Lamia rörde sig med en aning klumpiga steg över rötter och genom snår. Hon hade sällan varit i den här sydöstra delen av Kaiwood och kände sig inte riktigt hemma. De vägar hon brukade gå var åt norr och sydväst. Där fanns det bra uttrampade stigar som flocken skapat i sitt eviga vakande över reviret och sökande efter vilt. Här gick bara främlingar. Med många tankar i huvudet fortsatte hon trassla sig framåt. Vart exakt hon var på väg visste hon inte, spåren hade kallnat för länge sedan. Men hon visste att hon ville se eldskogen. Och nu hade hon äntligen chansen. Platsen sades vara mer skrämmande än dödaskogen, just för att den visade hur förödande eld kunde vara. Hon gillade att tänka på eldens kraft. Hon kände sig nära elden. Som att de hade en samhörighet. Ett gemensamt mål. Bränna och förgöra.



[Öppet rollspel för vem som helst! c:]

Den unga röda hanen rörde sig framåt i lugn trav. Han hade känt vandringslusten dra i honom så han hade lämnat flocken och reviret för att sträcka på benen ett tag. Han kände att det behövdes. Det hade inte hänt så mycket på sistone och flockmedlemmarna verkade inte så intresserade av att hitta på något heller. Så unghanen får helt enkelt försöka roa sig själv. Med lätta steg tar han sig framåt och han hade nått Kaiwood. Så han har vandrat rätt länge redan. Från att ha bott i Nordan hos Cierzo ett tag. Han trivs där. Det är inget fel där. Men han kände bara att det behövdes lite miljöombyte. Piggt ser han sig omkring och öronen står spetsade på huvudet. Vippar då och då fram och tillbaka för att fånga upp så mycket ljud som möjligt.

Han tar en paus vid ett träd en stund innan han sätter kroppen i rörelse igen och fortsätter framåt. Vart han är på väg vet han inte och det spelar inte så stor roll heller. Han kan väl hamna vart han vill. Förhoppningsvis kan han möta på något eller någon intressant på vägen. Det är alltid kul.

Snart får han även syn på en brun gestalt längre fram mellan träden. Nyfiket styr han stegen där men sänker farten så han lugnt och försiktigt tar sig närmare. Han stannar vid en buske. Väl synlig men inte för nära ifall främlingen vill vara ensam. Det vet man ju aldrig. Den höjda svansen viftar lätt från sidan till sida bakom honom. Unghanen har en naturligt rest och självsäker hållning. Men han är inte uppnosig för det. Ett lätt leende leker på hans läppar. Speglar nyfikenheten som är den styrande kraften inom honom. Han ger ett lätt skall till hälsning och svansen ökar sitt viftande för en stund innan den lugnar ner sig igen.

Hon lät inte den ojämna terrängen dra ner hennes humör, nej glädjen riktigt strålade om henne. Idag började en ny era, hon tog stegen mot en helt ny del av hennes liv. Den som en värdig del av flocken. För första gången, och det var något som de hinder hennes tassar stötte på bara underströk, skulle hon lämna reviret och sin flock. Lämna dem för att återvända i triumf! Hon sträckte ut stegen något extra och tillät sig att riktigt njuta av varje rörelse. Carpe diem, hade hon hört att någon kallade det. Fånga dagen. Det gjorde hon verkligen, hon fångade varenda liten del av det minsta ögonblick som var nutiden. Som var denna vandring. Hennes korståg.
Så avbröts hennes livsnjutande plötsligt av ett ljud, en jämn takt av steg genom skogen. Hon stannade upp och spetsade de vita öronen. Den blodröda blicken, nedärvd i generationer, skannade av området. Snart fick hon syn på en röd figur mellan trädstammarna. Hennes första reaktion var aggressiv, nosryggen hann krusas och framtänderna visas innan hon insåg att hallå, hon var inte på sitt revir. Vargen framför henne gjorde inte intrång någonstans annat än på Morikos marker. Och han verkade faktiskt ganska vänlig. Aningen generad över sin dumhet gav hon istället ifrån sig ett litet smil.
"Hej"
Hälsade hon och en lätt osäkerhet låg kvar i rösten precis som en lätt rodnad låg på hennes kinder.


