[UTSPELAR SIG I DECEMBER 2014. Försöker hitta snyggaste möjliga sätt att lägga upp en text på, så du får ursäkta mitt exprimenterande.. Haha. We're going on an adventure! *viftar med karta*]

Aldrig upphörande strilande ner från himlen hade regnet fortsatt, dag som natt, tills Ceylon förundrades över hur det kunde rymmas så mycket regn i en endaste himmel. Veckorna hade passerat i revy, månader ihopräknat, dagarna som tickade förbi i ett tempo han sällan känt av förr. Tiden var ett luddigt fenomen, hade han kommit underfund med allt eftersom det snarare verkade vara kortare tid från morgon till kväll än det var från torrperiod mot regnperiod. Ibland flög den fram i farten av en jagande falk, ibland kröp den fram som saven ur ett skadat träd, liksom den också kunde tyckas stå helt stilla. Kunde tiden göra det, stå stilla?
   "Hmm.." Stäpparen hummade lätt för sig själv där han vandrade i godan ro, medan tankarna slingrade sig om varandra innanför skallbenet. Han hade fastnat vid tanken på en stilla tid, för ibland tycktes det onekligen förhålla sig så. Sedan Soleia mist livet, han rynkade lätt huden mellan ögonen vid minnet, hade dagarna förflutit på nästan samma vis. Med solen som enda sällskap hade han vandrat, och vandrat. Inte honom emot, egentligen, då han trots flockinstinkterna som trots allt befann sig någonstans djupt därinne var mycket bekväm i ensamhetens tecken. Jakter hade varit hans sysselsättning och de oräkneliga timmarna han tillbringat med att betrakta hur molnen jagade varandra över valvet där uppe. Det fanns en aldrig sviktande skönhet i den torrheta savannen, någonting vilt men samtidigt sövande i hettan. Liksom det gultorkade, kunde han samtidigt inte annat än att älska Siennastäppens ombytlighet - det krävdes inte en lång tid från att gå mot komplett vattenbad och grönska ifrån så torrt att marken sprack och bildade ådror i backen. Ofta, nästan vid varje årstidsbyte, mindes han tillbaka på hur modern berättat om de fyra årstiderna omvärlden annars ägde. Om kyla som bet i nosen och om löven som sprakade i eldens färger. Nyfikenheten drog ofta i honom så som en fågel petade i någonting ätbart, en gnagande känsla han trots tjugo års väntan inte kunnat göra sig av med. En vacker dag skulle han ta reda på mer, men just då ansåg han sig fortfarande.. Nöjd. Trots att känslan onekligen vuxit sig starkare med tiden.
  En gäspning avbröt Ceylons tankar och ansiktet bröts upp i ett flimmer av gulvita taggar till tänder. Lätt smackade han med tungan uppe i gommen, och insåg hur länge sedan det var han faktiskt druckit. Å andra sidan var det så blött att det droppade om pälsen, men det var fortfarande varmfuktigt och den ständiga känslan av törst från torrperioden verkade aldrig riktigt försvinna i vanan. 
   "Ditåt.." Med en lätt grymtning stegade han återigen framåt för att uppsöka närmsta vattenkälla, som efter kunskap inte låg särskilt långt bort. Kvarten senare, då regnet faktiskt (förvånande nog) upphört, hade hanvargen nått fram mot sitt mål, drack och slog sig sedan tålmodigt ner vid strandkanten. I väntan på.. absolut ingenting.

[Tänkte mig placet ungefär såhär, fast med regnmoln. Massa regnmoln *kastar referens* http://sv.tinypic.com/view.php?pic=2cn9t11&s=8#.VTE92vmsXCI ]

