”Uäääh”, stönade novisen när hon som föll omkull bredvid sin vän och rullade över på rygg. En osammanhängande symfoni av klagoljud följde. Niyaha kunde inte komma på någon gång tidigare då hon känt sig så fruktansvärt mätt. Det är säkert såhär det känns att ha valpar i magen, tänkte hon.
     ”Känn, Arno, känn!”, uppmanade hon och sträckte ut benen lite extra för att blotta magen. Den var säkert lika rund som Zayevs huvud – och han hade ett väldigt runt huvud. ”Den är stenhård. Jag tror att jag kan sprängas när som helst.” Ett fnitter lämnade henne innan hon stönade igen. ”Varför åt jag så mycket? Ååååh, du skulle sagt något!” En spelad klagan i rösten hördes innan hon skrattade till igen. ”Du får bära mig, Arno.” Ett ljust, bubblande skratt ekade ur henne. Svansen släpade viftande mot marken och hon ålade sig försiktigt fram och tillbaka medan grymtande, njutande läten lämnade henne.

Arno hade just sträckt ut sig på marken, med magen mot gräset och baktassarna sträckta långt bakom kroppen, när Niyaha rullade ner vid hans sida. Han ekade vännens tillgjorda stön och himlade övertydligt med ögonen när han lät hakan sjunka ner mellan frambenen. Så mätt! Det var nästan så att han hade glömt hur det kändes att vara så mätt. Åtminstone tyckte Arno det för stunden.
     Det hade gått flera dagar sedan flocken hade lyckats med en jakt under de begränsade stopp de gjorde, åtminstone något som gav mer än en eller annan hare eller kanin då och då. Den här gången hade de haft lyckan på sin sida och lyckats fälla flera byten, vilket gjort att de alla kunnat äta sig mättare än vad de varit på länge. I det här ögonblicket, med solen ännu högt på himlen och med mat i magen, kände sig Arno ganska nöjd. Han försökte att hålla kvar den känslan och inte tänka på annat.
     Ett bubblande skratt lämnade den blå unghanen när Niyaha uppmanade honom att känna på hennes mage. Han flinade brett åt henne när han rullade över på sidan och lade baksidan av sin hjässa mot hennes buk.
     ”Inte lika hård som min!” fnittrade han matt, och gav ifrån sig en utdragen suck. Han slöt ögonen hårt i en road min när Niyaha fortsatte, delvis för att undvika att få hennes tassar i ansiktet när hon vred sig och klagade. ”Jag bär dig om du bär mig”, skrattade han. Svansen trummade hårt mot marken bakom honom. När Niyaha började gnida ryggen mot marken så gled Arnos huvud av från hennes mage, och han rullade själv över på rygg för att härma hennes rörelse. Han fick dra in bakbenen över sig för att inte fastna med utväxterna över höfterna när han vred sig av och an på skuldrorna. Efter bara ett par vridningar svek hans balans, och han gjorde ett försök att fånga upp den genom att sträcka ut sig raklång, utan framgång. Han föll över på ena sidan igen. Åter liggande på sidan slog han framtassarna om vännen i en spelat dramatisk gest.
     ”Jag kan inte fortsätta såhär, lämna mig, jag är för tjock!” Ett nytt, rungande skratt fick honom att kura ihop sig när det tog emot i hans matspända buk.

Det var inte lätt att glömma bort den tyngd från döden av deras familj och vänner, och därför var värmen av ljuva skratt och glädje värd så mycket. Hur mycket de än skulle få uthärda så fick de aldrig glömma det sköna i livet. Det var något Sixten sagt, och även om det var svårt ibland så var det en av de viktigaste sakerna Niyaha kommit att lära.
     I stunden var saknaden av de förlorade väldigt svag. De ekande skratten som okontrollerat ljöd ur novisen fick magen att krampa på ett sätt som var både behagligt och obehagligt.
     ”Pfft! Aldrig att jag kan bära dig, du är för tjock!”
     Ålandet fortsatte med låga stön och grymtningar. Enda tills Arno föll över på sidan och tog tag om henne. Hans dramatiska spelande fick henne att skratta på nytt.
     ”Okejdå, tjockis. Du kanske kan få vara med vildsvinen om du har tur.” Niyaha vände sig emot honom och tryckte med tassarna mot hans bog stretande, som för att komma undan hans grepp. ”Arno - vildsvinens ledare!"

