fladdrade.

När Oberon skrattade att han såg Arno så viftade den ljusare valpen vilt med svansen. Han kände Oberon bita efter sin svans, och med ett glatt tjut sprattlade han sig loss från mammas svans och ut på andra sidan. Fri från den långa pälsen skuttade han istället över mammas bakben och gömde sig under hennes lår.
     Efter att ha legat stilla och tryckt under låret en kort stund satte han sig upp, endast för att genast vända på sig så att han lite klumpigt kunde skutta över mammas mage på nytt och anfalla Oberon med utslagna tassar och ett triumferande "Hah!".

Fullt upptagen med att få alla långa hårstrån ut ur munnen lade Oberon aldrig märke till vad Arno sysslade med. Upprepade gånger drog han sin ena framtass över ansiktet. Indränkt av hans saliv trillade allt mer av svansens långa strån till marken.
   Arno slog plötsligt tassarna om honom och Oberon trillade omkull. "Det där är orättvist, jag var inte beredd." klagade han och en liten rynka bildades i pannan. Det var ett dåligt skådespeleri och efter ett fåtal sekunder brast han ut i ett smittsamt skratt.
   Det mesta av moderns svans var nu ute ur munnen och han sträckte upp tassarna mot sin broders nacke och drog honom till sig. Istället för att nafsa på den andra valpens öron valde han denna gång att borra in nosen i ett av dem och dra in sin broders doft.

Arno kunde inte låta bli att skratta när Oberon gjorde det. Ett glatt skratt som fick honom att sluta ögonen. När brodern plötsligt drog honom intill sig öppnade Arno dem igen och gav ifrån sig ett överraskat pip. Han försökte dra sig loss från den andra valpen när Oberon stack nosen i hans öra, och gav ifrån sig ett skrattblandat tjut.
     "Aah, nej, släpp! Sluta! Det kittlar!" Han kunde inte sluta skratta. Han trampade med baktassarna medan han desperat försökte trycka sig fri från Oberon, utan större lycka. Med framtassarna låsta av broderns framtassar som höll om honom kunde han inte trycka ifrån tillräckligt hårt för att kunna hålla undan huvudet.

Ett kvävt skratt bubblade upp inom den lilla valpen och han försökte dra Arno ännu närmare till sig, vilket inte var helt lätt med broderns motstånd. "Det gör det inte alls!" försökte han övertyga med kvittrande röst. Med korta ryckiga andetag nosade Oberon grundligt igenom örat. Det avslutades med en djup inandning som fick pälsen i örat att svepa in i hans nos. Det kittlade. Massor.
   Med hopknipna ögon drog han bort ansiktet från brodern och lossade greppet om honom. Mungiporna drogs tillbaka och i den lätt gläntade munnen skymtade de små men sylvassa valptänderna. Det var minst sagt ett lustigt uttryck valpen bar.
   Ofrivilligt gjorde Oberon en häftig inandning och kort därefter ännu en till. Efter de två förberedande andetagen slungades det lilla huvudet framåt i en smärre nysattack. Med en smula tur lyckades han undvika att knocka sin broder.
   När Oberon kunde öppna ögonen igen mötte han förvånat Arnos blick. Kroppen som tidigare varit spänd slappnade gradvis av och huvudet sjöng ner till marken. "Det är något fel på ditt öra." sade han med framtassarna dragna intill kroppen och den lilla svansen svagt viftandes.

När Oberons grepp lossnade så lyckades Arno äntligen komma loss. Han ryckte bakåt och ställde sig rakbent, fortfarande med framkroppen över brodern, men tillräckligt långt bak för att hinna skutta undan om Oberon försökte ta honom igen. Han ruskade vilt på huvudet och gned ena framtassen mot örat för att få det att sluta kittla. Han skrattade när han såg Oberons dumma min. När brodern nös så ryckte Arno skrämt till, endast för att fortsätta skratta så snart han insåg vad som hänt.
    "Det är det inte alls", svarade den ljusare valpen med gnällig röst när Oberon påstod att något var fel med hans öra. Hans öra var inte alls fel! Det var bra som det var, om än det fortfarande kittlade i det. Han höjde framtassen igen för att gnida det mot örat, innan han tog ett skutt framåt över Oberon och lekfullt nafsade honom i ena armbågen.

