[Främst till för Aisu, och Tycha. Men alla andra Draugais är välkomna också. Petar inte in det i flockforumet då jag tänkt mig det strax utanför reviret.]

"Spring, Nibber", hade hon sagt, och Nibber hade sprungit. Och sprungit. Och sprungit. Om än han givetvis vilat var det med en övernaturlig snabbhet den lille hade lämnat Acherati, korsat Eldskogen och tagit sig tillbaka i till Döda skogen. Det som innan hade tagit veckor, på grund av missödet att gå vilse och inte vara säker på vägen, hade inte tagit riktigt lika lång tid tillbaka. Nibbers fart hade trubbats av en aning då han lämnat bambuskogen bakom sig, men skräcken av att vara så fast, så liten, och så sårbar var fortfarande någonting som hade grott i hjärtat länge efter det. Om än han var lugn nu, insett att ingen skulle komma jagande efter och insett att han var trygg, så var det ändå med instinktiv rädsla han tänkte tillbaka på händelsen. En Wapu var född att undvika faror och det som var större, vilket för honom medförde flera instinkter så som att inte vara fast. Allt liknande var en simulation till att fångas av en rovfågel och klämmas fast mellan vassa klor, vilket ofta var det största hotet för en som honom.
  Nu hade Döda skogens dystra mörker slutit sig om hans tunna kroppshydda, och vetskapen om att snart vara hemma med de andra hade slutit ett lugn runt honom, tillsammans med vetskapen om att skadorna han dragit på sig i olycksödet mycket riktigt varit lindriga. Det ömmade fortfarande rejält i revbenen, speciellt i dess fäste, och vad som enligt förväntningar blivit till rejäla blåmärken under pälsen kändes fortfarande som om någon flått honom på päls. Men han levde - prisa gudarna! - och nu var han snart hemma.
  Nibbers ansikte sprack upp i ett varmt leende då hans okänsliga nos uppfattade doften av varg, av flocken, och av hans syster.
  Ett glatt, insektslikt raspande och gällt skall lämnade honom som förvarning att han var på väg. Nibber ökade steglängden ytterligare och spetsade öronen uppe på hjässan. Snart hemma, Tycha!

Bambra seglade fram genom luften ovan de kala trädkronorna. Där under henne virvlade dimman fram mellan stammarna, den var inte så tjock som det kunde vara just denna dag så hon kunde se ner på vad som skedde på marken. Det tyckte hon om och det var just därför hon beslutat sig för att flyga lite. Och för att träna upp vingarna. Sedan hon gick med i en flock hade hon fått många fler orsaker att hålla sig på marken att hon nästan blivit rädd för att förlora flygförmågan. Hon var ju luftens drottning, hur skulle det se ut om hon glömde hur man flög? Eller plötsligt var för svag för att kunna bära sin egen vikt. Eller blivit för fet. Hon skrattade till åt tanken, lite självdistans fick man ha. Så lockade en rörelse i ögonvrån till sig hennes uppmärksamhet. Där nere rörde det sig något hastigt på väg mot revirsgränsen. Hennes öron spetsades och hon började cirkulera runt den lilla varelsen. Den var så pass liten att det vaer helt inlindad i dimmorna och hon kunde knappt se mer än konturerna av den. Hennes intresse växte för var sekund som passerade. Vem det än var så skulle hon fråga vad filuren tänkte göra på Draigais revir, så som alla duktiga medlemmar bör! Med ett lyckligt litet kvitter störtade hon därför ner genom luften, in mellan stammarna för att sedan slå ut vingarna och med wooosh mjukt landa just framför varghanen. Han såg högst besynnerlig ut. Blicken smalnade av lite.
"Vem är du?"

Det fanns saker som Tycha inte uppskattade, som när hon försökte fä solen att värma hennes mage, men den korkade skogen lät den inte göra det - precis som nu. Hur mycket hon än försökte så gick det inte, det blev aldrig samma effekt som ute på slätten. "Solen är duuum!" gnällde hon irriterat "Den fungerar inte, den är trasig!" hon vred på sig där hon låg med tassarna upp i vädret och ögonen slutna. Hon hade halvsovit den närmaste halvtimmen, och hon var inte helt säker på om vargen som hon hade haft sällskap av tidigare ännu var kvar - och hon orkade inte öppna ögonen för att ta reda på det heller. "Jag tycker att du kan fixa den" fortsatte hon, inte helt säker på om hon förde en konversation med sig själv. Men tankarna om den trasiga solen fortsatte inte långt efter att Tycha hörde det, bekräftelsen på att hon snart skulle få se Nibber igen.

Tiden som gick mellan att hon tog sig ifrån platsen där hon vilat och fram till att hon kunde skymta Nibber mellan trädens brända stammar var väldigt oklar för Tycha. Det hade gått snabbt för hennes del, hon hade snubblat och funnit sig liggande på marken ett par gånger, men utan vidare skador.