Arno släppte Niyaha i en yvig gest när hon stretade mot hans grepp. Han rullade över på rygg igen, med den ena överdimensionerade framtassens baksida vilande mot sitt ansikte.
    "Ånej, du kom på min hemlighet!" Han sprattlade dramatiskt på marken med utdragna klaganden. "Jag är en gris i förklädnad. Berätta inte för Oberon!" Han gav ifrån sig ett kort grymtande i ett försök att härma ett vildsvin, men ljudet avbröts lika snabbt som det påbörjats av ett skratt han inte kunde hålla tillbaka.

Niyaha drog efter andan, som om hon vore chokad. Med en spelad förskräckelse drog hon sig undan honom.
     ”Men!” utbrast hon. ”Hur kan jag inte ha förstått innan?! Du snarkar ju så högt när du sover, precis som en gris!” Novisen kunde inte riktigt uppehålla den förnärmade skådespeleriet och ett smalt flin skymtade. Ett ljust, tillbaka hållet skratt trängde sig fram och ett ofrivilligt grymtande flydde. Som överraskat stannade hon upp, innan hon bröt ut i gapskratt.

Han fick kämpa för att tygla sitt skratt när Niyaha gav honom en tydligt överdrivet chockad min. När vännen tystnade för ett kort ögonblick, överraskad av sitt eget ljud, så tystnade först Arno också innan han inte längre kunde hålla sig. De skrattade tillsammans, Niyahas lätta, ljusa stämma och Arnos numer nästan gutturalt skrovliga röst. Han hoppades ännu på att hesheten skulle försvinna med tiden, men trodde inte helt på det själv. Såret i halsen, ännu läkande om än på god bättringsväg efter det som hänt, värkte av skrattandet, men han ville inte bry sig om det. Han ville skratta. Det lättade hans hjärta, trots att magen spändes i kramp. Det var så ofantligt skönt att få skratta när det fanns så mycket han hade kunnat gråta över istället. De tårar som nu hotade i hans ögonvrår hade inget med sorg att göra.
     Efter en stunds våldsamt, okontrollerat skrattande blandades Arnos tjut med hostningar. Han drog rosslande efter andan utan att helt kunna sluta skratta, och rullade över på mage igen för att lättare få luft. Med framtassarna en bit isär lyfte han överkroppen från marken i en till hälften sittande, till hälften liggande ställning. Huvudet hölls sänkt mellan frambenen, och när hostningarna tog överhanden så blandades de fortfarande med fnitter. Det breda leendet försvann inte från hans ansikte, och han såg på Niyaha med ett av de tre ögonen när de andra två slöts.
     ”Vänta”, flinade han. ”Jag ska bara andas.” Det tog en liten stund innan hostningarna lade sig igen, och Arno med en lättad suck sjönk ner på bröstet på nytt. Han skalv ännu vagt av skrattet. Med ett utdraget ”Håå” lutade han sig mot Niyaha och tryckte fnittrande sin kind mot hennes.

På något sätt gjorde det ont av att höra den blå vännens skratt bryta ut i hostningar. Det påminde om vad som hänt, och hur inget någonsin skulle bli som det var. Hennes egna skratt dog ut lite men ett brett flin låg klistrar över hennes läppar. Arno var fin. På ett sätt som inte hade med hans utsida att göra alls, han var bara fin på ett vis Niyaha inte riktigt kunde förklara.
     Ett försiktigt, mjukt skratt lämnade henne när han bad henne vänta på att han skulle andas. Niyaha hummade lätt till när Arno slutade hosta. När han lutade sig emot henne lutade hon sig emot honom också. Det var något värmande med hans kind emot hennes, och hon stämde in med hans fnittrande. Försiktigt slickade hon honom några gånger på nosen. Med några matta stön använde hon hans kropp som ett stopp, och rullade över på rygg, fortfarande liggande längs honom. Fnittrandet fortsatte när hon försökte slicka honom på hakan men knappt nådde. Det var länge sedan de varit jämna i höjden, men hon kunde ändå mindes det tydligt. Nu var han ganska mycket större än henne.
      ”Kommer du ihåg, Arno, den där gången vi följde efter Sixten och hittade grottan?” Niyaha minns så väl första gången de sett sköldpaddan, och när de hittat grottan. Sedan dess hade de varit där flera gånger. Hon mindes hur vackert det varit när regnet fallit igenom springan i taket, precis som Sixten sagt. Undra om de någonsin skulle få återvända dit igen?

