[Till de i Ö-familjen som skrev att de följde med norrut, och Bianca <3
Utspelar sig precis efter Norrskenet, på gränsen mellan Snöslätten, Nordan- och Lövskogen]

Hans lyckliga skall ekade ut över slätten när han kastade sig framåt i hastiga språng. Träden stod glest här, tåliga granar vars grenar kläddes av hård frost. De hade lämnat skogen bakom sig för inte länge sedan, och snöslättens karga vidder bredde ut sig framför dem. I norr höjde sig bergen, höga och med de snöklädda topparna dolda bland molnen. Solen hängde högt över världen, stundom skymd av några passerande stackmoln som drivit in från öst. Vinden var mild, och den klara, kyliga luften stack behagligt i hans nos när han drog in ny luft i lungorna. Andetagen stod som moln bakom honom när han skyndade mot henne.
     ”Bianca!”. Bivlinde bromsade med frambenen brett isär när han mötte systerns våldsamma tackling. Med upprymda gläfs och gnyenden tryckte han huvudet mot henne, endast för att snabbt studsa runt henne med vevande svans. ”Bianca! Du är här!” Han sjönk ner på armbågarna med ett exalterat skall, innan han rätade på sig och pressade ansiktet mot henne igen. Han drog in hennes doft. ”Jag har inte sett dig på evigheter! Vad gör du här? Hur är det? Jag är så glad att se dig!”
     Isvargens flod av frågor avbröts tillfälligt när Cuywendz kom ikapp honom. Han förstod att hon hållit igen på stegen för att låta honom möta sin syster först, men när hon nu var ikapp så formligen slängde hon sig över den mindre tiken med ett lyckligt skratt. Bivlinde höjde blicken för att möta Fenrirs’ leende, då systerns följeslagare kom ikapp henne.
     ”Fenrir!” Han log varmt åt vännen, fortfarande med vilt viftande svans. Ögonen formligen lös av glädjen han kände över att se de båda igen. Bivlinde slickade i förbifarten den andra isvargshanen i ansiktet när han hälsade, innan han snabbt vände blicken över axeln.
     Bara ett kort stycke bakom honom och Cuywendz skyndade resten av deras följe ikapp. Han kunde se valparna – som vid det här laget egentligen var för stora för att kallas valpar längre, men vad de än själva sade så skulle de för alltid vara hans valpar – studera de båda, för dem, främmande isvargarna med nyfikna blickar och viftande svansar. De kunde inte missta glädjen som föräldrarna uttryckte.
     De hade lämnat savannen snart efter att vinden tystnat och världen börjat pulsera med främmande rörelser. Det hade varit en lång resa, och Bivlinde förstod att det hade varit skrämmande för såväl honom själv och Cuywendz som för deras valpar. De flesta hade följt med dem norrut, drivna av sina föräldrars och sin egen nyfikenhet. Norrskenet som följt tystnaden, och de underliga händelser som skett de senaste veckorna hade varit nog för att väcka rädsla i vem som helst, men Bivlinde hade känt kallelsen i ljuset. Han hade behövt återvända norrut, och Cuywendz hade förstått hans önskan. Hon hade delat den med honom.
     ”Bianca! Fenrir! Vid gudarna, jag… vi… åh! Jag har saknat er! Vad har hänt sedan vi gav oss av? Vad gör ni här? Vi har så mycket att berätta!” Cuywendz tog vid där Bivlindes ordflöde avbrutits, och talade i mun på Bianca. Han skrattade hjärtligt, och noterade de nyfikna blickarna som speglades mellan valparna, hans syster och hans vän. Han log, ett brett, stolt leende när han mötte systerns ögon, och vände sig sedan till sina söner och döttrar.
     ”Det här är min syster, Bianca. Jag har berättat om henne”, sade han med en röst som nästan vibrerade av iver och glädje. ”Och det här är Fenrir, en väldigt god vän och del i familjen.” Han mötte Cuywendz blick innan han såg tillbaks på sin syster. Manvargen, hans älskade, gav honom en uppmuntrande, lika ivrig blick som han kände sig. Hans hjärta slog av plötslig nervositet.
     ”Bianca, Fenrir, det här är mina och Cuywendz valpar.” Han pausade för att inte staka sig på orden när hjärtat ville dansa ur hans bröst. Det kändes som om hans svans skulle fly kroppen när den viftade så snabbt bakom honom. Han var så lycklig, exalterad, nervös över vad hans syster och vän skulle säga, vad hans familj i norr skulle säga när de fick höra. Han kunde inte sluta le.

