Vädret hade inte tagit någon hastig vändning. Det var fortfarande grått och kyligt, det enda som var nytt var att det hade börjat dugga och vinden något kraftigare. Hon var på väg tillbaka till sin flock och betraktade himlen längre bort. Några enstaka blixtrar med följd av muller. Helt fantastiskt. Hon avundades naturen för en sådan stark gåva, men det var också ett mål i livet. Att få styra det, ha makten över vädret.
Hon gick längst bergskedjan och betraktade det röda stenväggarna som murade in resten av landet. Det kändes som en frihet att inte längre befinna sig på insidan, dessutom var det inte heller många vargar som tog sig ända hit bort.
Men några hade gjort det ändå..
- Förföljer du mig?
Den vita tiken stannade och vände sig slutligen om mot Tramptass. Hon hade känt av hans närvaro ända sen hon gett sig av, och hans doft var tydlig. Till en början hade hon nästan trott att han skulle vika av, att dom bara gått åt samma riktning.
- Vilse? Vi är långt bort från öknen.
Hon flinade i all hast och den långa svansen svepte bakom henne.
En gång i tiden hade han berättat för henne att Devils höll till vid ödemarkerna, så vad gjorde han då här?

"Det gör jag." flinade han retfullt och gick fram till den ljusa honan. Han hade varit noga med att ge henne utrymme, att aldrig gå närmare än vad som behövdes, men han hade aldrig försökt dölja sin närvaro. "Jag väntade bara på att du skulle ge mig lite av din tid." Han satte sig demonstrativt ner och såg på honan, allvarligare den här gången.

"Det är just det jag behöver prata med dig om. Vi har lämnat öknen och bosatt oss här, i Blodbergen." Han gjorde en gest upp mot bergen vid deras sida. Han fuktade den svarta nosen och fortsatte sedan. "Och vad jag förstår så finns inte Treontha kvar i Itrozo, er älskade rosenskog." Det här var information som han hade gissat sig till från rykten och med tanke på honans närvaro här på slätten. Men han ville få det bekräftat. "Stämmer informationen om att ni är bosatta här på slätten så är vi ju grannar!" Utropade han med ett brett flin. Fast innerst inne var han inte säker på att han gillade det. Det var alltid riskfyllt att ha flockar så nära inpå, även om han inte såg Murder som en fiende så kunde det lätt bli spänningar flockarna emellan.

Hon höjde på ena ögonbrynet och såg snabbt upp mot bergen innan fokus lades på Tramptass igen.
- Korrekt?
Svarade hon lite skeptiskt och verkade nästan lite frånvarande för ett kort tag. Det kändes spänt och på ett underligt sätt kändes det fel. Det fanns inga komplikationer mellan dom, och för flera år sen hade hon till och med tyckt om mötet med vargen från Devils. Så varför kändes det som ett skämt nu? Det var som om han hånlog, och när hon minst anade skulle han hugga henne i ryggen.
Murderotic ruskade på huvudet innan hon själv bestämt slog sig ner till ro på marken och spetsade öronen. Fokus på honom.
- Så grannar alltså..
Sade hon något utdraget och rynkade ögonbryna då hon försökte läsa av hans uttryck.
- Vampyrerna började träda in på vårat revir allt för ofta. Men vad är ett löfte för en själslös?
Hon ryckte på axlarna vid tanken. Ett muntligt avtal med en levande död var inget man tog lätt på. Vampyrer som grannar va alldeles för riskabelt, skulle det bli detsamma nu?
- Varför en sån lång vandring? Hade er ledare någon speciell tanke, eller..?
Hon log något vagt och det gula ögonen tycktes brinna av nyfikenhet.
Ett typiskt drag för denna tik. Information kunde man aldrig få för mycket av, även om den ibland var totalt värdelös när det väl kom till kritan.
Devils. En flock som inte förnekade Gudarna, det var det enda som hade fastnat i hennes minne. Det var en flock att respektera.

Den ljusa honan var tyst ett ögonblick. Tass undrade vad som for igenom hennes huvud. Det var en laddad situation, det kunde han inte förneka. Men skulle hon acceptera det? 

"Grannar." Upprepade han. Hennes kroppsspråk gav inga som helst ledtrådar till vad hon tyckte om den nya informationen. Han grymtade till då hon nämnde vampyrer som orsak för Treonthas flykt. "Det ante mig... De där blodsugande krypen borde utplånas en gång för alla." Han tänkte på Amanita och fylldes för ett ögonblick av avsky. Vampyrer var satans påhitt.

