Larzarus hade vaknat först, medan himlen var grå och grynig och marken var täckt inte bara av dimma utan också blöt dagg. Han hade kastat en blick på Noelle bredvid sig, funderat på att väcka henne men bestämt sig för att låta bli. En kort stund hade han bara legat där och tittat på ingenting, men när han insåg att Noelle förmodligen inte skulle vakna än på ett tag och uttråkningen slog klorna i honom reste han sig och lämnade sovplatsen. Han skulle inte gå långt, men han tänkte överraska henne när hon vaknade. 
    Den prickiga hanen tassade tyst genom skogen på jakt efter ett lämpligt byte, och han fann ett snabbare än väntat. En liten hare, brun till färgen och med stora svarta ögon. Larzarus fångade den med överraskande lätthet. Ett snabbt bett i halsen, huvudet som vreds om, och så hängde det lilla djuret livlöst i hans mun. Larzarus vände om och skyndade tillbaka samma väg som han kommit — han var noga med att komma ihåg vägen, för dimman var förvirrande och han hade aldrig haft det bästa lokalsinnet.
    Slutligen travade han in i gläntan där sovplatsen och vännen befann sig. 
    "Noelle!" utbrast han stolt utan att bry sig om ifall hon ogillade väckningen — det skulle hon inte göra sedan, när hon såg vad han ordnat. "Noelle, hörru, kolla!" fortsatte han, och orden var lite otydliga på grund av haren i hans mun. "Jag har fixat frukost åt oss." Svansen viftade belåtet.

[Noelleeeee]

Noelle svävade i ett bekvämt limbo, vare sig helt vaken eller helt försjunken i sömn. Ett slags dåsande mellanting, bekvämt och behagligt, och fick hon själv välja så skulle hon aldr...
"Noelle!" 
Med ett våldsamt ryck kastade hon sig bakåt från sin sovställning på mage, tumlade över ryggen i en volt och landade fantastiskt vackert med benen spretandes åt alla håll och munnen full med jord. 
Hon sneglade yrvaket upp mot Lasse, som såg sådär fullgod ut med en hare i munnen och svansen viftande bakom sig. Blicken hon gav honom var Inte Imponerad™. Den var till och med Oimponerad™. 
Men han hade ändå fixat frukost. Lite odignifierat uppvaknande kunde hon bjuda på.
Blicken mjuknade.
"Bra gjort. Såg du spår av några fler?" Om de kunde fånga ett par till så kunde de slänga dem på hennes rygg och spara till senare.

Han var tvungen att skratta åt hennes osmidiga bakåtvolt och jorden och benen som hamnade åt alla håll. 
    "Jag sa ju att jag redan fixat frukost, du behöver inte käka jord!" När hon blängde oimponerat på honom bara växte hans leende — att retas med Noelle, särskilt en morgontrött Noelle, stod högt på listan över hans favoritsaker att göra. När hon var yrvaken var hon ännu mer tacksam att driva med än annars. 
    Hon berömde honom dock, vilket han tyckte var extremt välförtjänt och inte en sekund för tidigt, och frågade om han sett spår av några fler. "Öh, alltså", började han, men insåg att haren blockerade munnen så att Noelle förmodligen bara hörde ett mummel. Lasse öppnade därför munnen och lade ner haren på marken framför sig, lyfte sedan huvudet och skrynklade ihop ansiktet i sin tänkar-min. 
   "Alltså, jag vet inte", svarade han intelligent. "Jag såg inga andra. Lever harar i flock? I så fall kanske det gör det." Sedan insåg han något. "Det var en massa hål i marken som jag höll på att ramla i. Fast det gjorde jag inte, så klart. Vi kan gå och kolla där sen!" 

Noelle gjorde en grej av att himla med ögonen så mycket hon bara kunde, så pass mycket att musklerna bakom ögonen nästan gjorde ont. Sedan gav hon Lasse den mest dräpande blick hon kunde, vilket var ungefär lika skräckinjagande som en yrvaken höna, och sedan spottade hon ut jorden i munnen som hon nästan hade glömt. Hrm? Rik på sulfat var den i alla fall, nu när hon kände efter.
Med en ganska smidig rörelse kom hon upp på benen. Ledarna knakade. Girigt ögnade hon haren som Lasse hade lagt ner på marken för att prata.
"..kan gå och kolla där sen!" hörde hon honom säga.
Den där haren såg ju väldigt god ut..
Blicken gled upp mot Lasses ansikte, och sedan ner mot haren igen. Hon drog ett djupt andetag, sträckte sig efter partiklarna i jorden, i träden, i luften. 
"Det låter som en bra idé" sade hon. "Fast det skulle inte förvåna mig om du fastnade i ett av hålen när vi kommer dit." sade hon med ett brett leende. Hon hade vuxit om Lasse för ett bra tag sedan, och hon påminde honom gärna och ofta om att han var liten. Pluttig som en valp, liten som en hare, Lilla Lasse.

Han fnös förolämpat åt hennes taskiga kommentar men kunde inte låta bli att le lite ändå när han kom på en, enligt honom själv, riktigt smart come back. 
    "För du är ju smidigheten själv förstås", svarade han retsamt. "Det märkte vi ju precis!" Bakom honom viftade svansen glatt och han böjde på huvudet för att studera haren. Magen hade börjat kurra, en tydlig signal att det var dags att äta frukost. 
    "Okej, pax för framdelen!" utbrast han leende, medveten om att ingen ville ha bakdelen. Med en snabb rörelse lyckades han dela på haren och utan att ge henne någon tid att fundera på det började han sätta i sig sin del. Han tuggade kvickt och bordsskicket var diskuterbart, men han var ivrig att gå på upptäcktsfärd med Noelle och kanske hitta fler harar. När han var klar närmast studsade han upp på fötter. 
    "Vad långsam du är! Alla harar kommer att ha hunnit flytta till andra sidan jorden när vi kommer dit", klagade han otåligt.

