Det hade tagit en evighet att övertala systern att stanna kvar medan han jagade någonting till dem att äta. Han visste att hennes envishet var det som gjorde att hon fortfarande fungerade och var vid liv, men i vissa fall var den mer en pina än någonting annat, framför allt när han själv råkade ut för den. Men med tanke på att hon knappt hade kunnat hålla sig kvar i sittande ställning utan att riskera att falla ihop tänkte han inte ta henne med sig. Hon hade bara förstört hans chanser för en måltid, och han trodde hon egentligen visste det. Då var det lättare för honom att sköta jakten själv.
Solen stod fortfarande högt på himmelen, så han litade på att Abizou inte skulle förgås den stund han var ifrån henne.

Den bruna unghannen hade inte behövt söka efter ett spår speciellt länge innan han noterade rådjuret. Försiktigt smög han sig på det, försökte minnas allting modern lärt dem. Musklerna i benen spände sig innan han kastade sig mot bytet. Det såg förskräckt upp på honom innan det vände och skyndade iväg. Abraxas försökte avgöra i vilken riktning det skulle ta vägen och skar av dess flyktväg. Med vad som var med tur än skicklighet lyckades han låsa käkarna om djurets hals. Han kände hur hans mun fylldes av dess varma blod. Rådjuret sprattlade vilt innan det till sist förblödde. Han gav en kort bön till Moriko över att hon låtit honom få tag på sitt byte innan han började släpa det tillbaka till systern. Även om hon kanske inte åt så mycket behövde hon krafterna om hon skulle överleva vad de hade framför sig.

Lövskogen. Det här är en plats som hon trivs i. Hon tog en vilopaus uppe i ett träd. Solen står högt på himlen och vissa solstrålar som lyckas tränga ner mellan träden glittrar fläckvis i varginnans gyllene päls. Hon har slutit ett kraftfält om sig för att vara osynlig ett tag. Hon brukar alltid hålla uppe ett kraftfält omkring sig. För hon gillar inte snokande. Hennes doft är även den alltid kamouflerad. Hon doftar likt skogen omkring henne.
Det var ljudet av jakt som hade väckt henne och missbelåtet ser hon sig omkring och den pupillösa rubinröda blicken fästs på en ung liten varg som jagar ett rådjur. Tyst ligger varginnan kvar på sin gren och bevittnar jakten. Hon studerar den. Vargens rörelser och rådjurets flykt. Även när de är utom synhåll studerar hon deras väg. Träden berättar för henne vad som händer. Tydligen lyckas ungvargen fälla sitt byte. Men inte på sådant sätt som skulle imponera på den gyllene varginnan. Varför skulle hon störas ut sin vilostund?
Hon reser sig på grenen och tar sig smidigt och vigt ner från träden. Så styr hon stegen i riktning mot ungvargen och dennes byte. Han verkar vara på väg någonstans. Träden viskar om en ung varg till. Men längre bort. Det verkar vara dit ungvargen har planerat att flytta sitt byte. Ljudlöst rör sig den gyllene varginnan närmare. Hon är en mästare på att röra sig oupptäckt. Varför hon rör sig i den här riktningen är hon dock inte säker på. Hon kunde lika gärna ha vandrat åt andra hållet och ungvargen skulle aldrig behöva veta att hon varit där. Hon är heller inte intresserad av bytet. Hon är inte sådan att hon ger sig efter andras fällda byten. Det är smaklöst. Bara patetiskt patrask gör sådant. Hon stannar vid ett träd där hon är fullt synlig för ungvargen. Den pupillösa rubinröda blicken vilar på den unga bruna hanen. Hon står där i all sin glans och skönhet. De tofsprydda öronen står spetsade på huvudet och hennes hållning är rest och elegant. Svansen hålls i en båge ovan marken och gräset smeker mjukt hennes tassar och ben.

[Det får bli ett herp-i-derp inlägg här för jag måste åka och hämta syrran på jobbet nu. :3]

Rådjuret hade varit tyngre än han först trott. Trots all fysisk träning han genomgått fick han kämpa. En rörelse i ögonvrån fick honom att vrida på huvudet, vilket var svårare än väntat med ett stort byte i munnen. En gyllengul varg stod och såg på honom. Abraxas släppte hastigt bytet och såg på främlingen med rest ragg. Det var hans byte. Hans och ingen annans! Trotsigt mötte han den andres ögon och för ett ögonblick sänkte han garden. De var röda liksom hans egna, men verkade sakna en synlig pupill. Han kom på sig själv med att finna dem fascinerande, till och med vackra på något vis. Den unga hannen återhämtade sig dock snabbt och reste raggen på nytt.
    "Vad vill du?" frågade han med bestämt stämma.
Hon såg ut att vara mycket äldre än han själv, och med det antagligen mer erfaren. Men om hon så mycket som ens försökte ta hans byte skulle han minsann visa henne vad han var gjord av! Han var Kalis son. BloodBlossoms stolta blod rann i hans ådror.

