Byoomi. Vattenfallet. Kaiios livsblod och legend.
Det var sådant han alltid hade hört talas om, men aldrig riktigt kunnat föreställa sig. De målande orden kändes alltid så filosofiska och avlägsna; vitt skilda från den fysiska och konkreta värld som han själv levde i. Exodus hade aldrig utmärkt sig som den mest fantasifulla av vargar, och här var inget undantag. Han förstod det helt enkelt inte. Han såg inte bilden som de långa orden och hänförda vargarna försökte förmedla. Vandrarna med sina sagor om världen var just det - sagor. De existerade, men de var irrelevanta. Avlägsna. Sådant som Exodus själv aldrig skulle se eller bry sig om. Han förstod dem inte.

Nu förstod han. Eller, förstod lite kanske. Han förstod så mycket som han kunde och ville förstå. För när den glödande eftermiddagssolen bröt sina strålar genom kaskaderna av bergsvatten, som skärvor av glödande ljus i ett fall utan slut, så var till och med Exodus blick fångad. Fortfarande var hans ansikte hårt, skulpterat av en livstid av hårda känslor, men det var med osedvanligt mild uppmärksamhet som han betraktade vattenfallet.

Den stora vita vargen, med pälsen täckt av virvlande röda mönster, satt på stenarna precis invid vattnet ett tiotal meter från vattenfallets slut. Framför honom låg en halväten hind med en otäckt krossad nacke, som Exodus förstrött tog sig en tugga av då och då. En dimma av kallt vatten fick det att pärla sig av fukt på hans tjocka, yviga päls och skarpa klor. Det låg en stämning av harmoni över platsen och vargen, som var mycket ovanlig att se. Exodus, den arga vargen som alltid var på jakt, hade i ett ögonblick tillåtit sig att stå stilla.

Den var stor. Bra mycket större än Theia. Den kunde säkert sluka henne i ett nafs. Varelsen satt och tuggade förstrött på en hind. Den verkade uppslukad av tankar. Theia studerade nyfiket den stora vargen en stund. En svag vindpust bar med sig varelsens doft. Den ljusa honan insöp doften djupt ner i lungorna. Det var en hane men så mycket mer än så kunde Theia inte få reda på. 

Hon hade vandrat länge nu. Hon hade korsat slätten och klättrat sig igenom raukakekedjan i sin jakt på Qu. Hon började tappa hoppet nu. Kanske kunde hon stanna här, i Byoomi. Det var mysigt här. Hon gillade fallet och skogen och det fanns gott om villebråd. Nyfiket återgick hon till att titta på den stora hanen, gömd bakom en stor buske var hon skyddad från hans synfält. Hon kunde vända sig om och gå tillbaka in i skogen. Men kanske hade hanen svaret hon så länge hade sökt? Försiktigt smög hon ut ur sitt gömställe och såg en smula misstänksamt på den vita hanen som befann sig ett tiotal meter ifrån henne. Han skulle väl inte börja bråka? Det skulle ju vara typiskt.

 "Det där är Kaitos livsvatten." Konstaterade hon i saklig ton. "Det vore dumt om det blev förorenat." Hon nickade mot den fällda hinden och blodet som sakta hade börjat klättra ner från klipporna och rinna mot vattnet.

Utan att släppa blicken från vattenfallet så tog Exodus åter en tugga, och fortsatte att tankspritt mala muskler och ben till smulor med den onaturliga styrkan i sina käkar. Denna osedvanliga oskärpta sinnesstämning - eller kanske den distraherande doften av blod - gjorde att inte ens doften av främlingen registrerades i hans tankeverkstad.
Det var först när honan talade som hennes närvaro gjorde sig känd för Exodus. Som skjuten så ryckte han till och på ett ögonblick stod han på tassarna, vänd mot henne. Den yviga raggen stod rakt upp över hans nacke och blicken som skar in i honan var vild. Men han blottade inte tänderna eller rörde sig framåt, och även om hans stirriga blick gav en känsla av att han var ett ögonblick från att explodera så var det heller inget annorlunda från vad som alltid fanns där.

