Då hon nådde de brända vidderna blev hon först lite besviken över att eldens tydligaste spå, askan och glöden, sedan länge regnat bort. Men sedan blev hon både så fascinerad, uppspelt o förundrad som hon hoppats på. Hennes kropp spratt till av en iver att undersöka och hon började röra sig framåt mellan de förkolnade träden. De väldiga tassar lämnade djupa spår i jorden där hon tog sig fram. Hon sniffade i marken efter spår av andra vargar och nös då smutsen yrde upp i hennes nos. Det var en mycket mindre snårig terräng än den hon stött på i kaiwoods östra delar och det uppskattade hon. Det var som att den här skogen var gjord för henne. Hon kunde känna oljan pulsera djupt där under henne och gissade att detta var vad som fått skogen att brinna så häftigt och förödande. Allt medan hon tog sig längre in på det nya markerna blev hon mer och mer kaxig. Hon ägde det här landet. Det var något som talade till henne, så självklart, detta var hennes plats! Med ett litet skratt slängde hon sig ner på sidan i jorden och rullade sig under njutande grymtningar. Pälsen fylldes med jord och smuts och hennes doft blev ett med området istället för den hos en flockvarg. Svansen slog från sida till sida och var mer grå än vit då hon fortsatte framåt.

Då hon gått fram till kvällen märkte hon att träden blev allt glesare och hon kunde skymta en stor flod en bit bort. För ett ögonblick lämnade hon skogen för en tur ut över de brandskadade delarna av numoorislätten. Hon drack sig otörstig och tog sig ett snabbt dopp för att skölja ur det värsta av smutsen. Nu var varenda spår av tbb bortsköljt ur hennes päls. Sommaren var över med höstkvällarna var ännu varma så det var utan att frysa som hon la sig att vila i ett utgrävt kaninbo precis på gränsen mellan slätten och skogen.
När hon vaknade stod den bleka halvmånen högt och natten var sedan länge kommen. Hon kröp ur sin lilla grop och sträckte trött på sig. Ögonen vande sig snart med det dunkla, kalla ljuset i skogen och hon fortsatte framåt. Ville uppleva skogen om nattetid innan hon gav sig iväg för sitt verkliga syfte. Färden över numoorislätten var inte alls lika frestande som de kala träden och långa skuggorna här.

Det var vid gryningen som tonårsvargen nådde Mardoufs branta kanter.

[Artemis]

Hon går dit tassarna för henne och det känns rätt skönt att vara på vandring. Men samtidigt tröttnar hon lätt. Hon är inte lat då det kommer till träning utan håller kroppen i trim hela tiden. Hon mår som bäst när kroppen får arbeta. Det har hon alltid gjort. Gamla vanor är svåra att bryta. Den långa böljande svansen hålls en bit ovanför marken och sveper mjukt med i varginnans rörelser när hon rör sig framåt över marken. Ljudlöst och utan att lämna minsta spår. Hon är en mästarinna på smygteknik. Det är få som kan göra det lika bra som henne. Pälsen bär heller inte doften av varg utan av området omkring henne. Av gräset, de förkolnade träden, nytt liv när naturen tar överhanden och reparerar sig själv på det sätt som endast naturen kan. Det är en enormt stark kraft och den gyllene varginnan har alltid känt sig välsignad på grund av det band till naturen som hon föddes med. I hennes spår växer sig gräset lite starkare, lite grönare.

Mardoufs mörka avgrund gapar inte långt ifrån henne. Hon har ingen lust att gå särskilt nära men hon har rört sig längst med den. Valmöjligheterna är att hon tar sig mot Numoorislätten eller Kaiwood. Hon kan oxå vända helt om och ta sig mot Lövskogen. Hon känner i alla fall inte för att gå öster ut eller tillbaka mot söder. Kaiwood lockar kanske mest. Med trädens famnar.
Varginnan tar sig fram i en lugn men målmedveten mak. Hon går alltid med stolthet och spänst i stegen. Hennes hållning är stolt och rest likt den krigare hon är. Men hon är en krigare utan något att kriga för.
Jorden har sedan ett tag tillbaka nu viskat till henne att det befinner sig någon annan nära Mardouf. Att hon inte är ensam i detta område. Alltid är det någon som ska korsa ens väg. En lätt suck undslipper den gyllene varginnan men hon fortsätter framåt. Hon är ändå på väg åt det här hållet. Inte för att hon är intresserad av sällskap eller det minsta nyfiken på vem främlingen kan vara. Det var länge sedan hon mötte på någon som ens var en gnutta intressant.