[Lamia carpar dagen]

Den röda unghanen står stilla och hans intensiva gröna blick studerar tiken framför sig. Hon ser inte ut att vara mycket äldre än han själv. Det är alltid kul att möta på någon som är jämngammal. Öronen klipper till på hans huvud och svansen viftar lite snabbare igen när han ser hennes läppar forma sig efter ett ord han känner igen.
"Hej". Hälsar han själv och tar några steg närmare. Fortfarande på behörigt avstånd stannar han upp och nosar lätt i luften. Det sticker fortfarande efter broderns kyla som bet honom när han var yngre. Men det är något han lärt sig att leva med. Ungtiken luktar av många fler vargar. Är hon med i en flock? Hon luktar av Kaiwood med. Kommer hon ifrån flocken som bor här? Unghanen har hört att det är en flock som man helst håller sig undan. Men han känner sig lugn eftersom han är säker på att han inte är i närheten av något revir.
"Jag heter Törne". Presenterar han sig.
"Vem är du?" Frågar han och nyfikenheten kliar i honom.

Hon studerar hanen bakom röda ögon. Han ser rätt harmlös ut. Inte äldre än henne och helt klart inte inställd på bråk. Hon tippade huvudet lite på sned då han nosade efter henne. Antagligen hade han redan uppfattat att hon var en flockvarg. Hur skulle det påverka deras möte? Hur skulle mötet påverka hennes uppdrag? Skulle något utav det påverka någonting alls? Hon visste inte och den långa tankeprocessen avslutades med en fnysning.
"Hej Törne."
Säger hon och lägger namnet på minne, kopplar samman det med den röda pälsen och de stickande gröna ögonen.
"Jag är Lamia"
Fortsätter hon sedan på ett sedvanligt artigt sätt.
För ett ögonblick blir hon passiv igen, hanen luktar också av flock, även om det är mer avlägset. Hon vet bara om två flockar i närheten, Cierzo och Qu. Ingen utav dem är fränder. Men skulle det verkligen gynna henne och hennes uppdrag att starta bråk? O ena sidan tycker man ju att gott patrask inte skulle våga visa sig i denna skog, det var en skymf mot självaste Blossom! Och andra sidan.. kunde han inte vara lite kul? Och borde hon inte hålla låg profil, hålla sig inkognito. Det senare alternativet lät faktiskt bäst, om än kanske inte roligast. Men vem visste, den vänlige hanen kunde kanske överraska.
"Vad gör du här?"
Frågade hon glatt och med bara en liten uns av varning i rösten.

"Lama?" Han tippar huvudet lätt på sne när han själv försöker uttala hennes namn. Det känns inte som att det blev rätt... Hur hade hon format läpparna? Lam... ja? Nej... i?
"Trevligt att träffas, Lamia". Säger han och håller artigheten. Man brukar komma långt med artighet. Det har han fått lära sig. Att visa respekt och artighet mot de han möter håller i långa loppet. Och det är mycket trevligare så med.

Den intensiva gröna blicken hålls fäst på Lamia's läppar. Hon säger något igen. Törne studerar hur hon formar orden. Gör här?
"Jag vandrar. Jag har bott ett tag i Nordan men kände för att vandra lite igen". Berättar han. Det förklarar i alla fall vad han gör här. Han vandrade hit från Nordan. Men vad ska han göra här?
"Jag är mest på genomresa". Lägger han till för han har inga planer på att stanna här. Sen vet man ju aldrig vad som händer. Han tar en dag i taget i alla fall. Och just nu har han mött på en söt ungtik som verkar vara rätt trevlig.
"Bor du här?" Frågar han sedan. Mest för att det känns dumt om han skulle fråga vad hon själv gör här med tanke på hennes doft.

Hennes öron lutas bakåt och hon skall just forma om ansiktet till en förolämpad min då hanen uttalar hennes namn igen, rätt denna gång. Hon fnyser bara istället och vippar med några tveksamma ryck fram öronen igen. Sedan lyssnar hon utan större spänning till hanens ord. Så, Cierzo då. Eller en forna medlem kanske? Han var så ung, hade han blivit utkastad?
Innan hon hinner fundera mer på det så ställer hanen en fråga som får henne att frysa till is. Vad ska hon svara på det? Vad kräver hennes uppdrag? Hur inkognito ska hon egentligen vara? Hon luktar tydligt av flock i sin päls och hon är lika tydligt, precis som hanen, för ung för att lämna en flock hur som helst.
"Jag.. jag"
Stammar hon fram lite prövande, utan att veta någon fortsättning.
"Jag har bott här"
Klämmer hon slutligen till med. Ler ett obekvämt leende och försöker signalera med allt hon har att det inte är ett ämne hon avser prata mer om.

