Åter igen stekte solen över den mörka ryggen, trotts skyddet från en spetig liten buske som gav lite skugga så gassade solen som värst. Under busken ihop rullar låg en pälsboll, det såg inte ut som en varg då hon smidigt hade brett ut alla sina fem svansar som en sköld över henne. Hon höll värmen ute och svalkade sig enkelt genom att slippa solen direkt på skinnet. Pälsen på svansarna blev varm, men inte mycket mer än så. Hon anpassade sig lätt efter sin omgivning och låg nästan som i trans tills de hetaste timmarna var över. När hon väl vaknat stod solen stracks över horisonten, hela solen syntes, men stålarna var inte lika varma längre. Det var svalare och mer behagligt.

Hon reste sig upp, sträckte på sig och kisade smått med ögonen mot solen. Den var fortfarande stark nog att den kastade varmare strålar emot hennes ansikte. Hon ruskade på huvudet och sträckte ut på kroppen till max. Hon började enkelt trippa över sanden med svävande steg, som om hon med vana tassar gick över öknens översta skickt. Det var som om ökensanden ahde en skare, så enkelt såg det ut att gå. Fullt omöjligt, men med hjälp av siffrorna i hennes huvud räknade de hela ut hur mycket kraft hon skulle använda i travstegen för att hon som lättast och smidigast skulle ta sig fram där. Dessutom hade hon spenderat en långtid i öknen tidigare i livet, för några månader sedan. Nu var hon tillbaka, lika nyfiken som förr. Det var underligt vad mycket tid hon verkar spendera i Devils områden. Hon började näst intill lukta som en. Hon fnös kallt när hon tänkte på mötet med Tramptass, men ack kunde hon ändå inte känna något hat för hanen. Det var konstigt.

Hon travade fram i en relativt snabbfart, upp och sedan ner igren för sand dynorna. Hon ville finna vatten. Uträkningar, siffror syntes helatiden och hon såg sig omkring. Hon kom på sig själv med att fundera vilka siffror som kunde hjälpa henne finna vatten och hon började ana hur effektiv kraften faktiskt var, nu när hon började bli uppmärksam på dess existens. Precis som Temeraire hade sagt. Hon flinade svagt, han ahde haft rätt. Kära lilla Tem. Hon fnös kallt och fortsatte framåt och utan att tänka på det följde hon rätt siffror, somräknade ut emd hjälp av lutningar, typ av sand med mera. Vilket ganska snart ledde henne till en väldigt liten oas, men tillräckligt för att hon skulle få svalka strupen med kallt källvatten. Underbart. Hon satannade till för att vila lite. Vad gjorde hon egentligen här?

[Privat]

Solens strålar lekte vid horisonten när solen gjorde sig redo för att dö ännu en gång. Ännu var det ljust och någorlunda varmt, men det skulle om några minuter förändras. Och mycket riktigt - snart tittade stjärnorna nyfiket fram på himlavalvet. Temperaturen började sjunka drastiskt.

Den stora björnlike Devilsmedlemmen gick med lugna steg mot reviret. Han hade, då det var hans uppgift, sökt sig att jaga. Detta utan någon större lycka. Då de stora tassarna stod vid kanten utav reviret fångade Zayev upp en främmande doft. Doften utav en tik. Dock var det någonting underligt med hennes doft. Visst fanns där doften utav varg, men även den fräna doft utav räv. Förbryllat såg Zayev mot doftens riktning med huvudet fortfarande böjt mot marken. Han reste sig upp innan han började röra sig mot sitt mål.

Efter en trav kom han fram till en liten oas. Doften var starkare nu och tack vare att halvmånen sken ner över öknen kunde han se bättre. Zayev var väldigt förtjust i nätter med månljus. Det gjorde att han inte blev så blind som han annars kunde bli. Då han kom närmare möttes han av en liten skepnad, som i hans ögon såg förfärligt fluffig ut. Den blå stannade upp och såg med skeptisk blick på varelsen. Innan han öppnade munnen för att tala drog han tillbaka sin blick och återfick sitt normala ansiktsuttryck.
"Ni har beträtt Devils revir, och jag måste be er att genast lämna området."
Det fanns ingenting otrevligt i Zayevs mörka röst. Endast en begäran. En begäran som skulle kunna sluta i strid om tiken inte valde sina ord noga.