Fascinerat skådade hon ner i den väldiga avgrunden. Helvetesgapet. Hon undrade vad som fanns där nere. Öronen vippade endera framåt endera bakåt då hennes nyfikenhet blandades med skäck för att ramla ner. Den vägen kom man aldrig tillbaka ifrån. Så kände hon något varmt ståla mot hennes bakdel. Det var energierna hos en främmande varg som närmade sig. Öronen klippte till ovan hennes vita huvud och hon vände sig om. Skapade ett tiotal meter mellan sig själv och sprickan för att inte riskera att bli nerknuffad ifall främlingen ville henne ont. Så gäspade hon högljutt och stirrade ut mellan de kala träden. På avstånd kunde hon skymta en gyllene varg. Hennes krafter var inte så starka att de kunde avslöja vargar på längre håll än hennes blick kunde, men hon kunde iallafall känna av dem åt alla håll. Praktiskt, för ögon i nacken hade hon ju inte.
"Främling"
Ropade hon.
"Vem är ni?"

Inte är hon vidare imponerad av att främlingen lägger märke till henne innan denne såg henne. Inte var det hennes steg som avslöjade henne, och inte var det hennes doft. Främlingen måste ha någon sorts kraft som hjälper henne att avslöja om någon befinner sig i närheten. Den gyllene varginnan omsluter sig med ett osynligt kraftfällt. Tyst döljer hon sin existens för allt utom syn, hörsel och fysisk kontakt.
Den gyllene rynkar ogillande på nosen när främlingen ropar till henne. En sådan taktlös person. Irriterande småkryp. Stilla stannar hon på ett avstånd som är tillräckligt nära för att de ska kunna höra varandra med lugna röster. Men tillräckligt långt ifrån varandra för att de inte ska inkräkta på varandras personliga utrymme. För den gyllene varginnan vill inte ha sådana låglivade varelser för nära. De kan hålla sig borta hela högen.
"Nog brukar man presentera sig själv först innan man frågar om någon annans identitet". Inte för att hon känner för att lära upp denna lilla varelse. Men nog borde främlingen veta tillräckligt mycket och besitta förstånd nog till att inse det. Den rubinröda pupilllösa blicken vilar på främlingen. Främlingen ser väldigt ung ut. Inte torr bakom öronen. En unge som just gett sig ut i världen för att lära sig stå på egna ben. Vilken patetisk liten sak.

Hade Lamia inte haft bakomliggande motiv med varje möte hon gjorde så hade främlingens kaxiga svar troligen fått henne att hetsa upp sig. Men istället la hon band på sig själv, och blev mycket imponerad över att hon lyckades med det. Öronen lutade rakt ut från huvudet och hon log svagt.
"Ni får ursäkta mig"
Svarade hon med en lugn säker stämma.
"Jag är Lamia"
Fortsätter hon sedan. Överväger att dra till med en lång harang av titlar, men något säger henne att det högfärdiga honan inte bryr sig om sådant hos andra - enbart hos sig själv. Så hon förblir tyst, men spetsar öronen igen ifall honan känner för att svara.
"Så.. vem är ni?"

Likgiltigt hålls den rubinröda pupilllösa blicken på den yngre vargen. Inte imponerad. De tofsprydda öronen står spetsade på huvudet och framtassarna är placerade tätt ihop. Vinden smeker mjukt den gyllene pälsen och inget visas i den perfekta iskalla mask som är hennes anlete.
"Artemis". Presenterar hon sig. Det finns fortfarande en vilja inom henne att alla ska känna hennes namn. Hon vill fortfarande kliva högst och stå över alla andra. Hon är fortfarande ung och stark. Hon behöver bara finna de rätta trappstegen.
Artemis är en varginna som gärna inte slösar med ord om det inte intresserar henne. Om hon inte har något att vinna på det. Främlingen framför henne, denne Lamia, ger inga tecken på att vara någon av intresse. Inte så här långt. Det är få som fångar hennes intresse vid första anblick. Det är även väldigt svårt. Vill de ha hennes intresse måste de jobba för det. Men Artemis är inte så tålmodig när det kommer till det. Men när någon väl fångat hennes intresse är det en helt annan sak.
"Är det något du vill". Orden är ingen fråga. Hennes stämma är vacker och melodisk. Hon talar med styrka utan att behöva ta i. Hon ger ändå denne Lamia en chans att visa om hon har något att komma med.

