[Beware! ♥ Detta är rollet är för när Kenai och Co. lämnar, det utspelar sig i mitten av augusti, öppet för alla i Jägarna att svara samt familj åt Kenai (ligger i Acherati för allas åtkomst). Lyssna på detta för extra feeling ]

Solen sista strålar låg likt strimmor över skogen och målade allt i en disig bärnstensfärg. Ljuset kämpade för att hålla undan de djupa skuggorna som klättrade fram ur den violblå horisonten.
     Luften hade under dagen varit full av känslor. Den tjocka atmosfären gick inte att fly undan utan låg som en dimma kring hans sinne. Var det rätt att lämna? Övergav han dem? Gång på gång fick han svälja sina tankar för att inte förgås under deras tryck.
     Det var skymning och solen skulle snart försvinna bakom världens ände. Det var det de väntat på, det de fasat. Dagen hade spenderat att förbereda sig inför avfärd; äta, vila och allt vad det innebär. Det kändes surrealt, även för Kenai. Det skulle vara en lögn att säga att han längtat, men något sådant i ett tillstånd av gapande smärta. Att vara den som tog steget ifrån sin familj var något han aldrig tänkt sig behöva göra och varje meter ifrån dem skulle lämna ett ekande hål i hans hjärta. Det är straffet jag får ta, tänkte han; straffet jag för ta för att lurat mina barn in i döden...
     Familjen hade samlats på utkikspunkten längst till väst tillsammans med några ur flocken. Det fyllde Cestrons hjärta med glädje att se de komma för att ta farväl av dem. Ingen kunde förneka den gemenskap och kärlek som växt fram gentemot varandra efter denna tid tillsammans med Jägarna. Vänskaper som alltid skulle värma när tiderna kom att bli tunga. Den tvefärgade blicken glittrade likt diamantstoft av tårarna som trängde sig fram. Han skulle sakna dem, allihopa. 
     Blicken vandrade emellan sina små, Nadie, Delshay, Niyaha – ännu skulle de inte behöva skiljas åt, men tanken på att värken han kände för Nepotonje skulle tredubblas fick nästan hans ben att darra. Sedan såg han på Zayev och Naira. Det sorgsna leendet förstärktes något. Den tacksamhet han kände inför paret var överväldigande. De hade alltid funnits där för de små, och han fann en viss trygghet i vetskapen om att de skulle vara här för att hjälpa dem som om de vore deras egna. 
     ”Tack...”, fick han fram i en tung utandning. Ögonen sökte sig till deras två söner. ”Jag litar på att ni tar hand om mina döttrar...” Ett lågt, kort skratt följde. Ingen kunde undgått den spirande vänskapen emellan de, speciellt inte Arno och Niyaha. Samtidigt som en faderlig oro hade lagt sig kring hans hjärta vid tanken, så kändes det lugnande. Arno var en bra ung hane, och han tvivlade inte en sekund på att han skulle växa upp till att bli en ännu bättre. Om den harmlösa förtjusningen skulle blomstra när de blev äldre var fortfarande ett av framtidens mysterium att lösa. Men om så var fallet, skulle han inte fullständigt misstycka.
     När Kenai fick ögonkontakt med Loke nickade han djupt med slutna ögon. Respekten för den store, bleka bjässen var enorm. På samma sätt som Zayev och Naira, så hade Loke blivit en del av familjen för valparna. Någon de kände sig säkra hos, någon de kunde vända sig till. Om än avskedet var det svåraste han någonsin skulle komma att göra, så insåg han att det måste lindrats flera tusen gånger av kännedomen att han lämnade dem i goda händer, där de kände sig hemma.
