Den vita pälsen var brun och smutsig av leran. Tovor hade bildats på magen av vargen på grund utav fukten som den ständigt utsattes för i träsket. Trots att vingarna var så pass stora och klumpiga var de förmodligen den renaste delen på kroppen bortsett från huvudet. De brännskador som vargen fått utstå hade nu börjat försvinna. Den svalkande leran hade nästan bedövat hanens hud. Han klagade inte, ändå fast han nu kände sig ännu blindare eftersom han inte längre kunde se med hjälp av kroppen. Men som tur var funkade fortfarande hans känselspröt som kompenserade för den syn han inte hade. 

Runt om Cry hoppade grodor och sjöng för full hals. Han kunde nästan urskilja molnen från fåglarna som flög ovanför honom. De sjöng också. Slogs gjorde de också. Trots att Cry inte såg någon grönska förutom de mörkgröna växterna, trots att han inte såg några färgglada blommor visste han att det var sommar. De kändes, det hördes. Som alltid var han något glad över den känslan av sommaren. Han tyckte om sången som den bjöd på och konsten som den skapade. Trots att han inte hade något pigment som skyddade honom från solens strålar tyckte han om värmen som skrämde mot kylan. Sommaren, det var hans frihet. 

Nu suckade han dock. Att tillbringa sommaren på en sådan plats gjorde honom inte särskilt uppspelt, trots att den välkomnat honom och tagit om om hans sår väl. Men han ville se blommor. Han ville se bin som jobbade, springa runt på en slätt som aldrig tog slut. Här var allt bara lerigt och han sjönk bara mer och mer ned i träsket medan han bara ville mer och mer ifrån det.

Någonting hade intresserat Althela med den våta marken. Hon hade styrt stegen mot träsket tidigt den morgonen. Från långt håll hade stället sett ut som en skuggrik plats. Men icke, hon hade definitivt misstagit sig tidigare. För närmare en timme hade hon vadat genom något som verkade som en ändlös pöl med vatten. Ingen fast mark tycktes finnas, eller ja, så fast den kunde bli i träsket. Det var i alla fall namnet som hon hade funnit på platsen. Förmodligen fanns det andra namn på det, men det oroade hon sig inte allt för mycket om just nu.

Minst trettio minuter senare, då Althela ännu inte funnit fast mark som varat särskilt länge skådade hon något som fick henne att tappa hakan. En jätte lik varg! Nej, en drake! Eller var det en varg?

Med ett skrämt pip backade Althela in i ett träd som slagit rot i den leriga marken täckt av brunt vatten. Rötterna band fast markmassan under hennes tassar samtidigt som vattnet fyllt av kyla slingrade sig runt hennes ben ändå upp till manken på henne. Men det var inte kylan som gjorde att hon skakade, utan chocken efter att ha sett den jättelika varelsen, som Althela fortfarande inte kunde sätta på en plats bland alla andra varelser och blev endast stående, tätt tryckt mot trädet. Svansen hade dragit sig in mellan benen och öronen låg platt mot hennes huvud. Hennes läppar pressades samman och ett litet gällt gnyende slapp ut när hon bevittnade den gigantiska varelsen.


[Slänger in Althela i rollet och ursäktar för ett lite segt inlägg, då jag inte har rollat med Althela tidigare ^^'  Och så ser även Althela, Cry som en jättevarg då de skiljer så mycket i storlek på de :3]

Cry nosade i luften för att försöka snappa upp en lukt som inte luktade träsk, för att försöka hitta en väg ut ur denna skog. Men det var just då han vagt kunde höra ett pip(?) bakom sig. Han var osäker om han själv blivit galen, eller tja, galen visste han att han var redan men han var osäker på om han hade hört pipet eller inte. Hanen vände sig om i alla fall, inte för att han kände sig säker på att någon stod där utan för att han ville ha en bekräftelse. En bekräftelse om att han inte var så galen som han ville tro att han var, att han inte var så galen som han inte ville vara. 

Där stod honan. Mörk och liten, tydligt chockad(?) av hanens existens. De klarblåa ögonen kunde inte se honans ögonfärg, inte heller små markeringar om hon skulle ha haft det. Dock kunde han se små, utsmetade konturer av honans kropp. Så när hon backade in i trädet, så såg han det. De nyfikna känselspröten kunde känna små vibrationer från honan när hon skakade, men istället för att sluta dansa groteskt i luften för att försöka lugna henne fortsatte dem att söka efter mer information. De kunde inte hjälpa det, inte Cry heller. De var hans fungerande ögon. Om han skulle begränsa dem nu så skulle hanen vara blind.

