Stilla rörde sig de tunna molnen över skyn. Det skapade en invecklad skuggkombination på marken som försatte ett träd med skugga, medan ett annat förblev upplyst. Det var en fungerande balans mellan mörk och ljust som rådde i området. Förutom skådespelet av ljus var det lugnt. Endast mjuka brisar störde lugnet.
   Blair svepte fram några meter över marken. Han var tillräckligt nära för att kunna se allt som försiggick på marken utan några som helst problem, men högt nog för att kunna slå slag med vingarna. Det gick fort. Fartvinden ven i öronen och de gröna ögonen tårades något. Slag efter slag följde när han for fram oerhört snabbt. Hur kunde man vilja födas vinglös? Hur kunde man inte avundas det här? Det var för honom obegripligt.
   Snart fick han ta en paus. Vingarna hade arbetat sedan tidig morgon, och han visste sina begränsningarna. Smidigt landade fakargen vid ett litet vattendrag. Efter en mycket kort inspektion av omgivningen böjde han ner huvudet och lapade vatten. När han var tillfredsställd lyfte han blicken, med vattnet droppandes från hakan. Med en låg grymtning la Blair sig ner på marken. Han kunde lika gärna vila lite innan han fortsatte. Varghanen fuktade nosen och vilade huvudet på tassarna. Han var egentligen inte trött i mer än vingarna, men tvingade sig själv att sluta ögonen.

[Typ kortaste starten ever. (whatevah)]

Hon seglade fram genom skyn, de väldiga vingarna vinklades åt vänster och hon gled ner genom luften för att sedan slå några kraftiga vingslag och ta sig uppåt igen. Sedan tippade hon ner åt höger istället. Så höll hon på med ett roat leende på läpparna. Hon älskade att leka med vinden, rida på den för att sedan plötsligt släppa taget och största emot marken innan hon lät den fånga upp henne igen och föra henne högre upp i skyarna. Hon och vinden var bästa vänner, det hände att hon talade med den ibland. Hon inbillade sig att det gillade det, att den blev snällare mot henne då och lät henne utföra de ticks som hon ville. Ibland då hon misslyckades svor hon åt den, ibland bad hon om ursäkt efteråt och ibland försökte hon resonera med den så att de kunde komma fram till en gemensam överenskommelse. Vissa skulle nog säga att hon var lätt sinnesförvirrad. Hon kunde inte bry sig mindre. Vissa talade med Windfari, hon talade med vinden. Hon antog att det hade ungefär samma effekt.
Hennes ärende på slätten var simpelt, hon var här för att jaga. Hennes svarta falkblick skådade ner emot gräset, sökte efter rörelser. Snart fann hon en hjord av hjortar som stod och betade tillsammans. Hindar och deras årlingar som redan började se ut som vuxna djur, en och annan tjur och en drös fjolårlingar. Hon lät sin mörka skugga svepa över dem och man märkte att de äldre djuren blev otåliga. De kastade med huvudena och försökte snegla uppåt. Men det var det praktiska med hjortar, de var inte skapta för att skåda uppåt utan åt sidorna. Gjorde man bara rätt så kunde man lägga sig perfekt i deras döda vinkel och anfalla utan att de hade en aning om vad hon hände. Hon fortsatte cirkulera runt hjorden ett tag, insåg att hon skulle behöva försöka driva dem åt söder. För visste var hon en imponerande och stark varginna, iallafall om man frågade henne själv, men hon skulle inte kunna bära ens en årling särskilt länge innan hon behövde vila. Och att släpa sitt byte över halva slätten kändes onödigt.
Hon flög i en vågformation, upp och ner genom vindbyarna, medan hon tänkte över sitt problem. Hon kom fram till att svepa bort från hjorden ett tag, hennes närvaro hade ändå redan skrämt upp dem och gjorde dem försiktiga, och hon var olidligt törstig. Det var inte som att en såhär pass stor hjords skulle kunna försvinna särskilt långt, hon behövde bara upp en bit för att kunna lokalisera dem igen. Så hon vek av åt höger för att finna ett vattenhål och ge sig tid att fundera.


