Efter att ha blivit kvitt den bruna örnen (genom en skicklig undanmanöver in under en låg sten till där han sedan stannat till den tappade intresset för honom) hade hans liv varit en enda stor misär. Oavsett vart han än gick fanns där någon typ av fara som lurade. Var det inte ytterligare en fågel var det en orm, och var det inte en orm var det gigantiska bergslejon. Och som om det inte var nog med det var det återigen ett helt nytt ställe med knappt några växtligheter, vilket i sin tur ledde till att han inte kunde försvara sig ordentligt. Ovanpå allt detta var han inte ens helt säker på vart han befann sig. Men om han hade lyckats tyda stjärnorna rätt befann han sig väster ut. Grendel ångrade att han någonsin lämnar Kawazatri och hans hemlängtan värkte i bröstet på honom. Han var inte skapt för ett liv utanför skogen. Hans korkade beslut att följa drömmen skulle med säkerhet bli hans död.
    Ljudet av en liten sten som knuffats till nådde honom och han frös på stället. Någonting lurade bakom honom. Han såg sig diskret om, noga med att inte göra några hastiga rörelser. Synen han mötte var ingenting annat än ett av de enorma kattdjuren. Han kunde känna adrenalinet pumpa ut i hans system.
    'Tenrai, skydda mig!' bad han kort.
Kunde han levande ta sig ur det här skulle han offra en hel armé av vargar till hans ära.
    Musklerna i Grendels ben spändes innan han sköt iväg, konstant sökandes efter ett gömställe eller växtligheter. Men det var som om gudarna vänt honom ryggen. Panikartat slank han in i en springa mellan två stenar och ångrade sig genast. Marken försvann under honom och han föll handlöst ner i mörkret. Ett gällt skri lämnade honom innan han slog i marken med en duns. Att han inte slagit ihjäl sig var ett mirakel. Omtumlat såg han sig om. Månljuset som sken genom springan doldes då berglejonet försökte få in en tass efter honom. Han kunde höra dess missnöjda läten. Hjärtat slog hårt i hans bröst och han låg tryckt mot marken i väntan på att den skulle ge upp och försvinna. Efter en tid verkade det som om den bestämde sig för att leta upp någonting annat att äta. Grendel drog ljudligt efter andan, omedveten om att han hållit den. Långsamt slet han blicken från springan och såg sig omkring i håligheten han hamnat i. Det var trångt, men inte omöjligt för honom att röra sig omkring i, och såg naturlig ut. Han skulle vänta ytterligare ett tag till för säkerhets skull. Han hade dömt att grottan var säker från fler saker som önskade ta hans liv. Nej, han skulle aldrig ha lämnat Kawazatri! Försiktigt reste han sig upp och tog ett steg bakåt. Hans tass kände någonting vasst inunder sig och for instinktivt upp. Han kunde känna hur det hade gått hål på hans skinn. Skrämt tog aderonen ett skutt bort från vad som än legat på marken och vände sig om. Till en början var han inte alls säker på vad det var han såg, men efter att ha studerat det en kort stund kunde han fastslå att det han såg var någons tandrad. Hans ögon vidgades. Han hade klivit i någons mun! Adrenalinet började pumpa ut i hans kropp igen innan han insåg att vem det än var så var den inte längre vid liv. Långsamt återvände hans puls till det normala. Döda varelser var inte ett problem. De kunde han handskas med.

