Stick! Stick härifrån! Det här är mitt! Små, tunna huggtänder blottades under ett girigt grin. Nedrans otyg till fjäderfän. Ur hennes strupe mullrade en långdragen morrning. Hon synade fåglarna för att kort därpå göra ett utfall mot dem.
Hade det inte varit för det faktum att de fjäderklädda vandalerna var i hennes egna storlek och något större så hade deras närvaro inte yttrat sig som ett hot, men nu, åååh. Gråblodet högg rappt. Munnen fylldes av fjädrar som kittlade i gommen. Nidingar! Hon släppte sitt grepp och högg på nytt. Runt omkring henne dansade lösa fjädrar i vinddragen från hastiga vingslag.
Vittrorna skrek i uppror men började, till gråblodets glädje, att röra sig från platsen. När insikten av att den ettriga lilla räven inte skulle lämna dem i fred för att festa på svampen som växte i skuggan av trädets krona, högg dem i stjärten.
MITT SÄGER JAG! Stick iväg och förpesta någon annans liv, va! Pfff! Honan hostade och ruskade på huvudet för att avlägsna de kvarvarande fjädrarna från hennes mun.

Ligister... Muttrade hon mellan stängda käkar och såg efter fåglarna, som nu inte var mer än ett par prickar mot den blå bakgrunden. Hon slöt ögonlocken och drog en djup suck. I över en veckas tid hade hon flyttat runt, kånkat på saker, i hoppet om att hon skulle finna en ny plats att ha sin odling på - och denna plats hade visat sig vara alldeles perfekt för hennes ändamål. Men dessa... fåglar. Tiken sjönk ihop på platsen och la den tvefärgade blicken på barken där svamparna varsamt sköt i höjd. En lättnad bäddade in sig bland allt det där mjuka i kroppen. De var säkra nu.

Han hade granskat den lilla tiken ett tag nu och kunde inget annat än le. Något så litet med så mycket eld och energi men det som fick honom att le var hur hon gav sig på djuren som var i samma storlek som hon själv, om inte större. Det fanns ögonblick då han trodde att hon skulle lämna marken med tänderna i fjädrarna på ett av flygfäna.
Den snövita hannen befann sig i ett av träden uppe i trädets krona och hade stannat upp då han hört någon ropa över något. Hade visat sig vara denna vita lilla varginna under honom. Tack vare sitt blod och krafter så hade han inga problem att ta sig fram obemärkt för öra och nos. Doften hans låg alltid dold och hans steg var så snabba och smidiga, som om att han rörde sig fram på luft.
Dom mörka röda ögonen följde den lilla under honom och det ljusa huvudet tippades på sida. Fåglarna hade get sig av och en liten ström av nyfikenhet kröp fram. Det var någonting speciellt med denna lilla främling. Den sköld som håller hans doft borta la sig sakta och han gjorde sig märkt i omgivningen men satt fortfarande kvar på den breda grenen snett bakom henne.

Frenja hade snuddat, i ögonvrån, vid en vit skepnad som suttit dödsstilla på en gren, långt upp i ett av träden bakom henne. Mot den mörka bakgrunden av träden så var det nästan omöjligt att inte lägga märken till den vita fällen, men när ingen doft hade nått hennes nos så hade hon bara struntat i det och tagit till förklaringen att det i vanlig ordning bara varit ett hjärnspöke.
 