Snart nådde hon en mindre sjö, ”typiskt” tänkte hon irriterat då hon såg att det låg någon vid den, var inte sugen på sällskap, men törsten övertalade henne att ändå ta sig ner till vattnet. Med ett roat leende dök hon ner genom luften och slog ner igenom vattenytan med ett högljutt plask (som förhoppningsvis stänkte lite på främlingen). Hon vred sedan kroppen uppåt igen och bröt genom vattenytan. Ett trick hon lärt sig som ung då hon fiskade i havet istället för att jaga hjortar. Då hon kommit upp till ytan igen såg hon till sin förvåning att främlingen inte alls var någon främling.
”BLAIR!”
Utbrast hon av ren glädje och började simma inåt land.


[Ursäkta ev stavfel, fick skriva om det för datorn kraschade i har inget tålamod o kolla igenom det igen xD]

Blair hann knappt sluta ögonen innan ett lågt, susande ljud nådde honom. Just som han började öppna ögonen igen fläckades både fäll och ansikte av vatten. Skvätte någon vatten på honom?
   "Vad i-", utbrast han och kom på fötter. Vattnet droppade från hakan när han stint såg ut över vattnet. Han var båda förvirrad, nyfiken och irriterad. Vad hade just hänt? Var det där en varg? Snart fick han svar på frågan. Någon bröt igenom vattenytan i ännu en kaskad. Han mötte främlingens blick. Svart. Samma svarta ögon som ibland härjade i hans drömmar.
   "BAMBRA!", ropade han någon sekund senare än systern. Hon simmade mot honom och han rusade ut i vattnet för att komma henne till mötes. Han skuttade framåt, för en gångs skull helt obrydd av vattnet som fuktade ner pälsen och vingarna.
   "Bambra!" I ett land som Numoori fick man ta vara på de tillfällen man fick med sina nära och kära, hade han redan lärt sig. Man visste inte när de skulle försvinna. Han lyfte de drypande våta frambenen ur vattnet och slog dem runt halsen på henne i en omfamning.

Snart nådde hon bott och hon började gå fram emot brodern som sprang ner i vattnet not henne. Tänk att de skulle stöta på varandra igen, hon kände hur glädjen spred sig i hela kroppen. Hon hoppade nästan på plats så glad var hon! Hon skrattade glatt då brodern omfamnade henne och nafsade honom lätt i ena örat som svar.
”Heeeej”
Gav hon ifrån sig med ett kuttrande tjut. Hon vingade till lite under hans tyngd och höll på att tippa ner i vattnet igen, drog sig istället till slut undan ur hans grepp.
”Åh bror..” Flämtade hon fram ”Jag har saknat dig såå!”

Blair borrade in nosen i hennes fäll. Det lätta nafsandet i örat fick honom bara att skratta. Han var så lycklig. Efter Ophelia hade han helt tappat tron i ödet. Om man en gång sa hejdå till någon fick man aldrig se dem igen. Som mor.
   Han trängde bort tankarna på de yngsta valpåren och vände blicken mot systern istället. Hon såg bra ut. Frisk, utan ärr eller dylikt. Han suckade nöjt och lät henne frigöra sig från hans omfamning.
   "Åh bror, jag har saknat dig så!"
   "Jag har saknat dig med, väldigt väldigt mycket", fick hanen fram ur en hopsnörd strupe. Hade någon i flocken sett honom nu hade han nog skämts. Det här var verkligen inte likt honom att fullständigt tappa kontrollen såhär. Å andra sidan var det inte varje dag han träffade sin syster. Bambra skulle nog förbli den bästa varg Blair någonsin träffat. Hon var lojal som få, vacker och den enda vid liv som aldrig svikit honom.
   "Hur har du haft det?" En genuint intresserad mask la sig över fakargens ansikte. Omedvetet drog han tungan över ärret i läppen innan han fuktade nosen. Han ville veta allt.

