[Äventyr *viskvisk* Utspelar sig i Mars 2015. Öppet för samtliga.]

"Det här var ju riktigt lustigt", kommenterade Ceylon dröjande och lyfte fascinerat på en högertass. Under den hade snöflingor fastnat, som sedan snabbt smälte bort till blanka pärlor mot den varma trampdynan. Långsamt placerades den mot den frosttäckta marken igen. "Riktigt lustigt. Särdeles märkligt."
  Den tidiga vårnatten vars mörker precis försvunnit bortom kullarna hade fört med sig iskyla i Marsmånaden, och ännu skulle inte temperaturerna stiga mycket över plusgrader. Minusgraderna var ännu många under nattetid, och frosttäcket över de gulnade grästuvorna försvann aldrig förrän långt in på eftermiddagen. För honom som varit så van vid hettan på Sienna, hade det kommit som en smärre chock. Det var ju så kallt, även om den täta fällen väl var anpassad till både värme och kyla. Det var kanske inte helt vinter längre, men ännu hade Stäppvargen inte fått se någon snö utan bara lera, förrän nu. Och han fann det överdrivet intressant.
  "Det snöar, Kilah!", utbrast han dumt och kastade en imponerad blick mot den långbenta Kalaken, som stod en bit bort. Nosen höjdes sedan mot den grå himlen, därifrån tjocka flingor dalade ner. Ett tiotal meter österut fanns sovplatsen de delat under natten, med sitt tjocka buskage som ett tak över huvudet. Innan de somnat hade det varit stelnad lera och frost utanför i den sena kvällen, på morgonen.. Hade världen varit vit. Ceylon hade stirrat i misstro i flera minuter innan han tagit sig ut, efter att ha väckt Kilah. 
  Valplikt höjde han tassarna, och slog ner dem i snön så flingorna yrde i den tunna pudersnön. Ett dumt leende sprack upp på läpparna. "Det är snö!"


[Alltså xD]

"Det snöar, Kilah!"
Kilah mötte med höjda ögonbryn Ceylons uppspelta blick. När han hade väckt henne hade Kilah först legat kvar med en otydbar grymtning. Det hade dock inte tagit lång tid förrän hon öppnat ögonen och sett efter honom. När hon stigit ut i den långsamt ljusnande dagern hade hon mötts av den nyfallna snöns vithet. Nu stod hon och såg på medan han lekfullt skuttade så att flingorna yrde.
    "Det är snö!"
Kilah ruskade stelheten ur kroppen, och sträckte på sig med en ljudlig gäspning. Metallpärlorna i den långa manen klickade mot varandra med sitt sedvanliga ljud. Öronen ryckte på hennes huvud. När hon blinkat tårarna som bildats i ögonvrårna efter gäspningen ur ögonen så rätade hon på sig. Med viftande svans snurrade hon ett varv på stället för att se sig omkring.
    Det var snö. Kilah hade sett snö förut, men det var länge sedan nu. Hon fyllde lungorna med klar, kylig luft. Ett leende sökte sig in över hennes läppar, och hon lät det övergå i ett flin när hon vände sig till Ceylon.
    "Klart det är snö, dummer. Vad skulle det annars vara?" Kila fnös tillgjort. Hon travade de få stegen bort till Ceylon. För ett kort ögonblick stod hon stilla, med blicken fäst vid marken framför Ceylons framtassar, innan hon utan förvarning slog med sina egna tassar mot vännens. Ett lekfullt, dämpat rop lämnade henne när hon kastade bak huvudet. Rörelsen fick henne att nästan sjunka ner på armbågarna, innan hon snabbt slängde sig i sidled och sprang en bit bort. Där stannade hon upp med högt viftande svans och såg efter Ceylon, redo att sätta fart igen om han följde efter.

[Yeee snö!]

