Reserverat till Ninäd!!!


Stegen var stadiga och kroppen rörde sig i en lugn vaggande hållning. Baltazar bar huvudet högt och hans päls smektes lätt utav vinden, han njöt där uppe bland klipporna och kände hur solens strålar fångade honom med storm. Ett leende spred sig på hanens läppar och hans ögon var slutna.
En fågel avbröt hans lugna stund och Baltazar öppnade ögonen sakta, sneglandes på fågeln. En lätt suck sipprade ur honom "Nåja, dags att gå vidare" Sade han för sig själv och vaggade ned med baken, högt buret huvud, ned till de mindre klipporna och sedan återfann han sig på vägen igen.

Tiden gick, solen steg allt högre på himmelen och han började närma sig grönskan. Baltazar sänkte huvudet och luktade njutningsfullt på en utav växterna, svansen började vifta.
Endast för att dem luktade gott började hanen rulla sig i växterna, han trivdes så innerligt bland denna natur.
Sakta slutade han att rulla sig och låg istället på mage, kikade ut över det land han kunde och kände vinden återigen smeka hans man.
Någon var i närheten, Baltazar satt sig fort upp och började tvätta sig fri från det smuts han dragit på sig. Slickade på tassen och tvättade sitt ansikte, hanen rätade på sig och väntade in främlingen med ett mycket stort intresse.

Av någon anledning kände han sig mer hemma här. Bergen var inte lika höga som de han växt upp bland, men de var berg och det kändes märkligt välkomnande. Den gröna blicken svepte över bergen. Sporadiska spår av vegetationen runt omkring hade klättrat upp på bergen. Solen var gömd bakom en tjock vägg av vita moln. Det såg inte ut som att det skulle börja regna idag, men troligen imorgon eller någon av de senare dagarna. Trots solens frånvaro var luften varm och träden tycktes ändå ha en viss skugga under sig.

Vinden vände och förutom att rufsa om den tjocka pälsen tog den med sig en doft av varg. Den sandfärgade stenvargen kunde inte avgöra om det var en hane eller hona och det väckte hans nyfikenhet. Han styrde om stegen och satte av i rask trav. Spåret ledde honom mot en liten klunga av vegetation. Han såg en figur som satte ner tassen i marken Det var en vit figur med någonting som såg ut som en blå gloria. Nyfiket spetsade den sandfärgade öronen och saktade in. Trots att dem nu var nära varandra kunde han inte avgöra om det var en hane eller hona, någonting som fortsatte göra honom nyfiken. Ett leende drog i mungiporna när han öppnade munnen. Det såg ut som att främlingen hade väntat på honom.
"Var hälsad Främling." sa han och stannade på bekvämt avstånd, fortfarande med ett leende på läpparna.

DÅ främlingen visade sig spred det sig ett leende över hans läppar som tydde på att han kände sig bekväm med denne. Baltazar reste sig upp, kastade lite med huvudet i en charmig stil och tog ett par steg emot främlingen, men höll sig fortfarande på avstånd. Han vajade med svansen i mjuka rörelser och blicken tydde på nyfikenhet samtidigt som den tydde på gillande. "Var hälsad främling" Började han lite lätt "Mitt namn är Baltazar, vad kan ditt vara?" Han log igen och de isblåa ögonen lös upp av förväntan. 'Åh vilken charmig en' tänkte han för sig själv i tystnad i väntan på svar.

Den sandfärgade höjde på ögonbrynen när den andre sa sitt namn. Spännande namn. Må så vara att många i Numoori hade spännande namn, men det gjorde dem inte mindre spännande. Fortfarande leende öppnade han munnen för att svara Baltazar.
"Mitt namn är Ninäd." Den gröna blicken sneglade på bergskullarna runtomkring dem. Leendet blev snett när han såg tillbaka på den vita.
"Och vad kan ni tänkas göra här då?" frågade han och vaggade med den lilla svansstumpen. Rumpan följde med till viss del vilket resulterade i att den skymtades på hans ena sida för att sedan försvinna till andra.

Äntligen någon som både såg bra ut och hade ett unikt namn "Ninäd" Sade han en gång för sig själv och vaggade lite mer på rumpan med ett busigt leende. Eftersom att den tvåkönade individen till mestadels såg ut som en tik i kroppen och rösten kunde Baltazar förstå om denne främling var lite förvirrad av doften som både tydde på hona och hane. "Nah, ingenting speciellt. Bekantade mig lite med området bara tills du dök upp, Ninäd" Sade han och fnissade lite på slutet, han kunde inte riktigt låta bli att beundra den andre. Även fast denne hade horn på kroppen kunde han inte motstå att vilja gosa lite med honom. Baltazar är väldigt gossjuk utav sig och älskar närhet.
"Vad gör du själv på en plats som denna?" frågade han och ruskade lite charmigt med huvudet igen för att rätta till manen. Baltazar satte sig ned och började att tvätta sin tass för att sedan stryka den över örat med ett glatt leende.

Rumpan vaggade lite extra när Baltazar sa hans namn och stenvargen nickade för att bekräfta uttalet. Den andres doft förvirrade honom fortfarande. Namnet sa honom att det var en han, utseendet en hon och lukten verkade ha svårt att bestämma sig. Det var ingenting som bekom Ninäd, men han blev ändå konfunderad utav de blandade intrycken.

