Bushi hade slitit sig ifrån den stora gruppen för att ta sig undan ett tag och andas, gruppen var stor och högljud då alla var ständigt tvingen att prata med varandra eller försöka föra en konversation med henne. Irritationen och hettan inom henne hade under några veckor växt sig starkare och starkare innan hon till slut fick nog och slet sig undan. 
Dom röda öronen låg tätt emot nacken när hon med aningen sänkt huvud rörde sig emot slättens utkant, lite längre bort visste hon att bergen och slutet av Mardouf befann sig. Bortom bergen befann sig Lavaöknen men Bushi hade ingen anledning att gå dit och ville inte hamna för långt bakom gruppen heller. Men hon behövde andrum och göra sig av med värme.
Det lös i dom gula ögonen och små flammor började spraka fram över hennes mörka röda krona som klädde hennes panna. Dom gula ögonen hade antagit en mörk orange ton och eld började att träda fram över hennes ljusa framben.

Den ständiga kampen om vem som var starkare än vem, och därav förtjänade mer respekt och högre rang, kunde driva vem som helst med normal IQ till vansinne. Attackerades man inte och tvingades till närkamp, så var det någon som försökte sno ens byte eller försökte tvinga sin utsedde motståndare att backa med hjälp av eld. Måhända att de var en flock, och de stod samlade under en och samma ledare när det kom till kritan, men vardagslivet kunde jämföras med det av hyenor som slogs om rester i ett öde landskap. Turligt nog tillhörde hon inte en av de mindre medlemmarna, men det utsåg henne dessvärre till en motståndare i allas ögon. Att tacklas omkull, för att behöva brotta sig upp på benen och sätta tänderna mot utmanarens strupe för att kampen skulle räknas som över - var kanske någonting som kunde tolereras någon gång då och då. Men ständigt. Varje dag. Många av de andra medlemmarna ansåg sig leva för kamp och stridsanda. De ansåg det vara träning att attackera varandra, röra om lite i hierarkin för att det inte skulle hinna bli tråkigt.
Men Baemera var nådigt less. Hon behövde få vara ifred, andas och kunna slappna av utan att någon kastade sig över henne och rev tänderna utmed huden på hennes hals. Nackdelen med att tillhöra en Infero-flock var att det hjälpte lite att sätta eld på sig själv. Oftast beslöt motståndaren att själv använda sin förmåga vid såna tillfällen, och hellre än att kampen avgjordes så snabbt som möjligt så kunde det dra ut på tiden. Bara tanken fick henne att sucka tungt för sig själv, innan hon stannade upp och skakade på sig i hopp om att lösgöra de spända musklerna bak mellan skulderbladen.
Framför henne sträckte Numoorislätten ut sig. Med Lavaöknen i ryggen hade hon vandrat runt Mardouf, i hopp om att finna slätten och kanske även kunna få tag i någonting att mätta magen med. Hur man än såg på det, så var Lavaöknen inte en bra plats för en flock med många magar att mätta. Utbudet av bytesdjur var minimalt, de var alltid tvungna att leta sig till närliggande områden för att jaga. Med den tanken i huvudet sneglade hon sig omkring, men hon hade varit säker på att hon ensam lämnat öknen denna dag. Dock uppfattade hon någonting i ögonvrån, och för en kort sekund hann hon undra om någon av de andra medlemmarna beslutat att följa efter henne när hon givit sig av. De mörka öronen vinklades bakåt, och hon tog några snabba steg närmare den andra vargen som verkade fullt upptagen med att frammana eld. Men så fort hon kommit lite närmare, så insåg hon att det inte var någon hon kände igen. Om än det var en Infero.  ... för det var det väl?

Driven av nyfikenhet gick hon långsamt närmare, med spetsade öron och tysta steg. Blicken studerade den andra honan noga, man kunde nog lättast beskriva det som att hon stirrade. Den andra honan var aningen mindre, och betydligt ljusare i färgerna än vad hon själv var. Ögonen hade en varm färg som matchade elden som klättrade uppför hennes ljusa ben, och i pannan hade hon en markering som Mera aldrig sett förut hos någon av samma ras tidigare. Vad skulle den där mörkare markeringen föreställa..?