Hon var inte förvånad, när henens hörsel uppfattade tassande steg i sanden. En varelse som krypt fram i mörkret kanske? Hon vände blicken emot varelsen, mötte dennes blick när individen kom närmre. Hon blev förvirrad, fyra ögon. Vad var nu detta. Hon kunde inte riktigt fokusera, trotts det höll hon sig lugn. Som vanligt. Hon spettsade öronen, nyfiken.
- Om ni alla i Devils jagar ut nya individer ständigt? Hur ska man då kunna lära känna er, er flock? Kunna ta ett beslut som inte går att ta om ni väljer att välja bort alla? Alla som inte redan är en del av flocken?
Sa hon sedan med sin kalla stämma. Månen hade börjat skina starkt för ett tag sedan, men det var inte förens nu som måntattueringarna hade samlat tillräckligt mycket kraft för att lysas upp. En av M.tattueringarna lös upp vänstra sidan av hennes ansikte tydligt, medans andra sidan låg i dunklet av pannluggen. Hon svepte till med svansarna och reste sig upp, nickade respekt ingivande emot främlingen. En Devilsmedlem för att vara mer exakt.

- Jag söker Nevada, som jag känner till som eder ledare, korrekt?
Sa hon sedan med en klar stämma. Hon funderade, var Devils ens öppna för nya medlemmar? Fast hur skulle annars flocken kunna växa? Hon var förundrad över deras medlemmar beteenden, men hon behövde finna Nevada, för kanske var ledaren inte lika dömmande som Tramptass varit? Dessutom hade den hanen varit på dåligt humör redan vid första ansende, så varför han låtit det gå ut över henne hade hon ingen aning om, men det kanske var så den hanen fungderade. Fick han inte ut ilskan så slängde han ut den över första bästa? Det var i alla fall hennes första och ända uppfattning av honom.

- Mikayo, vem är ni?
Sa hon sedan då hon kom på sin egna oartighet, det var inte riktigt likt henne, men ack hon var nyfiken på dem alla, allt för nyfiken för sitt egna bästa. Såren talade för sig själv helt enkelt. Fast det störde henne inte, inte alls faktiskt. Hon hade fått tillräckligt med lycko endofrin för ett år frammåt, så kändes det för stunden i alla fall. Hennes första strid, hon levde fortfarande och det hade varit emot en av Devils antagligen högst rankade medlemmar. Tramptass var en utmärkt telepatiker, då denne verkade kunna det mesta. Fast nu när han hjälpt henne upptäcka hennes kraft var hon endast honom evigt tacksam. Nu kunde hon utvecklas, bli sig själv och hon skulle äntligen kunna utnyttja en kraft till fullo. Hon var så lättad och nöjd att hon inte ens kunde klandra Tramptass för att han anfallit henne. Nej hon var honom endast evigt tacksam.

Tiken framför Zayev hade en poäng. Han hade i ärlighetens namn aldrig tänk på det. Den blå släppte frågorna och såg på henne. Hon hade fler svansar än vad som var vanligt i Numoori. En svag våg utav förvåning sköljde över Zayev. Dock ansåg han sig inte ha någon större rätt att bli överraskad - han hade själv fler ögon än vad som var vanligt.

Tiken ställde sig upp och nickade respektfullt mot honom. Han gjorde detsamma mot henne. Hon må vara inkräktare, men vad hade han att vinna på att vara otrevlig? Tiken började tala om Nevada. Berättade att hon sökte honom. Zayev såg allvarligt på henne.
"Jag är rädd att jag inte kan hjälpa er med Nevada. Han lämnade reviret tidigare idag och har inte kommit tillbaka ännu."

Plötsligt sa tiken sitt namn. Den björnlike spetsade öronen och lade det på minnet.
"Zayev." sa han och böjde lätt på nacken i en bugning.
Den store hanen fäste de fyra ögonen på Mikayo.
"Säg mig, varför söker ni Nevada? Jag är fullt medveten om att jag kanske inte har med det att göra, så om ni inte vill svara förstår jag er."
Den mörka rösten vittnade om viss nyfikenhet. Samtidigt visste han Zayev att det fanns en hel del saker han inte hade att göra med - som till exempel varför tiken sökte flockledaren.