Regnet smattrade rytmiskt mot jorden och växterna. Högt ovan världen doldes solen bakom tunga skyar. De mörka molnen hade tystnat för stunden, men deras dova röster hade mullrat över landet länge. Kilah stod och såg på dem från sitt skydd under ett par krokiga träd. Deras taggiga grenar sträckte sig mot himlen, och gav egentligen inte mycket skydd från regnet, men det var tillräckligt för att den unga manvargstiken skulle ha valt att stanna. Hon fann sig själv ofta stående med blicken mot skyn den senaste tiden. Varje gång hon såg upp så kändes det som om hon väntade sig att det gröna himmelsljuset skulle återvända när som helst. Nu var himlen grå och blå i mörka nyanser. Det var på sätt och vis skönt, varje gång hon såg upp och himlen var som vanligt. För den längsta tid hade hon nästan trott att norrskenet aldrig skulle försvinna. Det hade skrämt henne, känslan det ingjutit.
    När Kilah äntligen hittat ut ur den mörka, obehagliga skogen för ett par veckor sedan så hade hon funnit sig längre norrut än väntat. Hon hade följt Mardoufs djupa sår österut igen, innan hon funnit sin väg tillbaks till Savannens vidder. Nu närmade sig våren, och de kraftiga regnovädren hade redan börjat. Kanske var de tidiga i år, eller så hade Kilah befunnit sig längre i den där mörka skogen än vad hon trott. Hon blinkade regnet ur ögonen. De långa öronen ryckte nästan demonstrativt för att vifta bort vattnet, innan hon skakade på huvudet. Rörelsen spred sig ner genom hela kroppen, och de otaliga pärlorna i hennes päls klickade och klingade ljudligt mot varandra. Metallen glimmade matt i det grå dagsljuset.
   Vad hon hade hittat i Döda skogen var något hon aldrig hade väntat sig. Metallen i hennes man och päls var betydligt rikligare än förut, blandad titan och silver. Hennes man fylldes av tunna, pärlklädda slingor. De hängde från hennes hjässa, från nacken, skuldrorna och sidorna. Några klingade i pälsen i hennes svans, där flera större ringar även höll sig fast runtom själva svansen. Runtom sina ben bar hon tjocka, breda ringar, märkta av slingrande mönster som hon hade spenderat mycket tid med att forma. Hon hade försökt fånga den känsla hon känt under norrskenet, de virvlande skepnaderna och slingorna. Kanske var metallen hon bar på benen otymplig, men hon fick den i alla fall med sig. Hon var fortfarande inte helt säker på vad hon skulle göra med den.
   Efter att ha stått stilla en längre stund så sträckte Kilah på kroppen, innan hon ruskade på sig en andra gång och satte av ut från sitt skydd. Regnet hade mildrats märkbart under den senaste timman, och det tog inte lång tid förrän det upphörde helt. Hon visste dock att det skulle komma tillbaks snart, men för stunden njöt hon av att inte känna de hårda dropparna trumma mot ryggen. Hon rörde sig framåt med långa, makliga steg, målmedvetet i riktning mot en flod inte långt från där hon stått. Den hade mer än fördubblats i bredd sedan regnet börjat falla. De långa, höga flodbankerna var nästan fyllda med vatten, men floden skulle troligtvis svämma över innan regnperioden dragit förbi.
    Den unga honan tog sig ner på en av de leriga bankerna där vattnet ännu inte nådde hela vägen upp. Stretande med frambenen, och med tårna brett spretande i ett försök att behålla greppet om det hala underlaget hann Kilah nästan nå ner till vattnet för att börja dricka innan hennes nos fångade den tydliga doften av varg. Med ett ryck höjde hon snabbt huvudet igen. Innan hon hann lokalisera den andra vargen med blicken så tappade hon dock fästet med tassarna, och gled med ett förvånat utrop ner i vattnet. Tack och lov så var den här änden av floden inte så djup än, och Kilah blev stående för ett ögonblick med ett förvånat uttryck och vatten en bit upp över de långa benen. Nästan instinktivt försökte hon sedan att backa upp på banken igen, där hon abrupt satte sig ner på branten, med framtassarna fortfarande försvunna i vattenranden. Den här gången tog det inte lång tid förrän hennes blick föll på främlingen, vars doft hade överraskat henne. Hur hon kunnat missa doften av främlingen förstod hon inte.

[Glömde länka innan, men här är en skiss över hur hon har metallen i pälsen, ish (: Länk ]

Ett klingande ljud, av en stort Ceylon inte kunde sätta namnet på, fick honom att vakna upp ur sin sinnesdvala. Öronen spetsades och huden mellan dem rynkades. Ögonen skärptes, ryggraden rätades ut och han blev på sin vakt trots att han fortfarande inte riktigt förmådde sig till att resa på sig. Han höjde nosen och drog några snabba andetag. Dofterna strömmade igenom doftorganet och gav honom all den information som var nödvändig - regnvatten, grönska, jord, de små doftpartiklarna av vargpäls som nästan alltid agerade bakgrund till de mer framträdande. Dock var det sällan doften av varg faktiskt var överväldigande, det tycktes alltid väldigt obefolkat över Sienna, men denna gången var den lika stark som de andra.
  Ceylon slappnade genast av en aning, andades ut i en lätt pust och satte sig återigen tillbaka en bit under ett plötsligt, avlägset muller. Det var ingenting ovanligt med åskmuller i de hastigt skiftande årstiderna, så öronen sorterade genast ut det och koncentrerade sig endast av det klingande ljudet som växte i styrka vartefter vem det nu var närmade sig. Nyfiken på vad som skapade det märkliga ljudet spanade han ut över flodbädden och väntade på dennes (förhoppningsvis) entré. Mycket riktigt dröjde det inte mer än några minuter innan en smalbent gestalt nalkades över banken på motsatta sidan. Uppmärksamt höjdes huvudet då han förväntade sig upptäckt, men den främmande varginnan tycktes inte upptäcka honom förrän hon spratt till, kanade ner i dyn, och sen lika snabbt var uppe halvt på torra land igen; fortfarande med de nätta framtassarna nere i det grumliga vattnet.
  "Och hur gick det där?" Ceylons ansiktsuttryck hade mjuknat och ett lätt, roat skrockande lämnade honom i ett snett leende. Han noterade i bakhuvudet de många runda eller avlånga, blänkande pärlor som satt på något vis fastmonterade i den blanksvarta manen över hennes hals, som förmodligen var mycket längre än vad den lätt slarviga uppsättningen gav syn av. Det var alltså det som skapt det där ljudet som varit så svårt att sätta namn på. Intressant.