  "Vad skulle det annars vara?" Ceylon vände huvudet mot henne med rynkade ögonbryn och mulen blick.
  "Det var ju inte särskilt mycket snö på savannen", kontrade han långsamt, med ett visst stött eftertryck. Snö fanns givetvis inte på Sienna, det var alldeles för varmt, och likaså hade det varit på Solstäppen. Under de kallare månaderna under barndomen hade hans forna familj hållit till i centrum av den vidsträcka slätten, och därmed hållit sig undan så kraftig kyla att det kunde leda till snö.
  Ceylon lät ingenting gå förlorat och stack återigen nosen i sde frostigt vita flingorna, isande kalla mot nosen. Det lättsamma leendet återvände efter bara ett par sekunder, valplikt nyfiket på det nya fenomenet han hört om men aldrig upplevt själv.
  "I vilket fall som he-" Rätt som det var hade dock någonting mörkt kommit farande mot hans tassar, för att sedan lika snabbt försvinna ur synfältet. Med ett ryck, och ett förvånat "huh?", blickade Ceylon förvånat efter den unga tiken som sprungit iväg en bit bort. Det tog ett par sekunder att inse - ville hon leka? Hanen tippade huvudet några centimeter på sne. Han var inte den lekfulla typen, åtminstone inte längre. Annat hade det varit i valpåldern. Å andra sidan lekte nästan alla vargar, inklusive vuxna.
  Det var med lite blandade känslor (dels nöje) Ceylon tog ett trevande steg framåt, innan svansen som på prov knyckte till bakom honom och bakbenen i tre stora språng sköt honom efter Kilah. Ett kort skall slapp ut mellan käkarna.

När Ceylon, efter en förvånad paus, tog ett trevande steg mot henne så ryckte Kilah till där hon stod och stannade med benen bredare isär. Redo. Svansen fortsatte sitt oavbrutna viftande. Hon gav skall, och skuttade hastigt vidare när vännen snabbt kom emot henne. Två korta språng, innan hon stannade till och som hastigast såg på Ceylon igen. Ytterligare två korta språng innan hon stannade en tredje gång. När han kom fram till henne studsade hon upp med frambenen, för att vifta med tassarna mot vännen. Ett lekfullt, ljust morrande slapp ur hennes öppna mun. Ett brett leende klöv det smala ansiktet.

Så var hon äntligen framme. Numoorislätten bredde ut sig framför den ljusa honan. Den var större än hon hade föreställt sig. Snön låg som ett tjockt täcke över marken och vinden var helt stilla. Nu var det dags att försöka hitta Qu. I vilken ände skulle hon börja? Kanske var det lättast att försöka hitta någon som kunde tipsa henne om var de kunde tänkas hålla hus. 

Ett plötsligt skall fick henne på andra tankar. Med skräckblandad nyfikenhet tassade hon vidare mot det håll skallet hade kommit. Hon rundade en kulle och stannade upp då hon fick syn på två vargar en bit därifrån. De såg ut att leka i snön. Theia stod tyst en stund och bara studerade dem. De påminde så mycket om vintrarna i Silverpile, där hon och resten av PV också hade lekt i snön. De såg glada och lekfulla ut, som att de inte hade ett enda bekymmer i världen.

 "Hej!" Hon tog några trevande steg närmare de två främlingarna och viftade osäkert på svansen. "Vad gör ni?" En dum fråga, egentligen. Det var ganska självklart att de lekte. Kanske kunde de hjälpa henne hitta flocken hon sökte. Theia såg nyfiket på vargarna framför henne - den ena långbent och med svart lång man, den andre stor och grå. Kunde de vara medlemmar i Qu? Hon fuktade den svarta nosen och såg hoppfullt på dem i väntan på svar. 

(Hoopppar in lite ^^ )

[Ceylon är inte grå, han är viltfärgad C; Har en ish-helkroppsbild på hans presentation nu om du vill titta.]