Kanske... bara lite. Ja. Bara lite. Det var så länge sedan hon hade fått smakat.
Tungan smet ut mellan mörka läppar och fuktade nosen. Blicken fäst på den lilla samlingen med unga svampar som kämpade sig upp och ut mellan sprickorna i barken. Tunna, avlånga stjälkar och med mjukt rundad hatt på dess toppar. Ett tiotal. Om hon bara tog en, bara smakade en bit... en bit av dess hatt. Ja, det skulle inte skada. Den skulle fortfarande kunna växa när stjälken var oskadd.
Ett gnyende lämnade tiken samtidigt som hon, med utsträcka framben, sakta började krypa fram över marken. Svansen vibrerade kraftigt. Nedrans fåglar som fått henne alldeles uppjagad. Hon behövde få slappna av lite. Bara litegrann. En tugga. Ja. En tugga skulle räcka.
Frenja satte sig upp, tryckte den lilla kroppen tätt intill den enorma trädstammen och lät tungan svepa fram och tillbaka över läpparna. Succesivt började hon gunga genom att skifta vikten över framtassarna och tillbaka över hälarna, med sidan raspandes mot trädets hölje. Herregud. Det måste ha varit en evighet sedan hon ätit en.
Tiken lutade sig fram över sin samling. Mmmmm. Hon gav ifrån sig ett svagt gnyende.
På nytt letade sig tungan ut mellan de korpsvarta läpparna och hon började febrilt slicka över den utvalda fungusen.

Vad.. vad höll hon på med? Inget annat än fascination skymtade i den gröna blicken när han tyst betraktade den lilla tiken i trädet. Inte nog med att hon just hade försvarat svamparna, nu.. slickade hon också på en av sakerna i fråga.
   Blair hade lagt märke till henne när han varit ute och patrullerat reviret. Det hade varit en vana som snabbt fallit in igen, trots att de snart skulle lämna Kawazatri bakom sig. Men så hade han hört fåglar skrika. Det hade varit något som inte riktigt passade in i det vanliga ljudet av djungeln. Så Blair hade vänt om och fortsatt i riktning mot ljudet.
   Han hade också märkt av den vite hanen. Vargen i fråga var skicklig, men vit smälte inte in här. Blair brydde sig inte om honom. Så länge inte främlingen trädde in på Occultos område så var det ingen fara. Fakargen var mer intresserad av den underliga lilla tiken.
   Nu stod han och betraktade henne. Antingen var svamparna något mirakulöst goda, eller så var hon lite avtrubbad. Det kändes som det senare. Vem åt svampar här? Hälften var säkert giftiga, andra hälften oätliga ändå. Nyfikenheten tog överhanden och Blair valde att stiga fram. Det var en liten tik, men hon hade beskyddat svamparna med mycket energi, så han valde att sätta sig ner en bit bort. Tanken på att få en galen liten svampätare på sig lockade inte.
   "Vad gör du?" Frågan lämnade honom utan att han kunde hejda den. Undrande stirrade han upp mot henne från sin plats, några meter från trädet.

Tiken frös abrupt till i sina rörelser. En röst. Tankarna galopperade i överljudsfart. Var det spöket uppe i trädet? Med en snabb rörelse vred hon blicken till den plats där den snövita pälsen skymtats tidigare. Nej, den stod fortfarande lika dödsstilla som den gjort förut. Det kunde inte ha varit den. Osäkert reste sig raggen på det lilla gråblodet. Var det någon som var här för att ta hennes svamp? Hon svalde hårt, såg mot sin älskade rus-svamp och kände hur hjärtat slog hårt och snabbt innanför revbenen. Alltid samma visa varje gång! Att hon aldrig kunde få vara i fred med sin svamp! Kvickt studerade hon området för att se till att möjliga flyktvägar fortfarande fanns tillgängliga. Om hon var försiktig så skulle hon kunna rycka ut svamparna med rötterna i behåll, skynda sig upp för trädet och hämta sin väska, (som hon bytt till sig av en skat-färgad fakarg) stoppa sina ägodelar i den och fly med den över skuldrorna. Ja, det skulle fungera. Det var en bra och fungerande plan. Stressat fuktade hon nosen otaliga gånger under loppet av några sekunder. Hon blinkade frenetiskt samtidigt som hon såg sig om under hackiga rörelser. Tiken var så stressad och uppjagad nu att när hon passerade den mörka främlingen med blicken så registrerade hon honom inte. Det blev en slags kortslutning. Hon noterad figuren som att den bara var en del av den djungel(ska) bakgrunden.

