Det här var väldigt kul. Han har haft många roliga stunder i sitt unga liv. Men att släppa loss och brottas, även om det bara är på lek och utan klor och tänder, är något av det roligaste. Att få använda kroppen och känna vad han går för. Lamia får ner honom på sidan men han ger igen med samma mynt. Han parerar och rör sig smidigt. Ser man dem på avstånd ser det förmodligen ut som en avancerad dans.
Han undrar vad hon har för plan när hon börjar pressa honom bakåt. Han tvingas backa. Hon verkar vilja få upp honom. Upp. För att få honom ur balans? Han flinar busigt. Istället vänder han sig lite snett och börjar skjuta på med skuldran samtidigt som han sänker sig och siktar in sig på hennes ben både ena framtassen och munnen för att försöka fånga henne och överraska henne. Försöker få henne ur balans mitt i hennes taktik att försöka få honom ur balans. Även om det bara är på lek så finns allvaret där. Och trots att Törne verkar vara en vänlig och lättsam själ så har han även andra sidor. Och han ger inte upp så lätt.

Lamia hinner knappt märka vad som händer, ena sekunden ser det ut som om hon är på den vinnande sidan, och nästa sekund faller hon handlöst ner på rygg efter att hennes ben sopats undan under henne. Vanligtvis skulle ett nederlag som detta leda till ilska och skam inom henne, hon skulle klandra sig själv för sin ouppmärksamhet och få hårda ord från modern. Men nu fanns ingen mor här, och Lamias självkritik verkade som bortblåst. Istället lämnade ett klingande skratt henne då hanen ramlade över henne. Hon sprattlade lite för att komma loss under hans tyngd men blev snart stilla.
Skrattet villa inte sluta bubbla ur henne, hon kunde inte minnas när hon senast skrattat såhär mycket. Kanske hade hon aldrig det förut? Hennes liv var fyllt av seriösa miner och allvar, det fanns inget utrymma för lek, bara hård träning. Det fanns någon sorts kärlek, det gjorde det, men det yttrade sig inte som vanlig kärlek gjorde. Inte för att Lamia hade särskilt stor erfarenhet av vanlig kärlek, eller ja, ingen alls faktiskt. Men kanske skulle det ändras nu då hon var fri..

Hans taktik var en succé och Lamia hamnar på rygg, han tappar själv balansen och landar över henne. Han känner hennes kropp guppa och när han fäster den intensiva gröna blicken på henne så ser han att hon skratta. Då är hon inte skadad i alla fall. Törne stämmer in i skrattet. Hur det låter vet han inte. Men det känns bra. Han reser sig upp men kliver inte undan på en gång. Istället nafsar han busigt i Lamia's öra varefter han tar ett steg åt sidan så hon kan resa sig om hon vill. Törne sätter sig ner och skrattet bubblar fortfarande. Sen slappnar han av med ett utdraget fniss. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Sen ler han triumferande.
"Du är riktigt bra". Säger han och menar det. Han märkte verkligen att Lamia visste vad hon gjorde. Har hon fått träning i flocken i Kaiwood? Själv har Törne tränat mycket själv. Han tränar inte specifikt på att bli starkare, han tränar för att överleva. Därför behöver han bli starkare. Och han lever ju fortfarande så träningen har ju gett resultat. Han har aldrig levt skyddad i en flock. Han och familjen splittrades tidigt och han fick klara sig själv. Han är nyfiken på hur Lamia's yngre år såg ut. Han är nyfiken på hur valptiden i en flock ter sig. Det är många gånger han önskar att han hade familjen omkring sig. Men det bästa han kan göra är att överleva och växa sig stark så han kan göra familjen stolt över honom. När de en dag möts igen.

Lamia låg kvar på rygg ett tag tills skrattet hejdat sig. Hon kikade upp på honom över sin mage och log. Följde hans exempel och slickade sig om nosen innan hon rullade ru och satte sig upp. Tankarna på hennes vandring var avlägsna, hon bara njöt av stunden med sin nyfunne vän. När han sa att hon var bra så nickade hon kort.
"Jag har tränat mycket"
Stämmer hon in. Hon vet att hon är bra på det hon gör, bland de bästa i syskonskaran. Hon har en kropp som är gjord för närkamp, för strider, och det är vad som ämnar använda den för. Hon ska bli en av de mest fruktade och ihågkomna vargarna i numoori, likt sin mormorsmor skall områden döpas efter henne och alla ska rysa då de hör hennes namn. Det är iallafall var hon siktade på, hoppades på, drömde om.