[Jag är så långsam! D: Förlåt :c]

[Lugnt =)]

Mikayo spettsade de rävlika öronen och svepte åter igen till med några av de många svansarna. Inte här, tråkigt nog. Då borde hon kanske göra som Tramptass sagt? Träna, finna en bättre tränare som kan hjälpa henne med den kraft hon besitter. Hon funderade. Kanske borde hon söka upp Nevada, följa hans spår i stället? Nja, det vore enklare att bara vända håll. Hon hade sett nog av öknen. Fast kanske inte tillräckligt för att ha den kunskapen hon skulle vilja ha av öknen?
- Väl mött Zayev, tråkigt att höra om Nevada..
Sa hon, då hon hade hoppats på att få träffa ledaren faktiskt. Innan hon började sin träning. Hon hade itne lyssnat på Tramptass råd helt och hållet. Nej hon ville träffa Nevada innan dess. Se ledaren i ögonen, för hon skulle inte trivas i flocken om hon inte trivdes med ledaren. Det var viktigt att han inte dömde henne för hennes blod, ack nej då skulle hon aldrig kunna bli en del av Devils. Och så självklart skulle hon träna, innan hon blev en del av flocken. Det var viktigt för henne själv och just nu högst prioriterat.
- Jag har frågor, som endast han kan svara på..
Sa hon som svar till den nyfikna fyrögda vargen som benämndes med namnet Zayev. Annorlunda namn. Hon hade aldrig hört något liknande faktiskt, men det spelade inte henne någon större roll. Han var stor, björnlik om hon inte hade helt fel på synen. Vilket hon säkerligen inte hade. Fyra ögon. Hon va förundrad. Ville veta anledningen till detta faktiskt.
- En viktig fråga följandes av en mindre viktig. Känner du till någon med elektriska krafter jag kan söka upp? Och vad är du för något?
Sa hon med en smått oskyldig torn i slutet. Hon menade inte att verka vara oförskämd, men hon var så van att gå fräckt på rakt sak, vilket de flesta tyckt varit charmant, men alla verkade inte direkt tycka om det heller. Det var antingen det eller det andra. Gilla eller ogilla, det fanns inget där emellan oftast. Inte vad hon lagt märke till. Charmigt fräckt eller irriterande fräckt. Det var precis så hon var personlighetsmessigt. Antingen eller.

Zayev nickade endast till svar. Som han anat gällde inte frågorna allas öron. Men han ansåg sig själv kunna överleva trots allt. Det var förmodligen inte några frågor som skulle förändra hans liv helt och hållet. Mikayo ställde två frågor som fick den blå att spetsa öronen. Den första frågan skulle tvinga honom att fundera en stund, medan den andra fick honom att ryckte smått irriterat på öronen. Ändå kunde inte en ryckning i mungiporna undvikas.

För att kunna svara på Mikayos första fråga var han tvungen att tänka tillbaka. Så vitt han visste hade han inte stött på någon med blixtens krafter. Och tur var det.
"Tyvärr, fröken, så känner jag inte till någon med elektriska krafter." svarade han. "Och svaret på er andra fråga: jag är hälften Hellhound, eller Helveteshund om ni föredrar det."
Nu hade det varit länge sedan han fått förklara varför han ser ut som han gör. Andra vargar brukar visserligen se chockerade ut, om ens det, men frågan brukar aldrig dyka upp. Han hade funderat på varför ett par gånger.

Zayevs blick föll på tikens svansar igen innan han fokuserade dem på hennes ögon.
"Utan att med mening vara oförskämd - ni är den enda jag har träffat på med ett så stort antal svansar." han avslutade meningen där då han inte visste hur han skulle fortsätta. Efter en kort stunds tystnad fann han orden.
"Jag antar att även ni tillhör en annan ras än de vanliga vargar som vandrar Numooris marker?"
Betoningen lades på ordet "vanliga". Många utav de vargar som fanns i Numoori var allt annat än vanliga, men i brist på ett bättre ord fick det duga.