Det tog inte heller mer än ett par ögonblick innan orden faktiskt processades i Exodus huvud, efter att chocken över hennes plötsliga uppdykande lagt sig. Han blinkade. Såg ned på hinden. Fortfarande var hans ansiktsuttryck hårt och tvärt, kanske rentav lite instabilt, men det var inte argt. Exodus var kanske ingen överdrivet trevlig eller lätthanterlig varg, men han tog stolthet i att alltid vara den som agerade rätt.

Den stora vita vargen vred lite på huvudet, med raggen något mindre uppburrad över nacken.
"Ja. Jo. Självfallet", sade han tvärt. Hon hade rätt. Han hade bara inget annat sätt att uttrycka det på än genom att vara arg. Men det var inte henne som han var irriterad på, inte alls.
Exodus högg han tag i hinden och släpade den några meter rakt bort från vattnet, varpå han kastade en förstulen blick på den mångrå honan och sedan lade sig ned igen. Ett ögonblicks spänd tystnad förlöpte.
"Ursäkta", tillade han i ett dämpat tonfall, innan han utan att se på henne fortsatte äta. Argt. Nästan förläget.

För ett ögonblick såg det ut som att hanen nästan skulle explodera. Den resta raggen och de vilda ögonen fick honom att se ännu större ut. Theia tog rent instinktivt ett steg tillbaka men släppte inte hanens isblåa blick. Det låg något exotiskt, nästan mystiskt över hanen. Kanske var det sättet han förde sig eller hur fåordig han var. Den unga honan undrade vad som rörde sig i hans huvud. Han verkade, åtminstone för stunden, inte vilja äta upp henne.

När den ljusa hanen lade sig ner bredvid sitt byte slog sig Theia ned på marken där hon stod, på säkert avstånd från främlingen. Han sa ingenting mer och Theia förblev också tyst. Ogenerat studerade hon hanens besynnerliga röda mönster över kroppen. Var det blod? Eller var mönstren medfödda? Kanske var det någon sorts rituella mönster. 

Tanken slog henne att hanen kanske bodde här. Var det här hanens revir? Eller var han, precis som hon på genomresa? Han såg rätt malplacerad ut, lite som en stäpphäst vilse i djungeln. Men skenet kunde bedra. 

 "Bor du här?" Hon bröt tystnaden och såg, nästan nyfiket på den andre.

Om än det kanske inte var en orimlig sak att anta, så kände Exodus ett stygn av förvåning då honan satte sig ned istället för att direkt bege sig iväg. Han hade nästan börjat förvänta sig att de enda som aktivt stannade kvar i hans sällskap var de han inte ville skulle vara där. Men sen så fanns ju inte heller Kaiitos vattenfall någon annanstans än just här.

Självklart så gjorde han inte dessa funderingar tydliga, utan han fortsatte att systematiskt fokuserat tugga i sig hinden. Emellanåt kastade han blickar på honan, för att tydligt uppmärksamma hennes närvaro trots att han inte gjorde mer för att agera inbjudande. Hon var inte här för hans skull, så han tänkte inte påtvinga någon konversation. Ärligt talat så var Exodus inte särskilt bra på småprat, så det var väl lika bra.

Vid frågan som ställdes så lät Exodus blicken stanna på henne några sekunder längre än tidigare.
"Nej." Svaret var varken irriterat eller osäkert, men direkt och konstaterande. Han vände tillbaka blicken mot vattenfallet. Ungefär samtidigt så insåg han att svaret kunde misstolkas som oartigt eller avvisande. Han vände tillbaka blicken.