Han ler lite ursäktande då han inser att han fick hennes namn fel första gången. Det var inte hans mening att förolämpa henne. Kanske han borde förklara? Det skulle förmodligen underlätta deras samtal.
Han står och överväger om han ska berätta när hon talar igen. Bott här? Flockdoften i hennes päls känns färsk. Har hon lämnat sin flock nyligen då? Utkastad? Men om hon lämnat dem eller blivit utkastad borde hon inte ha mer bråttom bort härifrån då? Törne har fått det berättat för sig om flocken som bor här i Kaiwood.
Ämnet verkar dock vara något som Lamia inte vill tala om. Hennes leende och kroppsspråk tyder på det. Öronen klipper till på hanens huvud när han studerar henne. Svansen vajar lojt fram och tillbaka bakom honom nu. En hit... och eeeeen dit...

"Vart är du på väg?" Frågar han istället. Är det en ofarlig fråga? Hon behöver ju inte vara helt rättfram med sitt svar på en sådan fråga. Den frågar lämnar ju många svarsalternativ. Och så försöker han få bort den olustiga känslan som skapades.
"Vill du slå följe en bit?" Hon kanske inte vill stanna på just den här platsen. Och Törne rör gärna på sig. Man kan föra ett samtal även om man promenerar.

Lamia förvånas över hur medgörligt och.. snäll den andre är. Hon ser inget spår av den illvilja och tävlingsinstinkt som så tydligt märks i hennes syskonskara. Borde hon tala med hanen? Vet hon ens vart hon ska?
"Ehm.. Jag ska till Eldskogen"
Orden bara lämnar henne, och hon inser nu när hon sagt dem att det kanske var dumt att avslöja sådant men och andra sidan så kunde ingen avgöra vad hennes uppdrag var bara på den informationen. Dessutom verkade hanen ganska harmlös. Och det var precis till eldskogen hon skulle. Hon var äntligen fri! Hade flytt undan alla vuxnas blickar och regler. Nu kunde hon gå vart hon ville, och hon ville verkligen till eldskogen. Det är ju därför hon trasslat sig fram genom terrängen i det lite glesare men snårigare sydöstra delarna av skogen. Det är dit hennes bleka tassar bär -nästan drar - henne.
"Visst kan vi slå följe!"
Säger hon sedan och tar initiativet och börjar gå.
"Har du varit i eldskogen förut?"

Eldskogen? Han nickar lätt att han har förstått henne. Det är en plats som man gärna ser med egna ögon. Elden härjade där och åt upp stora delar av Lövskogen.
Svansen börjar vifta glatt bakom honom igen när Lamia säger accepterar att de kan slå följe. Vad kul! Han följer med henne. Håller sig vid hennes sida och håller sin intensiva gröna blick fäst på henne hela tiden. Då och då ser han på marken framför sig för att hålla koll så han inte snubblar över något eller går in i något annat, sen fäster han blicken på henne igen.
"Jag har varit där". Svarar han och nickar.
"Men det var ett tag sedan". Lägger han till. Cierzo bodde i Lövskogen förut. Men flyttade sedan till Nordan. Törne blev medlem efter att de hade flyttat men han har fått det berättat att Cierzo flyttade därifrån.
"Det är en rätt häftig plats. Man kan verkligen se att jorden och grönskan försöker återhämta sig". Berättar han.
"Har du varit där?" Frågar han nyfiket.
Törne råkar snubbla till på en rot och håller på att falla omkull. Men han lyckas återfå balansen och rätar upp sig igen. Ett litet generat leende dansar över hans läppar när han ser på Lamia igen.

Ny dofter och och ljud slår emot henne allt medan hon kommer längre och längre ifrån sina hemmarker. Hon kan känna en tjusning snurra i magen. Den röda blicken hålls fokuserad framåt, hon vill inte missa synen då de träder ut mellan skogens stammar och kan skåda eldskogen. Men då och då, speciellt då hanen talar, vrids hennes röda ögonpar emot honom.
"Nej, jag har aldrig varit där förut.."
Säger hon med en lite tveksam och funderande min, hon vill att hanen ska se henne som vuxen och världsvan och hon vill inte avslöja sitt uppdrag eller flocktillhörighet - även om hon ännu doftar starkt av TBB. Men slutligen beslutar hon sig för att sanningen nog tar henne längst i den här situationen,
"Om jag ska vara helt ärlig så har jag aldrig varit utanför Kaiwood... faktiskt.."
Hon ser lite generat ner på sina tassar då hon säger det och fortsätter sedan att fokusera blicken i fjärran framför dem. Som om hon kunde se rakt igenom trädstammar och snår till den plats de hade som mål.

