Sur för all evighet

Med ett irrieterat uttryck stampade Poppel igenom fästningen och stönade högt. Hon var så sur på sina två bröder Timo och Hassel, dom hade hittat en av Ayiras färgande leror och bestämde för att doppa hennes svanstopp i det medans hon sov. Nu är hennes fantastiska svans sådär gräsligt rödbrun, rödbrun! "Ååååååh!" suckade hon irriterat i den större hallen och stampade argt med ena framtassen och fnös. Aldrig igen skulle hon skaka på svansen, nej hon skulle vara bitter för resten av hennes liv. Lite som Mara, hon verkade alltid vara sur. Läskig men sur. 
En bekant större figur skymtes lite längre bort i korridoren och när hon kunde se att det var Aleks sken Poppel upp och svansen började vifta vilt. Hon kom på sig själv och svansen och blev lika fort sur igen. Hon skulle ju vara sur för alltid, så var det ja.

[Alek]

Aleksandr följde Poppel med blicken när hon surt stampade förbi. Han tyckte sig ha sett henne vifta med svansen och skina upp när deras blickar möttes, men lika snabbt hade hon putat med läppen och stannat upp svansens vilda pendlande. Förbryllat rynkade Aleks pannan. Visst hade han hört henne irriterat sucka på håll?
"Hoppel-Poppel," flinade han och följde efter henne dit hon surt stampade. "Vad är du så surmulen för? Vänta! Säg inget. Det var Mara, visst var det? Eller var det Hassel som-"
Aleksandr avbröt sig själv när han såg Poppels svans. Den var helt rödbrun och han insåg att hon blivit utsatt för ett hyss, eller försökt färga sin svans och begått ett misstag. Det klokaste var kanske att hantera läget på ett vuxet sätt, annars skulle Ayira inte ge honom någon ro.
"Aha, jag fattar. Du har stilat till din svans, visst har du? Riktigt snyggt, måste jag säga. Röd är en himla bra färg."

Poppel putade så mycket det gick med den bruna läppen och tittade bort. Den färgade svansspetsen viftade lätt och avslöjade vad hon egentligen kände när Aleks kom närmare och pratade med henne. "Det var Hassel och Timo." morrade hon fram och vek bak öronen. Lite nyfiket tittade hon på sin större broder och fnös när han påstodd att det var snyggt. Var han helt blind?
"Men den är ju inte ens röd som du och Kolzak, den är ju..." det var sällan man såg Poppel så irriterad. Nästan aldrig rättare sagt.

"De där två har alltid hyss för sig," flinade Aleksandr. Kanske var det lite hans fel. Han älskade att dra med småvalparna på pranks och skämt, och de verkade alltid uppskatta det. Kanske var det ett baskslag nu att de verkade använda sina hyss mot varandra.
     "Äsch, det är inte så illa. Det går att tvätta bort, vet du."
Aleks fick något lurigt i blicken. "Vi kan ju alltid hämnas och piffa till deras svansar med färg, så får vi se vem som skrattar då?"

Hon fnös högt och tydligt och vände den lilla bruna nosen upp i vädret. Hennes päckliga bröder, hur vågade dom förstöra hennes fina fluffiga svans, vilka hjortlortar. När Aleks sa att det bara är att tvätta bort tittade hon på honom med en blängande blick, han hade verkligen ingen aning om vad Ayira hade i sina krukor och korgar. "Njä det kanske inte är så illa, men mammas grejer sitter dom berget. Vi får vänta tills hon är tillbaka." muttrade hon.
"Pff, jag är inte lika löjliga som dom!" fnös hon åter fram. Hon skulle lura dom men inte på samma löjliga vis som dom hade gjort.
"Antingen gör vi något storslaget, eller så äger jag min nya svans!" helst av allt ville hon putta ner dom båda i dammen men då skulle hennes mor skälla på henne.