Ett klingande skratt lämnade hennes strupe och hon visste inte ens riktigt varför. Aldrig var hon så lycklig eller kände hon sig så hel som när hon var med sin bror. Blair betydde mer än livet för henne. Då han ställde henne en fråga ryckte hon till och studdsade närmast förbi honom upp ur vattnet.
”ÅH! Vet du vad bror..” flämtade hon fram ”Du kommer aldrig tro det!” utbrast hon sedan mitt i sin påbörjade mening ”Gissa vad jag har gått o gjort??” Leendet på hennes läppar växte i takt med sekunderna och snart gick det närmast från öra till öra. Hon lyckades inte hålla nyheten inne länge nog för att brodern ens skulle ha en chans att gissa.
”JAG HAR GÅTT MED I EN FLOCK!”
Ropade hon trotts att de stod alldeles intill varandra och tog ett exalterat skutt upp i luften.

”Haha. Det hade du aldrig trott om syrran din ha?”
Skrattade hon fram och boxade honom i bröstet med den ena vingens handled.

Bambra började skutta upp ur vattnet och han följde hennes steg. Sin energi hade hon kvar i alla fall.
   "Vad?", frågade han med ett leende på läpparna. Ett antal gissningar passerade innanför skallbenet. Hade hon skaffat en partner? Valpar? Svaret visade sig vara något helt annat. Han spärrade teatraliskt upp ögonen, en aning förvånad faktiskt. Han hade aldrig trott att Bambra skulle binda sig på det sättet. Det hintade om att hans syster hade växt upp till en person som nu visste vad hon ville. Han log bredare och skakade på huvudet.
   "Du måste skämta med mig!" Ett lätt skratt lämnade honom. Äkta förvåning spelade i hans drag, tillsammans med retsam lekfullhet.
   "Vad gjorde du för att komma med? Åt upp deras omega så du fick platsen?" De gröna ögonen glittrade.

Bambra nickade intygande åt hans fråga och såg riktigt stolt ut där hon stod. Hon kände sig stor, det hade känts väldigt vuxet att gå med i en flock. Då brodern åter ställde en fråga med retsam min så nafsade hon mot honom med ett spelat förorättad minspel. Men sedan skrattade hon glatt.
”Bara för att det var så du kom med i din flock betyder det inte att det är så för alla”
Glirade hon tillbaka med en kaxig min. Här var det minsann hon som fick sista ordet! Så slog någonting henne och hon fick plötsligt är mycket allvarlig, om än glad, uppsyn.
”Förresten! Vilken tur att jag stötte på sig! Jag skulle ändå ut o försöka hitta dig men nu behöver du ju inte hittas för nu har jag redan hittat dig!”
Ropade hon fram i sin vanliga form, en kaskad av osammanhängande, lite för ivriga ord.
”Jag fick ett uppdrag” Sade hon och ansträngde sig för att se mycket präktig ut. ”Om du vill veta hur jag egentligen gick med i flocken...”

Systern svarade mopsigt, precis som fakargen visste att hon skulle göra. Han fnös men lät henne komma undan med sista ordet. Ibland fick man helt enkelt ge sig. Hennes min förändrades. Glädjen kvarstod men allvar smög sig in. Ord kastades ur systern utan reson, men Blair noterade det inte. Han hade vant sig vid det för länge sedan och reagerade inte ens. Skulle hon leta efter honom? Det slog honom att det kanske inte bara var han som letade efter andra.
   Bambras mystiska ord fick honom att flina. De hade redan fallit in i gamla mönster där den enas bravader endast fick den andra att fnysa och försöka överträffa det hela.
   "Skulle du hitta en ung, stilig hane och kidnappa den? För i så fall känner jag mig väldigt, väldigt hotad.." Han backade ett steg för dramatikens skull och såg allvarlig ut. Sedan skrattade han till och slöt upp avståndet igen.
   "Nä, berätta."

Bambra gav ifrån sig ett hjärtligt skratt och ruskade på huvudet.
”Nära, men inte riktigt”
Sade hon med ett varmt leende på läpparna.
”Det är den där förbannade flocken som du tycker så mycket om..”
Fyllde hon i och himlade lite med ögonen för gamla tiders skull, kunde inte låta bli att driva lite med hur plikttrogen hennes bror var – även om hon själv nog skulle komma att behöva bli minst lika plikttrogen hädanefter. Det var en stor omställning för en varg som Bambra att gå med i en flock. Inte längre kunde hon vara sin egen herde. Men det skulle nog gå bra.
”Draugai..” Hon avbröt sig själv ”MEN DU HAR JU INTE ENS FRÅGAT MIG VILKEN FLOCK DET ÄR JAG GÅTT MED I DIN FÅNTRATT!!” Vrålade hon sedan och slog förorättat med ena tassen emot honom. Sedan tvingade hon sig att samla sig igen.
”Draugai är intresserade av ett samarbete med Occultos”
Och nu var minen gravallvarlig.