Så länge.
Det hade varit tyst så länge. Så stilla. Så mörkt.
Han hade sovit så länge. Han hade inte varit medveten om hur grottan bytt form genom åren. Stenar hade fallit, väggarna hade rest sig och kollapsat runtom. Han hade inte varit medveten om världen. Hade inte varit medveten om mörkret, om tiden, om något. Han hade inte varit medveten om kroppen som fallit genom taket. Inte förrän nu. Blodet, det lilla som färgade tänderna där den levande trampat, som vidrörde den sedan länge torkade tungan, sände en stöt av medvetenhet genom kroppen. Ett blixtrande ljus i ett oändligt mörker, en tidlös väntan. Kroppen förblev stilla, orörlig, medan den levandes puls spelade och bröt genom tystnaden. Det var ett vackert ljud. Det vackraste av ljud.
     Det ryckte prövande i kroppen, i muskler som sedan länge torkat i väntan på ett nytt uppvaknande. En liten, knappt märkbar rörelse. Bleka ögon som inte kunnat se över generationer kisade från under stela ögonlock. Månskenet som föll genom den lilla springan i grottans tak, om än vagt, kändes olidligt ljust. Medvetandet som kämpade för att vakna kunde ana skepnaden av en liten varelse i mörkret. Stod den vänd mot honom, eller bort från honom? Han kunde inte se. Det ryckte på nytt i kroppen, en vag rörelse som fick den tunna aning av vad som en gång varit päls att krusa sig över den spända, torra huden. Han kunde känna smaken av blodet. Smaken av liv. Så vackert liv. Tungan ryckte mellan käkarna. Nacken knäppte när han sträckte sig, fortfarande med kinden mot marken, för att varsamt stryka tungan över det kalla, smutsiga underlaget. Över sten som färgats av en sårad tass. Som färgats av liv.
     Han behövde mer. Det räckte inte. Han behövde mer. Mer. Liv. Ah. Den levande varelsen. Pulsen som spelade i hans öron. Det vackra ljudet. Den länge orörliga kroppen spändes med ens, och gjorde ett plötsligt utfall mot den lilla skepnaden. Han försökte slänga sig från marken, men lyckades inte mer än att i en våldsam hastighet sträcka kropp, ben och käkar som klapprade när de slogs samman efter livet. Han satt fast. Bakkroppen satt fast under fallna stenar. Han kom ingenstans. Han ryckte på marken, utan mer ljud än knäppandet och skrapandet av kroppens stela rörelser, innan han åter blev stilla. Innan tungan åter sökte sig över marken efter fläckar av liv. Mer. Han behövde mer. Det räckte inte.

Han såg på det hål han lyckats klämma sig in igenom och undrade om berglejonet fortfarande lurade på honom där uppe. Egentligen hade han inte bråttom, och liket störde honom inte, men han var inte bekväm med att sitta instängd bland sten. Det var kallt och hårt. Återigen insåg han hur mycket han verkligen saknade sitt hem. Efter det här äventyret fick minsann dumheterna vara slut. Han skulle återvända till Kawazatri om det så tog honom en livstid. Det hade varit korkat av honom att tro att drömmen hade inneburit någonting. Hur levande den än hade känts hade det endast varit en dröm.
    Ett knäppande ljud påkallade hans uppmärksamhet och de känsliga öronen ryckte till. Ett mycket vagt släpande ljud följde. Han tyckte inte om hur nära det lät. Instinktivt såg han på liket. Det var det enda som delade hans gömställe. Snabbt slog han undan sina misstankar. Det var ett lik. En död varg. De gör inga ljud för sig. Grendel skakade på huvudet åt sin egen enfaldighet och såg återigen mot ingången. Det skulle bli svårt att ta sig ut, men inte omöjligt. Han var en van klättrade, om än han aldrig riktigt haft sten under tassarna medan han gjort det förut.
     Det knäppande ljudet invaderade återigen hans tankar och i ögonvrån kunde han se någonting hastigt kasta sig mot honom. Liket. Det var liket!
    "Vid gudarna!" utbrast han gällt och hoppade bakåt.
Hjärtat bultade hårt i bröstet när han såg hur den han trott var död klapprade med käkarna. Hur kunde någonting fortfarande leva med alla de stenarna som tryckte ovanifrån. För att inte tala om att kroppen uppenbarligen legat där ett tag. Liket stillade sig och Grendel såg hur dennes tunga svepte över marken. Över fläcken med blod han lämnat bakom sig. Hjulen i hjärnan jobbade våldsamt medan han försökte få ordning på vad det var som precis skett. Kroppen hade varit stilla fram till han skar sig på dennes tand. Och den sökte efter mer. Han ögon växte i storlek till det dubbla. Det fanns endast en varelse till hans vetskap som levde på blod: demonerna. Kunde det faktiskt vara så att det som låg framför honom var en demon? Rädslan byttes snabbt ut mot extas. Han glömde allt om att hans liv var i fara. Det som befann sig framför honom var en faktisk, levande, demon. En av nattens barn. Vampyr. Så snabbt han kunde kämpade han sig upp för stenarna och nådde snart öppningen in. Han vände sig om mot vampyren.
    "Jag kommer snart."
När han gjort klart för sig att omgivningen var säker och fri från bergslejon slank han ut.