Hon spettsade öronen, var tvärsäker på sig själv i alla lägen, men ack denne varg kände ingen med elektriska krafter. Tråkigt, det var något som var viktigt för henne, i stundens hetta. Problemet skulle vara att bli denne elektriska varg's vän, få denne att träna henne. Kanske gick det att bli tränad ofrivilligt? Tanken fick henne att elakt flina, svagt och näst intill osynligt, men nog var flinet där. Hälften Hellhound? Hon höjde ena ögonbrynet och la huvudet smått på sned. Där av de fyra ögonen? Hon funderade, antagligen.

- Intressant. Vad är skillnaden mellan en Hellhound och en varg då? Vad är fördelarna?
Sa hon sedan och flinet blev synligt för även en varg som inte kände henne. Hon var nyfiken på det mesta, men just nu stod Zayev i centrum. Hon var nyfiken på allt och hon hade sett så lite av världen att hon knappt kunde tro det själv. Det fanns så mycket mer än vad världen tillåt henne att se. Hon kunde omöjligt se allt, men ack hon kunde ju få försöka? Eller hur. Hon lyssnade sedan till hans fråga. Hon vände blicken och huvudet halvt åt ena hållet för att lägga blicken emot en av sina svansar. Nåja, normalt var det då inte.

- Så sant, jag och mina syskon är de ända med flertal svansar jag själv mött.
Sa hon funderasamt. Ack, några hade frågat henne tidigare, men hon kunde fortfarande inte svara på frågan. Hon hade aldrig funderat över att fråga Fatima vad de var för något, men nu i efterhand kanske det hade varit ett misstag? För hon visste inte själv vad hon var för något. Det var en jobbig sitts, men hon kunde inte göra speciellt mycket åt saken.
- För att vara ärlig vet jag inte själv vad jag är för något, inte fullt ut.. Men jag vet att just den delen kommer från min mors sida. Då jag är Mån/mörker varg från min fars sida.
Sa hon och log lite charmant för att dölja sin osäkerhet i frågan. Hon visste dessutom att modern var hälften havsvarg, men den andra hälften hade hon ingen aning om. Oturligtnog. Så hon hade själv en svag kärlek för vatten, men den började försvinna, desto mer hon använde sig av de elektriska krafterna. Det elektriska var inte i svaghet med vatten, snarare åt andra hållet, men det är fortfarande som värme och kyla. Det går inte ihop.

Skillnaden mellan en Hellhound och en vanlig varg? Zayev var inte säker på att han skulle kunna svara på frågan, åtminstone inte för att stilla Mikayos nyfikenhet.
"I ärlighetens namn kan jag inte svaret till den frågan. Inte fullt ut. Jag och min far är de enda Hellhounds jag känner till här uppe. Men jag antar att det framför allt ligger i utseendet, då jag aldrig stött på någon annan med fler än två ögon. Far berättade när jag var valp om den plats han kom från, och sade att det fanns de mer fler ben än vad som var brukligt här uppe. Likaså fanns de det med ögon på andra ställen än i ansiktet. Jag kan tyvärr inte berätta så ingående om dem då jag, som sagt, aldrig träffat på någon annan än min far och mig själv." det smärtade inombords att tala om sin far då det rörde upp en massa minnen han lagt åt sidan för så länge nu. "Angående fördelarna kan jag inte helt säga. Jag antar att vi har klarar värme bättre än andra normala vargar."

Vad Hellhounds hade för fördelar visste han inte mer än det han svarade på. Zayev spetsade uppmärksamt öronen på Mikayo började tala om sina svansar. Att hon inte visste vad hon var för något bekymrade honom, men inget spår utav det syntes i hans ansikte.
"Vet ni vem ni är?" frågade den blå oskyldigt.
Att inte veta vad man är kan skapa förvirring, men än värre är känslan att inte veta vem man är.

- Det låter väldigt intressant. Jag skulle gärna möta fler av er..
Sa hon med ett svagt, snett leende. Hon menade det, de verkade vara en väldigt fashinerande ras. Så udda och undik, med många fördelar, vem tackade nej till fler ben eller fler ögon? Ännu mindre fler ögon på andra ställen än i ansiktet. Då skulle ögon i nacken kunna vara ren fakta. Kanske kom det där ifrån? Hon la huvudet lätt på sned och blåste uppåt så att den tjocka pannluggen la sig mer åt vänster istället och då kunde hon se den främmande Devils istället. Hon klippte till emd de långa rävöronen och funderade lite först.
- Egentligen inte. Jag försöker finna rätt väg för mig, men jag är på godväg skulle jag tro.
Sa hon och log fortfarande snett emot främlingen. Eller så främmande var han väl inte längre, men hon tvivlade starkt på att hon kunde säga att hon faktiskt kände honom. Hon sträckte på sig en aning och funderade över om hon kudne fråga honom om något mer personligt än endast dessa ytliga frågorna? Hon förblev tyst dock, hon kunde inte avgöra om det var helt olämpligt eller inte.

