Det skulle vara en lögn om Vasilisa ansåg sig själv må bra. Varje dag som gick försökte hon att göra ett desperat försök till att intala sig själv att hon var okej och att allt tillslut skulle lösa sig. Men det var som om varje person som försvann från hennes sida tog med sig en del av henne. Det hade börjat med Yelizaveta som slukat hoppet. Därefter Maksim, som hade fått henne att inse att hon var försvarslös till vad högre makter ville, och nu Kolzak. Ytterligare en gång hade han försvunnit spårlöst, och den här gången kunde hon inte bara lämna det som fanns kvar av sin familj för att leta rätt på honom. Vasilisa kunde inte låta bli att undra vad som skulle krävas för att hon skulle slukas helt av det mörkret som växte sig större inom henne. 
    Steg som närmade sig snett bakifrån fick henne att snabbt sno runt. Bländad av ljuset från månen och blommorna hon badade i gjorde det svårt för henne att urskilja stegens ägare.
    “Vem där?” bröt hon mjukt men bestämt på modersmålet. Hennes blick gled mellan de höga träden och fastnade vid en skugga längre bort. För några sekunder slog hennes hjärta lite snabbare, kunde det vara…? Hon hann få upp förhoppningarna, bara för att hinna bli besviken. Det var en främling, och inte den hon hoppats på.
    “Kliv fram i ljuset, så jag kan se dig”, beordrade hon aningen lägre nu.

Nätterna i Ötamon började lida mot sitt slut. Hemfärd nalkades men Oberon hade i samråd med Azdell resonerat att de skulle förlänga sin vistelse. För Avanis skull. Månvargen hade pliktskyldigt hållit sig till gruppen men Oberon hade sett hans suktande blickar. En till natt gjorde varken till eller från.
    I skenet av blommor hade månvargar samlats för att sjunga. En fin, melankolisk melodi Oberon inte förstod orden till. Han slängde en road blick mot Avani, som gjorde ett tappert försök till att dölja nostalgin.
    Oberon skrattade. "Gå du", sade han och nickade mot hopen av månvargar. "Ta Azdell och Nepotonje med dig. Jag går en runda under tiden."
    Han log långt senare, även efter att rösterna dämpats och han lämnat de andra bakom sig. Det var svårt att inte påverkas av Avanis iver och glädje. Den var allt för välbekant. Även efter alla dessa år var det inget som gjorde Oberon så lycklig som när han återförenades med Arno.
    Så här års badade skogen i skir, vit månblom. Oberon hade vandrat Ötamon för många gånger för att längre uppmärksamma de väldiga träden och lysande blommorna. Det var fint absolut men ingenting han direkt reflekterade över. Han var i sina egna tankar. Då och då vreds öronen mot ljudet av månvargars sång längre bort. Han trodde sig vara ensam men när en röst bröt genom den lätta tystnaden stannade han abrupt. Oberon svor tyst. Att han hade sällskap var mer än han själv uppmärksammat.
    "Det är inte så mycket att se, är jag rädd." Den neutrala tonen bedrogs av ett snett leende när han klev fram från trädens skuggor. Med ljuset i ryggen var det lätt för honom att finna främlingen. Hon bar horn – drakarg eller stenvarg gissade Oberon – och en övervägande mörk fäll med otaliga ärr. Inte helt olik honom själv.
    "Hoppas du inte är allt för besviken. Hade jag vetat att jag skulle få sällskap hade jag sett till att kamma mig." Han log. "Jag heter Oberon."