"Jag är på genomresa", tillade han i samma korta tonfall som innan. Ytterligare en kort paus uppstod, men denna gång utan att Exodus vände bort blicken. Tyst granskade han henne, den främmande mångrå honan, och försökte avgöra huruvida hennes fråga var av tvingad artighet eller genuin nyfikenhet. Han beslöt sig för att pröva det ytterligare. Det var inte som att han hade någonstans att gå innan hinden var uppäten.

"Bor du här?" Kort och direkt som förut, men åtminstone med känslan av att han inte ställde frågor utan att vilja höra svaren.

Det tog hanen ett ögonblick att svara på hennes fråga. Han påstod att han var på genomresa. Theia hummade lågt till svar och funderade en stund över hanens ord. Var han på uppdrag som så många andra hon mött hade varit? Eller var han, precis som hon, på väg att finna ett nytt hem? Eller fanns det en annan förklaring till hans resa? Theias funderingar avbröts av att hanen ställde en fråga. 

"Åh, jag är också på genomresa." Svarade hon snabbt och gav hanen ett brett leende, trots att hon på något sätt visste att han inte skulle besvara det. Han hade gjort få ansatser till att starta en konversation. Men samtidigt verkade han inte ha något emot sällskapet. Theia antog åtminstone att han skulle påpeka att han ville vara ensam om så var fallet. Istället hade han begrundande legat och tuggat på hinden under deras möte.

"Du pratar inte mycket, va?" Det var mer ett konstaterande än en fråga, men Theia kände att hon på något sätt behövde påpeka det och hon skulle ljuga om hon inte påstod att hon var intresserad av vad hanen hade för förklaring till fåordigheten. 

(Ursäkta supersegt svar >.< )

Så även hon var på resande tass? Exodus nickade kort som bekräftelse på hennes svar. När korten väl låg på bordet så fann han det inte särskilt förvånande. Om hon väl hade bott här så hade hans närvaro troligtvis tolkats som en mer allvarlig överträdelse i reglerna om gästfrihet. Om än han uppfattade henne som en tämligen stoisk varg så hade han svårt att se hur även hon skulle kunna behandla en inkräktare på detta milda sätt.

Men så var det alltså inte. De var blott två vandrare som hade råkat korsa varandras vägar. Ett sammanträffande som Exodus kunde finna sig i, då hon inte alls flinade lika irriterande som den senaste vargen han hade haft oturen att korsa vägar med. Hennes leende var mer... värmande? Exodus stirrade bara på henne, lika outgrundligt tvär som innan. Även om han vetat vad han skulle säga så skulle han inte ha sagt det.

Ett begrundade uttryck tog plats i den vita vargens ansikte vid honans nästa ord, pannan rynkades och han iakttog henne stint, nästan lite frågande. Han förstod andemeningen, men inte syftet. Ville hon ha ett svar, en förklaring? Det kändes orimligt. Han sa precis så mycket han kände för att säga. Det råkade bara vara lite emellanåt. Exodus valde att ta det som en uppmaning istället. Han kunde minsann vara artig han med.
Exodus harklade sig kort och såg hastigt iväg mot skogsbrynet, tänkte snabbt, och såg sedan tillbaka mot den mångrå honan.
   "Hm. Ja. I själva verket letar jag efter en flock med vargar, Qu. De lämnade sitt tidigare revir tidigare i år och tycks ha varit på resande tass sedan dess."
Det dög väl som småprat. Det fick det lov att göra.

Honan sken upp då hon hörde hanens ord. Förvåningen och förtjusningen över att äntligen ha hittat någon som hon hade något gemensamt med fick henne att hoppa på stället av glädje innan hon kunde sansa sig tillräckligt för att kunna få fram några ord. 