Kilah ruskade på huvudet och nacken i ett försök att klargöra sina tankar. Hon skrattade till med ett brett leende. Hur kunde hon ha missat doften innan? Hade hon förlorat nosen i den där mörka skogen? Hon strök frånvarande tungan över nosen när hennes blick mötte främlingens.
     "Det gick bra", svarade hon. De stora öronen vändes för ett ögonblick ut åt sidorna, innan de spetsades på nytt. Ögonen flackade över floden och ner till hennes tassar, där hon lyfte den ena framtassen och skakade den framför sig i ett försök att få vattnet att rinna ut ur metallringen. Med en flyktig tanken hoppades hon att det inte fanns krokodiler under den grumliga ytan. Försiktigare än förut backade hon sedan ytterligare lite upp längs den leriga banken. Hennes svans och bakben blev täckta i lera, men hon brydde sig inte mycket om det. Det skulle regna bort igen snart ändå.
     När hon kände sig något säkrare där hon satt, och tyckte sig ha tillräckligt med grepp för att inte halka ner igen det första hon gjorde, så såg Kilah upp på främlingen igen. Hon log på nytt, en något urskuldande min som snabbt övergick i ett gladare leende. Den främmande vargen var en hane, blekt brunspräcklig med grå inslag i fällen, och äldre än henne av doften att döma. Manvargstiken sträckte en aning på halsen när hon nyfiket vädrade efter hans doft. Den var inte svår att fånga, blöt päls luktade alltid mycket. Hon bannade sig själv för att hon kunnat missa doften tidigare. Skärpning, Kilah. Vad skulle mor säga om hon vandrade in i problem för att hon inte hade nosen med sig?
     "Hej", fortsatte hon så snart hon satt still, följt av ett tankfullt läte.

[ http://www.rainymood.com/ <3 ]

[Åh! Är bara tvungen att ha den i bakgrunden när jag skriver nu. Rainymood!]

Ceylons leende breddades en aning då honvargen något klumpigt tog sig baklänges upp för kanten igen. Hennes bakbenspar var nersölat i en salig blandning av lera och regnvatten, någonting som knappast kunde undvikas någonstans på Sienna för ögonblicket. Det krävdes verkligen inte lång tid för världen att återfuktas, lika lite tid som det krävdes för att den återigen skulle torka ut. Han blickade skeptiskt er mot sina egna framtassar, och fann dem precis lika nersölade. Inte mycket att göra åt, resonerade han, och höjde blicken upp mot den pärlprydda individen tvärs över den smala flodbanken. Men.. Han rynkade ögonbrynen. Vart hade han sett det där speciella blänket förut? Hon hade sysselsatt sig med att försöka rensa vatten ur en av de sirligt dekorerade silverskenorna hon bar på alla fyra benen. Det fick honom att undra vart hon fått dem ifrån, för trots att han inte var någon expert inom något kraftområde över huvud taget så var det inget klumpgöra hon bar på. Var hon metallbändare?
   Plötsligt höjde den rödbruna honan ansiktet och deras blickar möttes över vattenytan. Leendet hade dött ut men spelade snart i båda mungiporna igen vid hennes flyktiga hälsning. Plötsligt klack det till i honom, och ögonbrynen höjdes nästan omärkligt. Jo, visst. Nog hade han hört det där ljudet en gång förr. Det metalliska ljudet av pärlorna på håll, så lågt att det knappast fick att förnimma. En långbent, svartskuggad gestalt mot en nedgående sol borta vid horisonten. 
  "Hej", upprepade hanen vänligt, och reste sig upp för att skaka vattnet ur pälsen. Vibrationen gick som en våg genom kroppen, hela vägen från öronspetsarna ut i svanstippen, innan han kisande sneglade upp mot himlen. Regnet hade från det lätta duggandet börjat återgå till sin forna styrka, smattrade mot ryggen och rörde upp flodens yta till ett fläckigt kaos. Mullret återkom då och då, utan att växa i styrka. Ovädret stod stilla och skulle ännu inte nå dit, kanske inte på flera dagar. Tiden flög, men stod samtidigt still. Vilket märkligt faktum.
  "Inte den vackraste dag för en ny bekantskap", anmärkte han så småningom i huvudet och plaskade ostadigt ut i vattnet. Med ett språng nådde han mitten, och med ännu ett andra sidan banken. Återigen skakade han på sig och fäste sedan blicken på den namnlöse med en viss målmedvetenhet i den ljusa blicken.
  "Du får ursäkta min framfusighet. Jag måste fråga, av ren nyfikenhet; du råkar inte ha befunnit dig i dessa trakter förr? Jag tycker mig känna igen din silhuett." Ceylon slog sig återigen ner på bakbenen och bet sig lätt i tungan. Tankfull. Jo, nu var han säker på att han sett henne förr. Det var sällan han tog sig tid att lägga obetydande intryck på minnet, men det var svårt att bortse från en naggande känsla av igenkännande. 
  "Rätta mig om jag har fel."