Den yngre tiken studsade lekfullt upp på bakbenen och viftade med det främre paret mot honom. Även han morrade lekfullt, nafsade mot hennes spindelsmala ben och snodde runt åt hennes högra sida för en motattack. Det var tydligt vem som skulle ha övertaget vid möjligt kapplöpning - han var inte särskilt snabb, och det dåliga underlaget snön bjöd på sinkade honom än mer. Det var varje dag en förvåning att hon inte trasslade ihop sig i sina egna ben, så långa och smala som de var. 
  Milt men tillräckligt lyckades han ramma vännen med sin tyngd och ställde sig halvt över den sprattlande individen, för att ta sikte på hennes långa öron. 
  "Hej!", en feminin röst. Ceylon stelnade till och vred huvudet åt vänster, fortfarande halvt över Kilah. En liten, silvervit tik stod en bit ifrån vännerna. Genast rätade han på sig, backade ett steg och öppnade munnen för att säga något, men harklade sig istället. Öronen vändes för ett ögonblick bak mot nacken, innan de spetsade fram igen. Tungan fuktade nosen.
  "Vad gör ni?", följde den ljusa tiken upp. Hennes gula ögon vilade på vännerna. Ceylon tycke för en sekund att frågan var rätt överflödig, men det spelade kanske ingen roll. Han var mer intresserad av vad hon ville, för vad han visste var det ingen någon av dem kände till. Om det inte var en gammal vän till Kilah, förstås.
  "Vem är du?", frågade stäppvargen med lätt rynkade ögonbryn istället för att svara henne.

Kilah föll omkull i ett virrvarr av långa ben och svart man när Ceylon tacklade henne. Lekfullt morrande och vilt sprattlande med benen försökte hon få in tassarna under vännens bröst för att knuffa honom ifrån sig, då han försökte bita henne i öronen. Hennes rörelser upphörde abrupt när en främmande röst gjorde sig hörd över deras lek. Liggande på rygg vände Kilah huvudet efter främlingen. Upp och ner föll hennes blick på en ljus tik en bit bort. Hon smälte nästan samman med den lätta snön.
     ”Hej!” utbrast hon glatt som svar, innan blicken som hastigast pendlade till Ceylon när han backade undan från henne. Med en osmidig rörelse viftade Kilah på nytt med benen för att komma runt på rätt håll innan hon reste sig och ruskade snöflingor och gräs ur pälsen. Metallpärlorna i hennes man klirrade och klickade ljudligt. Hon var på väg att svara på främlingens fråga när Ceylon ställde en egen.

[Jag är inte seg lovar]

De två främlingarna kravlade sig snabbt upp ur snön. Theia log glatt åt dem. Den viltfärgade hanen mötte henne med en smula misstänksamhet. Theia klandrade honom inte. Hennes plötsliga uppdykande kanske kunde upplevas som hotfullt. 


"Mitt namn är Theia. Jag är på genomresa." Svarade hon artigt och lät blicken vandra från den viltfärgade hanen till honan med pärlor i sin man. "Utomordentligt vackra pärlor!" Fortsatte hon och studerade fascinerat de blänkande smyckena på håll. Kanske hade det varit en gåva från någon. Kanske från den viltfärgade hanen bredvid? Theia satte sig ner för att demonstrera att hon inte var där för att bråka. Hon hade en känsla av att de två främlingarna inte hade onda avsikter heller.  "Vilka är ni?" Helst av allt ville hon fråga dem om de hade några nyheter om Qu. Men allt i sinom tid. Hon ville inte skrämma iväg dem med sina frågor.