Om den odöde sökte blod skulle han ge det till den. Enda problemet var att han först skulle behöva finna det. Grendel såg sig om och sökte efter dofter. Till sin stora lycka fann han någon som inte befann sig allt för långt bort. Med hastiga steg satte han av i tikens riktning. Frågan var endast vad han skulle säga för att få henne med sig. Någonting var han ju tvungen att komma på.
    När han kunde se den ljusa vargen stannade han upp. Han kunde se på hennes andetag att hon sov. Med ett litet leende verkställde han sig plan.
    "Hjälp!" ropade han och sprang mot henne.
Hon ryckte yrvaket till och såg omtumlat efter ljudets källa.
    "Tacka gudarna att jag hittade dig!" sade han med panik i rösten. "Min vän har ramlat igenom marken, det var ett stenrad och jag är för liten för att kunna göra någonting!"
När hon lyckats registrera hans ord och gått med på att hjälpa honom kom tiken snabbt på fötter. Han sprang före henne, tillbaka mot hennes död.
    "Han är där inne." sade han och nickade med huvudet mot den lilla öppningen.
    "Backa undan lite."
Hennes stämma var uppjagad, men klingade fortfarande vackert i hans öron. Nästan lika vackert som Floras. Hans ilskna tankar avbröts innan de ens hade fått en chans att riktigt börja av både ljud och rörelser av förflyttad sten. Att han hade funnit någon som kunde manipulera jorden hade varit ett rent lyckoslag från hans sida.
    "Jag stannar här, jag vill inte vara i vägen för dig."
Hon verkade acceptera vad han tyckte var en uppenbar lögn. Ovetande försvann hon ner i hålet. Han kunde höra hennes stämma mjukt och lugnande tala innan det övergick i ett panikartat skrik. Ett leende spelade på hans läppar. Han hade gjort det. Han hade väckt demonen.

Det räckte inte. Räckte inte. Mer.
Medvetenheten som strålat genom kroppen flackade, kämpade för att vakna. Han hade legat stilla i en evighet, orörlig och utan tankar. Utan närvaro. Den lilla skepnaden hade lämnat grottan igen. Ögonen under de torra ögonlocken hade sett den försvinna ut i månljuset. Tystnaden höll endast ljudet av den torra tungan som fortsatt strök över marken. Stillheten varade i en evighet. En oändlig väntan.
    En ny stöt av medvetande sköt genom kroppen när tystnaden åter bröts. Ljudet av sten som rörde sig, av röster, fick honom att öppna ögonen på nytt efter att de slutits. Månljuset skymdes av skepnader, men strilade snart fritt ner i grottan genom en större öppning än förut. Han ryckte till, oförmögen att flytta sig från platsen. Käkarna stängdes och kroppen vred sig så att han låg på bröstet, om än höfterna och bakbenen fortfarande var låsta. Näsborrarna vidgades när de försökte dra in luft i lungor som inte andats på evigheter. Det var så ljust. Så ljust. Men ljuset som nådde hans kropp värmde inte. Det brände och sargade inte.
    En röst klingade förbi ljudet av sten, följd av andetag och den vackra pulsen. Hon ställde frågor, kommenterade skärrat hur han såg ut och att han satt fast. Hur han såg ut. Hur såg han ut? Hon sade att hon skulle flytta stenarna. Då skulle han bli fri. Hon kom närmre. Rösten kom närmre. Pulsen. Livet. Han ville ha det. Ta det. Den lilla luft han lyckats få in i lungorna lämnade honom med ett kvidande. De skrynkliga öronen pressades oroligt mot nacken. Närmre. Närmre. Kom närmre. Tiken ställde sig vid hans sida. Han strök nosen mot hennes ben, kände den mjuka fällen, den varma huden, mot sin kalla nos. Stenarna som höll honom fast rörde sig.
    Tiken skrek när han slet henne till marken med tänderna om hennes hals. De tunna, stela benen ryckte våldsamt när han pressade henne mot det hårda, ojämna stengolvet. Han hade svårt att röra bakbenen. De hade suttit fast så länge. Käkarna slet krampaktigt i hennes mjuka hals. Blodet fyllde hans mun med värme. Den ljuvligaste värme han någonsin känt. Det tidigare flackande medvetandet fick fäste när värmen spred sig in i kroppen, fuktade den torra huden och stärkte honom. Ryggen knäppte när den rätade ut sig, benen som varit stilla för länge spändes och knakade.
    Mishrail. Han var Mishrail. Han mindes det. Minnen från länge sedan. De sökte sig in i medvetandet, följde styrkan som återvände till kroppen. Mishrail höll hårt om tikens nu livlösa kropp. Hon hade slutat skrika för länge sedan. Hans ögon blickade över henne, över grottan och ner till hans egna tassar och det blodfläckade golvet innan han släppte hennes hals. Mer. Utan att kunna behärska sig själv slängde Mishrail sig på marken för att slicka resten av blodet från stenarna, med en tunga som åter mjuknat. Mer.
    Ah. Den lilla skepnaden. Mishrail blinkade, och såg sig om i grottan. Han såg upp mot ljuset, månens sken som föll genom den större öppningen i taket. Den fanns där uppe. Den lilla vargen. Han reste sig upp, och såg åter ner på sina tassar. De var tunna, torra, skrynkliga. Fula. Mishrail rynkade ogillande på ansiktet. Han drog in luft i lungorna på nytt, endast för att släppa ut den igen med en tung suck. Han hade alltid varit vacker. Nu var han ful. Det skulle bli bättre. Han skulle bli bättre. Men han behövde blodet. Mer blod. De tidigare bleka ögonen hade antagit en gulare, rödkantad färg när de såg upp mot öppningen igen. Långsamt satte han benen i rörelse. Långsamt klättrade han upp till öppningen, upp i månljuset. Den magra kroppen hade legat stilla så länge. Alldeles för länge. Ändå återvände livet, om än inte levande, till honom snabbt. När han nådde öppningen såg sig Mishrail om efter den lilla vargen.