Öronen vändes styvt framåt på Arnos huvud när Niyaha slickade honom på nosen. Hans dämpade skratt tystnade bara för ett hjärtslag - den tid det tog för honom att reagera innan han gav ifrån sig ett nytt, skrovligt fnittrande. Ett flin som blottade fler tänder än de två som ständigt stack utanför läpparna smet över hans läppar när han besvarade vännens slick. Han strök snabbt tungan över framsidan av Niyahas nos när hon rullat runt och försökte nå hans haka.
    "Ja." Arnos leende mildrades en aning när han tänkte på grottan. Han hade inte glömt, och skulle aldrig glömma. Det hade varit deras gömställe, deras hemliga plats. Där hade de suttit och fnittrat ihop när de gömt sig från någon av de äldre, eller när de smitit undan för att bara få sitta och njuta av allt. Han hade bara fina minnen av grottan. Arno såg på Niyaha med leende blick.
    "Nästa gång vi kommer dit kanske där är små sköldpaddor." Sixten hade berättat om det, att det ibland dök upp små sköldpaddor på ställen som den. Att de stora sköldpaddornas barn kläcktes där. Där var ingen tvekan i Arnos röst. Det skulle bli en nästa gång. Om de så skulle vandra till världens ände och tillbaka så skulle han se till att de fick återvända dit igen. "Nästa gång", upprepade han som för att bekräfta det för sig själv. Hans blick höll stadigt Niyahas ögon. De var fulla av beslutsamhet, en sorgfylld, men stark beslutsamhet.
    "En dag. Vi ska klara oss tills dess. Lova mig det." Hans röst tonade ut mot slutet, även om orden förblev klara. Det var ett löfte från hans sida. Han skulle klara sig och återvända en dag. Återvända hem. Och den dagen ville han att Niyaha fanns där.

”Nästa gång vi kommer dit kanske där är små sköldpaddor.”
     Ett brett leende växte fram på hennes läppar. Bäbissköldpaddor, åh. De måste vara så gullig. Niyaha kunde tänka sig hur flera små sköldpaddor som hasade sig över sanden. Arnos röst var så säker, men ändå kunde hon inte låta bli att undra; skulle det bli en nästa gång? Vännen upprepade det: nästa gång. Ja, det måste bli en nästa gång.
Det glädjefyllda leendet förvandlades till något sorgset. Det gjorde ont att tänka på. Deras framtid var så oviss, så mörk. Niyaha ville inte behöva bryta sitt löfte, så det tänkte hon inte:
     ”Jag lovar.” Rösten var låg, varsam. Deras blickar möttes och en flimrande känsla kittlade i hennes mage. Det kändes som hon skulle kräkas upp fjärilar i magen om hon inte såg bort. Med ett tillbakahållet fnitter rullade hon över på mage igen. Fnittrandet fortsatte trots att hon kämpade för att kväva det. När det äntligen la sig pustade hon ut och sjunk ihop, lutandes emot vännen.
     ”Åh, Arno...”, suckade hon. ”Hur tror du vårat nya hem kommer vara?” Det var en lång bit kvar, det förstod hon. Även om Dimitrij inte sagt något, så kunde de alla begripa att det här var inte som att flytta till grannlandet. 
     ”Tror du det kommer vara lika tyst som det är här?” Ljusvargen kastade ett svepande ögonkast över landskapet. Sorlet från andra medlemmar var en dålig ersättning för cikadornas eviga spelande – det kändes ödsligt, nästan lite dött ibland. Det var konstigt att erkänna, men hon saknade det faktiskt.