"Jag med!" Utbrast hon glatt och viftade ivrigt på svansen. "För en tid sen tappade jag spåret och har väl egentligen mest strövat omkring efter det. Men de kan ju inte ha försvunnit ut ur tomma intet." Hon sänkte blicken och rynkade pannan. Kanske kunde främlingen framför henne hjälpa henne tillbaka på rätt spår. Hon såg upp på den stora hanen framför sig och lade huvudet på sned. Han var inte så talför, men på något sätt påminde han om gamla Jaro. Men den vita hanen stirrade mer och pratade mindre. 

"Då kanske du har nyheter om var de kan tänkas befinna sig?" Kanske satt han på ny information om flockens vistelseort. "Ska vi slå följe?" Det slapp bara ur henne, utan någon som helst eftertanke. Ett nervöst skratt lämnade henne och hon strök osäkert öronen bakåt när hon väntade på en reaktion från den andre. En djärv fråga, de kände inte ens varandra. Theia visste inte varför, men hon kände att hon kunde lita på den likgiltiga hanen och i tider som dessa behövde hon verkligen någon att färdas tillsammans med. Det kändes ovant för henne att behöva klara sig ensam efter att ha växt upp med en flock vid sin sida.

Ungefär samtidigt som Exodus satt punkt i sin mening så hade han vänt bort sitt huvud och sänkt det med käkarna särade i tanke att ta en förströdd tugga av det pågående projektet som låg mellan hans ben. Han uppfattade bara rörelsen i ögonvrån, men den var nog för att han inte bara skulle rycka till utan också tvärt vända tillbaks blicken med raggen yvigt rest över nacken. Exodus stirrade på henne. Studsade hon? Varför studsade hon?

Svaret på frågan kom ögonblicket därpå, ett svar som först fick hans ansikte att målas med skepsis, sedan uppriktig misstänksamhet. Blicken var stirrig men ögonen smala. Det här med att dölja sina känslor hade aldrig varit en av hans främre förmågor, om han ens så önskat göra det. Som svart vatten i en fors strömmade hans tankar, slog mot stenar, splittrades och formades på nytt. 

Ett sammanträffade? Jovisst. Det var lika mycket ett sammanträffande som Exodus var en myrslok. Efter en jakt över månader, efter långa samtal och envisa frågor, så kunde inte lösningen ramla över honom. Möjligheten existerade inte i hans universum. Hon visste mer än hon avslöjade. Hon ville bara inte berätta det för honom, hon ville bara veta vad han visste under pretensen att dela kunskap. Hon var kanske rentav en av de andra, en av de mörka, en av Devils eller TBB eller TDN. En skön hona som strövade förbi och bara råkade söka samma sak som honom? Det var aldrig så enkelt. Hon ville något. Hon ville honom illa.

Exodus hade rest sig, nästan omedvetet, gnagande stirrande med raggen rest och huvudet lågt. Det ryckte i hans överläpp, som om han inte visste om han ville blotta sina tänder eller inte.
"Varför söker du Qu? Varför vill du leta efter dem med en främling? Vad vill du med mig egentligen?", frågade han med en dov, mullrande röst, anklagelsen djup i de vassa orden. Blicken så tvär som innan, lika hårfint balanserande på gränsen till galenskap, men nu med ett löfte om hotet som fanns i hans röst. Hotet från misstänksamheten och ilskan och rädslan.

Visst, hon påstod att hon inte heller visste var de befann sig. Någonstans var det vetskapen om att en bättre taktik i det fallet kanske varit att direkt låtsas sig veta var Qu befinner sig, eller rentav utge sig som en flockmedlem som gav gränser till forsen som strömmade. Men hon kunde också spela säkert, spela fegt, och släppa falsk och giftig information senare, när hon vunnit hans tillit. Men hon skulle inte få chansen.
Men varför skulle honan över huvud taget ljuga om detta? Tanken drunknade i hans flodvåg av mörka tankar.

