Tvillingklipporna var inte alls samma metropol som Islagunen, Yanamore eller Civitas, men handlare som rörde sig längs med lederna stannade ändå till här, och det fanns ett visst utbud. Blair rörde sig mellan stånden, tydligt på jakt efter något. När han kom till ett smyckesstånd stannade han till. Han hade letat aktivt i Yanamore och inte hittat det han letade efter - men så låg det här och glittrade mot honom. Ett halsband med tunna länkar i metall, och en ovalformad sten. Stenen glittrade i rött, men skiftade här och där till en blekare rosa. Han fick nästan andan i halsen. Den var perfekt.
     Med en hastig rörelse vände han på nacken till den lilla väskan han bar över ryggen. Ur den plockade han försiktigt fram en fin hud, dekorerad med snäckor som dansade i den svaga vinden. Men när han tagit fram sin betalning och säljarens förtjusta blick redan landat på huden, var smycket inte kvar. Med ett stygn av panik såg Blair sig om, och fann att vargen bredvid dragit det till sig och inspekterade det. Hjärtat krampade till. Han behövde det där halsbandet. 
     "Oj", sa han med förvånad röst. Han sköt sina känslor åt sidan och fokuserade på att se genuin och något road ut. "Tittar du på den där? Mmhm... Intressant val, antar jag... Jag ba- nej, jag borde inte säga."

[Öppet! Kom och bli psykad av Blair eller psyka tillbaka <3]

Hon hade lämnat skogen efter sig och begett sig ut på öventyr, att sitta fast med sina syskon för evigt kändes inte optimalt. Inte för hennes fria själ och sinne. Hur den bruna tiken hade tagit sig upp till Tvillingklipporna visste hon inte ens själv riktigt men gillade det hon såg. Stånd med utsökta stenar, smycken och hudar. Även doften av kryddor och kött hängde över henne.
Iris gick fram till ett stånd och såg en fantastik glittrande sten och dom ljusa ögonen tittade lite nyfiket på den utan att märka den stora bruna bevingade hanen bredvid henne.
När han försökte säga någonting så tittade hon bara upp på honom som om han vore helt urbota korkad, bara säg vad du ville få fram istället för att mumla.
"Säga vad?" tonen var kort och frågande. Iris släppte inte honom med blicken utan fortsatte att titta på honom som om han vore helt efterbliven.


[Iris är lite sassy ]

Blairs ansikte blev mjukt och förvånat, som om hennes fråga kommit som en överraskning.
     "Nä, inget egentligen", svarade han lite dröjande och vände bort blicken, men såg nästan omedelbart på henne. Det ryckte till i kinderna, som om en grimas var på väg, men Blair höll kvar sina drag i en tveksam, och något dömande, fundering. "Det skar sig bara så illa mot dina ögon. Jag skulle valt något grönt eller blått kanske, så det lyfter färgen i dem." Blair vände återigen blicken mot de andra smycken, och nickade mot en midnattsblå sten med vita fläckar, likt stjärnor. "Simpel färgteori. Något sådant, kanske."

Iris höjde lite på ena ögonbrynet och blinkade till några gånger. Vad trodde han, vem trodde han att han var? Nästan lite irriterat såg hon på honom och sen ner på stenen igen och sen upp på honom. Om den skar sig dåligt emot hennes ögon så skar den då sig emot allt i hans söndertuggade ansikte.
Men när han pekade ut en annan så sneglade hon först på den utan att egentligen riktigt titta på den först. Men efter att ha blängt lite emot hanen så såg hon ordentligt på stenen och tippade huvudet på sida. Den var faktiskt riktigt fin det var hon tvungen att medge. "Den var faktiskt riktigt fin." 
"Försten vad ska du med den där till? Om den inte passade mig så passar den ditt söndermalda face än mindre." sa hon med en sarkastisk ton och slet inte blicken ifrån den lilla stjärnhimlen.

Den andra stenen var vacker, men Blair kunde inte brytt sig mindre. Ändå lutade han sig fram och hummade i medhåll. Medan hon inspekterade den drog han återigen fram huden och la fram den åt handelsmannen. Pulsen ökade stadigt vid hennes ord, men Blair rörde inte en min.
     "Jag har gröna ögon", svarade han överdrivet pedagogiskt. "Det matchar. Dessutom är ju jag söt, så-" Han avslutade inte ens meningen, utan nappade bara till sig halsbandet som låg mellan dem och pilade iväg. Han hade inte kommit mer än två steg innan det fanns nog med utrymme att fälla ut vingarna och lyfta. Det var inte stöld - han hade betalat för det - men han hade ingen lust att tjafsa mer med den honan.