Intressant och en längtan efter att få träffa fler som han? Så kände Zayev också. Han ville veta mer om sin egen ras, men var förbjuden att återvända till den plats han kallade hem, vilket ledde till att han var oförmögen att fråga den enda Hellhound han kände till ovan jord. Och han skulle inte bryta mot faderns order. Han förtjänade det inte. Då Mikayo sade att hon egentligen inte helt visste vem hon var nickade den björnlike. Han kunde förstå henne. Det hade tagit honom flera år efter hans avskyvärda handling att verkligen veta vem och vad han var. Zayev troode sig ana att tiken hade någonting mer på hjärtat.
"Ni har fler frågor?" undrade han och lyfte vagt på ögonbrynen.
Helt säker var han inte, men han trodde sig inte vara helt på fel spår. Om så var fallet skulle han helt enkelt få be om ursäkt.

Hon flinade roat till då hanen ställde sin fråga. Ja hon var fortfarande rätt dålig på att inte avslöja sina känslor till det yttre. Speciellt nyfikenheten. Den tog oftast över väldigt lätt och hon hade svårt för att följa den. Hon nickade sedan, men fortsatte att fundera i stället. Hon undrade hur hon skulle framföra frågan så hövligt som möjligt.
- Hur hamnar en Hellhound här i Devils? Numoori?
Sa hon och harklade sig smått. Det kanske var en ingående fråga, personlig och hon hade egentligen helt misslyckats med artighets grejen och fräckt gått rakt på i stället. Fast vem klandrade henne? Hon var ung och ännu var språkets konst inte i hennes tassar eller mun.
- Jag menar.. Det finns fler antar jag, som du sagt, men inga fler här omkring, inte vad jag sett? Vad har du gjort för att hamna här ute, utan fränder som liknar dig själv?
Sa hon och försökte sig på ett halvdant ursäktande leende, men med det lyckades hon inte heller speciellt bra. Nyfikenheten slog allt helt enkelt, hon ville veta och då frågade hon. Han hade dessutom förutsett det, så han fick fan tåla att hon frågade. Hon lät det halvdana leendet sjunka till ett svagare, lite vänligare leende istället. Bara för att stryka över det gamla.

Zayev var tvungen att fundera på Mikayos första fråga. Han visste faktiskt inte varför hans far hade anlänt till Numoori. Själv hade han nu bara fötts här. Vid fråga nummer två kände den björnlike hur hans hjärta sjönk. Han harklade sig.
"Jag kan inte säga varför min far lämnade sitt gamla hem då han inte ville tala om det. Jag föddes bara in i det här landet. Och hurvida jag hamnade i Devils... Har man vandrat runt ensam i över 10 år utan en plats att kunna kalla hem söker man sig nästan till en familj i slutändan." ett kort fnysande skratt lämnade Zayev.
Det var inte otrevligt menat, framför allt inte gentemot Mikayo. Det var endast hans sätt att skratta åt bittra minnen.
"Och... anledningen till att jag är den enda här håller jag helst till mig själv."
Han ville inte tala om det. Framför allt inte med en främling. Det var allt för personligt. Hans älskade Tai var den enda som visste vad han gjort mot sin mor. Hur han dödat henne utan att vara medveten om det hela och hur han sedan blivit bortjagad från sitt hem. Det sved inombords att tänka på dem alla. Modern saknade han något fruktansvärt. Likaså fadern.
Zayev försvann i sin egen värld då han i sitt sinne återupplevde det som skett då han var 17 år gammal.