Det är svårare att hålla koll på någon annan när han ser dem i profil. Men Lamia ser på honom då och då och det gör det lite lättare att förstå henne. Hon verkar inte ha lagt märke till att han snubblade till. Så bra. Han vill inte verka dum och klumpig. För det är han inte. Han fortsätter vandra fram vid hennes sida. Aldrig varit utanför Kaiwood? Så hon föddes här? Och hon har aldrig varit utanför skogen? Aldrig sett sig omkring i landet? Aldrig vandrat dit tassarna för henne? Det är förmodligen så att födas i en flock. Man har en plats man hör till. En plats att växa upp på. Många fler vargar att leka med än bara syskonen och föräldrarna. Törne har bara för inte så länge sedan fått veta hur det är att tillhöra en flock. Att han andra vargar så nära. Vargar som inte alls är familj men ändå så är det så det kan beskrivas.
"Mina föräldrar tillhörde ingen flock när jag och mina syskon föddes". Svarar han henne. Det är många gånger han undrat hur hans tidiga valpår skulle ha varit om han föddes i en flock. Men han hade sina syskon. Vart de nu är. Hade de tillhört en flock hade han kanske fortfarande haft nära kontakt med dem.
"Jag har vandrat sen jag var liten. Det är bara nyligen jag mötte en varg med en flock och fick chansen att gå med och förstå hur flocklivet är". Berättar han. När han själv talar så håller han blicken framför sig och ser var han placerar tassarna. Men när han är tyst och väntar på svar från Lamia så är hans intensiva gröna blick fäst på henne.
"Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om det". Lägger han till med ett lätt flin.

Skogens utseende blev allt mer främmande och det kittlade i hennes mage, vara det såhär det kändes att vara ute i världen? Att utforska och bara gå precis dit hennes tassar förde henne? Plötsligt förstod hon tjusningen med det, förstod varför det var en belöning för de högrankade att kunna ge sig av på egna uppdrag. Det låg en enorm tjusning i att vara såhär fri!
"Jag önskar att jag också vandrat, jag känner mig lite ny i världen och jag gillar inte att känna mig liten.."
Varför hon pratar om såhär personliga saker med en främling vet hon inte. Det är bara något med hanen som gör att hon blir pratglad. Hon vill dela med sig av något precis som han delar med sig till henne.
"Det måste vara konstigt ändå att gå med i flock när man varit ensam så länge, vilken flock är du med i?"
Frågan bara undslapp henne, hon insåg inte förrän det var för sent att detta inbjöd hanen att fråga om hennes flocktillhörighet. Nåja, det fick gå som det gick. Hon kunde inte ta tillbaka orden så det fick bära eller brista helt enkelt. Och det var en ärlig undran som låg bakom orden. Aldrig hade hon tänkt på att det måste vara en omställning att komma in i en flock. Plötsligt fick hon mycket mer respekt för de vargar som var nykomlingar i en flock. Hon visste att hon var stark och modig men att söka sig till en ny flock måste ändå vara lite läskigt. Även om hon aldrig skulle behöva uppleva det, hon skulle tillhöra TBB och TBB skulel tillhöra henne tills dagen hon dog.

Han missade något. Han försökte inte snubbla igen och missade början på vad hon berättade. Han tvingas ta ett skutt över en låg buske för att inte braka rakt in i den och hamnar på så sätt snett framför Lamia. Han hinner vända sig mot henne just som hon yttrar de sista orden. Gillar inte att känna sig liten... I världen? I flocken? Så frågar hon vilken flock han är med i.
"Världen är så enorm så det är lätt att känna sig liten". Svarar han. Hoppas han inte låter lustig i hennes öron nu när han faktiskt helt enkelt gissar på vad hon kan ha menat.
"Jag känner mig ofta liten". Berättar han, och det är sant.
"Men det är okej, för då vet man att det går att växa". Lägger han till med ett leende. Sen nickar han.
"Det är en omställning från att ha vandrat och sen bli medlem i en flock. Men det var inte mycket negativt i alla fall. Jag är med i Cierzo. Men den flocken kanske inte passar mig. Det kändes lite isolerat i Nordan". Berättar han vidare. Nordan var så långt placerat in i ett hörn det bara gick. Det var inte många vägar man kunde välja bort därifrån. Och att gå norrut är Törne inte intresserad av. Där är det för kallt.