[Regnet öser neeer, det regnar meer och meeer *sjunger*]

Hon följde hanen med blicken då han med två långa skutt korsade flodens strömmande vatten. Kilah reste sig upp när han nådde hennes sida, och backade ytterligare en liten bit från floden innan hon ruskade på sig och satte sig ner på nytt. Hanen ruskade också vattnet ur pälsen, även om det inte gjorde mycket nytta i det åter tilltagande regnet.
     "Åh, jag har varit här många gånger, så det skulle inte förvåna mig", log Kilah glatt när hanen slog sig ner. "Jag är född och uppvuxen här. Är du härifrån?" Hon spetsade öronen för ett ögonblick, innan de viftade till och åter vände sig ut åt sidorna när hon försökte slippa att få regnet i hörselgångarna. Hon kunde inte säga om hon hade sett hanen förut eller inte, men det var mycket möjligt att hon skymtat honom på håll någon gång. Hon trodde inte att de hade träffats och pratat förr i alla fall. I så fall skulle det vara väldigt pinsamt om hon inte kom ihåg honom.
     Kilah kastade en snabb blick mot himlen när åskan åter mullrade avlägset. Regnet smattrade mot hennes ansikte och kropp. Dropparna fick den lerklädda marken att stänka och världen att susa dovt. Hon reste sig upp igen och plutade tankfullt med munnen. Hennes ögon sökte sig till ett par av de snåriga träden i närheten. Med huvudet lätt på sned såg hon sedan tillbaks på hanen.
     "Jag tycker minsann att det regnar lite", skrattade hon kort, och nickade mot träden. "Vad sägs om att flytta lite på sig?" Inte för att hon trodde att träden skulle skydda helt från regnet, men det skulle kanske hjälpa lite i alla fall att inte ha det piskande över hela kroppen.

Honvargens svar fick honom att nicka vagt. Det var ingen hel bekräftelse på att det faktiskt var henne han siktat tidigare, men det var ju förstås svårt att säga då det varit på så stort avstånd. Å andra sidan var hennes oerhört långa ben inte särskilt svåra att känna igen, då de om han skulle ställa sig jämte henne säkerligen skulle sluta vid mitten av hans egna bogar. Han uppskattade snabbt hennes mankhöjd i huvudet och fick det avrundat till ungefärliga hans egna. 
   Med ett svalt leende och beredd att utöka sitt lama svar avbröts han av den rödpälsades nästan ursäktande röst. Det var inte så att hon uppträdde skyggt på det viset, men hennes ordval fick henne onekligen att låta lite osäker. Han knyckte lätt med öronen och skrattade till, rösten retsamt tillgjord.
  "Vad säger du? Det duggar ju bara lite..", så hävde han sig upp på benen, kastade en missnöjd blick mot de lertäckta tassarna, och höjde sedan blicken upp mot honan igen.
  "Ett mycket bra förslag. Det är sällan jag stöter på andra än i all hast resande individer, och alltid har hälften drabbats av solsting. Skulle man inte kunna tro nu." Ceylon flinade återigen till mot den yngre hyndan och viftade sedan klumpigt med tassen någonstans åt höger. 
  "Ditåt? Och både ja och nej, förresten. Det är en rätt enformig historia", lade han kvickt till vid insikten att hennes fråga fortfarande stod obesvarad. De två vargarna, med Ceylon i täten, hade i varandras sällskap börjat röra sig bort från flodens stigande vatten. Om några veckor skulle den vara fylld till bredden, och efter ännu ett par dagar översvämmad. Än så länge var den knappt sextio centimeter djup, och kunde för tillfället knappt ens kallas för flod. Maffig bäck, kanske var en mer rättmätig benämning.
  Ett par minuter senare hade de sökt skydd under den plats i närheten där flodbankens risiga växtlighet gav som mest skydd. Tillfreds med att slippa regnvatten i nosen skakade han på sig för tredje gången och slog sig sedan ner på den lätt fuktade jorden.

[Ugh, ursäktar för styltigheten. Är galet seg i huvudet av förkylning. Och förlåt för lite PP, men antar att det inte spelar någon roll. Flow on-PP, nya benämningen. Wiiie.]

"Den är säkert inte mer enformig än min egen", fnittrade Kilah vid hanens svar. Hon hade inte gjort allt för mycket under de år hon haft. Visst var det mer än vad hon kanske först tyckte när hon väl tänkte efter, men på rak arm skulle hon inte säga sig ha gjort så mycket. Hon nickade och följde hanen när de sökte upp en någorlunda skyddad plats från regnet. Hummande lågt för sig själv studerade hon de snåriga träden innan hon ruskade på kroppen så att den pärlklädda pälsen slog runtom henne. Metallen klickade och klingade ljudligt, och hon viftade med en tass i taget för att bli av med åtminstone lite av leran hon hade mellan tårna innan hon slog sig ner. De långa öronen viftade upprepade gånger innan de rätade på sig över hennes hjässa.
    "Ja, det är ingen risk att man torkar ut idag i alla fall", sade hon med ett roat läte. Honan suckade nöjt, och lyssnade till regnets oavbrutna smatter. Den avlägsna åskan mullrade och small högt upp bland molnen. Som av vana strök hon det ena frambenet över det andra för att lossa den ena metallskenan. Så snart som benet var fritt nafsade hon där metallen tidigare suttit. Den hela skenan fick ligga på den fuktiga marken nedanför henne. Hon behövde ett bättre sätt att bära metallen med sig, som inte hindrade henne eller kliade när det ryckte i pälsen.