Blå päls, betar och fyra ögon. Vasilisa hade aldrig sett främlingen i området förut, men valde att hälsa med en vänlig nick med huvudet. Det var trots allt med lugn och vänlighet man kom längst med, åtminstone i början.
    Främlingen presenterade sig som Oberon. Vasilisa kunde inte låta bli att dra lite i mungipan vid hans kommentar. Det var inte som så att han behövde fixa till sig, om det var det han tänkte på. Hans blå päls nästan skimrade i månljuset och de röda ögonen reflekterades av månblommorna.
    “Åh, oroa dig inte för det”, började hon mjukt. Ett lättsamt skratt lämnade henne samtidigt som hon skakade på huvudet och mötte hans blick. “jag är inte så fåfäng.” Åtminstone inte när det gällde andra. Vasilisa hade alltid hittat skönhet i det andra ansåg vara brister.
    “Vasilisa”, log hon. Det var något med att prata med en främmande man som fick trycket över bröstkorgen att lätta. När hon såg på honom glömde hon de bekymmer som sakta men säkert åt upp henne inifrån, även fast det bara var för en kort sekund.
    “Oberon”, upprepade hon oavsiktligt med sin accent. “Brukar du hålla till i dessa trakter? Om så är fallet måste jag vara en usel spejare.” Återigen log hon.

Han kunde inte placera vilket språk hon bröt på. Varken nimorian eller något av de andra språk han kände till passade in. Om något gav det väl lite perspektiv på hur mycket det fanns att lära sig om omvärlden och ens omgivning.
    Oberon gav Vasilisas fråga en stunds eftertanke innan han svarade. "Ibland", hummade han. "Jag tillhör Jägarna." Han visste inte om det sade henne något men brydde sig inte om att utveckla. Hon fick fråga om hon var nyfiken. En del av honom var lättad att de inte höll samma låga profil som tidigare. Det gjorde mötet med främlingar lite enklare.
    "Vi brukar komma hi– Vänta..." Oberon kom av sig mitt i meningen, som om hennes ord plötsligt sjunkit in. Han mötte Vasilisas blick med en egen, fundersam en. "Vem spejar på månvargar? Det är väl knappast något att se. Lysande rumpor möjligtvis, om man nu gillar sånt."
    Det var ett dåligt skämt men Oberon gav henne ändå ett snett leende, smått nöjd med sig själv. Själv klart fanns det anledningar till varför man snokade runt i skogen. Hade det inte gjort, hade Jägarna mest troligt inte rört sig här. Frågan var bara vad hennes egentliga anledning var.
     "Vem spionerar du åt, Vasilisa?", utmanade han med en okynnig glimt i ögonen. Inte för att det spelade någon roll. Inte egentligen. Jägarna var tydliga med att ta avstånd från andra flockars rivaliteter.

Vasilisa lade huvudet lite på sned. Det var första gången hon hörde talas om en flock vid namnet Jägarna och återigen blev hon påmind över hur stort Numoori faktiskt var. Hon hade mycket kvar att lära sig. Det fanns kunskap som fortfarande var okänd för Cirkeln och mycket mer dolt än någon av dem kunde ana.
    ”Vem har sagt att jag spejar på månvargar? Kanske är det en främling med fyra ögon och betar jag spanar efter.” Hon flinade. Ett lågt och hjärtligt skratt lämnade henne. Det sista hon spejade efter var månvargar med lysande rumpor, så länge de inte hade något med Kolzak och Maksims försvinnande att göra. Det varma leendet på hennes läppar falnade aningen när tanken på familjemedlemmarna som försvunnit spårlöst. Trots att det hade gått lång tid tänkte hon inte ge upp. Var dag som gick letade hon i skogarna efter någon typ av tecken.  Ötamon hade varit hennes och Kolzaks favoritplats, där hade lugnet och ljuset lagt sig över dem istället för mörkret som växte inom dem. Kanske fanns han här, någonstans.
    Hon harklade sig ursäktande när hon insåg att hon fastnat en kort stund i sina egna tankar.
    ”Åt mig själv. För tillfället,” svarade hon ärligt. Vasilisa fann ingen anledning till att ljuga så länge hon inte utsatte sig själv eller Cirkeln för fara. ”Jag letar efter min bror. Och mitt brorsbarn.” Hon såg för en kort stund bort för att sedan möta hans blick igen. Det ryckte i hennes läppar, kanske i ett försök till att tala om något annat. ”Dessutom brukar jag hålla till i dessa trakter. Det är något med platsen som fyller mig med ett behagligt lugn. Och då och då trillar en stilig främling in.”
    I samma stund som Vasilisa uttalat orden kände hon hur hennes samvete talade till henne. Vad höll hon på med? Hemma i Norspiret befann sig Tenn, hennes partner, tillsammans med deras barn. Hon älskade honom, men det vore att förneka för sig själv om hon inte erkände förändringen i deras relation. Ända sedan Yelizavetas död, och Maksims försvinnande hade de glidit isär istället för att komma närmare varandra.

