Någon dag tidigare hade dem till sist tagit sig ner från bergen och landat på en torr, rätt ogästvänlig slätt. Vädret var inte milt men det var inte heller kyligt, det märktes att vintern började ge med sig.
Kvällen innan hade Larzarus övertalat Noelle att dem skulle stanna vid ett stort olivträd. Han hade bara sett några små buskar på mils avstånd och han ville helst sova under ett träd eller liknande, han gillade inte att sova direkt under bar himmel. Stäppen passade honom ändå. Han fann klimatet behagligt och den flacka ytan gjorde att han kände sig fri, även om han helst sov under ett träd.

En stank hade smugit sig in i Numoori. En stank av död och förruttnelse hade spridit sig över landet och jagade vargarnas känsliga nosar.
Stanken hade gett Larzarus mardrömmar. Han fann sig bli jagad av halvdöda varelser som det inte gick att identifiera vad dem varit. I samma stund som han var fast av dessa halvdöda lik vaknade han, flämtande och med klapprande hjärta.
Därför blev han genast orolig när han vaknade till en ljusgrå himmel och inte såg Noelle någonstans. Han reste sig upp med dunkande hjärta och såg sig omkring. Hon gillade att retas, men just såhär på morgonen tyckte han verkligen inte om det.
"Noeeellee!" ropade han och fortsatte se sig omkring.
"Vart i hela chaibos kan hon vara?" muttrade han och började leta efter Noelles doft.

Noelle bevakade den dagande ljusgrå himlen med en mild förundran.  Vackert var det, på ett vardagligt, försvunnet sätt. 
Hon hade vandrat iväg en bit från trädet, som hon kunde skymta en bit bort, när en ovekligt bekant dröm klöst henne från sömnens grepp. 
De tidiga morgontimmarna hade dock varit för tjock av en stank för att ron skulle återvända till kroppen och sinnet. 
Istället hade hon vandrat runt i närområdet innan hon slutligen lagt sig ned i gräset. 
Ena örat ryckte när hon hörde Muppen ropa efter henne.
"Laaassssseeeeee!" Ropade hon tillbaka,  rösten tillgjort svajande som om hon var en desperat unghane i målbrottet.

Han hörde henne. Och fylldes med en blandning av lättnad och irritation. Det var inte hans fel att hans röst svajade! Med ett surmulet uttryck i ansiktet travade han emot hennes röst. Snart kunde han skymta hennes röda fläckar och sträckte på benen. Det dröjde inte länge innan han var tätt inpå henne. Han räckte ut tungan mot henne och viftade på svansen. Det var lätt att retas med henne samtidigt som hon var lite för bra på det.
"Vad jobbig du är som bara går iväg sådär." sa han med en gnällig röst och såg sig omkring "Åt vilket håll ska vi fortsätta?.... Jag är hungrig..." han flinade och räckte åter ut tungan mot henne.

Noelle skrattade hjärtligt när hon möttes av Lasses tunga. Det lugnade henne något, att ha honom inärheten och skämtandes. Det fick bröstet att lättas något, efter en tung natt.
"Bla bla bla klaga klaga bla blabla." Hon vickade huvudet sida till sida medan hon talade, lätt himlandes med ögonen. Sedan log hon hånande och blicken glimtade.
"Slätten verkar öde." Sade hon sedan, ett seriöst svar. Hon hade inte sett eller hört några byten under tiden hon vandrat efter hon vaknat. Slätten hade lyst med sin öde känsla, nästan som om allt liv försvunnit undan och gömt sig.
"Men vi kan ju testa markerna mer pt det hållet?"  Sade hon och kastade lätt med huvudet i västlig riktning.

Medan hon verbalt uttryckte hans klagande mimade han hennes klagande mot henne och flinade.
Han såg sig omkring på den tomma slätten som redan började bli varm trots att solen precis tittade fram över horisonten. Med en medhållande min nickade han åt Noelles förslag.
"Ja det är väll svårt att hitta ett mer öde ställe så vi kan ju försöka i alla fall." sa han och vände sig mot väst "Så jag tycker vi börjar på en gång. Kom igen, latmask!" Han ville starta en lek och började springa för att undvika hennes möjliga svar. Han fnissade högt och tog ett språng över en sten.

Noelle skakade på hela kroppen och fnyste. Från pälsen kastades det damm som glittrade i solens nya sken, och fjädrarna som kantade hennes kropp glänste. 
"Ska visa dig vem du kallas latmask!" ropade hon efter sin kamrat när han satte av. Det var på skämt, och hennes svarston var även den skämtande, även om den kunde uppfattas som en varning. 
Ett skratt pärlade fram och i nästan stund var de långa benen i rörelse. Hon var den större utav de två, med ganska bred marginal. Ville hon kunde hon nästan springa ikapp honom, om det handlade om kortare avstånd. 
Inte för att hon någonsin skulle erkänna det högt. 
Hon skall till en gång och tog sats över samma sten som Lazarus skjutit över.
Med en ograciös duns tog hon mark, momentumet högt och kroppen lätt ur balans. Hon hade vuxit snabbt de senaste månaderna, verkade aldrig riktigt sluta. Hon tornade över många främlingar, de som klassades som normalstora. De långa lemmarna lydde inte riktigt, hon saknade vanan att riktigt manövrera dem utan att se ut som en ostadig älgkalv.