"Det är den där förbannade flocken du tycker så mycket om." Nu lyssnade han verkligen. Han kunde förstå att Bambra inte var helt förtjust i Occultos, då det var för flockens skull han lämnat familjen, men bara benämnandet av flocken fick honom att spetsa öronen. Vad var det med dem?
   Hon började nämna Draugais namn, men avbröt sig genast för att ge honom en utskällning. Han duckade för hennes tass men skruvade lite förläget på sig. Öronen var vinklade bakåt och han log snett, lite generat. 
   "Men du gav mig ju inget utrymme att fråga!", klagade han med ett nu skämtsamt leende. Systern fortsatte, tillsynes ostoppbar.
   "Draugai är intresserade av ett samarbete med Occultos." Den skämtsamma minen var som bortblåst och ersatt av en allvarlig, affärsmässig min. Ett samarbete? Hjärtat bultade medan han drog sig till minnes allt han visste om Draugai. De var en krigarflock ända in till grunden och var mycket skickliga inom det militära. Ett samarbete mellan de båda flockarna kunde leda till bättre, mer raffinerad träning i närstrid för hans egen flock, och Draugai.. Han gissade att de skulle vilja använda spionflocken som precis det den var. En sista bonus för dem båda skulle vara alliansen som troligt skulle uppstå. Han vände blicken mot systern igen och log ett blixtrande leende.
   "Hm. Det ska nog gå att ordna.", svarade han sakta, men ändock beslutsam. Det hördes på honom att han fortfarande övervägde det, men lutade åt ja. Han tvivlade inte på att Shady tog hans ord på allvar nog för att kunna lyssna på det här. Dessutom skulle nog hon, även utan inverkan från honom, tycka det här var en bra idé.
   "Var håller ni till ens?", frågade han nyfiket. Det vore typiskt honom att komma hem till Shady med de här nyheterna, och sedan inte ens kunna säga var deras eventuella allierad höll till.

Bambra gav sin bror ett milt leende men hon behöll sin allvarsamma min.
”Vi tänker oss ett utbyte där ni får strids- och kraftträning i offensivt syfte, mot de tjänster ni har att erbjuda. Vi vill lära oss att bli osynliga.”
Sade hon lugnt, den haspiga pratkvarnen var som bortblåst. Hon började bli riktigt bra på det här, att vara en flockvarg. Tänk, det kanske skulle komma att passa henne utmärkt. Flyga runt o jaga, träffa brorsan, ha viktiga möten. Det var ju inte så jobbigt. Och dessutom fick hon en gemenskap på köpet. För första gången kunde Bambra förstå vad det var Blair hade lämnat dem för. Det var inte bara makt och stela regler, det var något mer.
”Vi befinner oss i döda skogen”
Svarade hon honom efter någon sekunds paus.
”Utbytet kan gå till på så vis att vi skickar en ung rekryt till er för att bli upptränad och ni skickar en till oss, på så vis behöver vi inte förflytta hela flockarna.” Hon talade lugnt och sakligt, upprepade nästan ordagrant sin ledares ord ur minnet. ”Vi är inte en allt för stark flock som helhet, än, men vi har starka och duktiga individer”
Hon log och inom sig jublade hon, tänk, hon klarade det här riktigt bra!

Bambra förtydligade vad en allians skulle kunna innebära. Hanen hummade lätt till svar. Det var inget nytt, men glädjande att Draugai faktiskt värderade dem högt nog för att ta kontakt.
   "Snyyyggt.", berömde han. "Du låter riktigt proffsig!" Ett kort, skallande skratt lämnade honom när han gav henne en liten knuff i bålen. Sedan rätade han på sig och föll åter in i den affärsmässiga rollen. Så Draugai höll till i Döda Skogen? Han lyssnade uppmärksamt och nickade sakta. Hon fortsatte och han lät henne tala till punkt innan han sa något.
   "Det där med att flytta flockarna är inget problem" Han fuktade nosen. "Vi kommer till er. En vandring kan höra oss gott. Vi har slumrat nog." Öronen klippte till när han såg på systern, lite osäker. Eftersom hon var en budbärare visste han inte om det här var hennes fasta order eller om hon kunde förhandla. Hur länge hade hon varit med i flocken och hur mycket litade de på henne?