Näe honan nyfiket frågade om deras flytt log Tass svagt. "Flocken behövde en nystart. Öknen.. Ja låt oss säga att vi inte kände oss hemma där längre." Fast det gjorde de egentligen, men för mycket blod hade spillts, för många smärtsamma minnen fanns kvar där, i Tenkais sandhav. Nevadas försvinnande fick bägaren att rinna över. "Men vi ska återvända, när tiden är inne ska vi återigen bli öknens djävlar." Men Tramptass var inte säker på att han skulle följa med dem då. Han var inte säker på att han klarade det. Blodbergen började redan kännas som ett bättre hem.

"Och vad det gäller Devils ledare, så står han framför dig" Han flinade roat och ruskade på sig. "Det hade du inte väntat dig, inte sant?" Han skrockade och skakade på huvudet. Nej, det hade åtminstone inte han väntat sig. Han såg på den ljusa honan igen och rynkade pannan. 

"Devils kommer inte skada Er eller någon ur Treontha. Men jag råder er att hålla er borta från Blodbergen. Vi är ganska revirhävdande." Ett snett leende lekte åter på hans läppar. "Vi kommer heller inte närma oss ert revir. Vi kan leva sida vid sida utan att ha någonting med varandra att göra. Som i symbios, fast ändå inte. Vad tycker du?" 

Hon kunde inte annat än att hålla med. Vampyren hade inget att hämta här, deras skugga av existens var betydelselös. Men hon fick inte bryta löftet. Aldrig.

Hon nickade svagt med hans ord för att visa att hon hade lyssnat. Öknen av alla ställen var nog ett svårt klimat att leva på, dock hade det ju fungerat i flera år för dom så anledningen var nog inte klimatet.. Men det skulle hon få luska fram senare.
- Jaså?
Sade hon förvånat och la huvudet på sned. Sist dom träffats hade han vart Beta. Det mindes hon tydligt.
- Och du lyckades leda en hel flock under en lång färd, det är imponerande.
Hon flinade svagt. Ett mål hon hade för längesen var att träffa alla flockledare i landet för att samla på sig information om dem. Vilka var vänner, vilka var fiender? I vilket fall, så kändes det som en liten trofé hon samlade på sig efter att ha mött honom som Alfa.

Hon blev återigen tyst när han talade och blicken tycktes smalna av. Det kändes som om han gav henne en order, en varning fast dolt bakom ett leende. Men hon tog inte order från någon. Det var hennes envisa sida som talade, hon ville göra motsatsen till precis allt bara för att få visa att "hon kan". Dock var det inget hon planerade nu, inte heller tänkte hon kommentera det.
- Ja. Så länge blod inte spills på våra marker, för vi får ändå inte glömma bort det vi hört.
Sade hon slutligen och reste sig upp. Den vita tiken höjde huvudet och blicken borrade sig fast vid hans ögon.
- Devils har ju ett rykte med sig, men jag beundrar er. Låt mig få ha kvar den bilden och bryt inte mitt förtroende.

Hanen log svagt åt honans beröm. Vandringen hade varit långt ifrån lätt. Men de lyckades finna det de sökte utan några större missöden. Men bara när Sarabi, Vitani och Aru kunde återförenas med flocken så skulle Tass känna sig riktigt lugn.

Då han talade om vilka kriterier han begärde från både sin egen flock och Treontha såg han hur honans kroppsspråk avslöjade att hon inte riktigt gillade hans attityd. Men hon tycktes acceptera hans förslag utan några invändningar. Tass nickade bekräftande och flinade. "Vi kanske förtjänar vårt rykte. Men vi håller alltid vårt ord. Ni kan sova lugnt." 

Han reste sig upp strax efter honan och följde henne med blicken. "Farväl, Murderotic. Jag hoppas våra flockar kan leva här, sida vid sida." Om inte, skulle Treontha få starta en egen liten vandring för att finna ett nytt revir - eller dö. Det skulle vara tråkigt att behöva utsätta Murder för det. Men han kände inte samma tillgivenhet till hennes flock som han gjorde för henne och det var avgörande. 

Sakta började han vandra tillbaka till Blodbergen. Han undrade vad flocken hade att bjuda på när han kom hem. Tass var hungrig.