Först nickar hon bara till hans ord, det han sa stämde faktiskt. Hon hade snabbt dömt ut unghanen som ung och dum, naiv, men kanske fanns det något där bakom. Ett djup. Det fascinerade henne.
"Jag antar att du har rätt"
Sade hon sedan och slog ner blicken i marken, gillade inte riktigt att erkänna att andra hade rätt - även om det denna gången inte innebar att hon hade fel. När han fortsatte prata så nickade hon intresserat. Så han var en Cierzo, fienden. Men det fanns ingen poäng i att börja bråka nu, de hade det trevligt och hon behövde hålla en låg profil. Dessutom kunde hon gynnas av informationen hon fick av den här hanen. Det verkade faktiskt som om hon gjorde Abraxas jobb åt honom, kanske tur då han inte skulle komma så långt med Abizou i hasorna. Hon himlade med ögonen då hon tänkte på systern. Lamia hade en stark känsla för det som familjen utgjorde, och hon räknade alla i sin flock som familj även om de med blodsband till henne var speciella. Men hon kunde inte låta bli att smittas av syskonens och de andra medlemmarnas, till och med hennes mors, trötta kommentarer om den bleka, hopplösa systern. I sina funderingar hade hon glömt att svara, hon tog ett litet skutt framåt för att låtsas vara upptagen med att komma ikapp och såg sedan med en lätt genans i blicken upp på hanen.
"Är det bara isoleringen du vantrivs med eller är det mer?"
Frågade hon honom och var ärligt intresserad. Kanske var hanen inte så olika henne ändå, kanske skulle han inte för alltid tillhöra fienden. Lusten att intressera den unga hanen och hennes uppdrag slogs inom henne. Hon ville presentera sig som dotter av TBB, berätta om sitt perspektiv på världen och få honom att förstå. Så att de slapp mötas på stridsfältet en dag. Men samtidigt var det ju just det där med låg profil. Hon kunde varken spöa honom eller värva honom..

Han gör sitt bästa med att försöka hålla koll på vart han går och samtidigt hålla koll så han inte missar vad Lamia säger. Det är ett heltidsarbete och såklart snubblar han en del när det dyker upp buskar och rötter i hans väg. Men han håller sig uppe. Han bemästrar det bättre och bättre. Men visst är det enklare om man sitter ansikte mot ansikte och samtalar. Men det kan lätt bli långtråkigt. Det är roligare att hålla sig i rörelse. Och han har inget emot att snubbla fram för Lamia är ett trevligt sällskap. Han hoppas bara hon inte tror han är dum och klumpig. Han har bara lite problem med vegetationen som sätter upp hinder för honom när han försöker fokusera på Lamia. Vantrivs med isoleringen? Han studerar hennes när hon talar.
"Isoleringen är väl en stor del av det. Men kanske även att själva flocken kanske inte passar mig. De är trevliga och så och jag har vänner där. Men..." Han avbryter sig själv för han vet inte riktigt hur han ska förklara det. Han ser för en stund fundersam ut. Hans intensiva gröna blick sveper iväg en stund. Sen ser han på Lamia igen.
"Lämnade du din flock eller kände du dig bara för att se dig om i Numoori?" Frågar han. Hon sa väl något åt det hållet förut?

Den unga hanen snubblar fram genom snåren i skogens utkant och Lamia fnittrar lite smått, kan inte undvika att tycka att han är lite gullig. Visst är hon inte heller överdrivet van med såhär täta snår, hennes del av Kaiwood är betydligt mer kuperad, men hennes väldiga tassar och grova ben plöjer ändå lätt igenom vegetationen. Ett litet hopp tänds inom henne då hanen börja prata om hur han vantrivs, kanske fanns det hopp om att hanen var vettig ändå? Att det fanns någon form utav ondska som bubblade under det harmlösa skalet. Men snabbt bytte hanen ämne till henne och hennes flocktillhörighet, som hon befarat. Men hon hade redan hunnit tänka ut en flyktplan, om man så ville kalla den. Med en kaxig min och glöd i den röa blicken utbrast hon.
"Jag har lämnat min flock."
Det lät självsäkert och sant, men inom henne skavde det att ens uttala orden. De var så långt ifrån sanning som ord kan komma. Hon slog ner blicken i marken igen.
"Den var aldrig till för mig, jag kände mig inte hemma där. Kanske som för dig med Cierzo?"
Sade hon och bollade över diskussionen till att handla om honom igen. Hon blev själv förvånad över hur skickligt hon hanterade det här, men det är klart - var man störst, bäst och vackrast och älskad av alla så var man!