Bambra himlade med ögonen åt hans kommentar men log sedan för att visa att hon uppskattade hans beröm trotts allt. Hon lyssnade till vad han hade att säga och ruskade sedan lätt på huvudet.
”Draugai tycker det blir klumpigt att träna hela flockar och skulle föredra medlemsutbyte framför att förflytta hela flockarna.” Sade hon lugnt, det var allt hon fått höra från Aisu iallafall. ”Men om ni inte kan se att det gå till på det viset kan vi säkert komma fram till något” la hon sedan hastigt till. Ett brett leende bredde ut sig på hennes läppar då och fick en idé och hon såg in i sin broders gröna ögon.
”Du kan hjälpa mig jaga så kan du få följa med till flocken och prata med ledaren själv!”
Sade hon glatt och svansen slog bakom henne.

Systern misstyckte genast. Han nickade och hummade åter. Det skulle antagligen bli lite klumpigare, men samtidigt skulle det finnas fler som kunde träna och fler som kunde tränas. Det här behövde diskuteras lite närmare, speciellt med någon som kunde fatta ett beslut. Som om Bambra löst hans tankar la hon fram ett förslag. Han log snett. Att träffa ledaren var precis vad han ämnade. Det skulle också innebära att han kunde få se reviret, så blev det enklare att hitta hit senare. 
   "Kör till." Han bredde ut vingarna och systern följde efter. De båda lyfte från marken och det dröjde inte länge förrän de seglade fram, smidigt och elegant. Med skarp blick läste han av omgivningen, försökte hitta tecken på byte. Efter en liten stund höjde han rösten. 
   "Där, ser du?" Han nickade mot ett klövdjur på marken. Nyfiket lät han henne ta initiativet. 

[PP, mobilinlägg och ganska derp. Urgh.]

De seglade fram genom skyarna och Bambra kände hur hon njöt igen. Hon älskade luften. Då deras två skuggor svepte över en ensam hjort såg hon åt sin broderns håll, han hade redan pekat ut den åt henne.
”Jag vet..”
Sa hon och funderade lite
”Jag såg en hel hjord en bit bort, detta kanske är en avstickare..”
Ropade hon, innan hon insåg att hey, det här var äntligen hennes bror som hon umgicks med!
”Jag tänkte ta en årling så det blir lättare att frakta till reviret” sände hon istället till honom via deras mentala länk ”Men nu när vi är två kan vi lika gärna ta den här”
Hon flinade
”Se och lär”
Och så lade hon sig i det perfekta läget, den döda vinkeln. Där lät hon sig själv sväva någon sekund, stint stirrandes på hjorten. Så anföll hon som från ingenstans. Sköt ner genom luften med vinden som extra kraft. Hennes mörka skugga växte över hjorten och den började ana oråd, ökade på stegen just som hon slog ner med en ofantlig fart i dess rygg. Hennes käftar sträckte sig efter bytets hals samtidigt som de föll ihop under hennes fruktansvärda tyngd. Hon hörde hur det knakade till behagligt under henne och hoppades på att hon åtminstone lyckats slå den ena axeln ur led. Djuret skrek i panik då hennes tänder slöts om stupen och snart var det tyst. Bambra log ett brett, blodigt leende.

