Nordanskogen. Det var där hon nu befann sig. Skogen som hennes vita tassar snabbt rörde sig genom. Skogen vars mossas tjocka doft fyllde hennes svarta näsborrar. Nordan. Gran och tall som sträckte sig högt upp mot skyn på raka stammar. Världen som pågick under dem, mörk, kylig och hemlighetsfull.
   Hon passerade en rotvälta. Dess fingrar spretade efter den vita varginnan när hon dansade förbi. Som en vit blixt var hon, en fröjd för ögat om man hann få syn på henne innan hon var borta. Hon snurrade runt och runt och runt, om vartannat, i en vild glädjedans över att hon levde och att allt var så underbart som det ändå var.
   Att dansa i Nordan var som att dansa i paradiset. Allt var så lugnt och stilla och luften så klar att andas att det kändes som om hon klunkade i sig friskt vatten. Hon tyckte mycket om den här skogen. Den var varken för kall eller för varm, utan alldeles lagom. Alldeles alldeles lagom. På alla sätt.

Varje steg tycktes strida emot. Bergen var bara en mörk skugga bakom honom nu. En ånger och besvikenhet tärde på hans hjärta. Det fanns ingen återvändo nu, åtminstone intalade han sig själv det. Det var för det bästa han valt att ta en egen väg, men ändå kunde han inte låta bli att fundera på vad som var bäst för hans söner, för Loiana.
     När hjärtat kändes för tungt tvingade han sig att stanna. Cestroblandingen kände sig skonad under de höga, barrklädda träden, men han visste att det han sagt sig söka efter inte fanns här. Vart han skulle ta sig här näst, vad han skulle göra eller vart han skulle påbörja sitt sökande var oklart. Istället stannade han upp i en lång slätt. Mosstäckta, stora stenar låg utspridda i den låga branten. Bäddar av klöver täckte det mesta av marken omkring, tillsammans med olika rissorter. 
     Med en tung suck slog han sig ner på ändan. Det var dunkelt, trots att solen ännu stod på himmelen. Genom barrklungor i det mörka trädtaket kunde Kenai skymta den ljusblå himlen. Det var nog mitt på dagen, men det kändes mycket längre när han varit vaken innan solen själv. Det var nog inte mer än dags för att vila en stund, det var välbehövt för både kropp och sinne.

Plötsligt stelnade tiken till precis i ett hopp. Hela kroppen spändes likt en bågsträng och tycktes darra av förväntan och nyfikenhet. Det ryckte i den svarta nosen då den försökte fånga upp så mycket som möjligt av den nya obekanta doften.
   Det var en främling. En hane, att döma av lukten. Inte alltför långt bort. Hon skulle nå dit på nolltid om hon dansade!
   Den snövita vargen sänkte huvudet mot marken och pressade nostryffeln mot mossan för ett ögonblick, liksom sög i sig all information om den andre och hans position, innan hon fick fart under tassarna och riktigt seglade fram över nedfallna trädstammar, förbi rotvältor och avbrutna, spretande pinnar som låg under barrträden.
   Hon saktade inte in förrän hon var alldeles nära främlingen. Hon rundade en buske och stannade förvånat. Förvirringen lade sig dock snabbt och ersattes av entusiasm, och svansen lät hon gunga mjukt bakom sig när hon försiktigt närmade sig främlingen med ett glatt leende på läpparna.
"Var hälsad, främling!" utbrast hon med sjungande röst.

Lugnet som ersatte hans taktfulla vandrande lämnade honom ensam. Låga fågelsånger bröt genom tystnaden, men inte högt nog för att skingra hans tankar. Kenai kände sig tung. Det var mycket som drog i hans själ. En del av honom ville tillbaka till hans familj bland Bergen, men en evig längtan ropade tillbaka till Acherati, till hans döttrar och söner.
     Hans anlete blev djupt fårat av hans grämelse, och den tvåfärgade blicken låg begraven i mossan framför honom. När ljudet av någon son närmade sig, tillsammans med en klingande röst såg han äntligen upp. Det ångerfulla ansiktsdraget tonade ner en aning. Tiken som närmade sig bar en entusiastisk aura som sken ur henne. Han kände sig inte alls hotad av hennes plötsliga närvaro.
     ”Hallå” svarade han henne. Den blågula blicken betraktade hennes vita kroppshydda; hon var mycket mindre än honom, men det fanns inte mycket att fästa sig vid, hennes vita päls var alldaglig liksom de blå ögonen. 

