Numoorislättens nu betydligt mer välbekanta vidder breddes ut sig framför den unge fakargen. Det kändes som år sedan han senast beträtt den, när det i själva verket bara var dagar. Den var så annorlunda nu. En storm hade glidit in över slätten och vinden blåste andan ur alla levande varelser. Den slet i gräset, drog i träden och försökte få honom på fall. Han kunde känna den vibrera i bröstet som en levande varelse. Den älskade honom, hatade honom, respekterade honom. Med mjuk tass ledde han undan kraften från sig själv och skapade ett litet nav av lugn. En känsla av att han stod i en liten bubbla smög sig på. Vinden slet i hans bubbla, försökte spräcka den och komma åt honom. Han älskade dess vildhet och passion.
   ”Bara en dåre gör det du gör.” Förvåning fladdrade till i hans anlete när han vände sig om. En hona mötte hans blick med matta, gråa ögon. Hon hade smugit sig upp bakom honom utan att han hört. Han hade varit för betagen av stormen. 
   Fakargen släppte taget om vinden och lät den omsluta honom. Det kändes bättre att ha samma förutsättningar som hon, även om främlingen verkade obekväm i stormen. Han studerade hennes spända figur. Lätta regndroppar började falla. Blair vände upp huvudet mot skyn och blinkade lätt när vatten föll i ögonen. Han var så lugn just nu. Det var underligt. Hon grymtade till och han sänkte blicken till hennes anlete. Främlingens ögon var skarpa trots dimmigheten.
   ”Jag är Arcelia.”, presenterade hon sig med ledig röst.
   ”Blair.” Hon svängde med svansen under ett lågt hummande. Vinden fick hennes päls att stå upp på underliga ställen, men hon var vacker det till trots. Han fuktade nosen och drog med blicken. Gult gräs och en grå himmel bildade en säregen färgkombination, men den föll honom i smaken.
   ”Väl mött, Blair.” Han blundade och andades ut. Kontrasten mellan slätten och hans inre skrämde honom nästan. Det var som hans insida hade hamnat på utsidan.
   ”Njuter du av vinden?” Blair kunde se henne luta sig framåt och spetsa öronen för att kunna uppfatta hans lågmälda ord. Hon blinkade till lite men skakade sedan kort på huvudet. Det var svar nog.
   ”Säg mig Arcelia.. Vet du var Qu har tagit vägen?” Rättframheten fick henne att fundersamt lägga huvudet på sned.
   ”Varför undrar du?” Han svarade sakta.
   ”Likt de flesta söker jag efter något.” Hon hummade lätt. Det var svårt att uppfatta i stormen.
   ”Lavaöknen.” Det var bara ett kort ord. Han spetsade öronen. Ordet hade lämnat hennes läppar och slitits med av vinden i samma stund. Försiktigt tog han ett steg framåt och stannade tveksamt med tassen hängdes i luften.
   ”Lavaöknen?”
   ”Det var där jag slutade följa efter dem.” Han log för första gången. Leendet speglades hos henne, litet och finurligt. Han tyckte om den här tiken. Samtalet hade varit något annat än det vanliga kallpratet. Kanske var det stormens influens, eller bara hennes personlighet. Han nickade mot henne. Men när han vände sig om för att gå bröt hennes röst igenom vindens yl.
   ”Vänta. En tjänst för en tjänst. Ge mig något att söka efter.” Han vred på sig och studerade henne tankfullt. Kanske.. Var det värt det? Han hade gjort det förut. Om hon inte dög ville han inte sända henne. Men samtidigt.. Han tog risken.
  ”Vandra till Kawazatri. Sök upp Shady och säg att du ämnar att bli ännu en skugga.” Hon såg tankfullt på honom men blinkade. Det var ett ordlöst ja, något annat än de sedvanliga nickarna. Blair såg på henne för ett långt ögonblick.
   ”Tack." Han lämnade deras lilla mötesplats med nyvunnen förväntan. Livet skulle bli lättare.

[Svara ej. Avslutat.]