[Fenrir är en NPC. Hoppas det är okej att jag PPade en del här, säg till annars xD]

Bianca

Hon hade utan svårigheter fått med sig Fenrir på en promenad för att rensa huvudet. Flocklivet började hade blivit svårare i samband med att rösterna blivit högljuddare. Hon hade svårt att koncentrera sig ordentligt i stora samlingar, även om det var hennes familj. Men de verkade dämpa sig tillsammans med partnern.
    "Är du redo att återvända?" frågade han efter en lång tids tystnad.
    "Inte än..."
Det tog på hennes krafter att ständigt behöva brottas med både tankar och vargar bara hon kunde se. Ensamtiderna tillsammans med Fenrir var ovärderliga och hon var otroligt lyckligt lottad att hon hade en sådan förstående familj. Han nickade till svar och slickade henne varsamt i ansiktet. Ett vagt leende spred sig på hennes läppar och hon andades ut ett skratt.
    "Vad skulle jag göra utan dig?"
Hon stannade upp och tryckte kärleksfullt huvudet mot hans. en sydlig vind svepte över området och drog med sig välbekanta dofter. Dofter hon inte känt på lång tid. Hennes ögon vidgades och hon sökte efter de hon saknat nåt så otroligt. Där fanns andra dofter bland dem, ett antal hon inte kände igen, men som ändå var bekanta. Ett leende som klöv hennes ansikte på mitten sken i hennes ansikte när hon såg på Fenrir. Han besvarade hennes leende med ett eget. Ett ljudligt yl lämnade tiken och det dröjde inte länge innan hon fick svar. Ett lyckligt skratt lämnade henne och hon satte av i galopp.
    "Skynda dig!" ropade hon utan att se sig om.

Det dröjde inte länge innan hon kunde se brodern.
    "Bivlinde!"
Hon kastade sig framåt med ett skratt och tacklade honom. De föll omkull i den mjuka snön och hon överöste honom med kyssar. Uppspelta pip lämnade henne. Så hon hade saknat honom! Han studsade upp på tassarna och hon följde hans exempel. Svansen vevade våldsamt bakom henne och hon var oförmögen att stå still. Ett gällt skall lämnade henne innan hon mötte broderns huvud. Vid gudarna så hon hade saknat honom! Hans doft, hans röst, hans närhet, allt! Frågor välde ur honom i samma takt som de lämnade henne.
    "Hur har ni haft det? Åh, jag har saknat er! Flocken är lite längre bort! Hur är det med er?"
Hon försökte svara på hans frågor samtidigt som hon ställde egna.
    "Cuywendz!" ropade hon exalterat innan hon blev tacklad till marken.
Hon slog tassarna omkring henne och överöste även henne med kyssar. Den bekanta, otroligt egna, doften fyllde hennes nos.
    "Jag saknade dig så mycket!" sade hon med ansiktet begravt i päls.
Klumpigt tog hon sig upp då hon hörde Fenrir hälsa. Bianca snurrade runt ett varv innan hon slickade Cuywendz ännu en gång i ansiktet. Hon fortsatte att svara på frågor och ställa egna när hon lyckats samla sig tillräckligt för att finna sin röst. När Bivlindes röst bröt emellan de båda tikarnas upprymda röster såg hon på honom kort innan blicken föll på de fortfarande något valpiga individerna bakom honom. Hon tystnade abrupt och såg storögd på brodern och vännen då han presenterade dem som deras valpar. Munnen höll öppen innan ett brett leende spred sig på hennes läppar. Hon lät ut ett uppspelt skrik och studsade till.
    "Grattis!" sade hon och tryckte ansiktet på Cuywendz med ett skratt.
    "På tiden." påpekade Fenrir retsamt med ett leende.
Ingen av dem var speciellt förvånade över det, och det gladde henne något enormt att se dem tillsammans.