Han har en lite lustig känsla när hon säger att hon lämnat sin flock. Men hon låter övertygande så han har ingen anledning att inte tro henne. Lite undrar han dock då han fått lite berättat för sig om flocken som bor i Kaiwood. Men han ska inte ifrågasätta. Istället ler han lätt mot henne.
"Då är vi två djärva vandrare och Numoori är vår spelplan". Säger han och gör sig lite till och leendet stegrar lätt till ett flin. Ett litet skratt undslipper honom och han håller åter på att falla över en rot som sätter fälleben för honom. Han är snabb med att räta upp sig och harklar sig lätt. Hoppas det där inte såg allt för klumpigt ut. Men nu missade han helt vad Lamia sa. Det är som en liten röst i hans huvud som säger att det är något han missat. Han ger henne en lätt undrande blick. Sa hon något eller inte? Det känns dumt att fråga.

Hanen ord fyllde henne med förväntan, trotts att hon själv visste att hon faktiskt var fast i en flock så hade han rätt. Hela numoori låg för deras tassar! Och hon kunde inte vänta på att se vad det hade att erbjuda. Hon tog ett ivrigt skutt framåt och såg i ögonvrån hur hanen snubblade till igen, denna gången kunde hon inte hålla sig för skratt.
"Vad du snubblar!"
Utbrast hon. Fortfarande närmast studsade hon fram över marken i en exalterad språngmarsch. För att lätta upp stämningen lite högg hon lekfullt mot den andres ena öra.
"Tror du vi är lika du och jag?"
Frågade hon mest på skoj samtidigt som hon studsade några steg bort från hanen, bjöd in till lek.

Hon ger honom inga dömande blickar. Vilken tur. Hon kanske inte tycker han är en klumpig dummer. Det är han inte. Det är bara inte lätt att hålla koll på någon och samtidigt försöka ta sig fram bland buskar och snår. Och Törne har inte alla förutsättningar som en annan varg. Han ler lite generat. Hon ser ut att skratta. Skrattar hon? Törne skrattar lätt han med.
"Det är för att jag måste hålla koll på vart jag går och samtidigt ha fokus på dig". Svarar han henne. Så skuttar han efter henne. När hon lekfullt hugger efter hans öra skrattar han lite till och ruskar sedan på huvudet. Därefter gör han ett liknande lekfullt utfall mot henne.
Sen säger hon något igen. Frågar om han tror att de är lika. Törne tippar huvudet lätt på sne. Lika? Hur menar hon? Ser hon någon likhet emellan dem. Svansen börjar glatt vifta bakom honom igen.
"Ja, varför inte". Svarar han henne och flinar lätt.

Lamia skrattar hjärtligt då hanen nafsar henne i örat och hon hoppar vidare genom skogen. Ansiktet vänds mot hanen samtidigt som hon något mindre smidigt undviker att hoppa rakt in i ett träd.
"Varför behöver du en sån fokus på mig?"
Frågar hon lite flirtigt och blinkar med ena ögat. Sedan släpper hon ur den känslomässiga laddningen med ännu ett skratt. När hade hon senast skrattat såhär? Hemma var det alltid allvar allvar allvar, träna träna träna. Aldrig förr hade hon känt sig då fri som nu, även om friheten kom med ett enormt ansvar. Då hon hör hanens svar spritter det till lite i kroppen.
"Hur då?"
Frågar hon och gör sedan ett lekfullt utfall mot honom, riktar en tackling emot hans bog.

