[Detta är ett ensamroll]

Färden var i helhet suddig i minnet. Det var svårt att avgöra hur länge hon färdats, hur långt var också ett mystiskt frågetecken. Det enda hon visste var att hon gick i ett vackert silverlandskap medan smärtan bultade i princip överallt. Hon hade inget minne av att ha varit här förut, men så var det i och för sig alltid. Hon var aldrig särskilt uppmärksam på omgivningen. Inamorta ville gråta men senast hon gjort det hade det fräst till i pälsen. Hon gick med tunga steg på en evig vandring. Hon måste röra på sig. Det var ett sätt hon parerade smärtan på. Distraktion var alltid välkommet. Sömn var svårt, och hennes drömmar färgades av hennes tillstånd. De var hemska och hon var hatfull. Hon var arg. Om hon bara kunde minnas hur den där vargen sett ut kunde hon hämnas. Inget dråp hade något syfte ifall hon inte kunde avgöra om hon hämnades på rätt individ.
  "Ina?" hördes med ens bakom henne.
  Inamorta fortsatte gå, medveten om att hjärnan spelade henne dumma spratt titt som tätt.
  "Inamorta."
  Det lät som det faktiskt kom från en faktisk, fysisk plats bakom henne. Inamorta stannade till. Hon blundade och suckade. Sedan vände hon sig om. En främling, som säkerligen inte var ett av hjärnans figment, kom emot henne. Vargen stannade upp. Såg henne i ögonen. Backade ett steg. Harklade sig. Inamorta fnös.
  "Känner du inte igen mig?" frågade främlingen efter en stunds tystnad.
  Inamorta var fortsatt tyst.
  "Varför känner du inte igen mig?" frågade rösten som började bli sorgsen.
  "Va?" snäste Inamorta så att gift flög med spottet.
  Vargen backade ett steg till. Inamorta tog ett steg i dennas riktning. 
  "Förföljer du mig?" frågade Inamorta misstänksamt, rösten darrandes av vrede.
  "Jag... bor här. Och det gör du också. Vart gick du? Du kom inte tillbaka", babblade den främmande vargen. "Minns du inte din bror?"
  Inamorta kände sig kränkt och nästan hotad. Vad vann främlingen på att försöka lura hennes hjärna? Hon hade inte tid med lurendrejerier. Vem trodde denne att han var? Inamorta fnös med ett leende som delade med sig av hånet hon ville rikta mot hanen.
  "Du har tio sekunder på dig att placera dig själv utom synhåll. Jag springer inte snabbt men jag bits hårt", varnade Inamorta och blottade hela tandrader.
  Vargen hon just mött skakade sakta på huvudet.
  "Mamma skulle döda mig om hon visste att jag haft chansen att återförena familj men struntat i den. Vad har hänt dig, min syster?" yttrade han sig och verkade ha förstått små delar av det Inamortas tillstånd berättade för honom om henne.
  Inamorta blinkade oförstående flera gånger.
  "Ett, två, tre..." räknade hon, men han stod kvar. "...sex, sju, åtta..."
  Hon kunde ju inte bryta sitt löfte. Eller, hon hade ju inte lovat något. Dock tänkte hon stå vid det ord hon gett. 
  "...tio", sade hon och ville skratta åt fånet som stirrade på henne.
  Inamorta började gå mot hanen, men han stod kvar.
  "Är du inte rädd?" frågade hon och rullade snart med ögonen i smärta.
  Smärtan fick henne att agera tidigare än hon väntat sig. Främlingen hann inte svara henne, utan hennes tänder sjönk ner i hans nos. Det hade gått så fort, men nu kunde man väl inte sluta. Han tjöt öronbedövande. En virvelvind snärjde henne snart och hon förstod att hon måste skynda sig. Det var hans desperata försvar. Vindkrafter? Jaha ja. Inamorta ryckte honom till sig medan hon tog ett steg bakåt, med hans nos stadigt mellan käkarna. Hon ryckte och drog och kastade honom till backen så våldsamt att hon nästan gav sig själv en nackskada. Främlingen försökte inte ens resa sig från marken utan lade tassen över nosen medan han tjöt. Han såg upp lite. En vägg av luft kom mot Inamorta och hon trycktes tillbaka. När vinden upphörde var hon så förvånad att hon inte hann agera. En hård vindpust kastade henne tillbaka men hon lyckades behålla balansen. När vindpusten blåst vidare tog hon chansen och högg hårt mot hans hans. Samtidigt som hennes tänder fann strupen rev vinden i hennes päls, slet hårt. All rörelse upphörde med slutet på tjutet. Vinden också. Ett gurglande ljud steg i främlingens strupe medan blodet skvätte i strålar från den trasiga kroppspulsådern. Luftstrupen var det sista Inamorta krossade och allt det här steg henne åt huvudet. Hon blev yr. Inamorta kände välbehag men sedan vaknade hon till. Hon tog ett steg tillbaka. Sicken röra... Den var inte hennes ensak. Inamorta skälvde. Sedan rätade hon på sig, flåsade klart, lugnade ner sig lite. Hon vände sig om. Inamorta var inte sen med att lämna platsen, men hon skyndade inte. Hon skulle ändå glömma bort det här alldeles strax.