Vinden smekte Blair i ansiktet och han njöt. Det här var en av de saker han alltid saknade. Bambra började ropa till honom, men avbröt sig snabbt. Först trodde han att hon helt enkelt gett upp. Det var nog inget viktigt. Men sedan kände han hennes närvaro i huvudet och hon talade till honom. Det kändes annorlunda att höra hennes röst i huvudet. Trevande fann han länken. 
   Den enda som behöver lära sig något här är du, lillasyster. Deras mor hade varit diplomatisk nog att inte berätta vem som fötts först, så han visste faktiskt inte vem som var äldst, men det var ett retsamt smeknamn som hängde kvar sedan valpåren. Systern dök och han följde stilla efter, lät henne glänsa.
   Blodet fick hennes tänder att blänka. Han skrattade, gav henne en slick på nosen innan han vände sig mot det fällda bytet. 
   Hjälper du till? Han borrade ner tänderna i det varma köttet och drog. De kraftiga musklerna i nacken hjälpte till, men det var fortfarande för tungt för att han ensam skulle kunna släpa bytet en längre sträcka.

Bambra studerade hjorten ett tag. ”Tror du vi kan flyga med den?” Tänkte hon sedan frågande samtidigt som hon själv högg ett tag om djuret och började släpa. Det var tungt, men det var en ganska liten hind. Om de tog i varsitt ben kanske de skulle orka. Det skulle bli en väldigt snedfördelad tyngd, men om de kunde hjälpa till med sina luftkrafter så skulle det kanske gå. Bambra hade aldrig lyft något så tungt som den lilla hinden med sin kraft förut. Försiktigt testade hon att låta vinden glida in under hjorten. Få luften där under att pressa uppåt. Släpandet blev med ens mycket lättare. ”sådär ja” Tänkte hon till brodern. Kanske kunde det räcka med att göra såhär, de var inte allt för långt ifrån Mardoufs djup.

Blair granskade kritiskt bytet. Det var en ganska liten hjort för att vara fullvuxen, men köttet vägde en hel del.
   Nej, svarade han tillslut. Nä, han ville inte ta risken att flyga. Inför sin inre syn kunde han se hur de lyfte upp bocken och hur bytet slets i delar. Han ruskade på huvudet, något hämmat av hinden. De fick släpa den.
   Det kändes lite lustigt när bytet plötsligt blev lättare att bära. Han kände efter och upptäckte en vind under kroppen, en som inte han kunde kontrollera. Systerns, definitivt. Hjälpsamt lät han en egen vind svepa in under och med gemensamma krafter gick det enklare.
   De släpade bytet en bit under tystnad innan Bambra stannade. Han lossade på sitt grepp och hans del föll tungt i marken. Var detta reviret? Flockdofter hängde tungt i luften. Det var mycket möjligt.
   Kallar du på din ledare?

Bambra släppte bytet och suckade djupt.
”Nej, vi är bara nästan där”
Fick hon andfått fram.
”Vi måste få den över Mardouf också”
La hon sedan till och nickade emot det eviga djupet som öppnade sig framför dem.


[Kortkortis du har min tillåtelser att PPa hur mkt du vill fram tills de ska kalla ledaren nueh]

Med en gemensamma krafter och en gnutta vind lyfte de upp bytet. Han bredde ut vingarna så gått det gick och systern gjorde detsamma. Det blev en aningens ont om plats, särskilt när de båda trängdes på en liten yta. Försiktigt justerade han sitt grepp och nickade mot henne.
   På tre. Ett, två- De lyfte från marken. Först fungerade det inte alls. Vingarna slog i otakt och bytet guppade upp och ner. Frustrerat tog han ett säkrare grepp.
   Det här duger inte, tänkte han till henne. Ett muttrande kom tillbaka, men hon visste att han hade rätt. Efter en del om och men lyckades de bli relativt synkade. Sakta men säkert rörde de sig framåt, ut över avgrunden. Han märkte hur hennes rörelser blev en aning snabbare, men hon kom snabbt på sig själv och föll in i rytmen.
   Efter en stund hade de tagit sig över avgrunden. Han saktade in och de tog snart mark. Bytet föll i marken med en dov duns och han skakade lättat på nacken.
   "Nu då?", frågade han. Det var fortfarande ovant att prata med sin syster via sinnet, och han blev enkelt trött. Trots allt var de inga telepater, förutom med varandra. Hon log och höjde huvudet. Ett yl ekade ut ur strupen. Han grep tag i sin kraft och styrde bort all vind inom räckhåll så att kraften i det inte skulle avta lika snabbt.
   Bara att vänta, fick han tillbaka från systern.