Förvandlingen hanen genomgick fick all Theias tidigare tillit att försvinna. Det var en helt annan varg som långsamt hade rest sig upp framför henne. Raggen var rest och det ryckte i läppen på besten. Ögonen stirrade vansinnigt på henne och misstron växte i hans blick. Vad hade hon sagt för fel? Varför kändes det plötsligt som att han ville slita henne i bitar? Hon backade instinktivt bakåt och ett dovt muller rullade upp ur strupen på henne. Hon kände sig otrygg och hon förstod inte varför främlingen plötsligt hotade henne utan någon som helst rimlig anledning. Förvirringen var total och känslorna hotade att övermanna henne. 

"Hej ta det lugnt nu va!" Fräste hon i en försvarande ton. Hon var livrädd men också arg. Raggen stod på ända och öronen var bakåtstrukna. Vilken typ! Komma här med anklagande ton och försöka skrämma henne helt oprovocerat. "Min flock splittrades och jag var vilsen och ensam! Jag hade hört talas om Qu och vad de kämpade för! Utan min flock visste jag inte vad jag skulle ta mig till! Qu blev det självklara målet! Vad skulle jag annars ha gjort?!" Hon halvskrek ut orden och rösten blev hårdare och argare för varje stavelse. Att hon ens behövde rättfärdiga sin resa. "Du är den första jag har mött med samma mål som jag. Jag tänkte att ingen hade något att förlora på att resa tillsammans." Förorättat såg hon på främlingen. Hon drog en djup suck och försökte hämta andan. Det var skönt att skrika av sig. När hon tänkte efter så var det många år sedan hon skrikit så mycket. Skrikandet hade lugnat henne, men misstänksamheten fanns fortfarande kvar.

"Men jag kanske hade fel." Suckade hon sedan och sänkte blicken. Utan att ens titta på främlingen vände hon sig om och började gå ifrån platsen. Kanske skulle de ses igen, förhoppningsvis skulle båda nå Qu. Men Theia fann det tydligt att hanen inte var intresserad av sällskap till målet. I sista sekund hejdade hon sig och tittade tillbaka på den ljusa hanen. "Mitt namn är Theia förresten. Nu är åtminstone inte jag en främling för dig." 

Nu visste han iallafall vad hon hette. Inte för att Theia visste om det spelade någon roll.

Det vore fel att säga att Exodus tankar just nu inte var hans egna, om än denna mörka sida av hans nobla ideal inte var lätt identifiera som just en sådan. På samma sätt som Exodus aldrig varit skicklig på att manövrera småpratet, umgänget eller det lokala närområdet så var han inte skickligare än gemene varg på att läsa andra vargars hjärtan och samveten. Troligtvis så låg han till och med under genomsnittet, hur gärna han annars önskade annat. Vissa kanske kunde ursäkta det som ett resultat av hans svåra uppväxt, vissa visste bättre. Exodus själv visste ingetdera.

Men det var detta mörker som gjorde Exodus blind för sig själv, och blind för hur den tillit han omedvetet vunnit i hennes ögon krossades. I hans huvud var tankarna just nu enkla. Han hade inte kommit så här långt för att misslyckas här. Han hade inte kommit så här långt för att låta en simpel kättare leda honom av den väg han vandrat så långt och lidit så länge för att uppnå, den väg som ledde mot Qu, förbi dem, och vidare. Konsekvenserna av hans misslyckande vore alltför grava för att tillåtas, alltför länge hade de mörka vandrat världen utan någon med modet att göra det som krävdes. Och i hans huvud, under dessa ödesdigra ögonblick, hade denna främmande varghona för tillfället personifierat detta - blivit det fysiska hindret i hans väg. Hindret han var tvungen att korsa eller krossa.

Trots hur vilt hans tankars ström flödade så lyssnade han, med raggen vandrande i vågor över sin nacke och tänderna glimmande under läpparna. Honans ord processades långsamt, först droppar i ett kokande vatten, sedan bäcken i en å, sedan dammen i en flod. Exodus blinkade häpet. Hon var arg? Linjerna av vrede och misstänksamhet låg fortfarande nedgrävda i hans ansikte, men snarare för att han glömt bort att göra annat än för att ilskan var hans huvudsakliga syssla. Varför reagerade hon med vrede? Hon borde inte vara arg. Borde hon? Längre än så hann han inte tänka innan hon vände sig om och började gå, med uppsynen av en besviken förälder.