[Haha, det är lugnt, jag har inget emot PP när det är småsaker och sådant som ändå känns som att det faller naturligt ;) ]

"Ja, det är ingen risk att man torkar ut iallafall."
  Ceylons mungipor vreds uppåt och ett bubblande skratt steg ur strupen. Trots vädret var han på ovanligt bra humör. Varför visste han inte, men redan när han vaknat på morgonen hade tillfredsställelsen befunnit sig som ett mjukt täcke runt själen. Nöjd med livet? Någonting i den vägen. Gott sällskap gjorde ju inte saken värre precis.
  "Knappast", log han tillslut och såg nyfiket på när hon lossade en av metallskenorna. Under den var pälsen torr dit vattnet inte kunnat rinna, en märklig kontrast bland tussarna av annars genomvåt päls. Hennes frenetiska kliande som kom strax därpå fick honom att inse hur otroligt otympligt det måste vara. Praktiskt, i det fallet att hon skulle behöva använda metallen (han var vid det här laget nästan säker på att hon ägde kraften), men också oerhört.. obekvämt. Att hon inte fick skav var ett under.
  "Du är metallbändare, hm?" Ceylon tippade huvudet på sne och följde de sirliga ingraveringarna med blicken över den annars blanka ytan. 
  "Vackert arbete." En komplimang till vem det än var som skapt metallformationerna.

Kilah drog tankfullt på munnen och lade öronen på sned när hon såg upp på hanen från där hon nafsat sig på benet. Metallbändare? Hon hade nog inte hört just det uttrycket tidigare, men det stämde nog. En som bände metall.
     "Jaa", svarade hon med tankfull ton. "Tack." Hon rätade på nacken, och höjde ena baktassen för att klia sig i armhålan. Hon ruskade kort på sig när hon satte ner tassen igen. Ett glatt leende spelade över hennes läppar. "Jag har nog inte tänkt på att kalla det för något innan, men metallbändare låter kanske rätt." Hon mötte hanens blick. "Och du? Kan du något om metall?" Kanske hade han liknande förmågor, om han kände till något av det. Hon kände visserligen själv till flera olika krafter som hon inte själv ägde, men det kunde inte skada att fråga.

Ceylon skakade på huvudet. Nej, hans kunskaper om metall och liknande fenomen var väldigt bristfälliga. Han hade dock haft en vän en gång i tiden under valpåren som upptäckt sig ha kraften. Tren, hette han. Ceylon hade tittat på en gång när han övat, det hade varit intressant att se den hårda metallen vridas under osynliga krafter.
  "Nej. Det lilla jag kan är väl vagt vad det är, vart metall möjligtvis kan finnas, och att det leder elektricitet. Det är min kraft." Han lade snabbt till det sistnämnda, hummade tankfullt för sig själv och reflekterade över vad han faktiskt gjort med sina krafter under åren. Verkligen inte mycket, kom han fram till. De hade väl inte kommit till användning.
  "Jag är dock inte särskilt van vid den. Det är svårt att träna på någonting som är tusentals gånger snabbare än en själv... Du har väl garanterat hört uttrycket med blixtens hastighet? Det stämmer rätt bra. Svårt att kontrollera."
  Gråblodet lät blicken vandra bort från den yngre honan, betraktade hur regnet piskade backen och skapade vattendrag i minimala format över leran. De spred sig likt blodådror mellan det tunna gräset, splittrades här och där då någonting kom i vägen, för att sedan återförenas längre fram.
  "Det är förresten inte särskilt lätt att träna några elektriska krafter på Sienna över huvudtaget. Antingen är det blött överallt vilket leder till stor risk att jag ska råka skicka iväg någonting åt alla väderstreck, eller så är det så torrt att jag kan råka bränna upp hela savannen. Rätt opraktiskt.." Han log snett och lät blicken återvända till.. Ja, vad kunde hon tillhöra för ras? Hon liknade ingenting han sett innan, med sina långa ben och breda öron. Han lade på minnet att fråga henne senare. 
  "Vem lärde dig?"

[Breda örrrroooon <3]