En bit framför henne befann sig en liten kant av några större träd och Bushi såg emot en av dom större samtidigt som ett litet klot av eld började att bildas framför henne. Det växte sig snabbt större tills den var några decimeter i diameter. Tanken var att hon skulle slunga iväg den emot trädet framför henne och orsaka så mycket skada som möjligt men hon hann inte mer än att få klotet av hetta och värme perfekt innan hon kände någonting i luften. Öronen letade efter ljud i luften samtidigt som klotet av eld föll isär som sand och landade på den frostiga marken.
Blicken blev smal och hon vädrade i luften och kände en bekant värme vid hennes sida och hon såg bort emot Lavaöknens håll. En bit längre bort befann sig en tik, något större än henne själv men med väl bekanta färger. Ingen bar såna hetsiga och varma färger förutom Inferos.
"Vem är du?" frågade hon med en lugn men lite lätt stämma. Alltid när hon försökte sig på denna typ av attack eller koncentration så blev hon störd. Men denna gång kände hon en viss nyfikenhet hon aldrig känt förr. Det var sällan hon träffade på Inferos och det var något med denna som var speciellt.

Den andra Infero-tiken var så fokuserad på det hon höll på med att hon inte tycktes uppmärksam om sin omgivning. Men Mera var ingen att döma, då hon för stunden inte tycktes medveten om någonting annat än vad den andra tiken höll på med. Fortfarande tog hon sig långsamt närmare, hon ville få en bättre titt på de där markeringarna på den andres huvud - men nu var hon även nyfiken på exakt vad det var den andre försökte göra när hon tycktes ladda sin kraft ännu mer. Elden som slickat de ljusa frambenen tycktes bli mindre när ett klot av eld tog form i luften framför den mindre tiken, och dess hetta i kontrast till den svalare luften fick det att se ut som att det var tikens kroppsvärme som fick luften att vibrera. Vad höll hon på med? Hade hon fått syn på något byte inne bland träden som hon tänkte attackera? Men innan hon fick chans att se hur mycket skada det där klotet skulle kunna åstadkomma, så falnade det och tycktes rinna ut med vinden och försvinna.
Den andre honans stämma väckte henne hur tankarna, och plötsligt blev hon medveten om exakt hur nära hon tagit sig. Hon stannade upp med en ryckig rörelse, nästan som om hon kände sig påkommen med att ha stirrat så på den andra Inferon utan att ge sig till känna, innan hon till sist mötte den andra honans blick. Ögonen var lika varma som eldklotet som brunnit framför henne för bara några sekunder sedan, och Mera kom på sig själv med att undra om hon någonsin tyckt att någon av flockmedlemmarna hade lika glödande blick.
"Baemera", sade hon lydigt - nästan som om det var en order hon besvarade. Hur varm den mindre tikens blick än var så kunde hon inte hejda sin egen blick från att söka sig till markeringen som sträckte sig över pannan på den andre. Det såg nästan ut som... en krona. Vad märkligt.
"... vem är ni?" Hon fick påminna sig själv om att hon antagligen borde försöka bidra till konversationen, och slet blicken från den mörkt röda kronan som prydde den andres huvud för att åter kunna se henne i ögonen.

Elden som omfamnade hennes ljusa ben drog sig sakta tillbaka för att till slut slockna. Dom orangea ögonen pulsade mjukt och började återgå till sin gula ton. Lågorna i hennes panna började också dra sig undan för att också dö ut med vinden.
- Baemera
Bushi ville inte medge men hon fann namnet fascinerande och vackert. Hade det någon mening kanske som hennes egna namn. Stämman som den andre bar hade en ljuvlig klang och öronen vinklades emot den andra tiken för att fånga upp allt hon sa.
"Baemera, vilket unikt namn." Bushi granskade den andre från topp till tå och kände en viss dragkraft emot tikens eldiga färger och tog några omedvetna steg närmare.
"Jag är Bushi. Vad för er hit tro?"