-----------------------------------------------------------
Öfrin

Resan norrut hade varit ett enda stort äventyr och han hade inte varit sen med att härja omkring i snön tillsammans med föräldrarna och syskonen. Visst tyckte han om savannen, men det var något speciellt med den vita, kalla nederbörden. Det var fortfarande ny och spännande. Ett plötsligt yl skar genom luften, genomsyrad av glädje. Han spetsade öronen och såg frågande på sin mor då fadern besvarade hälsningen.
    "Nästan där." sade hon glatt.
Det dröjde inte länge förrän föräldrarna satte av i galopp. Han lyckades hålla någorlunda jämna steg med modern, någonting han var otroligt stolt över. Deras dagliga tävlingar hade gett resultat.

Snart kunde de känna doften av främmande individer, varav en av dem påminde om Bivlindes. Snart kunde han även se dem. Öfrin saktade in, något nervös. Han och syskonen stannade upp en bit bakom föräldrarna. Hans blick skiftade från att nyfiket kika på främlingarna och att uppspelt möta syskonens blickar. När deras far presenterade dem vågade han sig på att ta ytterligare ett steg närmare. Svansen viftade försiktigt bakom honom, osäker på hur han borde reagera på Bianca.

Öhld hade hunnit bli en hög och gänglig sak, inte jättemycket kortare än hans föräldrar längre, om än det var mer än tydligt att han och hans syskon fortfarande var långt ifrån fullvuxna. Öhld såg sig dock fortfarande som valp, och skulle antagligen göra så länge som han hängde ihop med sina föräldrar och syskon. Allt hade varit så härligt, och Öhld försöker njuta av varje aktiv stund. 

Öhld och hans syskon hade såklart hört om Bianca, och hon kändes därför som en familjemedlem, men ändå kände han sig blyg när han nu stod med henne framför sig, halvt gömd bakom sina syskon och betraktade henne. Vad säger man till någon man aldrig man träffat, men som det nästan känns som att man känner, men när man ses så blir man påmind om att man aldrig setts?

Öhld log och nickade en tyst hälsning. Han kände lite att det kanske är som en unison hälsning som han och hans syskon gör tillsammans. Men han var väldigt glad över att till slut få träffa Bianca.

Biancas uppspelta tjut fick Bivlindes hjärta att hoppa i hans bröst. Systern pressade ansiktet mot Cuywendz, och manvargen gav ifrån sig ett eget exalterat pip när hon besvarade gesten.
     "På tiden."
Fenrirs kommentar fick Bivlinde att rycka till, och han såg på vännen med en snabb blick. Han försökte besvara kommentaren, men fick bara fram ett nervöst stammande innan orden fastnade i strupen. Han kunde se Cuywendz reagera på ett liknande vis. Bivlinde slickade sig om underläppen och drog in luft genom nosen innan han skrattade till. Öronen lade sig tillfälligt bakåt, men reste sig snabbt igen.
     "Hah, eh, ja eh..." Bivlinde kände närheten av sina valpar där några tagit sig lite närmre, och han backade ett steg för att gnida huvudet mot den närmsta av dem. De flesta av dem var nästan lika höga som honom vid det här laget. De hade vuxit så snabbt. Han kunde inte förstå att det redan gått så lång tid. Svansen viftade fortfarande oavbrutet bakom honom. Han var så glad. Stolt. Värmen i hans bröst, i hans märg och i själen, var stark.
     Bianca frågade om valparna, och Cuywendz svarade med värme i rösten. Hon presenterade dem vid namn, och manade dem med en gest att komma närmre och hälsa. Hon gav dem uppmuntrande blickar och en och annan moderlig slick på kinden.
     Fadern harklade sig och svalde när han försökte samla sig tillräckligt för att finna rösten igen. Han log brett, och vände sig mot Fenrir för att inte avbryta sin älskades och systers ord. "Vad... Ha... vad gör ni här? Jag trodde inte vi skulle hitta er förrän norr om bergen." Han hade inte väntat sig att träffa varken Bianca, Fenrir eller än mindre hela flocken söder om bergen. När han lämnat dem hade de befunnit sig på glaciären i norr, men om han förstod de andras ord rätt så fanns hela flocken inte allt för långt bort.