Oberon skrattade och himlade tillgjort med ögonen. "Jaja", erkände han. "Du fick mig där. Jag talade för tidigt." Han följde Vasilisas blick i den riktning den vek av. Kanske var hennes bror och brorson i närheten. Han visste inte men fick intrycket av att det inte var något hon ville prata om. Så han lät det vara, bara för att skifta vikten mellan sina framtassar åt hennes nästa ord.
    Oberon var inte van vid att få sådana komplimanger. Han var tacksam över att värmen som spred sig i hans ansikte inte var något som syntes. Osäker på hur han skulle svara harklade han sig för att vinna tid, ett illa dolt leende på sina läppar. Han var definitivt i underläge här.
     "Trilla? Jag är rätt säker på att jag höll mig på alla fyra ben. Men jag förstår vad du menar." Det lättsamma uttrycket planade ut och Oberon drog ett par andetag, velandes. Patrullen skulle inte bege sig hemåt än. Att vandra skogen på måfå medan de andra roade sig var väl knappast rättvist. Lite fick han väl unna sig. Om så bara för en gång. "Gå med mig", erbjöd han till slut, huvudet tippat till sidan. "Berätta mer om denna stiliga främling du talar om. Kanske har jag mött honom."

“Vilket erbjudande.” Svarade hon mjukt och följde hans rörelse och tippade huvudet på sned. Inom henne gnagde det dåliga samvetet sig större och större. Vad skulle Tenn säga om han fick reda på att hon var ute och gick tillsammans med en främmande man? Kände Vasilisa sin partner rätt skulle han bara skratta och försäkra henne om att det var okej.
    “Hur mycket jag än vill tacka ja,” leendet på hennes läppar svalnade något, men blicken var fortfarande varm och vänlig. “måste jag dessvärre säga niet.” Vasilisa insåg kort efter hon talat att Oberon säkerligen inte förstod Vinterspråket, men lade ingen tid på att översätta det sista ordet åt honom.
    “De väntar på mig, därhemma,” förtydligade hon och nickade enkelt åt Cirkelns huvudfäste. Hon hade lovat att träna med en av sönerna, och kände hon Radagast rätt satte han redan vid ingången och väntade på henne. “barn, vet du.” Det kramade åt hennes hjärta vid tanken på dem.
    “Dessutom tror jag att du känner den där främlingen bättre än mig.” Ett lågt skratt lämnade henne. Deras blickar möttes ännu en gång, kanske för den sista gången. En del av henne hoppades inte det. “Tack för sällskapet, Oberon.”

Hon behövde återvända. Det behövde nog egentligen han också. En av dem hade åtminstone förståendet kvar. Genom den tidigare samlade fasaden bröt en ny, osäker fram. Han motstod frestelsen att skruva på sig. "Så klart. Visst." Mungiporna ryckte forcerat och Oberon skakade på huvudet, mer åt sig själv än någon annan. "Låt mig inte hålla dig." Han sträckte på sig där han stod. Släppte ut en laddad suck samtidigt som han försökte skaka av sig den sjunkande känslan i magen. Vilken dåre.
    “Dessutom tror jag att du känner den där främlingen bättre än mig.”
    Han höll sig från att skratta. "Låter som en riktig träskalle om du frågar mig." Trots leendet var orden bittra. Riktade mot honom och för hans egna öron. Han visste inte om hon hört honom men om hon hade det gav hon tacksamt nog inget sken av det. Oavsett, såg han till att fånga upp sig själv innan han blev en allt för eländig syn.
    Deras blickar möttes och ett nytt leende, denna gång mjukt och genuint framträdde. "Tack själv. Jag hade sagt 'på återseende' men man vet aldrig i den här världen." Han gjorde sig redo att gå. "Ha det bra, Vasilisa."

[Avslutat]