Exodus burrade upp sin ragg, med en sammanbitet butter uppsyn. Han var fortfarande arg, men han var också genuint ställd av reaktionen han fått. Han var säker på att han hade agerat helt rätt. Men. Det kändes avogt. Lite, men avgörande. Han stirrade på den mångrå lilla honan då hon långsamt gick. Surt blåste han upp sig, lät långsamt luften rinna ur sig, och ropade sedan tvärt;
"Okej då. Visst. Förlåt mig, Theia." Hans min var tvär och sammanbiten, rösten likaså, men ilskan var efterskalv och hans ursäkt genuin. Exodus hade aldrig varit bra på att låtsas.
"Numoori är fullt av vargar som vill en illa, och såna vargar skyr inga medel för att nå fram till sina destruktiva mål. De är inte förnuftiga eller resonabla, de förstör för att det ligger i deras natur och att sådant inte går att läka. Jag söker efter Qu för att kämpa mot dessa vargar. På vägen dit har jag inte telepati eller facit för att hitta dem. Ibland slår tand och klo fel." Han gjorde ett ögonblicks paus; dömande, tänkande.
"Mitt namn är Exodus."

Att säga att Exodus litade på Theia nu var en lögn. Dessa ord var lika mycket en genuin förklaring som ett vaksamt bete, utifall hon nu var en fantastiskt bra skådespelerska. Han vågade inte annat. Exodus ville gärna agera den nobla och rättfärdiga, men att vara uppriktig med sina känslor var inte en del av den uppgiften.

När den rödmönstrade hanen barskt bad om ursäkt stod Theia för ett ögonblick och synade honom noggrant innan hon tog ett tveksamt steg tillbaka mot honom. Ilskan fanns fortfarande kvar i hans ögon men det kändes som att han verkligen menade det han sa. Då han fortsatte tala förstod Theia varför han hade reagerat som han hade gjort. Han hade varit misstänksam, precis som hon. Theia funderade över det han hade sagt. Det var intressant att se andras perspektiv på de illasinnade vargarna som strövade i landet. Theia hade alltid sett dem som sjuka individer, trasiga vargar som kanske - med vilja och motivation, kunde läka. Ingen föds ond. Främlingen var av en annan åsikt - att det låg i dessa vargars natur att skapa kaos och sprida död omkring sig och att det inte var möjligt att laga dessa vargar. Theia kunde inte klandra den ljusa hanen för hans åsikter. Under den senaste tidens hemskheter hade hennes hopp om att ondskan kunde botas sakta börjat dala. Kanske hade han till och med rätt.

"Jag förstår din misstänksamhet och jag förstår att du känner att du inte kan lita på mig. Men jag hoppas iallafall att du nu har förstått att vi har samma mål." Hitta Qu och förinta alla illvilliga psykopatvargar i landet. Hon visste att det var en utopisk tanke, men hon önskade att hennes barn i framtiden aldrig skulle behöva känna sig rädda och otrygga. Framtiden fick utvisa om Qu och Exodus skulle hjälpa henne förverkliga den drömmen. När hanen presenterade sig som Exodus nickade Theia långsamt till svar. Så han hade iallafall ett namn. Nu var de inte främlingar för varandra.

"Väl mött, Exodus." Theia log svagt åt den andre och slog sig ner en bit ifrån honom. Tyst blickade hon ut över vattnet. Det var så lugnt här. Det kändes som att världens ondska aldrig skulle kunna leta sig hit. Det var vackert. Hon gäspade stort och skakade sedan på huvudet innan blicken riktades mot Exodus igen. Hennes uppsyn var lika pigg som innan deras dispyt och hon plirade finurligt med ögonen. "Nåväl. Har du någon plan?"