Familjens resa hade gjort ett stort intryck på den ännu unga tiken. Savannens brännande hetta och gyllene mark hade bytts till pudrig snö och kyla. Önja älskade det och det var som om den tidigare rädslan över ljuset uppe på himlen aldrig existerat hos henne. Allting var nytt och för första gången såg hon fördelen med den täta fällen som täckte hennes ännu näpna kropp.
    Svansen viftade lågt bakom Önja där hon stod tillsammans med sina syskon. Hon vädrade nyfiket i luften efter Bianca och Fenrir – individerna hennes föräldrar berättat om så många gånger med värme i rösten – samtidigt som hon skiftade uppspelta blickar mellan sina syskon. Föräldrarnas glädje var omöjlig att missa och den smittade av sig.
   Hon kunde känna Öhlds nervositet. Även hon var nervös. Nervös, exalterad och glad på en och samma gång. Önja såg sig över axeln för att ge honom en uppmuntrande blick. Utan tvekan följde hon därefter Öfrins exempel efter att deras fader presenterat dem. Med hårt hållna steg rörde hon sig försiktigt närmare. Hållningen var låg, fortfarande med en lågt viftande svans och bakåtstrukna öron. Korta exalterade pip lämnade henne medan hon slickade i luften åt sin moder som uppmuntrade dem alla att komma fram för att hälsa.
   Nyfiket nosade Önja på den ljusa tiken, Bianca, som hon tagit sig fram till. "Hej." viskade hon med spirande glädje när deras nosar möttes. "Jag är Önja."

Den gulorange såg frågande mellan föräldrarna och dom två nya individerna som dom mött upp med. Vilda frös. Hela kroppen skakade i försöket att få musklerna att hålla den värme som hon hade. "Det är kallt," pep hon ynkligt. Pälsen hos den unga tiken var kort och tät, inte alls menad för ett sådant klimat som dom nu befann sig i. De hade heller inte hunnit tillbringa tillräckligt lång tid här i norr för att hennes fäll skulle ha hunnit anpassa sig till kylan men hon försökte ändå hålla modet uppe.
Den tunna svansen svajade glatt samtidigt som en klar gnista av nyfikenhet väcktes i hennes blick efter att dom blivit presenterade som Bianca och Fenrir.
Under tiden som Önja hälsade på Bianca så skuttade Vilda fram till Fenrir och slickade honom glatt i ansiktet som en hälsningsgest.