"Väl mött"
Nickar Lamia fram och synar den andre med en lika blodröd blick som Artemis. Hennes namn och utseende läggs snabbt på minnet, en strålande vacker tik - likt solen - stark och kraftig, en krigare. Lamia skulle ljuga om hon sa att hon inte blev både lite imponerad och lite förtjust i varginnan vid första anblick.
Honans stöddiga ord drog dock ner henne på jorden igen och hon mötte den andres blick. Hade hon inte behövt hålla en låg profil kanske hon hade läxat upp honan om att hon faktiskt också var en nobel krigare av TBBs armé och att hon bar en ädelt släktträd. Men nu var det just det där med low profile. Lamias känslor för tiken växlade snabbt likt en storm inom henne.
"Det finns mycket jag vill, vill inte du något?"
Svarar hon lite flytande. Tänker inte ge upp tanken på att honan kan ha något av intresse att berätta. Hon behöver samtala lite mer med denna arroganta brud. Aldrig skulle hon erkänna att hon gärna frivilligt solade sig i den andres glas ett slag till.


[Sammanfattning: Lamia är kär]

Den gyllene varginnan står stilla och den rubinröda pupillösa blicken hålls fäst på Lamia. Även att hon inte visar något utåt. Upprätthållet en kylig och likgiltig fasad. Så utstrålar hennes kropp styrka. Under skinnet och den gyllene pälsen kan man väl se att hennes kropp består av muskler. Hon har tränats hårt sedan den dag hon lärde sig gå. Kanske även tidigare än så. Hon har tränat så länge hon kan minnas. Och hon är aldrig slapp när det kommer till sin egen träning. Och som tränare till andra är hon hård och strikt. Få har visat sig värdiga i hennes ögon. Hon ställer höga krav. Men nog ger det resultat. 

Hon svarar inte på Lamia's hälsning. Det känns onödigt. De tofsprydda öronen står orörliga på hennes huvud. Hon behöver inte använda sin hörsel för att hålla koll på omgivningen. Ögonen sluts bakom ögonlocken för en bråkdels sekund innan de blir synliga igen då Lamia öppnar munnen och kommer med dumma ordlekar. Artemis är inte på humör för frågesport.
"Om det är någonstans du ska är det förmodligen bäst att du sätter fart". Säger hon med sin melodiska stämma. Hon låter inte hotfull eller kommenderande eller något sånt där. Bara likgiltig. Hennes kraftfulla stämma är len som en smekning. Lamia verkar inte vara någon av intresse. Och Artemis är inte den som tänker stå och vänta och hoppas på att något ska hända. Den rubinröda pupillösa blicken möter Lamia's blodröda. Kanske hon trots allt innerst inne hoppas på att något intressant ska dyka upp.

[Baww. :3 Och Artemis är drygare än drygast. xD]

[Herre gud hur roar men den där damen då?? Känner att detta är hennes själslåt: https://www.youtube.com/watch?v=b7TjYoJTscE (i am not impressed) ]

Vargen framför henne verkade fullkomligt ovillig att samarbeta med henne eller delge henne någon information över huvud taget, oavsett vad den var värd. "Chaibos du testar min styrka" tänkte hon muttrande för sig själv. Med så lekte plötsligt ett leende i hennes ena mungipa. Hon såg tiken framför sig som ett träningsobjekt, och att honan var så ovillig gjorde det faktiskt bara intressantare - om man valde att se på saken på det sättet. Om hon kunde få ur den här honan minsta möjliga uns av information borde resten av hennes vandring bli en barnlek. Hon fick ett finurligt uttryck i ansiktet och bet sig lätt i läppen medan hon synade främlingen ännu en gång. Honans strålande styrka var imponerande, det gick inte att bortse ifrån. Kanske skulle smicker hjälpa? Eller skulle honan bara nedvärdera henne för att hon kröp för henne då? Och skulle Lamias stolthet ens tillåta att hon krälade? Troligen och knappast.
Bitandet i läppen blev så ihärdigt att den sprack upp och lite blod rann ut över hennes haka. Fan då.

"Har du bråttom någonstans eller?"
Frågar hon stöddigt, inser att det tillvägagångssättet kanske inte var det smartaste, men vad visste hon? Främlingen kanske gick igång på kaxiga unga damer..