     Tårar som okontrollerbart började välla upp i hans ögon fick honom att tvingas se bort. Något generat skrattade han i en snörvlig ton. ”Vid gudarna” Rösten var skämtsam, om än uppenbart fylld av vemod. ”Jag trodde inte det skulle vara så svårt att skiljas från er.” Samma låga skratt ekade ur honom igen när han såg upp för att möta deras blickar. Niyaha som satt intill honom lutade sig tröstande emot honom. Även hennes ögon var blanka trots det smala leendet över hennes läppar. Kenai drog lite på ena mungipan, innan han lät en kraftig utandning lämna honom. Återigen höjde han blicken, denna gång för att se på Dimitrij. Samma skarpa uttryck gick att finna i hennes anlete, och han hade inte väntat annat. Med en långsam blinkning och kort nickning tackade han henne och sade farväl. Ledaren för Jägarna var medveten om hans bottenlösa tacksamhet för att fått stanna på dessa marker, för att fått tillåtelse att spendera en sådan lång tid här trots att han inte ville dela deras tro, för att hon trots deras olikheter varit ett stöd för honom, en god vän. Aldrig trodde han att han kunde lita så mycket på någon att han kunde lämna livet av sina döttrar och söner hos någon annan – men det gjorde han, och det var åt Dimitrij.
     Kenai satt kvar en stund, samlade sig under tiden som resten sa farväl till varandra. Niyaha gjorde tappra försök att slicka både Zayev och Loke i ansiktet. Kärleksfullt kramade hon om Naira och bet och slickade busigt på de två bröderna. ”Gö inget dumt utan mig nurå! Era tokar.” Ett gällt skratt lämnade henne, och Kenai kunde se hur hennes blick dröjde sig kvar vid Arno ett slag, sedan närmade hon sig Dimitrij. En undergiven hållning gick att skärskåda genom hennes kropp; öronen lätt tillbaka och svansen milt tryckt emot hennes bakben.
     ”Vi kommer tillbaka, vi lovar”, kunde han höra henne säga. Orden högg i bröstkorgen på honom, men inte ens det förvärrade lidelsen som han redan slets med. Skimrande ilar spårades ner för hans kinder och under hakan av tårarna. Andetagen var ostadiga och lågt rossliga. Med rörelser som värkte reste han sig upp och tog stegen fram till Nepotonje. Ett bistret leende klöv det sorgsna anletet itu. ”Jag kommer sakna dig, mer än mitt hjärta kommer klara.” Det uppgivna flinet fanns fortfarande trätt över läpparna trots att tårarna åter började strömma. Hur kan mitt hjärta värka så här mycket utan att det brister? Hårt tryckte han sig emot sonen och kunde inte hejda de snyftningar som fick hela han att skälva. Han ville aldrig släppa, aldrig. Niyahas trevande, försiktiga ord var det som slutligen fick honom att ta ett steg tillbaka. Blicken var suddig av tårarna. ”Pappa... De väntar på oss...” Han kunde höra att även hennes röst var ostadig av känslor som yrde. ”Du har rätt”, andades han skakigt. För vad han befarade var sista gången skådade han dem allihopa, och sedan såg han på sin familj. ”Redo?” Motvilligt nickade dem med ögon som återspeglade skymningens sken likt en vattenyta. Med långdragna steg började de tillsammans röra sig ner för kullen, vidare emot revirets gräns där Denahi och Nahuel väntade.
     Vid kullens slut ropade Niyaha försäkrande åt dem på höjden: ”Vi ses snart igen!” Kenai höll sig från att se om, rädd att blicken av Nepotonje på kullen kanske skulle få hans hjärta att gå itu, att han skulle falla i bitar.
     Hur ska jag någonsin kunna lämna dem?, tänkte han gällande Delshay, Niyaha och Nadie. I ett desperat försök att hålla tillbaka tårarna blinkade han frenetiskt. Om mitt hjärta inte slits itu när vi säger adjö, så kommer det göra det av längtan...
     Långsamt mörknade himlavalvet och stjärnor tinade fram. Varje litet steg fick smärtan att blossa upp på nytt. Det skulle bli en lång, plågsam resa. 

Men inte lång nog...