Kilah lyssnade uppmärksamt när Ceylon berättade om sin kraft. Hon lutade sig omedvetet något framåt, med frambenen lätt böjda och nosen vänd rakt mot den viltfärgade hanen. De stora öronen stod spetsade på hennes huvud, och i hennes ansikte smög en imponerad, nästan hänförd min fram. Elektricitet. Hon hade aldrig ens tänkt tanken på att någon skulle kunna styra blixten. Blixten! Åskan mullrade fortfarande avlägset, dränkt av regnets hårda smattrande.
     ”Aaah, så häftigt!”, utbrast hon i samma ögonblick som han ställde henne en fråga. ”Så du kan skapa blixtar och sånt?” En lätt exalterad ton spelade i hennes röst. Svansen trummade mot marken bakom henne. Hon hade sett blixten slå ner från himlen förr, och hade många gånger sett dess ljus rycka och spela över himlen med dånande röst. Hon kunde inte föreställa sig någon styra en sådan kraft. Hela begreppet var så stort. Lika snart som orden fallit från hennes mun insåg hon att Ceylon hade ställt en fråga. Hennes breda leende falnade för ett ögonblick när hon försökte komma på vad han sagt, men dök snabbt upp igen, lika brett som förut. Hon blottade nästan tänderna i leendet.
     ”Jag är självlärd”, svarade hon. Det gick att ana stoltheten i hennes röst när hon rätade lite på sig. Ansiktet slappnade av ytterligare en gång när hon tänkte, endast för att snabbt återgå till den uppspelta minen. ”Jag har träffat några med förmågan att styra metall men… det mesta har jag lärt mig själv. Mamma hjälpte mig så gott hon kunde när jag var liten, men hon är ingen… metallbändare? Så hon kunde bara berätta lite.” Hon ryckte bekymmerslöst på axlarna och lade huvudet på sned.

Ceylon log åt hennes plötsliga entusiasm. Honans korta svans slog mot marken i jämn takt, uppenbart intresserad. Hon hade kanske inte stött på någon med fömågan förut? Han skrockade lågmält åt hennes breda leende och ruskade lätt på huvudet.
  "Blixtar skulle jag kanske inte kalla det. Inte i den storleken. Men elektricitet, ja." Strax därpå berättade hon att hon var självlärd. Som han. Ceylon tvivlade på att det skulle kunna göra en särkskilt stor skillnad i slutändan ändå, med läromästare eller utan. Det gällde bara att komma åt den där punkten, någonstans bak i själen - och lära sig styra den rätt. En otroligt långdragen och svår uppgift, och svår att beskriva, för det var inget fenomen som gick att ta på. Vissa krafter tedde sig väldigt orimliga, till skillnad från vissa andra förmågor. Det fanns till exempel vissa vargar med speciella körtlar som kunde utsöndra gas, som i sin tur kunde fatta eld. Fascinerande.
  "Samma här. Min far var rätt skicklig visserligen, men han levde inte särskilt länge. Han dog något år efter att jag upptäckte förmågan." Ansiktsuttrycket var tillfreds med faktumet, han hade haft lång tid att smälta det. De skulle träffas igen, någon dag. Tills dess fanns det mycket annat att leva för. Det hade varit hemskt när även Soleia gick ur tiden, men det hade gått att hantera. Han var trots allt vuxen när det hände. "Vart har du din egen familj? Om det inte är en för intim fråga."

De långa öronen slokade tillfälligt när Ceylon nämnde att hans far gått bort. Han tycktes dock inte sörja faktumet. Kanske var det något som hänt för länge sedan. Kilahs blick sjönk för ett ögonblick till marken, innan hon såg upp igen när hanen frågade om hennes familj. Hon skakade kort på huvudet med ett leende.
     ”Mamma och hennes partner bor här på savannen, längre söderut, med mina småsyskon.” Hennes leende blev stoltare. Hon hade småsyskon. Hon gillade det, och hon gladdes åt sin moders lycka. Bivlinde var en underbar fader. Hon hade själv aldrig mött sin fader. Cuywendz hade berättat väldigt lite om Nimbus, annat än att han varit en bra varg. En god själ.
     ”Jag har två… hade två jämngamla bröder.” Hennes blick flackade åter till marken, innan hon höjde ansiktet med ett nytt leende. Hennes ögon hölls dock slutna när hon log, kanske för att dölja saknaden hon kände. ”Kian har jag inte träffat på länge, men mamma sade att han mådde bra när hon mötte honom senast. Kanto…” Hennes leende bleknade. Hon öppnade ögonen igen och mötte Ceylons blick innan hon vände ansiktet ut mot regnet. De långa öronen vände sig bakåt över hennes nacke. Kanto hade lämnat den här världen. Hon hade fortfarande svårt att förstå att han var borta.
     Kilah satt tyst bara en kort stund, innan hon drog ett djupt andetag. Med ett nytt leende spelande över läpparna, om än något mildare än den tidigare så exalterade minen, såg hon tillbaks på Ceylon. Öronen reste sig upp på hennes huvud igen. Det hjälpte inte att gräva ner sig i saknad. Hon hade mycket att glädjas åt.

Det var tydligt att hon tyckte mycket om sin familj, trots den korta biten information. Stäppvargen såg hur hennes leende bleknade bort för ett ögonblick, innan det återvände. Trots att han, utan att egentligen ha en anledning till det, var nyfiken på vad som ändrat hennes humör så kanske det var onödigt att fråga. Vissa saker var känsligare än andra. Ceylon nickade kort som bekräftelse att han lyssnat men valde att lämna ämnet.
  "Så.." Han harklade sig lätt och lät blicken vandra ut mot regnet. Återigen mullrade åskan, smälte ihop med ljudet av regnet som fortsatte strila från molnen där uppe. "Du sa att de befann sig längre söderut. Har du varit på besök? Är du på väg någonstans, kanske?" Ett lätt leende hade letat sig fram på läpparna, en uppmuntrande gnista i ögonen då han såg på den yngre tiken.

