Vad det var som hade fått den unga hanen att korsa Solstäppen och vandra ut mot kusten kunde han inte själv svara på. Han hade fått en känsla i magen, en sån där känsla man inte kunde sätta ord på. Det var som att någon kallade på honom. Bokstavligt talat. Kione befann sig fortfarande på stäppen, men gräset hade blivit kortare och växtligheten mindre vilket avslöjade att han var nära kustlinjen. Kione hade lämnat Saderk vid Höstskogens kant. Deras uppdrag var fullbordat men han var inte säker på att ledaren skulle gilla att han begav sig av så långt bort utan tillstånd, speciellt inte utan att först ha rapporterat om uppdraget tillsammans med Saderk. Men på något sätt kändes inte det viktigt just nu.

Dimman hade kommit krypande. Den hade blivit tjockare ju längre ut mot kusten hanen kom. Rösterna var så starka. De var så närvarande men ändå inte. Kione hade aldrig kommit så nära andar innan. Det kändes som de var fysiskt närvarande, var det inte en skepnad han kunde skymta där i den tjocka dimman? Han fixerade den med blicken men i samma ögonblick var den försvunnen.

Han hade nog aldrig känt sig så uppspelt. Han var i sitt rätta element. Omringad bland andarna, oroliga och rastlösa som fridfulla och vänliga. Kanske var det här det rätta tillfället för honom att utveckla sina krafter ytterligare.

Han smög tyst omkring i dimman och försökte hitta en ande som såg lagom stark ut. En gammal vren som bara hade två ben svävade omkring en bit över honom och jämrade sig olyckligt. Kione flinade och fokuserade blicken på honom. När han kände att han hade kontrollen lockade han den gamle andevrenen att komma ner på marken. Kione studerade nyfiket anden. Den var mer skrämmande på nära håll. Ihålig och uttryckslös, som en torr gammal stock. Den bruna hanen backade och lockade med sig anden. Sedan hårdnade hans blick och han tvingade andevrenen att dansa runt honom. Kione skrattade roat åt anden och satte sig ner.

Det här var roligt.


(Privat med Ehtna och Ehfra)