Hela dan hade hon varit avskärmad på någotsätt. Det var så tungt, runt om henne över henne och i henne. Känslan av fel var så stark att hon flera gånger ändrade sitt beslut. Men nu stod hon ändå där. Vid alla andra och såg å den bruna hane som fångat hennes hjärna. Han uppenbara smärta skadade henne. Smärtade så innerligt att hon itne visste vart hon skulle ta vägen. Hennes son stod invid henne. Han ögon var sedan länge rödgråtna, även om de just nu var torra, han hade accepterat att han fader skulle lämnat dem. Det hade han vetat länge nu, men det hade ändå varit svårt. Men hon var stolt över honom. 
Stolt över den unga hane han blivit. Men det smärtade henne att hon skulle bli hans död. Hon sänkte diskret nosen mot has panna och insöp hans doft, ville minnas den, i alla hennes dagar, vem visste när hon skulle se honom igen. Om tillade en röst inom henne och hon andades ut i stötar. Något Nepo hörde och såg upp på henne och log lätt, som om han sa "det blir bra, jag är här". Han visste ännu inte att det var det som hade varit problemet. Han var här och det skulle itne hon vara. Ett lende flackade över hennes läppar men dog ut innan det fått fäste.
Kenai talade till helveteshundarna och hon knep hårt ihop med ögonen. Det smärtade henne att hn inte var stark nog att göra det själv. Stark nog att ta hand om sina egna barn. Tårarna rann ner för hennes kinder medan hon stod där i tystnad. Skulle hon försöka tala hade hennes röst brustit. Kenai fortsatte med tysta såväl som ordade farväl och att bara se dem tärde på henne. Så innerligt. Detta var slutet. Detta var slutgiltigt. Det var nu hon på allvar skulle bryta sitt löfte. Det var nu hon på allvar skulle svika sina vänner och sin familj.
Åter knep hon ihop ögonen. Väste mellan sammanbitna tänder, så tyst att hon nästan trodde att hon inbillade sig handlingen.
Sedan hon accepterat att hon inte kunde hjälpa dem hade hon, mot sin vilja, föreställt sig hur denna stunden skulle känna, men aldrig hade hon trott att det skulle vara såhär. Det var värre än vad hon tänkt sig.
Ögonlocken särades och hon lade blicken på Naira, hon hade fött sin andra kull valpar och uppfostrat två fina söner.
Hon försökte glädja sig i att Barnen hade de något yngre lekkamraterna, att Niyaha hade Arno. Hon hoppades att de skulle kunna finna stöd hos dem. Önskade innerligt att de även kunde ta stöd av varandra. Mer mer än allt annat önskade hon att de kunde följa med henne, eller än mer att hon var stark nog att försvara dem.
När Kenai tystnat tog hon ett steg fram, såg på Naira, hon som trodde att hon svarit svag, vad såg hon nu när Loiana stod där, beredd att lämna sina barn. Tanken skar i henne.
"Ta hand om dem" nästan viskade hon fram, rösten skar sig nästan ändå.
Bakom henne hörde hon sin son dra lätt efter andan och det var knappt så att hon vågade vända sig om för att se på honom när han insåg att hon skulle lämna honom.
Men hon tvingade att vända sig emot honom. Hans stora blå ögon såg chockartat på henne. Hon såg hur hans rödgråtna ögon tårades igen, och det smärtade henne så innerligt.
"Jag älskar dig" mumlade hon och kramade honom hårt. Hans nacke under hennes hals var kraftig, ett reultat av träningen, vilken han blivit mer seriös med sedan syskonen fåt gå ut på uppdrag.
"Ta inte åt dig mer än vad du klarar av, spela inte hjälte" hon viskade till honom, vågade inte tala högt. Men hon visste nu vad det innebar att ta åt sig vatten över huvudet. Det var inget man bara kunde vifta bort som ingenting så som många fick det att låta.
Han hade fortfarande inte sagt något, och hon visste inte om det skulle kännas bättre ifall han gjorde det.
Men denna tystnaden var det värsta hon upplevt på länge, värre än de senaste månaderna tillsammans.
"Jag kommer sakna dig" snyftade hon, bara för att bryta tystnaden som tog kål på henne.
Det var det som fick honom att bryta sin egna tystnad.