[Derp]

Ett bubblande skratt lämnade henne då hon såg Cuywendzs och Bivlindes reaktion. Hon visste dock att om någon hade sagt samma ska om henne och Fenrir hade hennes egen reaktion inte varit allt för annorlunda.
    "Vilka här vi här då?" frågade hon och såg nyfiket på valparna.
Den långbente vännen introducerade dem med kärlek och värme i rösten. Hon försökte lägga dem på minnet, och fick även veta att en av dem valt att stanna kvar på Sienna. Av alla valpar var det framför allt en som fångade hennes intresse: en gul tik som inte riktigt verkade trivas i det kalla landskapet. Hon skulle precis fråga om henne då de små kom närmare. Bianca svarade på deras pip med sina exalterade ljud. Hon nosade nyfiket på dem. Även om de inte längre var speciellt små luktade de fortfarande av valp.
    "Hej Önja." svarade hon och slickade henne försiktigt över nosen.
Den unga hannen som blivit introducerad som Öfrin kom även han närmare och nosade på henne.
    "Hej." sade han försiktigt med viftande svans.
    "Hej du." sade hon och slickade även honom i ansiktet.
Hon såg på Cuywendz med ett brett leende.
    "De är jättefina."

Fenrir såg på Bivlinde då han talade.
    "Vi fick lite fördröjning." han såg på Bianca som nyfiket såg på valparna som smög fram mot henne. "Hon har inte mått så bra."
Han vred på huvudet igen och i hans ansikte syntes oro.
    "Hon mår mycket bättre nu, men det var ett tillfälle då hon var helt hopplös... Så vi blev kvar här ett tag till."
Han log lite försiktigt. Att se Bianca må dåligt var någonting som tog på honom, men han visste att det alltid skulle bli bättre. I ögonvrån såg han hur den gula, oerhört malplacerade, tiken kom studsandes mot honom.
    "Hej Vilda." skrattade han då hon överöste honom med kyssar.
Han besvarade hennes hälsning med samma gest.

Ett ylande kall skar genom luften och Bianca vände sig om.
    "Vi ska nog börja röra på oss snart." sade hon. "Följer ni med oss?"
Både röst och blick var förhoppningsfulla. Hon önskade så att de ville följa med dem!

[OKEJ DET HÄR SUGER RÄTT HÅRT OCH ÄR VÄLDIGT FÖRVIRRANDE men jag bryr mig inte. Det får se ut så här nu! xD]

Fenrirs ord fick en oro att gro i Bivlindes bröst. Hade Bianca blivit sämre igen? Han kastade en blick på systern, vilken hälsade hälsade på och omgavs av hans valpar. Ett behov av att skydda henne fanns djupt rotat i broderns inre. Han önskade av hela sitt hjärta att hon mådde bra. Att hon inte var rädd eller ledsen.

Den kallelse som ljöd fick känslor av nostalgi att sprida sig genom hanens kropp. Han ville höja nosen till skyn och svara, men hindrade sig själv. Det var så länge sedan han hört familjen ropa, hans föräldrar, syskon. Han hade saknat dem. Det var med glatt viftande svans han spetsade öronen och lyssnade.
    "Följer ni med oss?"
Bivlinde såg på sin syster, och vidare till Cuywendz. Han ville så gärna följa med. Det kändes som om en hel evighet hade passerat sedan han sett dem, flocken som var hans ursprung. Hans första hem, om än de inte hade en fast plats att kalla hem. Hem hade varit där familjen fanns. Nu låg hans hem hos Cuywendz, hans älskade, hans valpar. Men... om Bianca blev sämre. Han skulle aldrig förlåta sig själv om han inte fanns där för att hjälpa henne. Han kände sig med ens delad, sliten mellan två familjer. Han kunde inte, skulle aldrig, lämna Cuywendz. Men han ville inte heller se sin syster gå, och veta att hon blivit sämre.
    "Gärna. Jag vill så gärna, jag kan ju inte vara såhär nära och inte följa med, eller hur?" Bivlidne såg upp på Cuywendz igen. Han gav henne en menande blick, försökte förmedla det Fenrir sagt utan att behöva säga det högt. Manvargen tycktes förstå. Hennes leende mildrades för bara ett ögonblick, innan det återgick till samma breda, varma uttryck.
    "Jag också." Cuywendz röst sprudlade av glädje. "Det var alldeles för länge sedan vi sågs för att vi ska ta avsked så snart igen." Hon knuffade lekfullt Bianca med skuldran och vände sedan leendet mot valparna. "Vill ni följa med? Norr om bergen?" Hon slickade den närmsta av deras små över örat. De hade flera gånger under resan hit pratat med valparna om att de när som helst fick välja att ge sig av, om de kände att de ville söka sin egen väg. Bivlinde kunde inte beskriva glädjen i att ha dem hos sig, så nära, men han förstod samtidigt att han inte kunde vaka över dem för evigt. De hade vandringen i blodet, och med en moder som Cuywendz, som alltid hade någon ny historia om ett område hon korsat eller platser hon funnit, så väntade han sig nästan att de skulle lämna dem förr eller senare. Det hade han själv troligtvis gjort som ung, om han haft henne som förälder.

