Det var en fin dag på Numoorislätten. Spåren från ett lätt regn hängde i luften, tillsammans med regnbågen som svagt avtecknade sig mot himlen. Gräset var fuktigt men torkade snabbt i solens ljus. Det var inte tyst. Smådjur och insekter försökte överrösta varandra i ett oändligt bakgrundljud. Dessutom viskade gräset lågt när lätta briser svepte igenom det. Det luktade friskt. 
   Blair satt vid en liten vattensamling. Det vore orättvist att kalla den en pöl, men det var ingen sjö direkt. Knappt tre meter tvärs över, och inte särskilt djup. Det dög för Blair. Han var inte ute efter ett bad, bara en plats att vila och fylla på depåerna. Vattnet var klart och friskt. Han lapade i sig några klunkar och kikade sedan upp. Vattendroppar från regnet glittrade på de små kullarna i närheten. Det såg ut som att tusentals pärlor gömde sig bara några tiotals meter därifrån. Ett lågt smackade lämnade hanen när han höjde på huvudet och svepte med blicken över omgivningen för en ordentligare blick. En hjortfamilj befann sig några hundra meter bort, men så fort de uppfattade hans blick skuttade de hastigt iväg. Han suckade och sänkte återigen huvudet för att lapa i sig lite mer vatten.

Huvudet hölls högt och bar stolt upp de hjortliknande hornen som sträckte sig efter himlen. Blicken som svepte över området var turkosfärgad liksom den långa manen, som föll likt ett böljande vattenfall längs hennes ena sida. Hon stannade upp och såg sig omkring medan den kluvna tungan for ut för att fukta nosen. Hon hade aldrig varit på denna plats förut och allt var nytt för hennes ögon. Det var inte kallt ute årstiden till trots, och ett lätt regn hade passerat. Det hade fått henne att stå och trycka under en tall i minst en timme. Om det var något hon avskydde så var det vatten. Ja, förutom att vara uttråkad. Vilket hon var nu. Vilken toppendag!
Noell suckade lätt och satte sig åter i rörelse. Hennes långsmala ben tog graciösa steg och de nätta musklerna spelade under huden. Hon knyckte till med huvudet när en vindpust puttat luggen framför hennes ögon. Den långhåriga svansen svepte bakom henne och hon var noga med att hålla upp den en aning så att den inte släpade så mycket i smutsen.
Efter en stund hörde hon ett ljud och vände blicken åt väster bara för att få syn på en grupp hjortar som sprang förbi henne i samma sekund. Hon ryckte till, vred på huvudet och följde dem med blicken när de försvann bort åt andra hållet, i riktning mot ett litet parti skog. Sedan såg hon tillbaka mot det håll de kommit ifrån. Vad hade de flytt ifrån? I ett försök att dämpa sin tristess beslutade sig honan för att ta reda på denna onödiga information. Hon visste att hjortar var lättskrämda och tänkte att hon troligen skulle få se något i stil med en underligt formad sten eller en orm som inte hunnit gå i dvala för vintern.
Hon närmade sig en samling vatten och såg ingen sten och inte heller någon orm. Men det brydde hon sig inte om, för vid vattnet satt en varg. En för henne helt främmande varg. Noell kände nyfikenheten stiga ju närmare hon kom. Vinden bytte riktning och främlingens doft fördes till hennes nos. Det var en hane, med mörk päls. Hon undrade vad han var för en typ. När hon kommit nära nog sänkte hon farten tills det att hon skred fram, och sänkte huvudet en aning för att nyfiket kika på främlingen genom sänkta ögonfransar.

"Har du ensamrätt till denna pöl, eller kan jag också få lite?" Hon log svagt.

Blair visste att den främmande honan skulle komma. Vindarna viskade om den främmande honans närvaro när hon närmade sig. Nonchalant lapade han i sig det sista av vattnet han ville ha, innan han fuktade nosen och såg upp. Det var en raganatik, brun i fällen med turkos man. Han lät blicken glida upp och ner längs hennes figur och studerade henne. Speciellt fascinerad var han av hennes horn. Någon med vingar borde antagligen inte säga något, men just horn hade han nog aldrig sett förut - om än flyktigt.
   Honan ställde en fråga. Han reste sig upp och backade undan från sin plats. Egentligen visste han inte hur han skulle ställa sig till sällskapet, men det hade gått ett tag nu innan han senast pratat med någon. Dessutom var det länge sedan han pratat med någon så söt som henne.
   Tänk om hon hade varit mörkade och hennes man röd.
   Den mentala smällen han gav sig själv fick en liten ryckning att darra till i ena mungipan.
   "Nej nej", svarade han något ögonblick senare. "Drick du." Han tog inte ögonen från henne, men det ökade avståndet fick honom åtminstone att inte verka hotfull.