[skyller på att jag är trött huhuhu]

"Det kan man säga." Kilah följde Ceylons blick ut i regnet igen. "Jag stannade hos dem ett tag, men lämnade igen när... när världen höll andan." Hon gav hanen ett något skevt leende, i brist på ord att beskriva det med. Hon antog att han förstod vad hon menade. Hon hade mött andra som hade upplevt tystnaden och stillheten när vinden försvunnit från världen, och norrskenet som sedan kastat sitt ljus över allt under så lång tid.
    "Jag var på väg norrut, men jag har inget specifikt mål." Kilah harklade sig omärkligt. Hon hade varit på väg norrut, men hade vandrat vilse i den mörka, sjuka skogen. När hon hittat ut igen hade hon varit tillbaks där hon börjat. Nästa gång hon vände norrut så skulle hon minsann gå runt skogen istället.
     "Och du?" De långa öronen ryckte lätt på hennes huvud när leendet återfick lite av den tidigare livligheten. "Är du på väg någonstans?"

[Huhu, ta ett snabb-svar från Shenzhen <3]

När världen höll andan? Det var faktiskt en bra beskrivning av vad som skett innan.. vad det nu det hette, ljusskenet på himlen. Blicken vandrade per automatik upp mot molnen, som nästan helt stängde ute skenet. Vid vissa, minimala försvagningar av molntäcket skymtade små ådror av grönt eller annan färg fram. Han anade att fenomenet var betydligt mer påtagligt i andra delar av landet. Om det nu så att säga var mer vidsträckt än bara savannen. Det borde det vara, annars hade inte världen betett sig så märkligt.
  Ceylon skakade på huvudet, sedan hejdade han sig och höjde lätt skuldrorna för att sedan släppa ner dem igen. 
  "Någonting mitt emellan, antar jag väl. Jag skulle kanske inte kalla mig vandrare, då jag aldrig lämnar savannen. Men jag är ingen som befinner mig på samma plats längre än några dagar." Hanen såg plötsligt fundersam ut. Kanske.. Kanske var det dags att ändra på den saken. Vad hade han för syfte att stanna kvar, ändå? Nu när Soleia inte fanns kvar. Nog älskade han savannens klimat, men den skulle inte få ben och springa iväg. Kanske..
  Ceylon höjde blicken, som sjunkit till marken, och mötte tikens leende med en likadan min. "Du vill inte ha en medresenär, möjligtvis?"


[Snabba som blixten!]

Hon nickade när Ceylon talade. Hon förstod känslan av att inte stanna länge på ett ställe, men hon hade lämnat savannen mer än en gång. Kanske hade hon inte vandrat lika långt som hennes syskon gjort, och sannerligen inte i närheten av så långt som hennes moder vandrat, men Kilah var en vandrande själ. Hon ville se mer av den värld hennes moder berättat så mycket om. Hon ville uppleva kölden i norr, se den skinande skogen i väst och vandra bland berg och blomklädda fält. Hon kunde inte ens föreställa sig hur hälften av platserna såg ut.
    "Åh-" Kilah blinkade upprepade gånger när Ceylon plötsligt ställde sin fråga. Öronen klippte på hennes huvud igen, och det var med ett förvånat uttryck hon blev sittande för ett kort andetag.
    "Ååh, ja! Jag menar... det hade varit kul. Om du vill... ah..." Hon fuktade nosen och ruskade på huvudet så att metallknapparna i manen klickade. "Om du vill vandra, och ha en medresenär. Jag har vandrat en del - inte hälften så mycket som andra! Men lite." Hon lutade vikten bakåt och höjde huvudet för att kasta en blick i sidled. En lätt nervositet sökte sig in i hennes väsen, född ur överraskningen av frågan. Ett brett, något nervöst leende spelade över hennes läppar. Det hade varit roligt med en medresenär. Hon såg tillbaks på Ceylon. Svansen trummade mot den fuktiga marken bakom henne.

[Töntar]

[Indeed xD]

Ett lågmält "åh" var det enda ljud som kom ur honan innan hon blev tyst, frekvent blinkande i chock. Ceylons leende bleknade en aning i förvåningens tecken, tillsammans med öronen som undrade vändes bakåt. Hade han sagt någonting dumt? Tystnaden blev dock kortvarig, då hon tycktes vakna ur sin plötsliga trans med orden flödande ur munnen i en strid ström. Hanvargens leende återvände och han skrockade varmt åt hennes trevande ord och av sig själv avbrutna meningar. Ceylon skakade lätt på huvudet då den korta svansen knyckte till bakom honom och förblev svagt trummande mot marken då han roat lyssnade vidare.
  "... Jag har vandrat en del, inte hälften så mycket som andra! Men lite", avslutade varginnan till slut och vände blicken ut i regnet ett par sekunder. Han betraktade henne under den tiden, och kunde sig ana någonting annat än bara glädje i hennes anlete. Nervositet? Något sade stäppvargen att det inte var första gången hon reagerat översvallande. Det var ingen negativt dock, han tyckte redan om hennes lättsinta attityd. Det var en trevlig skillnad ifrån de flesta tillbakadragna, osociala individer han stött på hittills.
  "Det längsta jag vandrat är från Solstäppen till.. Ja, hit, så jag kan inte påstå mig vara någon vidare erfaren resenär heller. Men det är väl det som är huvudsaken, att se nytt. Hm?" Återigen steg ett mjukt, gillande skrockande ur strupen. Det här kunde bli en intressant tid, om hon godtog förslaget. "Så.. Det är alltså ett ja?"
  Svansen slog något hårdare mot marken då han flyttade en aning på sig, mer exalterad än på länge.