Utan att släppa sin ilskna uppsyn så fortsatte Exodus att stint stirra på honan. Ärligt talat så var han mycket neutral till vilket utfall situationen skulle få. En svårdödad misstänksamhet låg fast rotad i hans huvud, och på vissa sätt så började han redan ångra att han varit så medgörlig och bett om ursäkt. Visst, han såg en viss lockelse i att leta efter Qu med ytterligare ett par ögon till hjälp, han förnekade inte det. Efter dessa långa, fruktlösa månader så var det svårt att göra annat. Men han visste knappt något om henne, och det han visste var inte uppbackat av annat än ord. Han hade gjort misstag förr. Exodus hade svårt att avgöra om detta var ytterligare ett pågående sådant.

Men han hade dedikerat sig till att ge henne ytterligare tid att bevisa sig - och sig själv mer tid att bedöma hur genuin hon var. Så det var sammanbitet han nickade på hennes svar, mindre arg i uttrycket men inte mer glad eller lättad än så. Samma mål. Ambitiöst. Han ville nästan skratta. Han tvivlade starkt på att honan var av samma driftiga karaktär som han själv, så villig att lita på andra som hon var. Det var med ett stygn av nedlåtande sympati som han konstaterade att hon nog inte skulle överleva länge till i denna mörka och grymma värld. Inte utan starkare karaktärers hjälp åtminstone.

När Theia åter slog sig ned så gjorde Exodus detsamma, efter att ha tagit steget tillbaka till sin hind. Inte att förslösa något. Varghonan - Theia - verkade ha släppt händelsen snabbt, hon gäspade nästan lite irriterande bekvämt. Stoiskt tog sig Exodus en tugga av sitt rov, samtidigt som han lyssnade på frågan. Efter ett ögonblicks tankeverksamhet så svarade han kort;


"För att finna Qu? Nej. För allt annat? Ja." Att förklara sina storslagna idéer om hur världen skulle omstruktureras kändes såväl onödigt som riskabelt. Exodus skulle just till att ta ytterligare en tugga på sin handätna hind då han hejdade sig, tänkte lite, och såg bort mot Theia.
"Det finns nog för oss båda. Om du vill ha energi till att vandra." Han gjorde en liten gest med huvudet mot bytet, varpå han blev tyst en sekund. Blicken låg fast på vattenfallet.
"Har du hört något om var de kan befinna sig nu?"

Den store hanen såg på Theia med en blick som påminde lite om blickarna hennes egen mor hade gett henne ibland. Dömande och med en gnutta misstro. Som att hon, bara för att hon var mindre till storleken inte kunde vara till nytta. Hon blängde nästan lite irriterat tillbaks på honom. Han var vit och tjock. Knappast någon som kunde smyga, tjuvlyssna och gömma sig när det behövdes. Det var tur att hon hade hittat honom. Hur skulle han annars hitta Qu? 

"Oh, det var snällt." Svarade hon utan att kunna dölja förvåningen i rösten. Det kanske fanns lite vänlighet i den ljusa hanen trots allt. Hon tog ett steg fram men hejdade sig sedan. Misstänksamheten sköljde plötsligt över henne igen. Kanske var det en fälla? Hinden låg alldeles intill den stora vargen. Lite för nära för att Theia skulle känna sig bekväm. Men så blev hon arg på sig själv, det var ju precis såhär Exodus hade betett sig för en stund sedan! Så hon sträckte istället på sig och gick rätt fram till den stora hanen, gav honom ett snabbt ögonkast för att kontrollera att hans erbjudande fortfarande kvarstod innan hon slet av en bit av hindens bog och släpade iväg den en bit och slog sig ner i den korta gräset. "Tack!" Hon gav honom ett genuint leende och tog en tugga av det saftiga köttet samtidigt som hon lyssnade på frågan han ställde henne.