Han hörde de oroliga ljuden honan gav ifrån sig, samt kunde Cry se hennes hållning. Ett lugnande och mjukt leende växte i hans ansikte, ett försök att lugna honan. "Hej."Sa han mjukt innan han lätt bugade. Han sträckte sedan på sig för att försiktigt närma sig honan, för att kunna se henne bättre. "Frukta ej. Jag är bara en främling med fredliga avsikter." 

(Det är lugnt ^^)

Den främmande rörde på sig, den tycktes med lite möda (?) flytta sig i en halv cirkel, precis mot Althela håll. Det fanns ingen tvekan om att varelsen hade upptäckt henne, skit. Det skulle inte finnas någon stans att fly ifall varelsen nu tänkte med magen, vilket den inte verkade göra - då den främmande faktiskt pratade. Och efter som att ingen annan till syntes fanns i närheten så var det nog henne som den försökte att kommunicera med.

"H..ej" orden hoppade i en hackig takt ut ur munnen på den lilla honan. Althela bannande sig lätt och tog ett djupt andetag, det fanns inget som kunde skada henne lika mycket som hennes egen svaghet. Hon sträckte på sig och intog en ny hållning. 
Främling - det hade hon konstaterat för länge sedan. Men hon lät den onödiga, och inte minst spydiga kommentaren stanna i hennes huvud. Men fredlig, vilken varg som helst kunde säga så, ärlig som oärlig. Men för sakens skull att hålla sig väl med den främmande vargen så nickade hon lätt för att visa att hon hade lyssnat. "Jag är Althela" en viss osäkerhet dolde sig bakom hennes ord som hon endast yttrade för att själv visa sig någorlunda fredlig. Visserligen så kunde hon inte göra mycket mot den främmande, hon kunde inte ens sätta sig emot en varg i sin egna storlek, så hur skulle hon klara av en varg som var jättelik?

Nej, varför diskuterade hon ens det med sig själv? Det var ändå oväsentligt. En lätt harkling kunde höras innan hon åter tog till orda, hon behövde utreda vad för pass fara främlingen kunde utgöra för henne. "Vad gör du här egentligen?" frågan ställdes i normalt tonläge, hennes kropp var avslappnad och orden uttalades noga men inte så att hon drog ut på de. På ett sätt kunde frågan vara privat, men i många fall så var den ganska simpel.

"H..ej." Honan verkade fortfarande obekväm i hans närhet(?) men han log mjukt, som om han försökte uppmuntra henne till att prata mer. Men när honan sedan sträckte på sig så verkade hon något bekvämare, enligt Cry.

"Jag är Athela." Han hummade när han hörde hennes namn och samtidigt som han la hennes namn på minnet så blev hans blick ofokuserad, nästan död. Men så fort som han upprepat namnet tillräckligt många gånger i huvudet för att minnas det blev hans blick återigen lugn och mjuk. "Athela." Sa han och nickade artigt mot henne. Han sträckte på sig ännu en gång innan han presenterade sig. "Cry." Han log vänligt innan han bugade lätt.

Han log åt honans fråga men leendet nådde aldrig hans ögon. Den frågan hade han själv ställt sig och försökt svara den. Men han kom aldrig på ett riktigt bra svar själv. I alla fall inget svar som var sant. Han suckade för sig själv vid tanken. Meningen med resan var ju för att få svar men han hade bara fått massor av nya frågor.
"Jag..." Hanen tvekade. "Jag är på väg norrut." Hans ton var lika mjuk som vanligt men osäkerheten gömde sig i hans blick. Med en ny fråga till honan skakade han bort osäkerheten; "Säg mig, vad gör du här, Athela?"

(Du får ursäkta vissa dåliga inlägg, har lite skrivkramp hahaha men vill ändå skriva)

Den björnlika varelsen strosade genom träsket. Hans tassar fungerade utmärkt i sådana här marker, eller i snö. Storleken på tassarna gjorde att han inte sjönk ner, trots sin stora tyngd. Kanske kunde han till och med gå på vatten? Kivrem hade inte provat, men det kanske han skulle ta och göra. För vem visste, kanske var det möjligt?