[Är inte den här donnan helt underbar? x'D <3]

Finns det något där? Den unga har en blick som vill säga något. Den där blodröda blicken visar oftast på styrka. Det var Artemis egna röda blick som fått hennes far att träna henne. Syskonen hade inte haft samma gåva. Det var bara Artemis som visade prov på faderns kraftfulla gener.

Artemis studerar den unga vargen under tystnad. Hon lägger märke till bloddroppen som rinner ner för Lamia's haka och som sedan följs av en kaxig kommentar.
Artemis knäpper till med tungan och ser ner på Lamia.
"Ta inte i så du spricker". Det verkar som att Lamia försöker komma på något sätt för att fånga Artemis intresse. Såklart. Artemis är ju skönheten själv och hon är otroligt kraftfull. Vem skulle inte vilja befinna sig i hennes närhet. Men det är få som får chansen. De måste minsann visa sig riktigt värdiga.

Artemis ser rakt på Lamia. Håller sin blick i den yngres. Finns det något där eller är det bara fruktlösa försök hos en ungvarg som hoppas ha något att bevisa?

För ett ögonblick ser hon lite snopen ut. Skulle honan inte vara så uppenbart mycket starkare och mer erfaren i strid än vad hon var skulle hennes reaktion kanske, åter igen, varit aggressiv. Istället vrider hon huvudet lätt på sned och ser tillbaka djupt in i den andres ögon. Hon överväger att bara desperat skrikande fråga rakt ut vad det är honan vill ha för sin uppmärksamhet, men lägger band på sig. Men hennes beslutsamhet kvarstår. Shiva sände inte ut henne på det här testet för att misslyckas. 
Lamia bestämmer sig för att testa ett nytt tillvägagångssätt. Efter att länge ha mött honans rubinögon och kaxigt stirrat rakt in i dem glider hennes blick åt sidan, snett uppåt, och börjar studera en av alla de förkolnade trädstammarna. 
"Jag vet vad som brände ner det här stället."
Säger hon tankspritt och ler ett illvilligt leende.

Mot förmodan kanske Artemis faktiskt erkänner att det finns en gnutta underhållning i att se ungvargens försök till uppmärksamhet. Lamia verkar verkligen ta i för att försöka få Artemis att tala. Det kan nog faktiskt tyckas roande. En rörelse i mungipan på den gyllene varginnan. Eller var det bara en skugga? De tofsprydda öronen klipper till på hennes huvud och hon väger över tyngden på ena bakbenet. Som för att säga att hon faktiskt inte är imponerad.
"Det är ganska uppenbart vad som brände ner det här stället". Svarar hon lika likgiltigt som tidigare. Hon fyller lungorna med luft och andas sedan långsamt ut. Uttråkad? Artemis kan känna jordens smärta efter branden. Men hon känner även dess styrka och livskraft. Den återhämtar sig sakta men säkert. I en brakande fart. Sakta blir gräset kring hennes mäktiga tassar något starkare och grönare. Hon ger gärna jorden lite hjälp på traven. Knoppar poppar upp här och var kring henne. Det sprider sig runt de båda vargarna. Grönskan klättrar upp för de närmsta förkolnade trädstammarna. Jorden är en förunderlig och vacker kraft.

Med ett himlande ögonpar ignorerade hon honans sarkastiska kommentar och lär blicken vandra ner mot marken. Med en kloförsedd tass skrapade hon lite i jordskorpan och tittade sedan djupt koncentrerat ner i den allt mer grönskande backen. Först märktes det knappt, men små partiklar tog sig upp genom jorden. Snart fylldes hennes djupa klomärken av en svart gyttja. Hon log nöjt och såg upp på den gyllene tiken igen. Upp mellan dem svävade en mörk massa viktlöst. Den formade sig av vinden och de olika klumparna åkte in i varandra.
"Det här."
Nästan viskade hon fram. Det svarta stänkte ner på marken mellan dem, några droppar landade på hennes vita kind. Så bet hon sig åter i läppen och började koncentrera sig på marken. Området runt dem blev varmare och varmare, som om ett högtryck plötsligt rullat in från väst, och snart började växterna mellan dem att vittra. Plötsligt, med ett litet fwoff, slog det upp en gnista som snabbt förvandlades till en vilt växande låga. Elden dansade fram över marken, ständigt tilltagande. Lamia började för första gången under skedet överväga vad hon faktiskt gjort. Oljan och värmen kunde hon kontrollera, inte elden. Bara för att mata på den, inte för att hejda den. I ett ögonblick greps hon av panik och sedan drog hon tillbaka all olja från platsen. Elden fick ett grepp om de omkringliggande växterna men desto längre bort den kom desto våtare blev växtligheten och snart återstod det bara glöd av den nyligen häftigt brinnande massan.
Hon såg upp på den andre med en trotsig min, låtsades inte om det paniktillstånd som låg just bakom knuten.
"Det här är oljerika marker."