Han flinar lätt åt henne när hon spritter till för att inte krocka med ett träd. Se, när man måste hålla koll på fler saker samtidigt är det alltid något som går lite lustigt. Han skrattar lätt.
"För jag är döv". Säger han.
"Jag kan inte höra dig, men jag kan läsa på läppar". Berättar han.
"Så jag ber om ursäkt i förväg om jag missar något du säger". Han har aldrig kunnat höra någonting alls. Så han fick tidigt lära sig att läsa på läppar. Men det betyder att han alltid måste kunna se läpparna på de han talar med.
Hur då? Hur är de lika? Han hinner inte riktigt svara innan hon gör ett nytt utfall mot honom och tacklar honom mot bogen. Han tvingas backa och tar ett skutt åt sidan. Sen lyfter han ena frambenet, viker huvudet åt sidan och viftar efter henne med det lyfta benet. Han ser busigt på henne från under luggen och tar sedan ett skutt mot henne. Gör ett litet utfall och nafsar efter hennes öra.
"Vad ser du själv för likheter mellan oss?" Frågar han kontrande och flinar busigt och lite slyngelaktigt.

Hon imiterar hanens rörelser och sätter även hon sig och viftar med tassen så deras tassar slår ihop mot varandra. Det blir en kul lek, där de båda tävlar om att vara överst.
"Åh.."
Mer respons än så får han inte för sitt tillstånd, hon konstaterar bara att hon hört det.
"Men nu bollar du ju bara över frågan till mig!"
Utbrister hon sedan med en spelat förolämpad min. Men snart brister masken och hon bryter ut i ett skratt, kastar sig över hanen i en brottartackling med avsikt att få ner honom på marken.
"Ja, till o börja med så är vi ganska jämnstarka"
Säger hon medan hon försöker få ner den andre på rygg.

Lamia's läppar bildar en cirkel. Ett kort svar. Inget mer. Han hade inte förväntat sig någon direkt reaktion från henne. Hon verkar inte vara den typen. Ändå är hennes sätt rätt accepterande. Det känns bra.
Han svarar henne med ett flin. Det var hon nämnde likheten först. Så han var nyfiken på hennes syn på det. Svansen fortsätter vifta glatt bakom honom och han håller blicken fäst på hennes läppar. Så säras hennes läppar i ett skratt igen och Törne smittas snabbt av det. Även om han inte kan höra ljudet så ser han ändå rektionen, rörelsen. Och det gör honom glad.
När Lamia kastar sig över honom undslipper ett lätt pip honom. Även om han inte märker det själv. Han kan inte direkt styra sina ljud då han inte kan höra dem själv. För honom kändes det som vilken utandning som helst. Men en lätt överraskad sådan.
Han hamnar under henne, skrattar. Planerar inte att ge henne en lätt match. Han vrider sig och ålar sig och försöker komma loss. Försöker knuffa henne åt sidan. Försöker hindra henne från att få ner honom på rygg. Bergsvargen i honom ger honom en rätt bastant struktur. Han har muskler och kraft i kroppen. Även om han inte ser lika kraftig ut som en renrasig bergsvarg. Han nafsar i hennes päls där han kommer åt och håller åtminstone två tassar på marken i taget. Även om han hamnar på sidan med framdelen så står bakdelen fortfarande upp, och vise versa. Det blir en rolig brottningsmatch. Ingen av dem verkar vilja ge sig.

Lamia har alltid varit en stark tik, hon var född med tjock ben stomme och muskler som lätt tränades upp till en enorm styrka. Och hon visste om det. Hon visste att närkamp var hennes starkaste sida, trotts hennes krafter. Något hon lärt sig under då långa träningspassen med sina syskon. Hon hade även en uthållighet som inte var fy skam den heller, och en stor beslutsamhet. När hennes syskon blev trötta kunde hon kämpa på åtminstone en halvtimme till, tills mjölksyran brände i hela kroppen. Detta var henne till stor fördel i hennes och Törnes brottningsmatch, även om detta var på mycket mindre allvar än träningarna med hennes syskon. Och han var faktiskt förvånande stark han med. Han såg inte så biffig ut ändå men då hon pressade ner hans överkropp på sida svarade han snart med att göra samma sak mot henne. Hon tänkte just säga något till honom då hon insåg att han i den här intensiva leken troligen inte kunde läsa hennes läppar, så hon lät bli. Ville inte skämma ut honom eller skapa en jobbig situation och han märkte att hon sa något men inte kunde urskilja vad.
Istället så började hon pressa hanen bakåt, i hopp om att få upp dem båda på bakbenen och sedan välta över den nya vännen på rygg.