Den äldres skrockande fick Kilah nästan att bli mer nervös än förut. Nu hade hon gjort bort sig igen, säkerligen. Cuywendz hade talat om för henne mer än en gång att hon behövde tänka innan hon hoppade. Mer än en gång hade hon varit nära på att råka illa ut på grund av att hon sagt eller gjort något utan att tänka, men oftast hade det gått bra. Hon visste att hennes moder bara ville henne väl när hon sade så, men det var inte lätt att hålla igen den livsglädje som spelade och dansade i den unga kalakens kropp. Kilah visste dock att det var sant. Hon behövde lära sig att tänka innan hon talade eller tog sats. Det var naivt av henne att tro att alla skulle dela hennes glädje.
    Ceylons röst fick Kilah att ryckas tillbaks ur sin nervositet. Hon mötte hans blick. Svansen trummade livligare bakom henne, och hon nickade snabbt. Med ett ryck var hon uppe på tassarna, utan att tänka. Lika snabbt kom hon på sig själv, men förblev stående.
    "Ja." Rösten var uppspelt, hennes leende brett och glatt. Regnets dova, obrutna smatter fyllde världen runtom dem, men Kilah lyssnade bara till orden som rörde sig mellan hennes och hanens läppar. Hon hade en följeslagare. Även om hon inte visste mycket om Ceylon, och inte egentligen kunde påstå att hon kände honom alls, så fann hon det oerhört entusiasmerande att hon hade någon hon skulle vandra med.
    Hon ville ge sig av direkt. Ut i regnet och bort, bort från savannen. Bort från tryggheten som var den plats hon kallade hem. Hon ville följa de gröna dansande stråken i himlen. Följa vinden som fick trädgrenar och gräs att vaja. Följa åskans mullrande stämma. Kilah kom på sig själv med att trampa på stället, och slutade abrupt med det. Men... vart ville Ceylon vandra? Vart skulle de ge sig av? Ville han gå nu? I regnet? Eller ville han vänta? Det gick inte att säga hur länge det skulle regna. Det kunde vara över om några minuter eller regna oavbrutet i flera dagar till.

[*väser* Äventyr!]

Ceylon log bara åt honans entusiasm, utan att finna den enerverande, och reste sig upp något lugnare. Blicken vandrade ut i regnet. Jo - varför inte ge sig av ögonblickligen? Det skulle knappast sluta regna, och lite vatten hade inte hindrat hans framfart tidigare. Till på köpet så verkade.. Ja, vad honan nu hette, ivrig att ge sig av. Kanske hade hon något hon gärna ville se, längre upp i landet. 
  Åskan mullrade återigen till, och drog med sig ännu en kaskad av mer ihärdigt regn. Det avgjorde saken, Moder Natur verkade inte ge sig ännu på ett tag.
  "Varför inte ge oss av på en gång?" Med ett sista skevt leende och varmt skrockande vände han om tillsammans med den yngre varginnan och gav sig ut i regnet. Det kändes konstigt, att för första gången på länge ha någonting att göra, ha ett syfte och ett mål. Det kändes också märkligt att ha sällskap, och att äga kunskapen om att Savannen snart skulle vara ett minne blott. Men, som Soleia ibland påmint honom; "blicka bara bakåt när du är på väg dit." Det skulle nog dröja tills han återsåg Savannen igen, beroende på hur långt han kom. Ändå, trots att åskan mullrade bortom horisonten och att regnet piskade omgivningen, så var Ceylons inre lätt som molnen.
  "Förresten, vad heter du?"

[Nu är töntarna iväg, efter såhär 2,5 månad! *swoshar omkring* Vill du får du skriva nåt mer, annars kan vi avsluta typ nu om hon besvarar frågan utanför inlägg så att säga xD]

Kilah skyndade att med hjälp av kraften åter sticka tassarna genom metallskenorna, som tills nu legat kvar där hon lagt av dem. Hon tänkte inte glömma dem kvar, det hade varit svårt nog att få tag på metallen i första taget. Regnet slog hårt mot deras nackar och ryggar när hon och den äldre hanen vände om och lämnade skyddet under trädens grenar. De långa öronen på hennes huvud lade sig utåt för att vattnet inte skulle rinna in i dem, men ansiktet pryddes fortsatt av ett brett leende. Hon skrattade upprymt när hanen frågade om hennes namn, och hon insåg att hon inte visste vad han hette heller.
     "Kilah, heter jag!" sade hon över regnets smatter. "Och du är?"

[Avslutat :'D]