Tränat mycket. Han nickar.
"Så ni får träning i flocken du kommer ifrån?" Frågar han. Kanske det inte är en fråga som hon är så motvillig att svara. Den avslöjar ju inget direkt.
"Jag tycker det är bra att få träning tidigt. Men man ska inte glömma bort att ha kul med". Lägger han till med ett fniss. Sen om både träning och kul är kombinerat så är det ju extra... KUL! Svansen studsar upp och ner och slår i marken snett bakom honom.
"Jag lekte och brottades med mina syskon när jag var liten. Men den mesta träningen har jag fått sköta på egen tass". Berättar han. Han tycker han är duktig på att använda kroppen. Och han gillar att hålla sig i rörelse. Och då han vandrat så mycket har det blivit träning i sig. Bara av att röra på sig bygger muskler på ett eller annat sätt.
Öronen klipper lätt till på hans huvud när han tystnar igen. Trots att han inget hör så tycker han om att prata och samtala med andra. Och det är extra kul när man har någon man finner intresse i att samtala med. Och även att han och Lamia inte känner varandra direkt så gillar han henne. Hon känns lätt att tala med. Och hon verkar inte döma honom för hans handikapp. Inte för att han själv ser sin dövhet som ett handikapp. Men det är ju ett hinder när det kommer till kommunikation.

Först reagerade hon med ren ovilja att fortsätta samtalet, men insåg sedan att för mycket hemlighetsmakeri troligen skulle vara misstänksamt det med. Så hon mötte istället hanens blick och nickade.
"Jag fick hård träning där."
Svarade hon med betoning på fick.
"Det var både kul och jobbigt," Började hon. "Det är alltid kul att känna att man utvecklas och att man blir starka liksom... Men det var ingen lekfull träning, det var alltid på stort allvar"
Egentligen tyckte  hon om allvaret, hon såg funktionen med stryka och disciplin och var inte den som klagade.. Men nu behövde hon verka som om hon var en avhoppare. Som om hon inte trivts med TBBs hårda regler och sätt. Som någon som ville ha en ny familj, ett nytt syfte med sitt liv. Det var vad uppdraget krävde, helt enkelt.

Hon verkar lägga mycket betoning på ett ord. Fick. Ja, Lamia verkar försöka göra det klart att hon har lämnat sin flock. Men Törne dömer henne inte för det. Det är okej att starta om på nytt om man känner att det behövs.
"Du borde vara glad att du fick hård träning i flocken. Att vara ensam är inte alltid det lättaste. Du har ingen som skyddar din rygg. Du måste fälla ditt byte helt själv om du ska ha något att äta. Vissa dagar kan du helt bli utan mat. Varje dag handlar inte bara om att leva, utan även om att överleva. Du måste göra allt själv". Han tystnar. Även om han inte hört sina egna ord så tänker han först vad han vill säga och sen säger dem så som han hoppas att de låter. Det är så han lärde sig tala. Han studerade familjens läppar när de talade och försökte se orden framför sig i hans huvud. Många gånger blev det fel. Det blev missförstånd. Men han försökte och utvecklades framåt. Han hoppas i alla fall att han blir förstådd. Och det verkar ju som det.
"Jag vet såklart inte hur just din flock är. Alla flockar är kanske annorlunda. Men i grunden lika. Eller?" Öronen klipper till på hans huvud och han funderar på vad han ska säga.
"Jag har alltid avundats de som föds in i flockar. Så jag hoppas i alla fall att du inser vilken tur du haft". Lägger han till och ler försiktigt. Törne ser inte sig själv som otursam för att han inte föddes in i en flock. Han skulle inte vilja byta bort sin familj för någonting alls. Han lärde sig överleva och enligt honom kan han inte ens i sina vildaste tankar drömma om bättre föräldrar, eller bättre syskon. Han känner sig väldigt lyckosam med sitt liv. Och det känns bra att han faktiskt saknar familjen. För det bevisar hur mycket han älskar dem.

Hon nickade kort åt hans ord. Det gladde henne att han såg på världen på ett liknande sätt som hon själv. De kanske skulle kunna komma att bli vänner även då hon återvände till TBB, trots att hanen för nuvarande var Cierzo.
"Jag är tacksam för den träning jag fick där, men det är dags för mig att gå vidare."
Sade hon instämmande. Det fick duga som svar på alla hans frågor. Hon reste sig långsamt upp och ruskade de fallna löven ur pälsen. Hösten hade kommit även till de sydligaste delarna av Kaiwood nu och det låg en kyla i luften. Men det gjorde inte henne något, kylan var hennes vän. Hon tog de få steg som var avståndet emellan dem och buffade honom svagt i hakan. En rörelse med värme som var olik henne.
"Ska vi fortsätta?"
Frågade hon honom med ett leende.