"Kommer du tillbaka sen? Nån gång?" hans ord skar i henne. Hon ville det, så innerligt. I stället för att svara så nickade hon tyst. Hon skulle försöka.
Hon flyttade på sig, Kenai hade slutit up vid Sonen. Hans ord skapade mer tårar i de havsblå ögonen och Nepotonje tryckte sig emot fadern, tryckte sin panna i pälsen på hans hals.
Tårarna rann ner för hans vita kinder. Han hade inga ord. Det var som om de fastnade i halsen på honom. Klumpade ihop sig.
Sen kom Niyaha, bröt stunden och tog fadern ifrån honom.
Han svalde hårt och såg efter dem är de började gå. Loiana lunkade försiktigt efter. Varje steg som ledde henne ifrån de som hon velat kalla sin familj smärtade henne så innerligt, hon skulle sakna dem alla, och hon lovade sig själv att nån dag återvända, hon var bara tvungen, det var det som gjorde att hon fortsatte gå, för ifall hon hade tagit beslutet för att inte återvända hade hon inte ens kunnat tänka tanken. Hon tvingade sig att gå framåt, steg för steg. Blicken låg stint på tippen av hennes partners svans, medan hon lämnade framtiden hon trodde hade varit hennes.
Bakom henne stod Nepotonje och såg efter dem, såg på hur hela hans familj frösvann bakom kullarna, och han var ensam kvar. Tårarna rann tyst ner för hans kinder. Hade han gjort fel som inte följde med?

Det kändes så underligt att se sällskapet framför henne på väg att lämna flocken. De har varit med så länge hon kunde minnas, och även om Kenai aldrig varit en officiell del av dem, så var han ändå en i familjen. Hon lutade sig mot Zayev för stöd och han lät sin tunga löpa över hennes huvud. Han visste hur jobbigt det här var för henne. Inte nog med att hon miste en god vän, hon plockade upp allas känslor. Trots att hon försökte stänga ute dem hade hon fortfarande stora problem med det. När Kenai tackade henne och Zayev började även hennes tårar att rinna.
    "Som om de var våra egna." försäkrade hon honom och log vagt.
Även om de rent biologiskt sett inte var hennes kände hon sig ändå som en mor för dem. De hade spenderat mycket tid tillsammans. Hon kunde höra sin partner glädjelöst andas ut ett skratt som svar på Kenais egna. Återigen lutade hon sig mot hans bringa i ett försök att trösta honom.
Rörelser från Niyaha fick henne att lägga blicken på den unga tiken. Ett kort skratt lämnade henne då hon försökte slicka Zayev och Loke i ansiktet.
    "Ta hand om dig." sade hon och kramade om henne. "Och gör inget dumt."
Hon kysste henne mellan ögonen innan flickan sade farväl till Arno och Oberon. Naira såg åt Loianas håll med medlidande i blicken. Deras ögon möttes och hon försökte le ett uppmuntrande leende. Troligen blev det mer en sorgsen grimas än någonting annat.
    "Ta hand om dem."
Den vita tikens viskande stämma fick henne att höja på ögonbrynen. Hon såg på sin björnlike partner som såg lite förvånad ut som hon.
    "Självklart." svarade hon på hennes ord och nickade.
Själv skulle hon aldrig klara av att lämna sina valpar, men hon tänkte inte döma Loiana för någonting hon kände att hon behövde göra. Det var uppenbart att det hade varit ett svårt val, och alla i flocken hade lärt sig att inte alla var menade att ta striden mot Nattens barn.

De stod tysta och såg på medan Kenai och de andra vände om och försvann. Dimitrij stämde upp i sång och en efter en följde de hennes exempel. När de sedan tystnade vända Naira sig om för att återvända till de Nena, Azdell och Gharrow. De hade alla sovit när hon lämnat dem, men hon vågade inte lämna dem ensamma en längre tid utifall att.