Hanen reste sig upp, backade något steg. Hon såg undrande på honom när han plötsligt såg lite skakad ut. 
"Nej nej, drick du." svarade han efter ett andetag eller två.
 "Tack" svarade hon kort och gick ända fram till pölen. Hon sänkte ner sitt horntyngda huvud precis som en hjort skulle ha gjort och lapade i sig några små klunkar. Sedan höjde hon åter huvudet till sin normala stolta position och vände nyfiket blicken mot främlingen medan ormtungan drogs över nospartiet för att fånga upp dropparna. Sedan såg hon ner mot vattnet. Hennes spegelbild såg tillbaka mot henne, förvrängd av de böljande cirklande hennes drickande orsakat i ytan. Pölen var egentligen för stor för att kallas en sådan, men för liten för att vara en sjö. Det var antingen en väldigt stor pöl eller en patetiskt liten sjö. Hon försökte komma på ett ord som kunde beskriva detta mellanting, men det var förgäves. Det gjorde henne fundersam.
"Skulle du kalla detta för en pöl, eller en sjö?" ljöd hennes lena röst efter en kort stund. Hon vände upp blicken mot främlingen.

"Tack." Den behornade tiken närmade sig vattnet och sänkte huvudet för att dricka. Det fanns något hjortlikt över hela henne, speciellt i hur hon rörde sig. För att inte tala om hornen.
   Eftersom han fortfarande hade blicken fäst i hennes ansikte missade han inte när hon fuktade nosen med en tunga kliven likt en orm. Vad..? Det blev bara underligare och underligare.
   Hon talade och drog hans uppmärksamhet från hennes underligheter. Ett flin spreds sig över de mörka läpparna. Det var en bra fråga. Han hade själv funderat över den men gett ut.
   "Ingetdera, skulle jag vilja säga. Det är ingen liten pöl, men knappast en stor sjö." Fakargen sänkte ner tassen i vattnet så att ringar bildades på ytan. De hann hela vägen över innan de tonade bort. "Men allt är väl hur man definierar saker."

"Ingetdera, skulle jag vilja säga. Det är ingen pöl, men knappast en stor sjö." flinade främlingen. Hon såg på medan han satte en tass i vattnet och ryste till vid tanken på att låta tassarna bli så våta. Hennes blick vilade på vattenytans krusningar när hanen fortsatte.  "Men allt är väl hur man definerar saker."

Hon stod tyst i några sekunder. 
"Det är väl en sjöl helt enkelt."  sa hon sedan och skrattade till, mest åt hela situationen och deras val av första konversationsämne. Hennes blick flyttades från vattnet till honom igen.

"Mitt namn är Noell." Ett varmt leende spred sig över hennes läppar.

Ett relativt brett flin spreds sig som en löpeld över det förra leendet. En sjöl? Ordet roade honom och han skrockade lågt.
   "Sjöl. Vi säger så." Det droppade om tassen när han åter höjde den ur vattnet och satte ner den på fasta land. Tiken presenterade sig som Noell.
   "Jag heter Blair.", svarade han. "Trevligt att träffas. Vad för dig hit?"


[Långt omg. Så långt.]

Hanen verkade roas av hennes påhittade ord. "Sjöl. Vi säger så."
Hon lyssnade när han presenterade sig. "Jag heter Blair. Trevligt att träffas. Vad för dig hit?"
"Ett sånt fint namn." svarade hon. "Jag är på upptäcktsfärd, om man ska definiera det.  Det är förresten första gången jag är på denna slätt." Hon såg sig över axeln och kastade en blick på utsikten.

"Det är väldigt vackert här." sa hon och såg tillbaka mot honom. Det var sant. Men hon undrade hur det såg ut under sommaren.

Så Noell var på upptäcksfärd? Det lät som något han och Bambra planerat att göra i unga valpår. Knappast något som en vuxen, förvisso ung, vacker tik. Inte direkt för att han kunde döma henne. Upptågen han ibland höll på med var väl inte så mogna alltid heller. Han log för sig själv.
   "Det är väldigt vackert här." Blair nickade. 
   "Du passar bra in", svarade han med ett snett leende. "Kom. Vi kan gå en sväng och se om vi hittar fler sjölar." En okynnig glimt spelade i de gröna ögonen.

"Du passar bra in." sa hanen. Noell rynkade ögonbrynen men brast sedan ut i ett kort, klingande skratt utav den tydliga komplimangen. Han smickrade henne. Noell visste dock sedan valpsben att det var insidan som var viktig. Man kunde aldrig veta vad som fanns dolt under ytan på folk. Ett behagligt utseende kunde dölja ett monster medan ett frånstötande kunde gömma en skatt.

Hon kunde ännu inte placera denna främling riktigt, hon visste inte vart hon hade honom. Dessutom var han varken otroligt skön eller vidrigt ful. Hittills hade han inte varit annat än trevlig, även om hon mycket väl visste att det inte räckte för att lita på någon, och hon tyckte om hans vingar. Hon hade alltid undrat hur det skulle vara att flyga likt fåglarna i skyn. Något hon dock upptäckt under en krånglig genomresa över en bergskedja var att hon hade en förfärlig rädsla för höjder. Därför var hon både fascinerad, avundsjuk och lättad vad gällde vingar.
  
"Kom." sa Blair. "Vi kan gå en sväng och se om vi hittar fler sjölar."
Noelle kände ett nytt leende värma hennes drag. 
"Vet du vad, det gör jag gärna." svarade hon muntert. Allt för att slippa gå ensam och vara uttråkad. Och vem vet, kanske hade hon just funnit en ny vän?
 

Vi kan ju faktiskt ta och avsluta här, Elsa! 8D )



.