När Noelle skrattade flinade han brett. Han visste att hon var större och troligen kunde komma ikapp honom om hon bara försökte, men han hade ändå lite stäppblod i sig och han tänkte bannesig visa det!
"Nänänänäää" tjöt han bak mot henne och viftade retsamt på svansen. Han började springa i serpentinbågar som blev mindre och mindre ju närmare Noelle kom, han ville ju trots allt vara snabbare än henne.
En svag doft av någonting ruttnande snuddade vid hans nos och han stannade till med ens osäker. Han stannade helt och såg sig omkring på slätten.
"Noelle?" sa han osäkert och den glödande blicken svepte oroligt över slätten. Dödlukten var på något vis färsk, som om det ruttnande hade tagit sig förbi här.
"Känner du också lukten?" frågade han och såg på den sandfärgade honan med oro i blicken. Han visste att han var den utav dem två som var mest ängslig av sig, men det såg han inte som någonting dåligt i den här situationen.

Noelle släppte ifrån sig ett skämtsamt morrande när hon jagade den fläckiga kamraten. Retsamt höll han sig ur räckhåll, som om han bara skulle visa hur barnsligt enkelt det var för honom. 
Ändock skrattade hon, och manade benen att öka takten.
Så nära!
Och så höll hon på att snubbla över hans kropp när han som hastigast stannat. 
Hon svor högt åt honom, "@%#&$£!" och försökte undvika direktkollotion med marken.
Hon misslyckades, och låg omkulltrillad någon meter framför i en enda hög av långa ben och fjädrar. 
"Vid alla gudars Blåbär Lasse! Du kan ju inte bara..!" rösten började lätt irriterad, men hon hajjade till när hon hörde hans röst. 
Och kände den vedervärdiga lukten.
"Vad i Morikos vita älg är det?" sade hon och rynkade på nosen åt lukten.
Med så mycket värdighet hon kunde frambringa, vilket inte var speciellt mycket med de omöjligt långa älgkalvsbenen, gjorde hon ett tappert försök att ta sig upp på alla fyra. Det såg mer ut som en valross på ett yogapass. 
Väl uppe låtsades hon som inget hänt och puttade diskret tillbaka de fjädrar som hamnat fel.

[Noelle är så fantastiskt rolig att rolla x'D]

Han hajjade till när Noelle i princip snubblade över honom och sedan började svära åt honom.
...gudars Blåbär
Vad menade hon med det? Sen när hade gudarna blåbär och sen när var det någonting man kunde svära över? Sedan nyss uppenbarligen, men ändå.
Han såg ner på henne när hon lika graciöst som en sten reste på sig. En flyktig bild av en sten på en blommig sommaräng for förbi i hans hjärna innan Noelle rest på sig. Han såg på henne med en något uppgiven blick.
"Vad menar du med 'Morikos vita älg'? Sen när hade hon en älg??" frågade han och såg på henne med en blick som tydligt sa att han inte förstod sig på henne över huvudtaget. Samtidigt var han glad över att hon var sån, man fick lära sig så mycket nya - om än konstiga - uttryck som man kunde använda om man kände för det.
Det var förvånansvärt hur fort humöret kunde skifta med Noelle vid sin sida, för bara någon minut sidan hade han varit orolig över den vedervärdiga, ruttnande doften och nu ville han veta varför hon inte bara kunde vara som en normal varg.

Noelle var lite för upptagen med att tvinga tillbaka alla fjädrar där de hörde hemma, en kamp hon motvilligt behövde erkänna att hon förlorade, för att höra Lasses fråga korrekt. 
"Trevligt att du drömmer stort Lasse, men att vara en vit älg känns väl lite väääääl långsökt, tycker du inte?" sade hon med en väldigt uppenbar ton av jag-bryr-mig-om-dig-men-är-bara-lite-orolig-för-din-mentala-hälsa.
Efter ett sista tappert försök att få de envisa nackfjädrarna att lägga sig ned gav hon upp. Hon fick väl se ut som en tilltufsad Hikioki då!
Avlägset hördes ett ljud. Det påminde om en hjort som jagats långt förbi sin uthållighetsgräns; med frustande andetag fyllda av slem och en viss trötthet i stegen som om hovarna släpades snarare än lyftes ordentligt. 
Noelle fick kväljningar av lukten, som med ens växte i intensitet. 
Blicken gled över landskapets halvhöga gräs i dartande rörelser innan den landade på Lasse, glimtande med ett tyst meddelande; Det var inte jag som fes, snälla säg att det var du?