Spänt väntade han medan skriken från den ljusa tiken dog ut. Det ersattes av blöta ljud. Av knäppande, groteska ljud. Grendel smög närmare kanten och blickade ner på scenen som pågick nedanför. Vampyren hade blivit räddad undan stenarna och återfått tillräckligt mycket styrka för att kunna stå och gå. Svansen viftade våldsamt bakom den lilla vargen. Han skulle inte bra få möta, utan även få chansen att tala med en av nattens barn. Om hans familj kunde se honom nu!
    Då vampyren började ta sig upp ur den uppbrutna grottan backade han undan från kanten. Trots sin hänförelse vågade han inte lita på att han inte stod som nästa måltid på listan. Innerst inne visste han att han inte hade en chans att komma undan om demonen verkligen önskade sätta sina tänder i honom, men det förändrade inte det faktum att han ville få en liten förvarning innan hans liv slocknade. Med förväntansfulla ögon såg han hur den odöde uppenbarade sig. Deras ögon låstes för ett ögonblick innan Grendels sökte sig till marken i respekt.
    "Ni ser ut att må bättre." sade han konstaterande.
Nästan blygt höjde han blicken igen. Uppe i månljuset var det lättare att se vampyren ordentligt. En hanne. Tunn. Ovårdad. Hade han inte hyst sådan vördnad för den andre hade han gått så långt som att kalla honom ful. Samtidigt visste han att vem som än legat begravd under sten en längre tid inte skulle vara den vackraste. Dessutom kunde det inte vara mer än en tidsfråga innan hans forna glans återvände.

Det var en underlig liten varg han såg när Mishrails blick fångade den andres ljusa, nästan kattlika ögon. Dess fäll var rödbrun och randig, kroppen liten med mjuka tassar och spetsade öron. Ansiktet pryddes av en platt nos, och ryggen slutade i en kort stump till svans. Den lille sänkte ögonen till marken. Mishrails öron ryckte när han lyssnade till den andres andetag. Dess puls vittnade inte om rädsla. En lustig liten varg.
     ”Ni ser ut att må bättre”, sade den lille vargen och sneglade åter upp mot Mishrail med ögon fulla av vördnad. Mishrail släppte den lille med blicken och såg ut över området. Han tog ytterligare ett par steg ut från den brutna öppningen i marken. Berg. Han mindes berg, men hade de varit så höga? Han svepte med blicken över topparna runtom, över himlen och stjärnorna. Han drog in luft i lungorna på nytt, smakade på dofter som kändes främmande. Tungan svepte upprepade gånger över nosen.
     ”Du förde henne till mig”, kommenterade Mishrail med låg, skrovlig stämma. Det ryckte ogillande i hans ansikte igen, inte åt orden, utan åt rösten. Den var hes och oanvänd, ful, men det skulle också bli bättre. Han hade alltid haft en vacker röst. Blicken fäste sig vid den lille vargen igen. ”Varför?” Mishrail vände mot kattvargen. Han sänkte huvudet och tog ett steg närmre för att se på den. Lyssna till dess ljud, dess liv. Han kunde se ljuset spegla i den lilles blick.