Svansen studsar upp och ner vid sidan av honom och han ler lätt mot Lamia när hon talar. Även om hon sagt väldigt lite om den flock hon kommer ifrån så kan han inte låta bli att vara nyfiken på den. Det låter som en rätt bra flock som ger sina valpar träning. Även om den är hård. Men man behöver bli stark tidigt om man ska överleva. Och visst är det sorgligt men är man inte stark nog så dör man tidigt.

Han nickar åt henne och ler varmt när hon kommer fram och buffar honom på hakan. Hon är ju väldigt söt.
Törne reser sig upp när hon frågar om de ska fortsätta. Han ruskar lätt på hela kroppen och slickar sig sedan om nosen.
"Efter dig". Säger han med ett snett lite charmigt flin.

Sedan han lämnade Nordan har han känt sig gladare. Kanske han inte går tillbaka till Cierzo? Den flocken kanske helt enkelt inte är något för honom. Men han är tacksam mot Gavin som lät Törne gå med. Och han kommer sakna Aziza. Men han testade. Kanske är det inte rätt för honom dock. Men han måste väl ta sig tillbaka och berätta för Gavin i alla fall. Det känns inte bra att bara sticka.

Lamia fnittrar till på ett vis som är väldigt olikt henne och sneglar på sin nyfunne vän.
"Vilken gentleman"
Säger hon skämtsamt och boxar lite med ena frambenen mot hasn bog innan hon sätter av i en samlad trav igenom skogen. Hon undrar vad de ska göra då de kommer fram till sin destination, eldskogen. Ska de bara skiljas åt där? Hon kan inte släpa på honom hur länge som helst med tanke på hennes uppdrag, men hon kunde heller inte säga att hon ville bli av med honom. Hon hade kommit att uppskatta hans sällskap och det skulle bli lite tråkigt att skiljas åt. De passerade träd efter träd, allt glesare blev de placerade och allt snårigare blev terrängen. Snart kunde man skymta ett ljus framför dem och en frisk höstvind svepte in ett sjok av löv i deras väg. Lamia nafsade lekfullt efter ett och fånga ett klibbigt löv som fastnade i hennes gom. Med en äcklad min började hon slicka ut i luften för att bli av med det. Efter mycket kämpade lyckades hon. Hon gav Törne en sneglande blick för att se om han märkt. Hade han gjort det verkade han inte vilja reta henne för det iallafall. Det var skönt. Törne var ett skönt sällskap.

Ett lätt skratt undslipper honom när Lamia boxar honom på bogen med ena tassen. Sen följer han efter henne. Håller sig vid hennes sida. Ser på henne då och då. Främst håller han koll på vart han går. Lamia vet ju nu om att han inte kan höra henne så han kan kanske slappna av lite nu. Hon kan kanske knuffa till honom om han inte skulle se henne på en gång.
Han sneglar på henne och ser just när hon nappar efter ett fallande löv som fastnar i hennes mun. Hon får en väldigt komisk min när hon försöker få bort lövet. Törne vänder snabbt bort huvudet för att inte skratta åt det. Det skulle kanske inte uppskattas. De har ju inte känt varandra så väldigt länge och Lamia kanske är känslig för sådant. Så han andas lugnt ut och känner skrattet bubbla bort innan han ser på henne igen och ler vänligt. Han trivs i Lamia's sällskap. Han vill inte tänka på att de snart kommer få skilda vägar. Det hade varit kul att följa henne längre.

Så öppnar sig träden för att ge plats åt en annan skog. De brända trädstammarna står glesare här men marken är långt ifrån kal. Ny växtlighet har redan fått ett fast grepp om platsen. Först blir Lamia smått besviken. Ingen aska, ingen glöd. Men sedan känner hon ändå hur nyfikenheten pirrar till inom henne. Detta är det längsta bort ifrån flocken hon någonsin varit. Det blir plötsligt så verkligt att hon står på egna ben nu.
”Wow, här är det”
Viskar hon hänfört till sin reskompanjon och ger honom en glad blick. Hon fick lust att kasta sig ut och rulla runt i den spirande grönskan, men lade band på sig. Står bara och trampar lätt på stället medan hon låter blicken ta in allt det nya.