Helt plötsligt vilade den mindre tikens fokus helt och hållet på Mera, och hon fann sig själv förvånad över hur granskad hon kände sig under den andres varma blick. Var det så länge sedan hon interagerat med någon utanför flocken att hon tappat tekniken att föra en konversation som inte innehöll hugg och slag? Hon funderade på den frågan ett ögonblick, innan hon beslöt sig för att måhända att hon kanske var ovan samspel med andra individer som inte resulterade i våld, men så inbiten i kamp var hon inte att hon kände sig obekväm utan det. Nej. Hon hade ju faktiskt sökt sig till slätten för lugn och ro. För att slippa det ständiga våldet. Hon beslöt sig för att hon kände sig vilsen i situationen då den andre råkade vara en Infero, med ett utseende och en aura som hon inte stött på tidigare. Den andre verkade otroligt lugn, trots att hon just blivit störd mitt i... ja, vad det än var hon hållit på med. Det påminde henne, hon var tvungen att be om ursäkt för att hon bara klampat fram. Det var trots allt det rätta att göra när man kommit i vägen för någonting någon annan höll på med.
"Baemera, vilket unikt namn."
Det mörka huvudet lades lite på sned, och hon var inte säker på om hon förväntades svara eller inte. Ett unikt namn. Betydde det att hon tyckte om det..? Eller var det ett konstigt namn? Ordet unikt kunde betyda många olika saker. Och hon var inte säker på vad som menades i just detta fall. Men det verkade inte som att den andre var arg på henne, och det var iallafall något.
Bushi. Mera drog omedvetet efter andan, och var tvungen att hindra sig själv för att inte upprepa namnet högt. Det var ett namn som passade den mindre. Bushi. Ett mycket fint namn.
"Jag menade inte att störa," började hon klumpigt. "Jag kom hit för att jaga, men så såg jag er. Och jag har aldrig sett en Infero med liknande markering som ni."
Hon tvingade sig själv till en paus, en bekymrad rynka tog plats mellan de mörka ögonbrynen. Hon hade aldrig varit en varg som var duktig med ord, men hon ville göra sitt yttersta för att inte verka oförskämd vid detta möte.
"För ni... är väl en Infero..?"

Bushi tippade huvudet lätt på sida när den andre ursäktade sig.
Aldrig förr hade hon träffat på Inferos som betedde sig, artigt. Hon trodde inte ens att det var någonting som existerade, speciellt inte Infero mot Infero. Vad hon minns från sin mors historier så var det mycket hetta och slagsmål.
"Du störde inte så det är ingen fara."
Så den andra tiken var ute efter att jaga, när Bushi började tänka efter så var hon lagomt hungrig och skulle inte ha något emot en liten jakt ifall Baemera hade lust.
Dock så hann hon inte tänka speciellt långt innan den andre påpekade om hennes markeringar. Bushi var inte säker på ifall hon skulle skämmas eller ta det som en komplimang. Hon såg lite osäkert emot Mera och sedan ned emot sida egna tassar och sen sin höft for att vända tillbaka blicken emot den andre.
"Så vitt jag vet så är jag en Infero, tyvärr inte så sprakade i färgen som du verkar vara van." stämman var lite osäker och hon bet ihop hårt.

Mera släppte ut luften som hon omedvetet hållit inne i väntan på att den andre skulle säga ifall hon inte önskades störas mer eller ej. Det kunde verka konstigt, att en vuxen Infero-tik tog så mycket hänsyn till en annan individs önskemål och sinnesstämning. Men hon var som sagt van vid oreda och våld. Hemma på reviret räckte det med att hon mötte någon annans blick för att hon skulle kastas in i slagsmål. Där behövde hon aldrig tänka. Hjärnan och kroppen var ständigt inställd på attack, redo för möjligheten att behöva försvara sig själv, och hon behövde aldrig bekymra sig om vilken riktning en konversation skulle ta för hon visste redan svaret. Detta var annorlunda. Nu stod hon inför en individ som hon inte visste hur denne skulle reagera på de saker hon sa, eller hur hon förde sig. Och faktum att denna någon råkade vara en Infero, med så annorlunda färger mot för vad hon var van, gjorde att hon inte riktigt ville att mötet skulle ta slut riktigt än. Hon som kommit hit för att få vara ifred...