Hon lyssnade nyfiket påd et han ahde att säga, även om hon inte riktigt kunde säga att det var något speciellt värde i det han sade, men änvå intresserade hanen henne väldigt mycket. Inte bara det att han var av en unik ras, utan också personlighets messigt. Tramptass var annorlunda också, men aggrissioner var inte direkt hennes grej att undersöka, då hon endast blev irriterad av det. Fast å andra sidan så kände hon inte direkt hans andra sidor, så hon kunde inte döma honom riktigt än.
- Jag klandrar dig inte.. Jag är en främling..
Sa hon och log snett mot honom och blinkade lätt till med ögonen. Hon förstod, det flesta talade faktiskt itne om sitt förflutna, själv förstod hon egentligen inte riktigt, men hon förstod ju att det gjorde dem obekväma så därför lät hon bli att pressa dem till det i alla fall.
- Men du trivs i Devils antar jag?
Sa hon sedan och leendet blev vänlgit igen. Ja hon var itne rädd för att visa uttryck. Hon påminde väldigt mycket om den forna devils medlemmen Ascar, vilket även Tramptass lagtmärke till, trotts det var de inte på några vis släkt. Det spelade egentligen ingen roll, Mika kände att hon hörde hemma i Devils och det var hennes stora mål just nu. Att bli en del av flocken.

Den store blå hannen rycktes ur sina tankar på Mikayo yttrade sig. Tanken att han kanske skulle låta henne veta en dag dök upp, men sköts undan igen lika snabbt. Det var inte utav någon större vikt för tillfället.
- Men du trivs i Devils antar jag?
Zayev nickade på frågan. Visst trivdes han, även om han kanske inte hade speciellt mycket kontakt med andra i flocken.
"Devils är en mycket bra flock och familj." svarade han sanningsenligt.
För första gången under deras möte dök ett vagt leende upp på hannens läppar. Han trivdes i sin "nya" familj och var Nevada evigt tacksam.

[Jag försöker komma på någonting bra, men jag tror att min hjärncell är ur funktion för tillfället, så det går inte så bra... >-<]

- Förklara varför den är så bra?
Sa hon sedan och leendet försvann. Det var ju självklart en flockmedlem ur Devils tyckte Devils var en underbar flock och familj, men de kom aldrig med några riktiga anledningar. Hon klippte till med öronen, kunde knappt vänta på att få träffa Nevada. Den store ledaren, underbart hon hade sååååå många frågor. Hon skulle spricka om hon inte fick dela med sig av dem.
- Jag förstår självklart varför en medlem ur Devils tycker så, men jag vill veta varför.
Sa hon med ett svagt leende som tornade upp sig på hennes läppar. Hon lät svansarna svepa omkring hennes och hon börjde smått på nacken, lät luggen falla ner och skapa skuggor i hennes vackra ansikte. Hon var ännu inte helt vuxen, men ack de förföriskt vackra dragen började redan visa sig i både kropp och ansikte.

Leendet i Mikayos ansikte tynade bort. Det ryckte lätt till i Zayevs ena öra. Ja, varför tyckte han om sin familj egentligen?
"Jag tror... varför jag uppskattar Devils så högt är för att de är min familj. Och i en familj stöttar man varandra vad som än sker."
Han märkte själv hur töntigt fans ord lät och ett lätt roat skratt lämnade honom. Men sedan fick han åter sitt normala allvarliga uttryck.
"Jag kan inte säga varför Devils skulle vara en bättre flock över de andra. Men gällande mina egna erfarenheter är Devils en flock där man håller ihop. Ordvalen låter kanske fåniga. Men de är sanna."
Sanning var en mycket viktig del för Zayev. Utan sanning, vad fanns det då? Endast lögner och svek.

[Gud jag är så snabb på att svara... Förlåt >_<]

Mikayo visade inte några tecken på negativa känslor så som positiva. Hon var balnk, neutalt ställd då den konstiga hanen fortsatte tala, svarade på hennes frågor utan ngåra större problem. Hon hade fattat ett visst tycke för denna individ. Han var allt för intressant för att man skulle vilja kasta bort vetskapen om denne. Ett svagt leende sprack tillslut upp i hennes ansikte. Ja hon hoppades verkligen på att det han sa var sant.
- Det låter som den familj jag aldrig hade.
Sa hon med ett roat flin och ryckte smått på skulderbladen. Hon vände blicken upp emot hanen igen och såg sig sedan omkring. Tja, hon kanske borde ge sig av? Finna något mer praktiskt sätt att träna på. Eller så kunde hon bara stanna här och lära känna denna Zayev ännu mer? Enklast så.
- Vad bär ni för krafter?