Kivrem gick i sina egna tankar för stunden. Han funderade på var han skulle gå. Han hade inget mål med sin vandring, han mer eller mindre bara gick dit hans ben förde honom. Var än det må vara. Han tyckte dock om träsket, det var blött och mysigt, så kanske skulle han stanna här. Han hade ingen annan stans att vara, inget hem eller familj som saknade honom. Det kunde tyckas sorgligt i de flestas ögon, men faktum var att Kivrem var nöjd ändå. Trots allt så kände han inte till något annat än det ensamma liv han levde. Ovetskapen om något annat gjorde honom trots allt till en levnadsglad individ.

Att vara social hade aldrig varit Kivrems grej. Han hade inga problem att möta andra vargar, men det där med sociala regler och normer var aldrig något som han förstod sig på. Han kunde inte begripa varför andra vargar hade svårt att förstå vad han sa, och det gjorde att han ofta höll sig ifrån andra vargar när han kunde.

Plötsligt kände han doften av en annan varg, och blev med ens nyfiken. Huvudet åkte upp och han såg sig omkring. Men han kunde inte se någon annan så istället försökte han känna varifrån doften kom. Han lyckades lokalisera från vilket håll doften kom och började lunka åt det hållet. Han hann dock bara ta några få steg innan han kände doften av ytterligare en varg. Två vargar? Kivrem blev med ens osäker. Att vara social med en varg var inte hans starka sida, och att vara det med två vargar var han helt värdelös på. Han gnydde lite och backade några steg. En tung suck lämnade honom och han vände sig om och gick istället åt andra hållet.

[Kivrem bara vandrar förbi typ x) ]

"Säg mig, vad gör du här, Athela?"

Althela hade inte en ända bra anledning till varför hon befann sig precis där hon nu var. Men för sakens skull, så slängde hon sig ur något. "Jag vandrar" orden uttalades fortfarande i normalt tonläge och kroppen var till syntes avslappnad. Egentligen så var hennes hjärna i högvarv, tvingande kroppen till att slappna av och rösten att befinna sig i tonläget som den befann sig i.

För några sekunder så släppte hon blicken på den stora vargen, Cry. Flyttade sig endast några centimeter åt sidan och svepte med blicken över landskapet för att se om det fanns någon potentiell flyktväg - vilket det gjorde. Eller ja, tycktes göra. Marken såg något fastare ut på några ställen, men den leriga palatsen var förrädisk. Medans Althelas blick sökte av området så kunde hon höra ett lågt gnyende, utan att tänkte vidare på ljudet antog hon att det var från vargen hon nyss mött, han såg ju inte direkt.. frisk ut. Hon hade inte träffat  någon varg som liknande den andre, inte för att hon mött särskilt många vargar i sitt liv - men han, alldeles vit, precis som om någon stulit hans färger - något måste det ju bero på. "Du har ingen färg" konstaterade hon någon minut senare. Det var inte meningen att påpeka saken, men hon var ändå smått intresserad av orsaken till det hon nyss konstaterat.

[Ursäktar för att jag inte svarat på ca en månad, men är "lite" lat. Och så visste jag inte vad för pass ställning Althela skulle ta till Kivrem, men ifall han är alldeles för långt bort för att hon ska höra hans gnyende så kan jag ändra det :3]

Hanen nickade smått åt Althelas ord, innan han log mot henne. Han kunde inte hjälpa att lägga märket till att honan verkade mer lugn och bekväm i hans närhet, nu, än vad hon hade varit. Det gjorde honom glad. Hans storlek hade en tendens att verka mer hotfull och skrämmande än vänlig och lugn. En tendens hand ogillande men inte kunde göra något åt.
"Som jag." Sa han lågt. "Var hade du tänkt vandra härnäst?" Frågade hanen. Om han hade tur så skulle han kanske få sällskap på väg norrut. Om inte, så skulle det vara okej. Han hade ju gjort resten av sin vandring ensam. 

Den mindre vargen flyttade sin blick från honom, in till skogen. Han följde hennes blick och tittade in bland träden, för att se om hon sett något. Han riktade öronen framåt och hans ansiktsuttryck blev mer koncentrerat. Han hörde något, vagt. Det var lågt men lät som en varg. Hanen nosade lite i luften. Ja visst var det en varg. Men han kunde känna hur lukten försvann bortåt och det fick honom att rynka pannan. Var det något som skrämt vargen? En fara som fanns nära honom och den andra individen, Althela? Han slickade som om mungiporna innan han andades in. Han andades ut luften i ett högt ylande. När han var klar stod han tyst och väntade, väntade på svar.