Noelle fnös kort, och vände nosen mot skyarna. "Jag är minsann smidigheten själv!" svarade hon, och bara för att bevisa det gjorde hon en liten piruett på bakbenen. 
"Pax för frambenen!" 
Vid Gudarna, Lasse hade verkligen varit hungrig! Noelle hade kanppt hunnit kasta sig mot haren och svälja de första tuggorna innan han hade ätit klart! 
"Det är inte jag som är långsam, din ohyfsade hyena." sade hon med ett brett flin, och kastade en menande blick mot Lasse. Hans hastiga ätande hade lämnat sina spår. Hon älskade jargongen de kunde ha ibland, så rå och nästan otrevlig, men aldrig på riktigt. Ingen tog sig själv eller den andra på för stort allvar. 
Hon svalde hastigt några tuggor till innan hon reste sig och sträckte ut kroppen i en vid krök. 
"Visa vägen, o helga mini-lasse!"

"Jag är i alla fall inte delvis sengångare", svarade Lasse och låtsades vara förnärmad när hon kallade honom för ohyfsad hyena. När hon äntligen blev kvar, efter vad som kändes som en evighet, och bad honom visa vägen reste han sig rakryggad och spatserade malligt förbi henne med huvudet i vädret.
    "Egentligen borde jag inte göra det, bara för att du var så taskig. Men eftersom jag är den större av oss — rent emotionellt — tänker jag göra det ändå." Fasaden sprack och han kunde inte dölja leendet som ville fram trots att han nog ville fortsätta låtsas vara sur ett tag till, bara för att vara näsvis. 
    De satte fart och fick lyckligtvis upp spåret av Larzarus steg sedan förra gången. Det var tur, för annars hade han inte alls vetat var stället låg. Det hade ju bara varit en vanlig glänta, inget speciellt med den. Det fanns tusentals sådana i skogen, vem kunde klandra honom? Men nu var det bara att följa spåret av honom själv, och på sätt och vis kunde man väl säga att Larzarus ledde sig själv och Noelle till gläntan. Han stannade och hukade sig bakom en nedfallen trädstam med blicken fäst på hararna ett par meter bort, som nu kommit fram ur sina hålor och inte anade någon onåd. 
    "Hararna är tydligen långsammare än du", mumlade han retsamt till Noelle. "Okej, vad gör vi nu? Ska vi fånga fler?" 

Noelle himlade med ögonen och muttrade tyst för sig själv; att hon inte gav något verbalt svar var den enda gesten Lasse någonsin skulle få att han hade vunnit. "Du kan vara en delvis sengångare." yttrat så tyst att det knappt gick att höra.
Men sen bröt leendet fram. När hon såg på sin malliga, underbara, fantastiska Lasse så kunde hon inge annat än att skratta åt hur fåniga de var.

Väl vid gläntan var det lätt att se hur denna fångst, om den var lyckad, kunde komma att föda dem ett rimligt tag framöver. Det var flera harar i området; kanske bara några stycken som syntes just nu, men det betydde att det kunde finnas betydligt fler i alla tunnlar under marken. 
Hon hav Lasse en blick, menad att tysta alla eventuella uttalanden så att de inte skulle skrämmas bort, och tog sedan sikte på en av de fetaste djuren. Hon såg inte bra från stocken, men det fick duga. 
Andas in. Mjukt, långsamt andas ut. 
Blodet dunkade i ådrorna. Det kändes för ett ögonblick som om hon brann. 
Sedan slog två av hararna upp i lågor. Lika snabbt som röken börjat bolma upp från deras kroppar grep hon tag i den och kvävde elden. De två hararna var döda, de andra snabbt påväg ner i sina hålor. 
Hon vände sig mot Lasse med ett brett, malligt leende. 
"Några fler frågor?" sade hon. Hade det varit någon annan än Lasse hon hade talat med hade hon förväntat sig en smäll i ansiktet eller en spark. Nu ville hon inte helt utesluta den möjligheten, men sannolikheten var lite mindre i alla fall. 
Det hade oavsett varit förtjänat, om hon hade varit på den mottagande sidan av samma behandling. 

[Noelle använder sin Hetta för att antända hararna och snabbt döda dem.

Vill vi börja avsluta och kanske ta ett roll närmare nutid? :) ]

Han lyckades inte komma på något bra svar på hennes kommentar om sengångare, så han bara snörpte på munnen och gav ifrån sig en fnysning, frustrerad på sig själv för att fantasin trots allt hade gränser. Men de rörde på sig, på väg genom skogen i riktning mot hararnas tillhåll, inte särskilt diskreta men glada ändå. 
    Noelle tystade honom abrupt när de kom fram, och han skrynklade ihop ansiktet i en förnärmad min — hon kunde vara väldigt kaxig ibland, helt utan någon i Lasses ögon godtagbar anledning — men hann inte svara förrän ett par av hararna plötsligt fattade eld. Och det, måste han erkänna, var mer intressant än att munhuggas med Noelle, även om det också var en av hans favoritsysslor. 
    "Pfft, jag hade också klarat det där", sa Lasse självsäkert och reste sig. Tillsammans hjälptes de åt att lyfta upp hararna för att bära tillbaka dem i riktning mot lyan. "Om jag hade din kraft, alltså. Eller utan till och med. Så bra är jag!" Fast han var imponerad av hennes kunskaper. Faktiskt. Hon var duktig på så mycket, och han var stolt över att kunna kalla sig hennes vän. 

[Avslutar här, om du inte vill lägga till något!]