Hon ser obrydd på vad Lamia har för sig. Gräver i jorden är inget som direkt kan skapa ett intresse. Hoppades hon finna något i den unga vargen? Hade en gnista av intresse kanske bubblat just under ytan. Kanske var det ögonen som tilltalade henne. Kanske var det sättet? Men Artemis borde veta bättre. Sådana där brukar bara ställa till med trubbel. Men om de har disciplinen kan de gå långt. Hon hade trots allt sett något i Selva. Och den unga vargen hade varit lovande. Men det hade inte hållit i det långa loppet. Så vad försökte hon se i Lamia? Vad det än var så försvann det med ungtikens nästa drag. Oljan brydde sig den gyllene inte om. Men elden. När den bränner jorden kan hon känna hettan i sin egen kropp. Det kräver viljestyrka för att inte backa ett par steg och ge efter för smärtan. Det var ett tag sedan hon kände så. Men det sitter fortfarande kvar i kroppen. Disciplinen är kvar. Hon fick trots allt den bästa möjliga träning sedan hon var för liten.

Den rubinröda pupillösa blicken spänns i Lamia's. Hon hade sett paniken hos den yngre när hennes lek hade gått lite över styr. Oljan är en sak, men den yngre verkar inte kunna tygla elden.
"Du borde inte leka med ting du ännu inte behärskar". Säger hon med sin mörka melodiska stämma. Denna gång ligger det något tyngre i hennes ord.
Den här valpen är inte torr bakom öronen. Lamia verkar tro att hon är mäktigare än hon är. Men hon är inget mer än en flugskit. En obetydlig liten sate som försöker verka större än hon är.
För en bråkdels sekund flinar hon. Men det är borta lika fort. Lämnade inte ens en skugga efter sig. Det hade varit något liknande som fått henne att träna Selva. Men Selva hade haft mer respekt för naturen omkring henne.
Naturen är en mäktig frände om man tar hand om den.
Artemis vänder sig åt sidan och börjar röra sig bortåt.

Lamia följer den andra honan med blicken och fnyser. Hon tycker inte om tonen i den andres röst, som om hon vore under henne.
"Blev du rädd nu?"
Ropar hon medan den andra vänder sig om. Nonchalant knycker hon på nacken, en rörelse nedärvd genom generationer i hennes släkt, och rycker på axlarna. Men sedan kan hon inte hålla sig längre, med ett irriterat ansiktsuttryck börjar hon trava efter honan.
"Vänta.."
Hojtar hon prövande.
"Jag känner att det finns en anledning till att vi möts"
Hon söker den andres rubinögon.
"...känner inte ni så?"
Flämtar hon.

Rädd? Valpen måste skämta. Artemis är inte den som blir rädd. Rädsla ligger inte i hennes natur. Vad fick ungen att tro att Artemis blev rädd? Ignoranta är de allihop. Ingen är värdig att befinna sig i hennes närhet. Ingen kommer någonsin vara värdig. Hon kan finna smått intresse i flyktiga ögonblick. Men inget mer. Så vad är det för mening med alltihop?

Hon hör valpen hojta att hon ska vänta. Vem tror hon att hon är? Ingen kommenderar Artemis på det sättet. Den gyllene varginnan fortsätter framåt som om hon inget har hört. Men snart är valpen vid hennes sida. Verkar vilja få stopp på Artemis. En föraktfull fnysning lämnar henne men hon möter än dock valpens blick. Men hon stannar inte. Hon fortsätter lika obevekligt framåt. Saktar inte farten det minsta. Valpen ska minsann förstå att inget kommer ske på dennes villkor.
"Nej". Svarar hon bara enkelt. För även om hon kanske kände något så är det borta nu. Det brändes bort av eldens bitande hetta. Kanske skulle hon än dock vilja se vad valpen går för? Men sådan respektlöshet står hon inte ut med.

