[Ensaminlägg, inga svar tack.]

Det hade varit på natten han hade vaknat. Hjärtslagen hade varit frenetiska och andan i halsen. Som om han inte fick luft. Paniken hade fått ögonen att tåras och desperat hade Kaiito sett sig om. Valparna låg bara en bit ifrån honom, hopkurade tillsammans, sovande. Och det hade lugnat honom en aning när han hade sett dem. De mådde bra.
Det var då han hörde rösten.
"Kaiito."
Öronen hade spetsat och den han hade sett sig omkring. Där fanns ingen förutom han och valparna. Men ändå var det som om han inte vore ensam. För rösten kände så verklig, så närvarande. Och när den fortsatt viska efter honom hade han rest sig, mot bättre vetande, och gett sig av för att leda reda på källan. Någonstans visste Kaiito att han inte borde göra det, att han inte borde lämna Kithara och Vidar. Men han kunde inte hindra sig själv. Det var som om kroppen levde ett eget liv, som om han inte hade någon vilja över sina rörelser. Och han hade vandrat, sökandes efter den som lockade så lidelsefullt på honom. 

Och slutligen fann han sig vid kanten till Mardouf, stirrandes ner i avgrunden. Mellan de magnifika klippväggarna ekade rösten från avgrunden.
Han borde vända, han borde gå därifrån, men tassarna var som fastfrusna.
Det fanns något där som lockade på honom.

De blåa ögonen spanade ner i mörkret, och plötsligt kunde han se en rörelse. En ljus gestalt, gröna ögon som lös i natten.
Xhie.
Han drog ett flämtande andetag när hon slöt upp vid sidan av en brun hona med violetta ögon. Tillsammans skrattade de, log mot honom, bad honom följa med dem. Bad honom att inte lämna dem igen, bad honom att stanna med honom för evigt.
Echo...
Minnena susade genom hans huvud och ögonen tårades då han såg på de två. Han ville inte lämna dem, han ville inte överge dem. Men de måste ju förstå, han kunde inte vara med dem, inte här, inte nu.
"V... valparna..."
Rösten var svag, bedjande. De måste förstå.
Han kunde se hur besvikelsen lös i de två honornas ögon. De förstod inte. Paniken grep honom och desperat tog han ett steg framåt, farligt nära kanten. Grus ramlade ned i den mörka avgrunden, vilket fick ett skramlande läte att eka genom natten.
"Följ oss..."
Han stängde ögonen. Tårarna rann nedför hans kinder. Nej, han kunde inte. Han fick inte. Men han ville, han ville så gärna följa dem. Saknaden var så enorm, och han skulle kunna göra vad som helst, bara för att få en sista stund med dem.
Tänk om de var borta när han öppnade ögonen igen, tänk om de skulle försvinna medan han blundande?
Panikslaget lät han den blåa blicken åter söka i avgrundens djup efter de två skepnaderna. Lättnaden sköljde över honom när de var kvar där, när de hade stannat med honom.
Men de var inte längre ensamma.
Där mellan dem stod hon, hans ledstjärna och eviga ljus, hon som han inte sett på så många år, hon som han saknade mer än allt annat. Leale.
"Mor..."
Rösten var inte mer än en viskning, men hon log när hon hörde den.
"Följ med oss." 
Kaiito blinkade samtidigt som tårarna fortsatte rinna. Han kunde inte tro att det var sant. Hur kunde hon vara här, med dem? Hur kunde de alla tre vara här?
"Kom med oss och du behöver aldrig mer vara ensam."
Känslorna svallade inom honom, likt havet under en storm. Det var som om hela hans inre gjorde uppror.
"Allt som behövs är ett litet kliv..."
Kaiito kunde inte förstå att det var sant, kunde inte förstå att han fick återse mor. Han kände en enorm, total lycka. Hon var här, hon mådde bra, hon älskade honom fortfarande. Hon ville att han skulle följa med henne. Hur kunde han neka att följa med henne?
"Ett litet, litet kliv..."
Kaiito tänkte inte längre, han bara agerade. Och när han tog det där ödesdigra klivet, lät kroppen falla handlöst ner i mörkret, höll han fast vid tankarna på de tre honorna. De han älskade så mycket att det gjorde ont. De var hans allt, och äntligen, äntligen, fick han återse dem. De hade kommit för att hämta honom, för att vägleda honom, för att ge honom frid.

Ristakas lekfulla skratt ekade i öronen på honom med han handlöst föll ner i avgrunden. Men han lyssnade inte. Bilden av de tre honorna hade etsat sig fast vid hans näthinna, och han vägrade släppa den.
Sedan slog hans kropp i marken, och den trasiga själen som så länge varit fängslad vid jordelivet kunde äntligen börja sin resa mot Chaibos kungarike.