Demonens röst var raspig. Oanvänd. Grendel noterade hans minspel som antagit en ogillande ton innan det slätades ut igen. Han kunde bara tänka sig vilken omställning det var för den andre att plötsligt och abrupt vakna till liv igen.
    "Inte kunde jag låta er somna igen." svarade han och ryckte kort på axlarna. "Det vore synd på en så perfekt varelse."
Han var en vän av både skuggor och mörker. Hela hans familj var. Nästan alla åtminstone. Hade inte Flora tagit valparna från honom skulle även de förstå det vackra i natten. Stabilt stod han kvar då den större hannen närmade sig honom. Han mötte de granskande ögonen för ett kort ögonblick.
    "Mitt namn är Grendel." nacken böjdes i en bugning. "Vad kan jag kalla er?"
Det var nästan så att hans röst darrade av förväntan. Att stå där framför en av de vackraste varelserna på denna jord var en ära. En ära han knappt vågat drömma om.

Somna om? Ah. Ja. Så var det. Han hade sovit, och han hade vaknat. En perfekt varelse. Mishrail höjde nacken med ett lågt hummande, och ögonen sökte sig åter till tassarna. De tunna tassarna. De var inte lika torra nu, men det räckte inte än. Han behövde mer blod. Han såg tillbaks på den lille vargen, den som kallade honom perfekt. Den som hade väckt honom ur sömnen. Om det gick att kalla för sömn. Mishrail vred på nacken, knyckte än åt ena hållet, än åt det andra, och slöt ögonen för en kort sekund. Han försökte nå tankar och minnen som inte riktigt vaknat. Bergen hade inte varit så höga, han var nästan säker på det. Väl? Han mindes ljus, brännande ljus. Åh, det hade jagat honom, ljuset. Så var det.
     "Mitt namn är Grendel." Kattvargens röst talade över ljudet av vinden bland stenarna. Ljudet av grus, av andetag och hjärtslag. Mishrail såg på den lille igen när denne bugade. "Vad kan jag kalla er?" Rösten nästan vibrerade av förväntan.
     "Jag är…" Mishrail. Nej. Nej inte längre. "… Even." Han hade vaknat igen, född på nytt. Han var inte längre Mishrail. Den vargen var död sedan länge. Slutgiltigt död. De hade jagat honom, svultit honom, och han hade flytt. Han hade gömt sig, och han hade dött.
     Even slöt avståndet mellan sig och den lille vargen med ett långsamt steg. Han sänkte ansiktet över Grendels nacke och förde nosen över den lilles rygg i en rörelse. Han drog ett djupt andetag, kände kattvargens doft innan han höjde huvudet och såg sig om igen. Grendel luktade inte som området, han kom från en annan plats. En grönare plats.
     "Du är inte härifrån", kommenterade Even lågt, stämman fortfarande raspig. Han strök tungan över läpparna, över tänderna och nospartiet. Läpparna var ännu torra, men de mjuknade snabbt. Munnen smakade fortfarande blod. Doften från hans egen andedräkt när han talade kittlade nosen. "Var är jag?" Han vände sig bort från Grendel igen och tog ett par steg förbi hålet ner till grottan för att försöka se platsen bättre.

De tofsprydda öronen ryckte till då vampyren svarade på hans fråga. Hans kropp spände sig när Even tog steget närmre och slöt det gap som var mellan dem. Han kunde känna en nos mot sig och ryckte till vid beröringen. Andedräkt som sedan länge varit död kittlade hans nacke. För ett ögonblick trodde han att hans andhämtning skulle fastna i halsen. Efter vad som kändes som en evighet bröt den andre tystnaden. Grendel skakade bekräftande på huvudet åt hans ord. Nej, bergen hade aldrig och skulle aldrig bli hans hem. Då den odöde förflyttade sig igen var det som om en enorm tyngd lyft från hans bröst. Trots sin uppväxt och vetskapen att den högsta äran var att få tjäna Tenrai och demonerna önskade han inte att mista sitt liv.
    "Jag vet faktiskt inte vad platsen kallas, men du är i den västra delen av landet."
Det var inte mycket att gå på, det visste han, men mer information än så kunde han inte förmedla.