Lamia stannade irriterat upp och såg hjälplöst hur den andra vargen bara fortsatte bort från henne. Frambenen var stela som pinnar och hon spände upp bog och nacke, som om hon kände avsmak för det som utspelade sig framför henne. För att bli så absolut och totalt avvisad. Men den andra honan hade ännu inte släppt hennes ögon med blicken och detta tände en liten gnista av hopp. Några enstaka halmstrån som sträckte sig ner mot henne. Och hon högg efter dem, hungrig som den varg hon var. Vad skulle hon kunna göra för att ändra den andres åsikt om henne? Skulle hon hosta upp alla sina titlar, riskera uppdraget bara för denna enda tiken? Skulle det var värt det? Skulle krigare av TBB, barn av kali, ättling till den store Blossom vara nog för att hindra den andres målmedvetna steg bortåt? Lamia visste inte, även om hon anade att blod inte såg som lika betydande som handlingar av den andre honan. Men samtidigt, hon skulle bli imponerad av blodsätter, det var sådan hon var uppfostrad. Hon kände en djup stolthet i sitt arv och hon visste att storhet var någonting som ärvdes. Något hennes senaste samtal med ledaren övertygat henne än mer om. Men något tog emot, en ensam viskning inom henne att det fanns viktigare saker för henne att lägga sin energi på än denna främling. Att uppdraget borde och skulle vara hennes första prio. Och hon kunde inte riskera hela det stora uppdrag och ansvar som vilade på henne bara för att få bekräftelse från någon rödögd primadonna! Så hon stod kvar och mötte den guldfärgades blick med en trotsig min.
"Jag ska motbevisa dig!"
Ropade hon.
"En dag ska vi ses igen och då kommer du få skåda äkta storhet!"

Hon kan hålla fast Lamia med blicken för hon behöver inte se sig för vart hon går. Men valpen stannar. Ger hon upp så lätt? Det var väl det. Inget intressant här som sagt. Den gyllene låter sin rubinröda blick dröja kvar på valpen ett tag till innan hon tillslut släpper taget och blickar framåt. Det var det. Det finns helt enkelt inget som är av intresse här. I alla fall är det svårt att finna. Inte för att hon direkt letar efter något. Men ibland tänds en gnista. Men ögonblicket är förbi. Valpen var inget mer än en valp trots allt. Inget att ha.

Så hör hon Lamia's stämma igen. Ett tofsprytt öra sveper bakåt åt valpens håll. Den gyllene varginnan fnyser torrt. Valpen vet tydligen inte när det är dags att ge upp. Men är det ett flin som leker i den gyllenes mungipa? För är det något hon uppskattar så är det kämparglöd. Drivkraft som vill få någon att kliva högre. Att viljan finns där. Men tills motsatsen bevisats så är det bara tomma ord.
"Jag ser fram emot det?" Säger hon. Men om valpen kan höra de orden är inte säkert. Avståndet dem emellan är redan stort och Artemis är inte den som ropar till någon om hon inte är den som styr och ger order. Och så är inte det här fallet. De är endast två främlingar som i förbigående utbytte några ord. Men valpen var smart nog att inse Artemis storhet. Det kan hon väl få ett pluspoäng för i alla fall.

Den andre hade redan kollat bort så hon tillät sig själv att med förväntansfull min uppmärksamt spetsa öronen och lystra. Ett svagt mumlande läte nådde henne men hon kunde inte urskilja orden.
"Säker inget viktigt ändå.."
Mumlade hon tyst för sig själv och sopade sedan av sig hela mötet. Hon behövde väl inte bry sig om vad någon guldtant tyckte om henne, hon var en fullt fungerande oljeflicka helt själv, och olja var dyrare än guld det visste ju alla. Med en kaxig min vände hon sig om och började traska igenom markerna. Så föll uppdragts tyngd ner på hennes likt ett skruvstäd och hon suckade uppgivet. Visst gjorde det inte henne något att denna främling inte tyckte väl om henne (eller gjorde det?) men hon hade inte fått den minsta lilla vettig upplysning från mötet. När hon föreställt sig denna färd hade det varit som en skattjakt genom numoori där varje möte skulle gett henne en ledtråd som ledde till nästa. Nu fann hon sig själv ståendes tomhänt och villrådig. Det fanns bara en sak att göra, att följa de sista direktioner hon fått - även om de var månvarv gamla - och röra tassarna mot numoorislätten och Qu's revir.

[Avslutat]