Törne kliver med lugna steg fram vid Lamia's sida. Öronen står vaket på hans huvud och nosen darrar lätt när han filtrerar och försöker bestämma alla dofter som vinden driver till honom. Den intensiva gröna blicken söker sig bortom Kaiwood bort mot Eldskogen.
Snart står de där vid gränsen. Kaiwood står majestätisk bakom dem och Eldskogen breder ut sig framför dem. Törne ler glatt åt Lamia innan han ger henne en mjuk buff i sidan. Därefter tar han ett skutt ut. Lämnar Kaiwood och skuttar ut i Eldskogen. Han skrattar lätt och sänker nosen till marken och travar runt lite medan han nosar på marken framför sig. Sedan stannar han upp. Vänder sig mot Lamia och ser på henne. Törne står där med svansen höjd och glatt viftande och den intensiva gröna blicken vilar på Lamia. Han låter henne ta in det hela i egen takt. Hon ser hänförd ut och trampar på stället. Törne slår vad om att det kliar i hennes kropp att få skutta runt och utforska och få känna Eldskogen omkring sig. Hon är väldigt söt där hon står. Törne särar på läpparna och gläfser uppmuntrande åt henne. Kom hit och se allt med mig.

Vännen gläfser till och känslorna tar överhand. Med ett glatt skall kastar hon sig in över markerna, gör ett lekfullt utfall emot hanen och rusar sedan iväg mellan träden. Marken rivs upp i stora skåror bakom henne. Hon tvärnitar på sina ställen, vänder åt helt motsatt håll och kör en ny tjurrusning. Svansen går som en helikopters rotorblad. Så stannar hon upp och samlar sig lite, smackar lätt med läpparna och försöker lokalisera vart Törne tagit vägen.
”Hallå! Det var ju jättefint här!”
Ropar hon glatt ut över skogarna.

Han ler åt henne när hon sätter fart. Han lyfter ena framtassen och fäktar busigt åt henne när hon gör ett lekfullt utfall mot honom. När hon sedan spurtar iväg med väldigt fart så sätter Törne av efter henne. När hon sedan rusar en hit och en dit och ser allmänt överlycklig ut stannar Törne upp och studerar henne. Ett lätt flin vilar på hans läppar. Han rör sig efter henne när hon rusar längre bort men han låter henne rusa av sig. När hennes hastighet börjar tackla av sätter unghanen kroppen i rörelse igen och springer efter henne. När Lamia tillslut stannar och ser efter honom ger han skall för att göra henne varse om vart han är någonstans och han sänker hastigheten och joggar upp vid hennes sida. Han ger henne en lätt buff på kinden med nosen.
"Välkommen till Eldskogen".

Lamia besvarar hanen buffande och tar sedan ett steg tillbaka så hon kan se hans ansikte ordentligt, och kanske framförallt så han kan se hennes. Hon ler då han talar. Vet inte riktigt hur hon ska svara på det men beslutar sig sedan för att humma och nicka lite bara.
"Vart ska du härnäst?"
Frågar hon och den nu dammigt grå svansen viftar svagt bakom henne. Hon skulle gärna göra hanen sällskap egentligen, men tyvärr hade hon viktigare saker att stå i än att knyta vänskapsband. Speciellt med en Cierzo, fick hon påminna sig själv. Även om hanen inte verkade särskilt indoktrinerad i flocken. Hon skulle behöva bege sig vidare på sin färd alldeles snart. Det här hade varit ett trevligt möte men det skulle inte kunna fortgå mycket längre.

Vart ska han härnäst? Det är en bra fråga. En fråga han aldrig riktigt har svar på. Vart är han på väg?
"Jag vet inte". Börjar han och tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Nog finns det mycket han vill. Möta mor igen. Brottas med bror igen. Leka i pölar med syster. Finna far.
"Jag stannar nog här i Eldskogen ett tag till". Fortsätter han och funderar på sitt svar. Alla möten har ett slut och det är väl snart dags att säga adjö till Lamia med. Även om det tar emot. Han finner det väldigt trevligt i hennes sällskap.
"Sen tror jag att jag ska gå åt väster. Det känns som att det kan vara en bra riktning". Lägger han till med ett lätt flin. Om han korsar Numoorislätten och tar sig bortåt. Se vad han kan finna där. Det kan väl inte vara så farligt om han lämnar Cierzo ett tag? Då kan han få fundera lite på det med. Han går nog inte tillbaka. I alla fall inte för att stanna. Vem vet vad framtiden bär med sig. Törne möter Lamia's röda blick.
"Du då?" Frågar han genuint nyfiket. Kommer de mötas igen?