Ett matt leende tog plats i Zayevs ansikte. Själv hade han haft en familj innan Devils, en som han verkligen älskade, men det hade gått som det gjort med den. Och allt var hans fel. Han tvingade bort tankarna ur skallen och såg på Mikayo istället. Han skulle precis till att fråga om den familj hon aldrig hade, men valde att låta bli. Det var en väldigt personlig sak att fråga. Kanske om eller när han kände henne bättre skulle den lämna hans läppar, men inte såhär vid första mötet. Då tiken ställde en fråga ryckte det lätt till i hans öron.
"Ljud. Och så vitt jag kan avgöra från vår konversation tidigare har ni elektricitet?"
Han var kanske säker på att han hört ordet elekrisk någonstans i deras konversation, men orden hade inte lämnat hans egen mun. Inte fören nu.

- Månelektrisitet kanske man kan säga.. Jag har en kombination som gör att jag kan ladda upp mig själv med hjälp av månen om nätterna, vilket gör mina attacker mer kraftfulla och jag kan använda dem längre..
Sa hon med ett svagt leende. Hon visste inte vart hon fått elektrisiteten ifrån, men hon antog att det kom från Faderns sida, precis som månkrafterna gjorde. Det var faktiskt inte mycket hon ärvt från Fatima och det var hon på något sätt väldigt, väldigt glad över. Hon funderade en stund, funderade på varför hon kunde göra så mycket som hon kunde. Fast synen hade hon fått för att broden Meilyr var blind. Ett utbytte. Det var vad modern alltid hade sagt i alla fall. Att hon var värd mer än honom. Hon hade alltid trott på det. Hur tillvridet och fel det än låter. Sedan hade hon tydligen fått egenskapen att räkna ut saker till max från faderns sida. Enligt Tem i alla fall. Smått tacksam över det var hon också, men hon skulle kunna leva utan siffror och allt det där.
- Men jag har mer krafter än så.. Men om vi någon gång skulle stå som fiender emot varandra så låter jag bli att informera dig, så du inte har det till din fördel.
Sa hon med ett roat, retsamt litet flin och sträckte på sig. Ack hon borde träna. Hon lät eletrisiteten sprida sig över hennes päls, lät den värma henne. Ja nog gillade hon sina krafter. Hon vände en lömsk blick emot honom. Fick amn inte insperation till att träna själv, tja då kunde hon lika gärna träna emot denna kollosala bjrönliknande vargen, eller hur? Hon kunde inte roas tillräckligt av tanken. Hon reste sig upp och svepte lekfullt fram och tillbaka med sina långa svansar. Hon lät sedan ögonen bli vita och inväntade hanens reaktioner och svar. Hon ville träna, men var han villig att hjälpa henne?
- Vad kan du göra med dina krafter?

Månkrafter. Där ser man. Innan han hann stoppa sig själv kastade Zayev en blick mot himmelen. Jo, visst fanns den där. Och det var han på sitt vis tacksam över. Det gjorde hans syn bättre. Han vände blicken mot Mikayo då denne talade om sina krafter. Ett vagt snett leende dök upp på den blå hanvargens läppar.
"Förstålig." svarade han och nickade till en gång med huvudet.
De fyra ögonen såg på när tiken reste sig upp och svepte med svansarna. Hon hade fått någonting lekfullt över sig.
- Vad kan du göra med dina krafter?
Ett vänligt fnysande skratt lämnade Zayev.
"Precis som ni väljer jag att avstå från att berätta det." han gjorde en kort konstpaus. "Som en säkerhets åtgärd."