[Och så lite passande giffar x'D 
https://66.media.tumblr.com/ca916c750b93c07657fa47a1e2da9eb9/tumblr_inline_o4s5yh4bxw1su0t3d_500.gif

http://images6.fanpop.com/image/photos/32200000/Jack-Sparrow-captain-jack-sparrow-32297979-245-245.gif 

och såklart
 https://38.media.tumblr.com/c750d9e0a5d7cc03f587255fc63bd8cf/tumblr_nsu2m4hIqh1spws8to1_400.gif    ]

På avstånd är det inte mer än en mörk massa som går att skymta längre fram. Det kunde ha varit skepnaden av ett klippigare parti bland det höga gräset, om det inte varit för rörelserna som får formen att ibland rycka och svaja som ytan på oroligt vatten. Om det inte varit för ljudet av rörelser och blandade stön och halvformade röster som går att höra från dess håll. Ganska snart är det uppenbart att formen snarare är en större samling skepnader än en enhetlig massa. En flock vargar kan det tyckas vid första anblicken. Men det är något som inte stämmer. Det finns vargar bland skepnaderna, men även djur som i vanliga fall aldrig skulle gå nära rovdjuren. Doften som fyller luften kommer från skepnaderna. Doften av svett, av torr hud, av blod och förruttnelse. Doften av död.
    Många av skepnaderna har redan höjt huvudena - de som kan höja huvudena - och stirrar med tomma ögon åt erat håll. De som har ögon. Stora delar av deras ansikten, ben och kroppar saknas. De är utmärglade och smutsiga. Päls har fallit bort och deras sidor kläs av sår som inte läkt. Deras röster, när de ser er, stiger i en blandning av raspiga utandningar och gälla skrin. I en gemensam rörelse börjar massan av skepnader att röra sig mot er, några springande, andra krälande där benen inte längre bär.

Det var uppenbart att ingen av dem förstod den andre och Larzarus hade ingen riktig lust att bli dumförklarad ännu en gång, Noelle satte den stämpeln på honom lite för ofta.
Roat ser han på hennes kamp mot sin egen päls. Ett nästan hånfullt leende leker i mungiporna på honom, själv förstod han sig inte på hennes problem och roades endast av dem.

Hennes frågande blick fick honom att rynka pannan och skaka på huvudet. Han skulle just öppna munnen och bestämt förklara att hon kunde ju inte tro någonting sånt om honom! när den avskyvärda doften nådde hans nos med full kraft. Ett äcklat uttryck spred sig i hans ansikte samtidigt som öronen uppfattade det hasande ljudet. Blicken for över slätten och han fick snart syn på massan som rörde sig mot dem. Med ett pip tog han ett steg bakåt.
"NOELLE!" skrek han med kvävd och svajande stämma. Han kunde tydligt se hur några vargliknande figurer rusade mot dem med någonting som såg ut som en björn och en häst i hasorna. Vad kunde det vara som fick dessa djur att inte jaga varandra? Varför vände inte vargarna om och jagade hästarna istället för att springa rakt emot sina fränder?
"Noelle?" kved han med skräcken i halsen, det var så uppenbart någonting som var väldigt fel på det han såg "Vad ska vi göra????" Rösten hade glidit upp i falsett och han såg mellan Noelle och flocken med förtvivlan i blicken. Såhär rädd hade han inte varit på länge, och sist hade han varit rädd för sig själv.

Noelle såg horden närma sig. Än var den långt borta, men det var med en allt högre hastighet som de kom mot dem.
En tung sten lade sig i hennes hals, en klump hon inte kunde svälja runt eller knappt ens andas för. Paniken grep henne, och kroppen spändes. Fjädrarna i nacken och på höften reste sig, tillsmmans med raggen. Öronen slogs bakåt. 
"Spring för Moriken*!" sade hon dovt, pressade fram runt klumpen av panik. Hon hade varit så rädd förrut, hade funnit sig i situationer där rädslan nästan paralyserat henne, men hon hade lärt sig - tvingat lära sig - att agera ändå. Hon måttade en kroppslig knuff mot Larzarus, för at försöka få honom i rörelse. 
Sedan drog hon ett djupt andetag, trots att klumpen hellst ville att hon skulle står helt still och inte göra något alls. 
Horden närmade sig.
Lukten av död omfamnade dem.
Noelle grep efter sin kraft, efter hettan, och riktade den så långt bort hon kunde, så nära horden hennes kraft tillåt henne. 
Ett par meter framför henne började gräset ryka. Det var för nära henne själv, men det fick duga.
Sedan brast det i lågor, och spred sig i det torra gräset likt ringlande ormar och stormiga hav.
Slätten brann, röken steg. 
Noelle vände sig om och sprang, hoppades innerliga att elden skulle ge dem ett försprång.

(*Fasiken, fast omgjort från Moriko istället ;D
Obligatoriska giffar ~
https://media.tenor.co/images/18583a10026972b2e2e1772ff7b219bc/raw
http://media.tumblr.com/c28c447230c1cf3174b443c23612f726/tumblr_inline_mpdccdtUkf1qz4rgp.gif
  )