Bushi hade rört sig några steg närmare henne, men nu var det Meras tur att i en långsam rörelse själv sluta avståndet mellan dem ytterligare. Dock inte för mycket. Hon ville inte ge intryck av att hon hade för avsikt att hota den andra tiken, och hon visste ju inte hur mån Bushi var om personligt utrymme. Hon lyssnade till den andres ord, och tillät sig själv än en gång släppa hennes blick för att granska de mörka markeringarna som dansade över huvudet på den andre och bildade linjerna av en taggig krona.
"Det ser ut som en krona." Medan hon talade sträckte hon på halsen, lät blicken vandra över tikens nacke, rygg och sist bakdelen som bar samma mörka färg som kronan. Det var verkligen annorlunda att bära sådana tecken. Vackert. Ja.
"Ni är verkligen vacker." Orden lämnade henne innan hon hann tänka. "Ehm... fin. Vackert. Vackra markeringar."  Medan hon försökte få ordning på orden som spillde ur henne så insåg hon exakt hur nära hon stod - och att hon än en gång stirrat otroligt intensivt utan den minsta tanke på hur oartig hon var. Hon harklade sig lätt innan hon backade några steg. Det var sådant här som kunde få henne att framstå som framfusig och respektlös... hon bannade sig själv för att hon inte kunde tänka innan hon handlade.
"Jag... eh..." Om vargar kunde rodna, skulle hon antagligen ha gjort det i denna stund. Så pinsamt att häva ur sig något sådant. Hon kände inte ens den stackars tiken...

Bushi följde lugnt tiken då hon närmade sig lite till för att sedan stanna upp. Hon visste mycket väl att en konversation mellan två Inferos varade speciellt länge men fler ord hade blivit sagt än vad bör vara möjligt.
När Mera påpekade om markeringarna i pannan så log Bushi lite sålt och märkte inte hur den större tiken långsamt slöt mellanrummet som fanns mellan dom.
- Ni är verkligen vacker. Ehm... fin. Vackert. Vackra markeringar.
Den röda lilla tiken stirrade upp emot den mörka och man kunde se hur dom gula glödande ögonen antog en varm röd nyans. Något som aldrig har skett förut och hon kände hur värmen inom henne plötsligt steg. Inte den hetta hon brukar känna vid strid, det var någonting nytt och främmande.
När Baemera kom på sig själv och tog några steg tillbaka följde Bushi utan att tänka efter med och fortsatte att titta djupt in i hennes ögon. Hon ville höra mer, veta mer.
"Är dom...jag, vacker?" sa hon lågt och osäkert.

Baemera hade mycket riktigt backat undan, men utan att blinka så följde den mindre honan efter henne och behöll det korta, intima avståndet som Mera omedvetet skapat mellan dem. Hon hade sagt precis vad som dykt upp i huvudet på henne, och precis som alltid så var det inte förrän i efterhand som hon insåg att det kanske inte var det mest lämpliga att häva ur sig. Inte när man just träffat den andre vargen i fråga. Kanske var det någonting som aldrig borde sägas. Hon visste inte. Hjärnan gick för stunden på högvarv, och hon snubblade bara över orden när hon försökte komma på någonting att säga.
Bushi tittade upp på henne med sådan glöd i blicken att hon nästan inte visste vars hon skulle ta vägen.
"Är dom...jag, vacker?"
Frågan fick de mörka öronen, som legat vinklade åt sidan för att spegla hur mycket hon ångrat att hon talat innan hon tänkt till punkt, att spetsas och hon kunde inte låta bli att granska den andres ansikte i jakt på någonting som talade för att hon inte var uppriktig. För det kunde hon väl inte vara? Självklart var hon vacker. Bushi var den vackraste Infero hon sett. Med sina ljusa färger, blandade med de mörka markeringarna... Hade ingen talat om det för henne förut? Nej. Just det. Normala vargar kanske inte gick och hävde ur sig sina tankar kors och tvärs. Så kanske ingen sagt det på samma rättframma sätt som hon själv gjort. Men hon kunde knappast vara den första att göra den observeringen?
"Ja..?" Än en gång hade en bekymrad rynka tagit plats mellan hennes ögonbryn, och om än hon inte backade så kunde hon inte låta bli att luta sig aningen bakåt i hopp om att inte riskera att stöta nosen emot Bushi.
"Ni är den vackraste Infero jag sett."
Huvudet tippades åt sidan, och det var med bekymrad blick hon studerade Bushi. Det var inte smicker och osanningar som lämnade hennes läppar i hopp om att den andre skulle fatta tycke för henne. Nej. För det var ju en självklarhet att den mindre tiken var vacker. Hon endast konstaterade det. Men fann sig själv fundersam då det verkade som att Bushi själv inte var medveten om det.