[Råkade kryssa ett helt inlägg så fick skriva om. Herpderp. Vi kan kasta förvirrade inlägg tillsammans Älg! <3]

Svansen viftade häftigt bakom henne när Bivlinde och Cuywendz svarade. Uppspelta skall lämnade henne och hon snurrade ett varv på stället. Hon hörde Fenrir svara på familjens kallelse. När de sedan frågade om valparna önskade följa med stannade hon upp på stela ben. Personligen skulle hon mer än gärna se att de följde med så hon ville lära känna sina syskonbarn, men visste samtidigt att det inte var säkert att de ville det. Hade de sin mors vandrarlust skulle de säkert kunna röra sig genom hela Numoori 100 gånger om.

Öfrin spetsade öronen.
    "Jag vill följa med!" sade han med ett stor leende.
Han hade hört otroligt mycket om Numoori, och visste fanns där många platser han skulle vilja se helt själv, men världen utanför? Det var någonting han bara kunde drömma om.

Vilda fnittrade till när Fenrir besvarade hennes hälsning på samma sätt som hon hälsat honom. Något överrumplat tog hon några steg tillbaka och ruskade häftigt på kroppen. Därefter hälsade hon även på Bianca för att sedan ställa sig vid syskonens sida igen, extra nära Öfrin för att ta del av den värme som strömmade från broderns be-fluffade kropp.
När frågan sen kom, om de ville följa med flocken eller inte, så tjöt honan ikapp med sin broder. "Jag också!" Svansen slog fortare från sida till sida, till den grad att det såg ut som att hela hennes bakdel svajade med i rörelsen. "Jag vill också!"

Glädjen dog snabbt i bröstet på Önja när modern frågade om de ville följa med dem. Leendet falnade och svansens vilda rörelser upphörde. Följa med dem? Klart hon ville. Hon älskade det här och hon älskade sin familj. Hon ville spendera varje vaken timme i deras närhet. Ändå blev det leende hon försökte sig på omedvetet sorgset. Hon kände sig säker, men ändå tvekade hon. Oförmögen att svara såg hon mot sina syskon.
   Öfrin svarade utan tvekan i rösten. Han tänkte följa med dem. Blicken flackade vidare till Öhld och Vilda. Vad ville dem? I samma stund stämde Vilda in med sin broder, glädjen omöjlig att missa. Varför kände hon själv sådan tvekan inför något som kändes så självklart? Att vara med sin familj var ju det hon ville. Världen bortom bergen var säkert underbar och någon dag ville även hon se vad den hade att erbjuda. Men utan att ha upptäckt Numoori ... Det var som att börja i fel ände. Någonting hon inte kunde förklara slet henne i motsatt riktning. Bort från sin familj.
   "Va ... v-vad ..." började hon trevande men tystnade när rösten var nära att brista. Hon visste inte ens vad hon skulle säga. Om hon bestämde sig för att inte ... Önja hindrade sig själv från att avsluta meningen. Vart skulle hon gå? Skulle hon stanna här ensam? Skulle de komma tillbaka? Hon behövde någon att öva sina krafter med. Vem skulle göra det om inte Bivlinde fanns där?
  "Jag ... j-jag följer också med." sade hon efter en stunds tystnad. Stämman var fortfarande darrig, men försökte låta stark. Stark och övertygande, mest för hennes egen del. Ansiktet klyvdes i mjukt leende. Ett leende som inte nådde de sorgsna ögonen. Hon borrade in nosen i sin moders hals och kände samtidigt hur något knöt sig i hennes bröst. Det kändes fel, fast att det inte skulle göra det. Varför? Detta var väl vad hon ville?
   Motvilligt drog Önja sig undran från sin moders varma päls, noga med att dra in hennes säregna doft i sin nos. Försiktigt mötte hon Cuywendz blick med sina egna, blanka ögon. "Eller ... j-jag ..." blicken föll på Bivlinde, vidare till Öfrin och Vilda och slutligen på Bivlinde igen. Osäkerheten grep ett handfast tag om henne. Hon ville stanna. Eller ville hon det? Nej. Jo. Nej. Önja drog ett darrande andetag. "Jag stannar." andades hon tyst. Ungvargen såg tillbaka på sin moder och bekräftade det hon precis sagt. "Jag stannar." pep hon, denna gång bekräftat med en svag nickning samtidigt som tårar rullade ner för hennes kinder.