I den västra delen av landet. Even sträckte på nacken när han såg sig om. I västra delen av landet, bland kantiga berg. Han befann sig bland klipporna på en flackare sida av ett av stenmonstren, knappt värt att kalla halvvägs upp från dalarna nedanför. Av topparna att döma, då de inte kläddes i snö vad han kunde se, så befann han sig inte särskilt långt norrut. Västra delen av landet. Det var inte mycket att gå på, men mer än inget.
     Even stannade upp bland stenarna för att ruska på den ännu något glest pälsklädda kroppen. Han kände den torra huden strama över ben och muskler som ännu inte återfått all styrka. Den tunna svansen hängde slappt bakom smutsiga hasor och höfter. Han sänkte huvudet för att frånvarande slicka över sin ena armbåge och bröstet där tunna fläckar av blod från tiken fortfarande fanns. Han behövde mer. Even kastade en blick efter Grendel, höll den lille fast med gulnade ögon för en kort stund, innan han åter vände sig bort och satte fart på tassarna. Kattvargen skulle inte räcka, och av vad den sagt och gjort att döma kunde han ha mer nytta av den vid liv. Åtminstone tills han återhämtat sig mer. Det var synd att den lille inte kände området dock. Even rörde sig långsamt bort från grottan han legat i, övertygad om att den lille skulle följa efter.
     "Kan du vägen ner från bergen?" Even hade inga större förhoppningar, men kattvargen hade funnit honom, och kom inte själv från bergen. Så Grendel hade kommit upp i bergen, även om han inte visste platsens namn. Kanske kunde den lille åtminstone vara till nytta och leda honom bort från de stenklädda markerna. Till en plats med större sannolikhet att finna mer liv, och mer blod.

Trots att han visste att Even var den fulländade varelsen fanns det inte mycket i hans utseende som var imponerande. Hade det inte varit för hans sätt att bära sig och det faktum att Grendel lyckats väcka honom med hjälp av blod hade han aldrig kunnat tro att vad som stod framför honom var en av de odöda. Aderonen såg på honom och ryckte till då deras ögon möttes. För ett kort ögonblick undrade han om Even visste vad som passerat hans tankar. Åtminstone till han såg hungern i den andres ögon. Hunger och funderingar. Han gillade det inte. Inte alls. Den större hannen vände bort huvudet och började röra sig bort från grottan. En utandning lämnade Grendel och han följde efter i rask skritt.
    "Kan du vägen ner från bergen?"
De ljust grå ögonen såg på den andres bakhuvud. Visst hade han fått sig en fin överblick av området tack vare örnen, men han kunde inte säga att han visste vart de skulle bli av trots det.
    "Tyvärr inte..." sade han och såg ursäktande på Even.
Den mindre vargen fruktade vad som skulle hända när han slutade att vara användbar, och fortsatte det i den här takten skulle det ske allt för snart.

Det ryckte ogillande i hans öron. Hur hade kattvargen kommit hit om den varken visste vad det var för plats eller kunde komma ner igen? Han sneglade mot den lille, och stannade långsamt upp igen. Han stod stilla en kort stund, med blicken fäst ur ögonvrån på Grendel. Den räckte inte. Och den hittade inte. Vad kunde han ha för nytta av den lille? Långsamt lät han blicken pendla till himlen istället. Där fanns inga skepnader han kunde namnen på. Han kände inte längre stjärnorna, de var inte desamma som han mindes dem.
    "Österut", sade han, och såg åter på kattvargen. "Du hittar österut." Det var ingen fråga. Den lille hade sagt att de befann sig i väst, så om inget annat kunde den förhoppningsvis väderstrecken. Det var mer än inget. Even var själv inte så vaken som han skulle vilja ännu. Inte stark nog. Men efter en evighet av sömn var det inte mer än väntat.

Han kunde ana misstycket i den andres väsen. Misstyckte och någonting annat han inte riktigt kunde sätta tassen på vad det var. Grendel nickade på den odödes påstående.
    "Det gör jag." sade han säkert.
Han såg upp mot den stjärnklara himmelen. Det var fortfarande obehagligt att ha en öppen sky ovanför sig när man var van vid tät grönska. Och även om stjärnornas positioner var annorlunda gentemot vad han var van vid var det inte svårt för honom att hinna rätt riktning. Aderonen vred huvudet åt vänster.
    "Ditåt." han såg på Even. "Jag kan inte säga hur lång tid det tar innan vi är nere från bergen dock."
Han visste varken hur långt upp de befann sig eller hur snabbt de skulle klara av att röra sig.

[Avslutat]