Det sken om hela tiken när hon spänt lyssnade till Baemera och ett lätt leende sprack fram. Bushi kunde känna värmen från den andra tiken och den var varm, behaglig och en känsla av trygghet hon inte känt på länge. Inte denna typ av trygghet, flocken hon hade hemma bidrog med det men inte på detta sätt. Så nytt, främmande och spännande.
-Ni är den vackraste Infero jag sett.
Ögonen som redan glödde starkt sken upp ännu mer och hon tog ett steg tillbaka och vek undan blicken generat. Det osade värme från Bushi och hjärtat bultade hårt, snabbt och gjorde nästan ont. Vem än denna tik var så fick hon Bushi att må fantastiskt och avskyvärt på samma gång. Hon var inte van denna känsla, vad det nu ens kallades eller gjorde med henne.
"T-tack." fick hon fram och såg lätt blygt emot Mera och log lätt.
"Du har själv en väldigt unikt och fantastiskt markering."

När den andra tiken bjöd på ett leende som var det precis som att någon drog undan marken under tassarna på henne. Hon hade varit så fokuserad på de unika markeringarna, och de stora delarna av honan som var täckta av vitt, att hon aldrig tänkt på vad ett leende kunde bidra med i hennes otroligt vackra ansikte. Det var nästan som att hon bjöds att se någonting som var ovanligt, någonting inte många andra gavs chansen att ta del av. Men det kanske var tänket från flocken som förföljde henne i de tankegångarna, då leenden sällan visades i annat syfte än att håna eller förminska.
Bushi tog ett steg bakåt, men Mera kunde ändå känna värmen som strålade från hennes kropp. Luften som omslöt dem böljade diskret runt den mindre honan, och hon försökte minnas om det varit så från första stund - eller om honans kroppstemperatur tycktes stiga. Honan vek undan blicken, och Mera följde automatiskt rörelsen genom att vrida på huvudet i ett försök att hålla kvar kontakten med de där varma ögonen.
"T-tack."
Det fanns egentligen ingenting att tacka för, hon hade bara konstaterat det uppenbara. Men om det gjorde honan glad så var det ju bara positivt.
Orden den andre använde sig av för att beskriva hennes egen päls fick henne att vinkla ena örat bakåt och vrida på huvudet för att lättare kunna se över sin egen teckning.
"Nja, det vet jag inte..." Hon lät fundersam när hon talade. Förutom faktumet att hon såg ut att glöda, en effekt som baserades helt på att de mörka färgerna övergick väldigt diskret in i de varmare, så var det väl ingenting speciellt unikt med henne - inte för att vara en Infero iallafall. Och hennes trampdynor var rosa, någonting som inte så många andra vargar verkade ha, men förutom det så var hon väldigt alldaglig i sitt utseende.
"Bushi."
Hon vände tillbaka blicken till den andra, öronen stod åter spetsade på huvudet.
"Vad var det ni gjorde tidigare?" Svansen rörde sig försiktigt från sida till sida bakom henne medan hon pratade. "Ni tycktes samla ihop elden för någonting."

Hon drog på smilbanden och fokuserade igen för att skapa ett litet klot av eld emellan dom båda. Dom gula ögonen lös starkare än någonsin och Bushi såg försiktigt upp emot Baemera innan hon läg den lilla flamman falla isär och släckas av en svagare vind. "Jag försöker balansera nog mycket hetta med nog mycket syre i ett litet klot så jag kan sprida eldar mer effektivt." sa hon lite stolt och reste sig upp. "Min mor formar en hare som löper fram och sprider lågor efter sig, jag tror absolut att du också kan om du tränar och försöker!"  Bushi visste inte om det var ett släcktdrag eller om alla Inferos kan göra sånt, hon tog nästan det för givet och hoppades på att få se Bumeras elddjur någon dag.

[Kan du börja runda upp så skriver jag ett avslutande roll efter dig ^^]