[Hattigt och tattigt, men det får duga! xD Ville klämma in ett svar med Zayev och Naira, så att de var närvarande i alla fall xD]

Dimitrij mötte Kenais blick med en egen nickning. Ett kort avsked, men att dra ut på det skulle inte göra det lättare. Hon visste hur kluven han hade varit under det senaste året han hade stannat hos dem. Ärligt talat hade hon aldrig väntat sig att han skulle stanna så länge som han hade gjort. Han hade redan dragit ut på sin avfärd så långt det gick, och kanske var det väl. De som följde honom, som skulle lämna dem för gott, hade kanske behövt den tiden. Deras ögon höll varandra för ett par korta andetag, utan ord, men båda visste vad den andre kände. Dimitrij hade sett hans tacksamhet, hade hört den i hans röst många gånger.
     Hon skulle skydda dem med allt hon hade. Det var ett löfte. Hon kunde inte lova att de skulle leva långa liv, men hon skulle göra allt hon kunde för att skydda dem. Kenai visste det. Han hade accepterat det, även om det klöv hans hjärta.
     Dimitrij såg på medan ungvargarna tog avsked av varandra. Hon såg på medan några skulle lämna och komma åter, och andra skulle lämna för gott. Varken Natanh eller Ciyes beslut hade kommit som en överraskning. Deras kämpaglöd hade falnat, deras målmedvetenhet trutit. Det var med blandad bitterhet och lättnad hon såg dem gå.
     Hon var inte heller förvånad över Loianas val. Dimitrij hade på sätt och vis förberett sig på att den vita honan skulle behöva tvingas till att lämna dem, om hon inte hade tagit beslutet på egen hand. Hur gärna Loiana än hade velat, hur stark hennes vilja än varit från början, så fanns inget av den tiken kvar i henne längre. Hon hade försvunnit så snabbt, dragit sig in i sig själv och verkade knappt medveten om annat än sitt eget inre mörker längre. Hur hårt det än lät så hade Loiana ingen plats i Jägarna. När Dimitrij såg Nepotonjes förvåning över att hans moder skulle lämna honom fick hon en sträv smak i munnen. Kreschimen hade inte ens berättat för sina valpar. Sina egna valpar. Den vita tiken mötte aldrig ledarens blick.
     Dimitrij vände blicken till Niyaha, vilken sänkte sig framför henne. Den långa svansen viftade uppmuntrande bakom Dimitrij när hon mötte unghonans och hennes syskons ögon, innan den slutade röra sig på nytt. Hon blinkade långsamt, och nickade för att bekräfta att hon godtog Niyahas löfte om att återvända.
     ”Må vägen resa sig för att möta era steg”, sade Dimitrij, och sänkte huvudet för att lägga nosen mot Niyahas kind. ”Må vinden alltid hålla er om ryggen.” Hon lade nosen mot novisens andra kind, och gjorde sedan detsamma med Nadie och Delshay. ”Må solens värme skina i era ansikten, regnet falla mjukt över er och, tills vi ses igen, må gudarna hålla er nära och lysa er väg.”
     Öronen reste sig tillfälligt över Dimitrijs huvud när hon såg på medan de tre då de tog sig bort till de andra som skulle ge sig av. Dimitrij hade redan instruerat de tre noviserna som skulle följa med sin familj utanför reviret om hur lång tid de hade på sig att återvända. Hon ville inte känna den tvivel som fanns inom henne på att alla skulle komma tillbaka. Ett test i tillit. Dimitrij nickade åt Theano, som stod i närheten. Han besvarade hennes blick med säkerhet innan han följde gruppen som skulle ge sig av.
      Flocken stod tyst och såg medan Kenais grupp vände om. De följde dem med blicken, såg kanske för sista gången alla utom de som lovat att återvända. Dimitrij höjde nosen mot den mörknande skyn. En djup, utdragen ton lämnade hennes strupe, en sång i avsked. En efter en föll resten av flocken in i ylandet. När de åter tystnade vände många om för att gemensamt återvända längre in på reviret. Dimitrij stor kvar längre och kände hur gruppens sinnen rörde sig bortåt, tills deras närvaro försvann utom räckhåll.