[Frenja har inte svampat på ett tag så hon är lite virrig.]

En till skepnad hade närmat sig men Yoru gjorde ingen ansträngning för att se emot den främmande hannens håll. Vindarna viskade åt honom hela tiden så det fanns inge intresse i den främmande hannen. Men den lilla tiken som höll till under honom betedde sig underligt på ett sätt som han inte sett förr. Rädsla kunde han tydligt se och känna och den blev bara tydligare och tydligare ju närmare den andre kom.

-Vad gör du?
Dom röda ögonen pendlade mellan tiken och hannen samtidigt som han befann sig på sin gren. Att dom båda hade märkt av honom bekymrade honom inte, ville Yoru lämna allt så kunde han utan problem göra det utan att någon av dom märkte det. Men det var länge sedan han hade mött eller pratat med någon, men än så länge så ville han bara se vad detta skulle leda till.

Varghanen backade något steg när raggen hos tiken reste sig. Hon såg uppskrämd ut, flackade med blicken över omgivningen. Han funderade på om han borde gå därifrån. Hon verkade inte helt medveten om sin omgivning. När tikens blick gled över platsen han stod på så verkade hon inte ens ta notis om att han befann sig där. Kvickt, eftersom han var nyfiken på vad hon gjorde, så klämde han ur sig ett: "Jag ska inte skada dig!".
   Var det svamparna eller sig själv som hon beskyddade? Det var en underlig liten tik, fasthöll han.

Nä-nä-nänä-nänänä. Inte skada mig, nä-nä-nä. Det ryckte spastiskt i det högra ögats ögonlock. Tro in't att du ska få något eller ta nå'. Jag har krafter utom din förståelse! Kan vända kroppen din ut och in på nå' sekunder, serröö! Den sista meningen nästan skrek hon ut i den tomma atmosfären framför sig, samtidigt som hon burrade upp pälsen i nacken och fällde ut vingarna i ett försök att se större ut än vad hon faktiskt var. Frenja hade fortfarande inte lyckats lokalisera den där typen som snackat. Den där som 'inte skulle skada dig'. Pff. Trodde den där att hon var född bakom ett frö eller?

Blair drog upp ena sidan av läppen i en ytterst misstrogen min. Blicken gled längs den den lilla tiken. Hon gav i från sig en minst sagt underlig aura. Det ryckte i hennes ena ögat. Hon hade fällt ut vingarna, kanske i ett försök att skrämma honom. Fakargen kände sig väldigt tveksam till huruvida den här konversationen skulle leda någonstans.
   "Öhh... jasså?" Han lät väldigt tveksam. "Behöver du en helare? Jag känner en i närheten, jag kan hämta henne..." 

Där- där var den där rösten igen. Hånfull.  Hon ser sig misstroget omkring. Bövlar. Potatis, och andra rotfrukter. Ett fräsande ljud uppmanas från den klena kroppen. Vingarna fälls tillbaka och gråblodet verkar för en stund till freds med det som sker runt omkring henne tills hon plötsligt gör ett hotfullt utfall mot luften framför. Vingarna slås kvickt ut vid hennes sidor och den avlånga svansen burras upp och dubblas i storlek.
Små, tunna tänder skymtas under den krusade läppen. Kom hit, rösten som tidigare nästan tjutit ut hennes ord håller nu en lugn och avslappnad ton. Kom hit, kom hit så tar vi en bit. Svarta ögon vandrar mycket långsamt över omgivningen i jakt på hannen.



[Med svarta ögon så menas det att Frenjas pupiller har utvidgat sig väldigt mycket och får mer eller mindre hela ögat att se svart ut.]

[Avslutar rollet. Karaktärena Blair och Frenja tjafsar om svamparna innan de skiljs åt.]