[Önja blir dramatisk. Great!]

Öhld hade varit säker på att de alla skulle följa med, och Öhld hade inte haft några andra tankar än att han skulle vara med sin familj.

Men sen när han hade hört att hans syster skulle stanna så tittade han förvånat på henne. Vad menade hon? Varför skulle hon vilja stanna?

"Önja, är du säker?" Öhld såg förvånat och osäkert på henne. Han växlade blick mellan henne och hans övriga familj. Hans föräldrar och systrar. Han ville inte behöva välja. Men tanken på att lämna ännu ett syskon i total ensamhet, nej, han kunde inte föreställa sig det.

Han såg mot sina föräldrar, och det var inte lätt som han sa det, men han hade bestämt sig. Hans ansikte var sammanbitet och ögonen inte långt ifrån tårar.
- "Jag stannar också. Jag vill inte lämna Önja ensam." Han fick svårt att prata.

- "Men vi ses väl igen en dag, snart? Ni kommer väl tillbaka från bergen?" Öhld visste, eller snarare förstod att det var en farlig vandring de hade framför sig, och att det inte är gärna något man gör ofta. Kanske borde han följa med? Men nej. Han visste ändå att hans familj skulle vara trygg när de var tillsammans. Men han skulle aldrig sluta oroa sig för Önja, och även hans bror Ökker som hade valt att stanna kvar tidigare. Han var säker på att han ville stanna.