"Nibber! Nibbeeeeer" tjöt hon glatt, fruktansvärt glatt. Lyckan var total, så stor att hon skulle ha kunnat spricka om det hade varit fysiskt möjligt. Tycha tog sats för att kasta sig över honom, och få han att lova att han aldrig skulle lämna igen, i alla fall inte utan henne. Men istället så stannade hon tvärt, med ögonen nyfiket fäst på en annan varg, en varg från flocken. "Heeej" hälsade hon glatt på vargen för att sedan kasta blicken emot Nibber. "Du har varit stygg" sa hon mellan sina hastiga andetag, med dem ostyrliga valpbenen och konditionen som inte var på topp så hade hon fått upp pulsen. Hon flåsade glatt med tungan halvt utanför munnen och blicken fäst på Nibber ibland även på den andra, och väntade på att någon av dem skulle säga något.

Hon hade känt doften, vinden hade fört med sig den välbekanta doften av vän, och fått Aisu att vrida och vända sig inuti sitt fängelse. Envidia var dock föga intresserad, men Aisu skrek och skrek på henne att röra sig mot det hållet. Hon var ju tvungen att möta honom! Höra med honom hur det hade gått för honom! Hon försökte med viljestyrka få Envidia att resa sig upp, men demonen som hade hennes kropp i besittning vägrade att röra på sig.
Res dig upp. Res. Dig. Upp. RES. DIG. UPP.
Med ett förfärat tjut reste sig demonen upp. Hon spottade och fräste och den ena svordomen efter den andra lämnade henne. Det måste ha varit Aisus viljestyrka som hade fått demonen att lyda hennes befallning, men hon visste inte hur det var möjligt. Aisu kunde känna en tydlig rädsla från Envidias sida, för detta var tydligen något som demonen själv inte visste var möjligt. Det gav Aisu mer kraft. Hon sträckte sig fram mot gränsen mellan kontroll och fånge, och känslan kunde nästan liknas vid att gå i extrem motvind, eller att ta sig till ytan nerifrån havets djup. Hon tog i allt vad hon hade, samlade all sin kraft och mentalt sett så slogs hon för sitt liv. Hon tvingade Envidia att gå framåt och för varje steg som hon fick benen att ta, desto närmre kom hon sitt mål - att ha full kontroll.
Så, när hon var precis vid ytan, precis vid gränsen att ha full kontroll igen, att få se världen genom egna ögon och på riktigt igen... Då var det som om någonting slungade henne tillbaka med en sådan väldigt kraft att det på något sätt nästan gjorde ont. Kanske var det mest mentalt som det smärtade, för Aisu förstod med en gång att hon aldrig hade varit nära kontroll.
"Trodde du verkligen att det skulle bli så lätt?"
Demonens röst fick Aisu att rysa och hennes själ nästan slog knut på sig själv. Nej, självklart inte. Hon var fortfarande fast.
Envidia travade på, tydligen hade hon tänkte gå för att möta Nibber så fort hon känt hans doft, hon hade bara lekt med sin värdvarg...

När Envidia tillslut kom fram till Nibber så var han inte ensam. Valpen Tycha hade redan dykt upp, och även Bambra.
"Det är okej, Bambra", svarade hon lugnt. "Han är en av oss."

I samma sekund Nibber anade en rörelse ovanför sig så vreds huvudet uppåt. Knappt hade hans egna medvetande hunnit uppfatta faran (eller vad som hans kropps benämnde fara) så hade instinkterna rensat hans huvud på alla tankar och minskade hans tankebanor till en enda sak - ta betäckning. 
  Nibbers långsmala ben stelnade till, pressade upp honom i luften i ett överraskande smidigt skutt, och visade på så vis hans vänstersida. Öronen restes stelt på huvudet, benen placerades parallella intill varandra; svansen stelnade bakom honom, och blicken stirrade tomt ut i luften. Adrenalinet pumpade i ådrorna, men Wapun återfick snabbt kontroll över sig själv efter reflexbeteendet då han med ett utrop kastade sig bakåt då någonting bra mycket större än en rovfågel landade tungt framför honom. Han satte sig nästan på sin egen svans i lättnad då Tycha i samma ögonblick kom farande, följt av Aisu, utan att bry sig ett dugg om den främmande varginnan med vingar, vilket talade tydligt om att både systern och ledaren visste vem detta var. 
  "MRAAAAAAAH", andades Nibber ut i en mäktig suck, utan att besvara den bevingades fråga. "GÖR INTE SÅDÄR!"
  Nibber var till döden rädd för rovfåglar - och detta hade varit alldeles för likt. Hjärtat pickade skrämt i bröstkorgen och adrenaliten som skjutit ut i blodomloppet kändes som en obehaglig värme i lederna. Han vred blicken till Tycha. Ett leende bröt hans sura min, och han reste sig upp för att kunna ta sig fram till den brunpälsade (men inte förrän han våldsamt ruskad om hela kroppen och givit den med vingar ett surt ögonkast) och omfamnade hennes klumpiga skalle. 
  "Hej, valpskrälle", sade han ömt, innan han vände om för att se mot Aisu.
  Ja. Visst... uppdraget. Nibber svalde runt den plötsliga klumpen i halsen, nickade kort mot ledaren. Uppdraget.. Ja, det hade ju gått.. under förväntan. Kanske. Han visste inte. Bäst att börja med en bra nyhet.
  "Jag hittade dem. Eh, flocken. Jag hittade dem".

[väljer att avsluta detta nu då det är så gammalt och orelevant numera!]