- Om jag visar delar av mina, gör du detsamma då?
Sa hon retsamt och lät elektrisiteten dansa runt över hennes päls. Den fick hennes päls i nacken att likna korta små spjut som lystes upp i ett svagt ljusblått sken. Hon lät sanden formas eveter tassarna. Hon ville träna och vad var inte bästa sättet att träna mot en Devils om man ville komma in i flocken? Genom att bevisa att man är värdig. Att man kan.
- Endast i tränings syfte såklart.
Sa hon sedan och log brett emot honom. Även om den retsamma glimten låg kvar i hennes ansikte. Hon sträckte på kroppen, men förväntade sig inte att hon skulle komma upp i hanens höjd framför henne. Dock skulle hon säkert klara sig bra i stid emot honom, om hon hara övade tillräckligt mycket. Hon tvivlade inte på sina krafter, de var starka åt henne och hon var lika snabb som blixten själv. Eller nästan i alla fall.
- Som Tramptass sagt så behöver jag öva på kontrollen över mina krafter, så varför inte utnyttja ett underbart tillfälle som detta?

Det gick inte att ta miste på den retsamma tonen i Mikayos röst. Men, det var ett utbyte. Det kunde han leva med.
"Visst. Endast i träningssyfte."
Zayev svarade henne med ett lätt leende på läpparna. Han kunde behöva lite träning själv. Det var länge sedan nu som han hamnade i en strid, även om just denna endast var på låtsas. Han skakade på sig för att lösgöra sina muskler lite. Det kändes som om han skulle behöva det. Snabbhet hade aldrig varit en utav hans starka sidor. Då tiken nämnde Tramptass spetsade han öronen.
"Så, ni har träffat Tramptass. Vad tycker ni om honom?"
Det fanns ingen baktanke med hans fråga, endast hans egen nyfikenhet. Själv hyste han stor respekt för betan.

Hon nickade nöjt och klippte till med öronen. Hon lät sig samlas av kraft, fylde kroppen med den elektrisitet hon hade kontrollen över. Hon hoppades att detta kunde gå vägen och hon behövde verkligen träna, så som Tramptass sagt. Denne retfullt intressanta vargen var dessutom så respektabel att han kunde och ville hjälpa henne. Roande.
- Tramptass? Tja.. Idiot vid första intrycket, men han har väl sina anledningar.. Jag känner honom icke.
Sa hon med en kall stämma. Nej hon tyckte inte om hanen speciellt mycket. Det var ett bra dåligt sätt att bemöta främlingar, men det hade samtidigt öppnat många dörrar för henne. Hon hade insett hur starka hennes krafter faktiskt var och hon började få en aning om hur starka de faktiskt kan bli. Hon svängde på svansarna och lät sedan en svag stöt gå genom marken för att nå Zayev, han skulle märka den och det var endast till för att retas. Så någon större skada skulle det knappast göra.

Zayev rullade med axlarna. Han upptäckte hur stel han var. Han borde verkligen röra på sig mer. Då han fick svar nickade han åt Mikayos ord. Visst tyckte han kanske inte om dem, men han respekterade dem. Och till skillnad från honom själv verkade hon inte vara allt för förtjust i betan. Plötsligt kände den blå hannen en stöt i tassarna. Ett förvånat läte lämnade honom och han hoppade märkbart till. Det hade han inte räknat med. Han vände blicken mot Mikayo, en vaken glimt i ögat. Kunde hon retas kunde han.
Zayev skapade ett ljust surrade ljud, mycket likt det myggor ger ifrån sig, och lät det ligga runt tikens öron. Visst var det kanske inte mycket, men det skulle ligga där en stund innan han behövde släppa koncentrationen på det. Och han visste att det var irriterande.

Hon fnös kallt och vinklade öronen bakåt, förstod inte från början att det var han som gjorde det utan hon var tvungen att se sig omkring och sedan ruska på huvudet av obehag. Sedan vändes blicken emot hanen igen och hon drog bak ena bakbenet och sänkte huvudet mot marken och ett flin drog sig över hennes mörka läppar. Mån tattueringarna började lysa och hon lät elektrisiteten laddas upp ännu mer. Hon vinklade öronen bakåt och lät sedan en av svansarna svepa fram och tillbaka. Hon ville se vad hon hade för sorts försvar. Eller om denne helt enkelt bara skulle undvika. Hon svepte plötsligt till riktigt fort och från hennes svans flög många små elektriska pilar kan man säga. Vassa och runt 20cm långa. De skulle kunna göra skada om de verkligen träffade, men han var ju berädd, kanske inte just på den attacken, men på något. Så han borde hinna undvika. Hoppades hon i alla fall..

[Kort x)]