"Joho! Det luktar rumpa!" retades Oberon. Han hann varken säga eller göra mer förrän Arno hoppade på honom och han tjöt till av skräckblandad förtjusning.
   "Arnooooooooo!" kved han under sin broders tyngd i ett försök att låta seriös. Han misslyckades totalt och rösten brast ut i skratt. 
    Med vilt sprattlande bakben försökte den lilla valpen putta bort den andre, men det verkade inte fungera när Arno istället började tugga på hans ena armbåge. "Aaaaaaj!" En litet rynka tog form i hans panna och han försökte sig på en arg blick. "Nu slutar du upp med det där!" sade han med en tillgjord, något mörkare röst som skulle föreställa faderns. 
    Den egna imitationen överträffade alla Oberons egna förväntningar så mycket att han hänfört tappade hakan. Han lät ju precis som pappa! Plötsligt kom han på sig själv och snabbt smälldes munnen igen och han försökte återfå det allvarliga uttrycket från tidigare. Det ryckte upprepande i hans mungipor, och han försökte sitt allra bästa för att inte avslöja hur glad han egentligen var.

Arno var fullt upptagen med att nafsa Oberon i armbågen, och märkte inte att brodern försökte sig på en allvarlig min innan den andres plötsligt allvarligare stämma överraskade honom. Trots att rösten var liten, tillgjord och inte egentligen lät som pappa, så fick de plötsliga orden Arno att förskräckt hoppa bakåt. Han stelnade till, med stora ögon som såg sig omkring innan hans blick snabbt föll på Oberon. Broderns spända försök till en allvarlig min fick Arno att ge ifrån sig ett ljud av pressad luft när han försökte hålla tillbaks ett skratt. Svansen, som hade sjunkit, höjdes på nytt i glada viftningar.
    "Tönt!", utbrast han, och kunde inte längre hålla tillbaks det bubblande skrattet. Han skuttade framåt, och landade så att han - lite snabbare än planerat - gled undan med framtassarna och lade sig på mage. De knubbiga bakbenen sträcktes ut bakom honom, och svansen trummade lyckligt i otakt mot marken. Med öppen mun, utan att bita ihop det minsta, tryckte Arno ansiktet mot Oberons axel i ett slött försök att fånga hans framben.

"Du är en tönt!" sade Oberon och fnissade åt sin broder efter att han glidit undan med frambenen och trillat på mage.
  Han gäspade stort och gav ifrån sig ett litet pip innan han smackade högljutt. Någonting vidrörde hans ben och när han tittade efter vad det var så var det Arno som med öppen mun slött jagade efter hans framben. Brodern fick tag om det och Oberon, som tidigare legat på rygg, tippade omkull på sidan. Med sega rörelser grävde han med sin fria tass i luften mot Arno. 
   "Tönt." upprepade han med dämpad röst medan han tvingade sig själv hålla uppe de plötsligt tunga ögonlocken. Han fick inte somna nu, då skulle Arno vinna.

Han fnittrade när Oberon grävde i luften mot honom, och försökte med sega rörelser att fånga den grävande tassen med sin redan öppna mun. Mitt i försöket avbröts han av en kraftig gäspning som avslutades i ett pip. Han rullade över på sidan för att istället sträcka ut alla tassarna och knuffa på brodern. Rörelserna var långsamma, och en plötslig trötthet hade kommit över honom. Svansen fortsatte att slå i otakt mot marken.
     "Du är..." En ny gäspning överraskade honom innan han hunnit avsluta orden, och han pep till på nytt. Oberon kunde vara en tönt. Ögonlocken blev tunga, och han kämpade för att hålla sig vaken. Han ville ju leka. Inte kunde han sova då heller. Med en kraftansträngning lyckades han rulla tillbaks på mage och åla sig någon tum närmare sitt lika sömniga syskon, där han lade huvudet över Oberons sida. Så trött. Ögonen slöt sig trots hans försök att hålla dem öppna.

Oberon kämpade för att inte slå igen ögonen medan han sömnigt tittade på Arno. Brodern gäspade och verkade trött. Pffft, vilken mes. Oberon var inte trött. Inte egentligen. Han bara låtsades. När Arno somnat skulle han överraska honom genom att bita honom i nosen. Kanske tugga lite på hans öron också. 
   Utan att vara medveten om det hade Oberon slutit sina ögon. Tankarna om hans bakhåll började vandra iväg och konstiga inslag vävdes in ju längre in i sömnen han föll. Svansen hade slutat vifta och låg nu stilla bakom honom. En betryggande känsla spred sig i den lilla valpkroppen när Arno lade sitt huvud om honom. Allting blev mysigt och Oberon knorrade belåtet åt den värme och närhet hans broder skänkte. Han smackade högljutt en sista gång och lade till sig lite mer bekvämt innan han somnade.

[Avslutat.]