Det främmande ylet hade fått Aisu att stelna till med en gång. Hon tyckte verkligen inte om att ha främmande vargar så nära reviret, och denna främlingen kunde mycket möjligt vara på reviret. Rösten hade kommit från Mardouf och Aisu försvann snabbt iväg åt det hållet för att se till att hålla allting under kontroll. Främlingar hade verkligen inte här att göra!
När hon kom fram upptäckte hon dock att läget inte var speciellt allvarligt. Bambra var där, den nya medlemmen Aisu låtit testas i ett uppdrag. Den andra vargar var dock främmande för henne, även om hon hade en aning om vem det kunde vara.
"Bambra, trevligt att se er igen", sade hon med ett leende och gav den unga tiken en kort nickning. "Jag ser att ni har med er mat, men vem är den levande i ert sällskap", blicken riktades åt främlingen. Hon förväntade sig inte ett svar från Bambra då denne hanen säkert kunde tala för sig själv. Kunde det vara så att detta var ledaren? Eller hade Bambra misslyckats lite och endast haft möjlighet att ta med sig en 'vanlig' medlem? Det återstod att se nu, men oavsett vad så tyckte nog Aisu att Bambra hade bevisat sig. Hade hon varit äldre hade Aisu säkert kunnat vara hårdare, men då tiken fortfarande var ung så var detta inget dåligt resultat.

Snart syntes ledaren genom dimmorna, hon skred fram mellan träden med en rest hållning och ett svagt leende. Bambra besvarade leendet och nickade kort för att hälsa henne. Att det varit Bambras tur att sköta jakten visste redan ledaren, så hon lät bli atrt säga det trotts att hon gärna ville briljera med hur allvarligt hon såg på flockgrejer. Det var inte så att hon var desperat efter uppmärksamhet eller var överdrivet stolt över en jakt, hon ville bara bli bekräftad för att hon gjorde rätt ibland. Men hon lät det vara, log bara mot ledaren och slängde en blick på vargen bredvid sig.
"Det här är Blair, min bror och högaktad spion av Occultos!"
I leendet speglades stolthet då hon uttalade orden, både över hennes brors titel och över hennes eget åstadkommande.
"Han är här för att diskutera hurdant flockarnas samarbete skall gå till"
Hon nickade åter kort. Ja det var allt hon tänkt säga. Hon hoppades att hon gjort det bra.

"Var hälsad." Nu var rösten stadig, fylld med auktoritet. Trots att Blair talat allvarligt i sin systers närvaro var det här en ny nivå. Det här var en ledare, och nu när han handlade å Occultos räkning var han tvungen att vara noggrann. Det var flocken det handlade om. Hans älskade flock. Att förutsättningarna för samarbetet blev bra var ett måste.
   "Samarbetet." Smidigt gick han rakt på sak. "Vad jag uppfattat från Bambra så tänker ni er ett mindre utbyte av individer. Vi får er stridsträning och lär era spioner i sin tur konsten att hålla sig dold." Kort sammanfattade han det som verkade vara den centrala delen i överenskommelsen.
   "Har jag förstått rätt?"

Bambra svarade henne och presenterade främlingen som sin broder Blair. Och i flocksysterns ansikte syntes en tydlig stolthet, och om hon borde ha det eller inte återstod väl att se.
"Bra", svarade hon Bambra med en kort nickning. Hon kunde inte säga annat än att hon var stolt, trots att hon ännu inte visste vilken status den här Blair hade i sin flock. Men hon var stolt, något hon skulle se till att förklara närmare för Bambra vid ett annat tillfället, för nu var det annat som gällde.
När Blair talade förflyttade hon blicken till honom och lyssnade.
"Ja, ni har förstått det rätt", svarade hon, men kände att hon kanske behövde göra klart några saker för Blair. "Vi är inte många i nuläget, men vi har medlemmar som vet hur man använder sin styrka i strid, och vi har medlemmar som kan konsten att använda sina krafter i ett offensivt syfte. Vi kan bidra med båda kunskaperna, om ni önskar det", förklarade hon.
"Tanken är ju då att skicka en eller två vargar till er, och ni skickar en eller två till oss. Och de stannar tills antingen flocken vill ha de till baka, eller tills de anses lärda nog att återvända", avslutade hon.