Tyst står hon stilla tills unghanen märker henne. Han vänder upp ett par röda ögon och möter trotsigt hennes. Vargar med dessa kraftfulla röda ögon verkar bli fler och fler. Den bruna unghanen talar till henne med bestämd stämma. Den gyllene varginnan ser på honom och liksom alltid är hennes anlete en kylig och likgiltig mask.
"Jag är inte intresserad av ditt byte, om det är det du tror". Svarar hon med sin melodiska vackra stämma. Orden känns nästan sjungande för de flyter så enkelt och lätt över hennes läppar. Men timid låter hon inte. Hennes röst äger en kraftfullhet som kommer efter att ha varit den som gett ut order en gång. Nu är hon bara en vandrare. Fast det har aldrig varit något bara med henne.

Hon talade med en melodisk men respektingivande stämma. Abraxas såg misstänksamt på henne. Det svala minspelet berättade inte mycket för honom angående hennes sanna avsikter. Han tog ett nytt tag om rådjurets kropp och började långsamt röra på sig. Den röda blicken såg vaksamt på den främmande tiken. Sökte efter plötsliga rörelser från hennes sida.
    "Hur kan jag vara säker på det?" bytets massa gjorde hans röst dämpad och något otydlig.
Det fanns ingen garanti att hon talade sanning. Varför skulle hon göra det om hon var ute efter hans byte? Nej, det var lika bra att fortsätta vara på sin vakt.

Han verkar behöva lägga ner mycket möta på att flytta bytet. I den här takten kommer han inte vara framme än på länge. Han talar trots att han håller grepp om rådjuret med munnen. Vilket sätt. Förväntar han sig att hon ska anstränga sig för att förstå honom? Varginnan's nosrygg krusas för en sekund innan den slätas ut igen.
"Du verkar ha tänkt låta din vän vänta länge på maten". Säger hon. Ja, hon vet om den andra främlingen som befinner sig längre bort i skogen. Men hon har inget intresse i den heller. Hon ger inga tecken på att vilja röra på sig. Hon står lugnt kvar och ser på unghanen. Hade hon varit ute efter hans byte hade hon tagit det ifrån honom för länge sedan. Men hon är inte intresserad. Hon har redan ätit. Det finns gott om byten i denna skog. Den är rik på djurliv. Och hade hon varit hungrig hade hon enkelt kunna fälla sitt eget byte.

Han stannade upp. Så hon visste om Abizou? Oron började gro inom honom. Systern var hans ansvar. Om han inte ens kunde ta hand om henne, hur skulle han kunna vara till nytta för flocken? Han drog hårt i rådjuret och fortsatte att röra sig mot systern.
    "Vad har du med det att göra?" frågade han med släpig röst.
Om han inte låtsades som att han brydde sig om Abizou kanske hon släppte funderingarna på henne. Han tänkte inte låta henne bli en svaghet, det vägrade han! Skulle hon trots allt ge sig efter henne tänkte han dock inte bara stå och se på. Familjen var allt, det hade Kali lärt dem. Och han tänkte ta hand om sin familj, även om de var värdelösa och ett slöseri med hud.

Vilken tråkig liten en. Det känns meningslöst att slösa tid på denne. Hans röda ögon verkar bara vara en accessoar. Han kanske är resultatet av obetänksam avel som pågått i generationer och blodet och kraften har tunnats ut. Själv är hon av stolta anor. Rent och kraftfullt blod rinner i hennes ådror.
Ointresserad vänder hon om och går förbi trädet hon stått vid. Hon behöver inte stanna kvar. Hon behöver inte förklara sig för en betydelselös främling.

Hans svar verkade inte få någon respons från den främmande tiken. Då hon vända sig om utan att säga någonting mer stannade han upp. Den unga hannen slickade sig om munnen och såg henne röra sig bortåt. En ljudlig fnysning lämnade honom innan han återigen kämpade med att få tillbaka rådjuret till systern.

[Avslutat]