[Heh, bara några månader senare. Om du inte vill fortsätta kan vi bara avsluta det, på något sätt.]

Han var inte fientligt inställd. Det kände hon på lukten såväl som på rösten och kroppshållningen, och att döma av allt det där så klassificerade han inte henne som ett hot heller. Vilket var bra, för hon hade sällan något annat än solsken i sinnet.
   "Mitt namn är Tirana", sade hon vänligt och tvingade sig själv att lägga band på sig, trots att hans olikfärgade ögon både fascinerade och intresserade henne, och hon gärna ville fråga om dem. Men efter mötet med den blinde i Acherati hade hon lärt sig en läxa. Det var inte uppskattat med brist på artighet.
   "Får jag be om ert?" tillade hon hoppfullt.
  

[Ingen fara. Har också varit lite off ett tag nu. Vi kan köra på, tycker jag!]

När den vita tiken presenterade sig nickade han kort till svar. Ett svagt leende lade sig över hans läppar när han beredde sig för att svara.
     ”Kenai” svarade han kort och drog lite på smilbanden. Något diskret sköt han fram nosen emot henne för att fånga upp lite mer av hennes doft. Han kunde inte känna någon tydligt lukt av andra vargar i hennes päls. Det var inte alls ovanligt att vargar reste ensam, det hade han själv gjort i många år och träffat en hel del andra vargar som gjort desamma, men ändå väckte det liv i lite intresse. Det fanns alltid en historia bakom som alla skiljdes åt.
     ”Vandrar du ensam?” frågade han med en genuint nyfiken ton.

På frågan om hon vandrade ensam vinklade hon öronen något bakåt, som för att lyssna, därför att hon blev lite konfunderad över denna undran. Var det inte alldeles tydligt att hon vandrade ensam?
   "Ja", sade hon. "Men jag söker efter en gemenskap. Det blir lite tråkigt att i längden bara ha sig själv."
   Det var något hon länge tänkt på, att försöka hitta någon folk att ansluta sig till. Tanken lockade henne, men det hade bara inte blivit av. Hon hade inte funnit någon flock ännu, fastän hon hört att flocken Isil Anar var på väg mot de stora skogarna i norr, i vilka hon befann sig.
"Ni, då? Vandrar ni ensam?"

Öronen ryckte lätt till vid hennes ord, och han såg på henne med en varm blick.
     "Håå," andades han kort, "tyvärr är mitt råd inget att ha. Jag också är ensammen, bara med min familj på avstånd."
     "Ja", svarade han kort. "För just nu. Jag har min familj i sikte, ser du." Kenai snörpte på munnen i ett snett leende när han nämnde sin familj. Niyaha, Delshay, Nadie och Nepotonje. Han kunde knappt bärga sig tills han skulle få se deras ansikten igen. 
     "Men, Tirana, du är ung ännu, du ska nog få se att gemenskapen hittar dig och livet ditt blir fullt av skönhet." Kenai log bredare. Han kunde se i de ljusa ögonen att ungdomens glimt ännu fanns där. Han mindes sina egna förhoppningar och önskningar om framtiden när han ännu besuttit den. Livet såg annorlunda ut nu. Han såg på livet annorlunda. Han önskat att han kunnat behålla hans orörda sinne ännu ett slag.

Hon tolkade hans ord som att han letade efter sin familj. Eller kanske inte direkt letade, eftersom han trots allt hade dem i sikte, men var på väg efter dem. Hon undrade vad som hade hänt som splittrade familjen från början, men behöll den tanken endast som en fundering, för det kunde uppfattas som att hon snokade och han kanske inte ville svara på sådana privata grejer, fast frågan var välvilligt ställd. Det var något som hon hade fattat att vuxna gjorde. De ägde en finkänslighet som valpar inte gjorde. Och eftersom hon faktiskt nästan var vuxen nu, eller åtminstone i de övre tonåren, försökte hon bete sig som en vuxen så bra hon kunde. 
  "Tack, Kenai!" utbrast hon och besvarade hans leende. "Detsamma", tillade hon lite blygt. "Men nu ska jag dra vidare, och jag ska inte uppehålla dig längre. Det var trevligt att träffas!" 
   Tiken dansade vidare, förbi Kenai, med en vacker melodi spelande i huvudet som bara hon kunde höra, för idag var en fin dag att återförenas med sin familj eller bara dansa i en skog. 

[ Avslutat? ]