"Du har ingen färg." Honans röst drog Cry tillbaka till verkligheten och den blåa blicken vände sig snabbt framåt för att kunna fokusera på henne. Ett glatt skratt brummade i hans bröstkorg. 
"Nej, det har jag visst inte." Sa han och log, road. 
"Det förhindrar mig dock från att vara ute i solen." Hans leende blev sorgset. De brännskador som börjat läka på hans kropp var ett minne av vad solen kunde göra med honom och hur farlig öknen var för honom. 


"Du har inte så mycket färg själv." Konstaterade Cry, denna gång såg han inte så sorgsen ut. 
"Du är väldigt mörk." 

Althela fick sig en liten tankeställare, var skulle hon vandra här näst någonstans? "Mitt mål var att vandra hit, bara för att se hur våtmarkerna såg ut" hon tänkte högt. "Ärligt talat så har jag ingen aning om vart jag är på väg". Det var så hon hade levt ett tag - hon hade vandrat dit hon ville, och när hon hade nått sitt mål så hade hon stannat där, utforskat för att en annan morgon vaka och med en ny idé om att vandra vidare, till ett nytt ställe som hon ville utforska och ta en närmare titt på.

Efter att ha hoppat tillbaka till verkligheten, ut ur sina tankar fokuserades Althelas blick på Cry igen, fortfarande en aning blygt - men hon lät den vandra. Och sedan såg hon på himlen, Cry, himlen och åter igen Cry. "Det låter inte så.. kul" sa hon. Hon letade kort efter ord eller en följde mening. Men en tanke hade smugit sig in i hennes huvud - antagligen så hade Cry aldrig kunnat varit särskilt länge i solen, så vad kunde han sakna? Det var vad hon antog i alla fall. 
"Jag kan själv inte säga att jag gillar solen allt för mycket, men jag uppskattar den" hon drog lätt på mungiporna."Jag gillar mest mörker - skuggor, men utan solen skulle inte dem inte skapas" konstaterade hon, mest för sig själv.


"Du har inte så mycket färg själv, du är väldigt mörk"
Althela fnissade lätt, endast ett litet kittlande i hennes mage. "Nej, det har jag inte" sa hon lite fundersamt och sträckte ut benet framför sig och betraktade färgen på det - eller ja, den färgen som hennes päls hade när den var blandad med lera och smutsigt vatten. "Men jag gillar... den. Den är enkel" sa hon och såg drog tillbaka benet och såg på Cry med ett lätt lutande huvud. "Om du hade fått välja en färg, förutom dem du har nu, vilken skulle det vara?"

Crys ögon lös upp vid det faktum att hon inte hade något riktigt mål. Kanske skulle denna vara en bra resekamrat? Men ytterst snabbt försvann glädjen och något sorgset fladdrade över hans blick. Nej, det var bättre att han reste ensam. Hanen var alldeles för instabil för att kunna ha någon vid hans närhet under längre tid. Dessutom kändes det som om han behövde hitta svaren som han letade efter själv, på egen hand. Och kanske skulle Althela, hur mycket han inte kunde förneka att hon verkade trevlig, distrahera honom från hans mål. Han skakade på huvudet mentalt. Nej, det skulle förbli en ensam vandring. 
  Cry tittade på Althela när hon konstaterade att det verkade ganska sorgligt att inte kunna vara ute i solen. Och han höll med, han höll med så mycket att det gjorde ont. För solen var trots allt en liten del av hans livsglädje; den som gav liv och värme. 
  "Ja, det är en aning tragiskt." Sa han ärligt och log, men leendet nåde inte ögonen. 
  "Jag gillar mest mörker - skuggor, men utan solen skulle dem inte skapas." Cry nickade allvarligt åt hennes ord. 
  "Solen ger inte bara ljus, utan också liv." Sa han lågt, nästan i en viskning. 
  När Althela fnissade kände han något varmt sprida sig i bröstkorgen och hans blick glittrade till. Öronen klippte lite innan de intresserat och nyfiket vinklades mot Althela. När hon sedan beundrade sin färg log hans ögon mot henne. Han behövde lära från henne. Det var älskvärt att se andra individers kärlek till sig själva. 
  "Om du hade fått välja en färg, förutom dem du har nu, vilken skulle det vara?" Cry gav ifrån sig ett koncentrerat "hmm" ljud innan han svarade.
  "Svart, tror jag." Sa han till slut, men han var ytterst tveksam vid sitt svar. Han hade aldrig tänkt på det förut. Han hade alltid tagit det för givet att den färg han hade skulle förbli samma färg. Fanns det gudar i detta land som ändrade på vargars päls? 
  "Du da? Vilken färg skulle du vara?"