Ceylon såg med måttligt intresse på den främmande honan. Han hade aldrig varit särskilt förtjust i plötsliga uppdykanden, även om det kanske mestadels var hans eget fel som inte hållit vidare bra koll på omgivningen. En vittring av varg bland många - han hade silat bort det tillsammans med allt annat i sin förtjusning över pudersnön under tassarna.
  Nu hade det lättsamma, ivriga bytts ut mot ett lätt missnöje. Silverhonan gav komplimanger för Kilahs smycken, och hoppade sedan ögonblickligen till att fråga om deras namn. Innan hans vän hann svara, tog han ett steg framåt och harklade sig lätt. Om inte detta skulle bli ett alltför familjärt möte (vilket han inte var på humör för), var det lika bra att sköta pratet själv. Snabbt inlärd vana talade för att hans resekamrat mycket gärna lät munnen gå om tillfälle gavs.
  "Jag är Ceylon, och det här", han gjorde en vag gest mot den långbenta, "är Kilah. Liksom du, endast förbipasserande".

[surgubbe.]

Theia. Det var ett fint namn. Ett glättigt leende fyllde Kilahs ansikte vid komplimangen hon fick, och hon var just på väg att svara när Ceylon ställde sig framför henne och tog till orda. Hon gav honom en snabb, missnöjd blick innan hon såg tillbaks på främlingen igen. De långa öronen stod alert resta på hennes huvud. Hon ville fortfarande svara, eller säga något, men efter Ceylons uppenbara ovilja att säga mer var det som om orden inte ville komma så som hon önskade.
     ”Vart är du på väg?”, lyckades hon efter ett ögonblick klämma fram. Hon ignorerade alla eventuella protester Ceylon kunde ha. Svansen pendlade glatt bakom henne.

Då hanen tog ett steg fram backade Theia omedvetet. Hon fick en känsla av att han inte var den pratsamma typen, men han presenterade iallafall de båda vargarna. "Trevligt att träffas, Ceylon och Kilah!" Svarade Theia och log brett. Nåväl. Om hanen inte ville prata var det lika bra att ge sig iväg. Theia skulle just börja med avslutningsfraserna när honan plötsligt tog till orda. Theia sken upp. 

"Jag vet inte. Jag letar efter flocken Qu. De är på vandring." Hon såg hoppfullt mellan Ceylon och Kilah. Kanske bar de på information som kunde hjälpa henne i letandet. "Ni råkar händelsevis inte veta var de håller hus?" 

Kilahs anlete antog för ett ögonblick en tankfull min, och hon skyndade sig att svara innan Ceylon hann protestera.
     ”Nä, tyvärr. Men vi passerade ett spår för ett tag sedan av ganska många vargar. Vet inte om det kan ha varit dem, jag kan inte mycket om Qu annat än att jag hört namnet, men kanske? Det var söder om här.” Hon gav Theia ett urskuldrande leende, och såg medvetet inte på Ceylon för att undvika hans eventuella blick. Hon hade sett tillräckligt av honom under deras vandring hittills för att ändå kunna föreställa sig hur han såg ut.

"Detsamma", grymtade Ceylon föga övertygande när den silverpälsade honan uttryckte hur trevligt det var att de stött på varandra. Han såg under tystnad på när den lättsamma konversationen fortskred, först utan att flika in med någonting eget, fram tills dess att Kilah nämnde spåret.
  "Något Qu har vi inte sett nej, annat än vad Kilah precis berättade." Blicken smalnade av. "Vi vet inte särskilt mycket alls om dessa marker, är jag rädd."

[Älskar hur salty sista meningen i Kilah's inlägg var.. i vilket fall som helst, känns som att vi borde börja avsluta, kanske? :fingerguns:]

Theia sög in den lilla informationen som de två vargarna hade att erbjuda. Theia funderade ett slag under tystnad. Ett spår av ganska många vargar. Theia upprepade orden i sitt huvud. Det måste vara Qu. Eller fanns det andra flockar som höll till här, på slätten?

"Det är värt att kolla upp iallafall!" Svarade Theia och log mot Kilah. "Tack så mycket, mina vänner. Jag önskar er lycka till på färden!" Hon satte av i trav och gav de båda främlingarna en nick till avsked innan hon tog sikte söderut. 

[Avslutat :fingerguns: ]