Trots att det var det svar han hoppats på så fick Niyahas ord, och hennes blick, Arno att dra in hakan. Han harklade sig omärkligt och såg med ett kort, kanske en aning nervöst skratt bort medan vännen rullade runt på nytt. Öronen lade sig ut åt sidorna när han släppte ut luft i en djup suck. Han spetsade snabbt öronen på nytt och såg tillbaks på Niyaha när hon uttalade hans namn.
    "Vem vet", svarade han med ett nytt, lågt skrockande. Dimitrij visste. Åtminstone hoppades han det. Ledaren skulle föra dem till en ny, säkrare plats. Han vågade inte tro att någon plats var säker längre, men förhoppningsvis... förhoppningsvis var den säkrare. Hur nu någon plats kunde vara säkrare än det han trott vara den säkraste platsen i världen. Säkrare än deras hem. Arno följde Niyahas blick över området, innan han åter såg på henne. Ett litet flin spred sig över hans läppar när han sänkte huvudet till hennes höjd.
    "Blir det för tyst..., började han, och höll tillbaks ett nytt fnitter. "... så kan jag alltid vissla lite i dina öron." Han stack snabbt tungan mellan framtänderna med ett lågt 'tsss', men ljudet som spelade i luften var det bekanta surrande tjutet från en cikada, om än betydligt lägre. Arno hade alltid imponerats av hur de små insekterna klarade av att låta så starkt, och hade roat sig med att härma dem med hjälp av sin kraft många gånger under sin uppväxt.

Niyaha vred lite på huvudet och såg på honom med en fundersam blick. Hon ville tro att det var en vacker plats, med mycket mat och blommor, men framför allt att den var säker. Det skulle nog vara den största utmaningen av de alla, att hitta en säker plats för dem. Skulle det ens vara möjligt?
     Arnos härmande av en cikada fick henne att börja skratta på nytt. Hon slöt ögonen ett kort slag och förställde sig hemma, under de höga bambuträden och klara himlen, bland högt gräs och havssaltdoft i luften. Hon var hemma. Motvilligt öppnade hon ögon och såg på Arnos ruggiga ansikte. Det viktigaste av allt var ändå lukten av havet eller insekternas spelande, där var Arno, familjen, vännerna, flocken.
     ”Det spelar nog inte någon roll vart vi hamnar ändå”, började hon med ett varmt leende. ”Det viktigaste är att vi håller ihop, eller hur?” De blå ögonen såg emot sina syskon som satt tillsammans med Theano och Loke, vidare emot Sixten och Orkidé som fortfarande åt. Om de alla bara var tillsammans så skulle det alltid finnas en känsla av hem.

Det viktigaste var att de höll ihop. Arno skrattade, ett lättat, lågt skratt.
    "Ja." Han lät även han blicken vandra över flocken. Till de som åt, de som vilade. Till Oberon som låg inte långt bort - Arno ville aldrig vara långt ifrån sin broder - med småsyskonen svärmande över sig. Till Zayev som också låg nära syskonen. De var hans familj. Allihop. Men det saknades en. Arno sänkte blicken till sina tassar. Det tidigare leendet föll från hans ansikte när öronen åter vändes åt sidorna. Han var tyst för ett ögonblick, innan ett nytt leende smet in i hans ansikte. Med ett dämpat stön lade han huvudet mot marken och använde Niyaha som stopp när han rullade över på sidan.
    "Inte för att vi hade kunnat lämna varandra nu även om vi hade velat. Vi är för tjocka för det." Den lättsamma tonen i rösten vittnade om ett tillbakahållet fnitter. Hans mage kändes fortfarande som om den skulle spricka så mycket som han ätit.

Mjukt fnittrade hon åt hans kommentar. Magen var fortfarande spänd och hård. Inatt skulle de alla sova gott; de som kunde iallafall.
     ”Bara vi tar oss upp på nån kulle så kan vi rulla ner sen”, skämtade hon. Ett skratt av förtjusning bubblade upp när något kom till minnet. Ljusvargen såg på Arno med entusiasm innan hon drog ett djupt andetag.
     ”Upp för en backe, och över en bro. Ner för en backe och över en ko.” Emellan andetagen fnittrade hon så pass att hennes röst inte riktigt kunde hålla sig stadig. Hon försökte samla sig så pass för nästkommande del: ”Hej, håååå” Resten ersattes av hennes skratt. Det var en korkad sång, men den fyllde henne med värmande glädje.

Arno skrattade hjärtligt när Niyaha tog ton, och han fick kämpa för att lyckas humma med mellan andetagen. När hon pausade ett ögonblick för att samla sig drog han efter andan för att kunna stämma in i ett gemensamt "Hej hååå!" med vännen. Arno fortsatte på versen, men resten av orden blev mest en samling inandade stavelser och våldsamt fnitter.
    Han önskade att han kunde stanna där, i den stunden, det ögonblicket. Skrattande, sjungande med Niyaha på en löjlig sång de hittat på för vad som kändes som en evighet sedan. För en stund var de fria från oro, endast fylld av varandras närhet och osammanhängande toner.

[Avslutat]