Hennes hjärta delades i en stark känsla av saknad och en stolthet endast en förälder kunde känna när hon lyssnade till valparnas svar. Hennes och Bivlindes valpar. Även om de snarare var stiliga vargar nu, redo att stå på egna ben. Hon gladdes åt att Öfrin och Vilda ville följa med bortom bergen. Vilken moder ville egentligen se sitt barn gå? Det var aldrig lätt.
    När hon hörde Önja tveka så tog hon henne till sig, höll om henne med sin nacke och gned ansiktet mot hennes hals. Hon mötte dotterns blick, försökte hålla tillbaks tårarna som med ens hotade i ögonvrårna. Hon saknade henne redan, trots att hon stod där. Och hon var ofantligt stolt. Öhlds ord lättade hennes oroande hjärta en aning. Hon var stolt över dem båda.
    Bivlinde anslöt sig till dem, pressade sig mot sina valpar och slickade dem över kinderna, ansiktena, med mjuka gnyenden. Svansen viftade lågt bakom fadern.
    "Vi ses igen", lovade Cuywendz när hon mötte deras blickar. Hennes leende var varmt. Moderligt och stolt. Hon kysste dem båda, gned sitt huvud mot deras. "Jag älskar er." Hon älskade dem så mycket.
    "Ta hand om er." Bivlinde höjde huvudet för att möta båda ungvargarnas blickar med ett lika stolt leende som deras moder. När Cuywendz backade ett steg från Önja och Öhld så slank fadern in för att omfamna dem båda. "Jag älskar er också. Mest av allt. Kom ihåg det."
    En ny kallande ton ljöd över snöslättens karga vidder. Det var dags att ge sig av. Tillbaks till den familj Cuywendz hade stannat hos så länge, den familj där hon mött Bivlinde för första gången. Det var med blandad lycka, sorg och stolthet hon backade ett par steg. Hon kastade en blick över axeln, på Bianca som ivrigt väntade, och Fenrir vid hennes sida. Öfrin och Vilda. När de tillsammans vände om för att påbörja vandringen norrut, mot isvargsflocken någonstans i fjärran, så kunde Cuywendz inte låta bli att gång på gång se över axeln och vifta på svansen åt sina älskade. Då avståndet växte mellan dem så gav modern ifrån sig ett ljudligt rytskall. Ett dovt, ekande läte. Ett avsked. Bivlinde stämde upp vid sidan om henne i en betydligt ljusare ton.
    Hon var stolt. Så oerhört stolt. Och hon visste att hon skulle sakna dem ofantligt mycket. De skulle troligtvis sakna henne också. En dag, lovade hon sig själv, lovade hon Bivlinde med en blick och valparna bakom sig med en svansviftning, ett nytt skall. En dag skulle de ses igen. Och då skulle hon fortfarande vara stolt över dem.

[De som vill kan skriva något mer, så ser vi det som avslutat här sen <3]

Hon gillade inte tanken på att gråta inför sina syskon men kunde omöjligt hejda sig när föräldrarna anslöt sig till henne och Öhld för att säga farväl. Okontrollerade andetag lämnade henne i ljudliga snörvlingar och hon kunde knappt se genom tårarna. Bara så där hade allt Önja hållit av slagits i spillror. Hade Ökker känt sig lika liten och försvarslös när han lämnat dem månader tidigare?
   "Jag vill se er igen." gnydde hon när Cuywendz gned huvudet mot hennes. "Allihop. Hör ni det?" Underläppen darrade märkbart när hon såg över dem. Mamma, pappa, Öfrin och Vilda. "Lova oss det." sade hon och växlade blickar med Öhld. Att han valt att stanna hade fortfarande inte sjunkit in. "Annars kommer vi och letar upp er." 
    När Bivlinde steg fram för att omfamnade dem föll den unga vargen i gråt på nytt. Hon ville inte lämna sin familj och kunde inte förstå sitt egna val till att stanna. Vad hände om hon ångrade sig? Skulle hon och Öhld följa med i alla fall? "Pappa, jag älskar er." kved Önja i hans tjocka päls. "Varenda en av er." Hon fyllde nosen med deras dofter och när ytterligare en ton ljöd var det med ett skälvande läte hon kände hur tryggheten lämnade hennes väsen. Kylan omfamnade kroppen när föräldrarna backade undan. En känsla av förtvivlan och panik kom över henne och Önja satte sig ner med Öhld vid sin sida. Insidan skrek åt henne att springa efter dem, men istället tvingade hon fram ett leende. "Jag kommer sakna er." viskade hon. Hon hade Öhld övertygade Önja sig själv, och hur mycket hon än kände sig skyldig över hans val att stanna så var hon glad. Glad över att hon hade honom vid sin sida. Glad över att inte vara ensam.
   Ett dovt läte, inte helt olikt moderns lämnade Önja i ett sista farväl innan föräldrarna och syskonen försvann i fjärran. Lova att vi ses igen. Lova.

[Avslutat.]