"Nej, jag har inte hört något nytt sedan jag kom hit till Byoomi." Suckade hon och bet sig samtidigt fundersamt i läppen. "Jag vet inte ens varför de började vandra.. Jag har bara hört att de söker efter andra flockar." Nu när hon tänkte efter så visste hon egentligen inte så mycket alls om Qu och deras vandring. Hon såg på den andre och flinade retfullt. "Har du en plan för hur man ska göra när man söker efter något utan att veta vart man ska börja leta?" Han verkade ha många planer, den där Exodus. Hon var säker på att deras resa skulle bli intressant. Nu behövde de bara bestämma sig för åt vilket håll de skulle gå.

Om än Exodus inte kunde annat än berömma sig själv just nu för hur sansat och ädelt han hanterat den här situationen, så kunde han inte förneka att den här honan var exceptionellt stoisk. Nästan lite irriterande så. Även om hon gav honom en lätt missnöjd blick så var det en mycket mild reaktion med tanke på hur häftigt henne utbrott tidigare varit. Tyvvär så gav det honom inte mindre anledning att misstro henne. Han visste inte om han ville tro att hon var riktigt så mild och förlåtande.
Men hon accepterade åtminstone erbjudandet, och när hon tagit sin köttbit och gått iväg så hummade han bara kort som svar på hennes tack. Att hon tvekade för att gå fram och inte lade sig nära honom reflekterade han inte över. För honom var det ett fullt normalt beteende oavsett hon hon var en dubbelagent eller inte.

När hon talade då tog han sig själv en tugga av hjorten, ben och allt, och malde med det knak och knastrande till småbitar mellan sina tänder. Bara spekulationer, precis som man misstänkt, hon verkade inte veta mycket mer än honom. Påståendet att det skulle söka efter andra flockar var dock nytt för honom. Med en hård, fundersam min lyssnade han på henne med blicken vilande på vattenfallet. Det var först när hon ställde frågan om hans plan som han åter såg på henne. Tyst tänkte han i ett par sekunder, svalde köttet och slickade blodet från läpparna.
"Nej." Det var uppriktigt. Han hade ingen plan. Det hade han sagt innan. Han hade en strategi, men en var knappt värd att kallas sådan.
"Jag har gått västerut. Jag tänkte fortsätta göra det." Exodus tystnade, och vände bort blicken mot vattenfallet i några tysta sekunder. Det allt rödare aftonljuset bröts i gyllene prismor i vattendropparna som splittrades mot stenarna. Det var vackert. Han vände tillbaka blicken mot Theia.
"Har du något annat förslag?"

"Västerut." Upprepade Theia och funderade en stund under tystnad på det som Exodus hade sagt. Hon hade aldrig varit i de här delarna av Numoori. Hon var ganska säker på att Höstskogen skulle ligga någonstans västerut. Hon hade skymtat den på håll genom en dalgång när hon vandrade längsmed Raukakekedjan. Men vad som låg bortom den hade hon ingen aning om. Kanske kunde Qu befinna sig där, kanske inte. Men det var inte som att de direkt hade något att gå på. Exodus verkade säker på att västerut var the place to be. Theia hade ingen anledning att protestera. 

"Låt oss gå västerut då!" Utbrast hon sedan med ett glatt leende på läpparna. Hon hade inget bättre förslag och för första gången på länge kände hon sig hoppfull igen. Kanske kunde hon, tillsammans med den vita hanen, hitta flocken hon så länge hade sökt efter. Kanske kunde hon äntligen finna ett hem igen. Hon sneglade på Exodus och rynkade pannan. Förhoppningsvis kunde den kyliga hanen snart släppa sin reserverade attityd också. Men Theia hade inga höga förväntningar. Det var ju dumt att hoppas på för mycket.

(Avslutat)