Så han var bara ute och bekantade sig med området? Inte så exalterande, men hela ens liv kunde ju inte vara spänning på spänning. Hans egna ursäkt till att vara här var ju inte heller så spännande. Ninäd andades ut med ett roat ljud då den andre fnissade. Det var rätt mysigt att höra fnittret från den andre.
"Åhh, jag vet inte riktigt." svarade han och följde intresserat den andres tass när denne tvättade sig. Det var ett ovanligt sätt att tvätta sig, i alla fall enligt stenvargen... fast det passade på något vis Baltazar att tvätta sig så.
"Åtarbekantar mig med området antar jag." avslutade han och flinade snett mot den vita. Han satte sig ner mitt emot den vite och studerade denna en kort stund och beslutade sig för att fråga, trots att det var väldigt privat.
"Ursäkta för att jag frågar, men jag kan inte avgöra om du är hane eller hona. Du är väldigt vacker, men jag kan ju inte utesluta hane för det." han sa allt detta med en ursäktande ton och ansiktsuttrycket bad om ursäkt innan frågan ens var ställd.

Baltazar bet sig lite i underläppen då den andre talade "Jaså du, då kan du ju bekanta dig lite med lilla mig" Sade han och gav honom en oskyldig blick. Det var såhär Baltazar var, väldigt kärvänlig utav sig och då han fann en hane intressant kunde han bara inte hejda sig. Hanen gav honom sedan en lite mer seriös blick i tecken på vänlighet. 
Baltazar studerade den andre, han var så charmig på något sätt, det där udda utseendet klädde honom så väl. Sedan kom Baltazar att tänka på James och kollade lite ned i marken, "James.." Mumlade han ohörbart och stannade upp för ett ögonblick. Vid tanken på hans föredetta partner fick honom att smått börja undra varför han kände som han gjorde inför Ninäd. Han hade ju lovat sig själv att aldrig mer låta sig själv falla för någon. Men det löftet sprack tydligen ganska så fort. 'Varför är han tvungen att vara så.. charmerande?' Tänkte han sedan och kollade upp på ninäd med en rodnad i ansiktet.
Ninäd närmade sig, pulsen ökade på hanen och han trodde att han skulle svimma. Han kallade honom för vacker.. Det pirrade till i kroppen och han besvarade hans fråga lugnt "Ninäd.. Du förstår.. jag är både och.." Sade han för första gången lite nervöst, skulle hanen dissa honom nu när han fick reda på att han också hade det manliga könet? Baltazar kunde inget annat än att rodna, kolla oskyldigt på hanen med öronen lite tillbaks.
Denna känsla var så väl bekant och hur mycket som än Baltazar vela förtränga den så gick det inte. Han var svag för vackra män, deras röst och hur de hade sin hållning. Ninäd var.. perfekt.

Han skrockade mjukt då den andre föreslog att de skulle bekanta sig med varandra. Det var nästan pinsamt hur lite han lade märke till den andres försiktiga flörtande. Man skulle ju tro att han reagerade på det, men den store såg bara vänlighet och återgäldade den. Visst märkte han att vissa ord eller ordföljder var mer intressanta än andra, och han besvarade dem på samma intressanta sätt, omedveten om vad han gjorde.

Han rynkade pannan och lade huvudet på sned. Han förstod inte. Osäkert öppnade han munnen.
"Jag tror tyvärr inte jag förstår." sa han ursäktande. Han förstod inte hur Baltazar kunde vara både hane och hona. Hur gick det till? Det förändrade inte hans syn på den vita, men det förvirrade honom nästan mer än att inte veta. Han sökte i Baltazars blå ögon efter ett svar som han kunde förstå. Det ursäktande uttrycket i hans ansikte hade inte försvunnit, det var som om han bad om ursäkt för att han frågade, för att han var nyfiken.

Nu blev situationen mycket mer åt det pinsamma hållet för Baltazar. Han visste ärligt talat inte hur han skulle berätta det på. Skulle han lägga sig ned och visa? Låta honom se själv? Baltasar himlade med ögonen och sade försiktigt "Jag... han bet sig lite i läppen och tog ett steg bakåt, satte sig ned, sedan lade han sig på sidan. Detta känns så oerhört pinsamt Ninäd sade han sedan och lyfte på bakbenet så att man kunde se hur det var konstruerat medan han gömde ansiktet bakom sina framtassar. Rodnaden blev större och han förstod inte själv vad han höll på med riktigt. Han vågade inte säga, tala, utan det bästa sättet för honom var då att visa Ninäd. Men tanken att visa sina kön för en charmig hane gjorde så att det pirrade i magen, som fjärilar.

Han insåg direkt att han hade sagt fel. Kanske skulle han bara ha låtsats förstå och tagit upp det någon annan gång? Han hostade tyst.
"Du behöver inte." mumlade han generat när den andre backade. Inte för att han förstod varför den andre backade, satte sig ner eller till slut lade sig ner. Han antog att det var för att Baltazar kände sig obekväm med hans okunnighet. När den andre däremot rullade över på rygg blev stenvargens ansikte omedelbart glödhett och han såg ner i marken. Det var tydligt att han inte var den ända som tyckte det var pinsamt. Baltazars ansikte var inte längre synligt. Tyst stirrade Ninäd ner i marken i några sekunder innan han vågade sig på att snegla. Han lade sig ner och placerade huvudet mellan tassarna.
"Spelar det någon roll?" frågade han försiktigt och såg på Baltazars täckta ansikte. Ett litet leende låg i det rodnande ansiktet. Inte för att han vågat titta, men han lät det vara stunden. Det förändrade antagligen inte någonting att han visste, så varför oroa sig?

Baltasar stängde benen men reste sig inte upp, han kunde se hur även ninäd gömde sitt ansikte bland tassarna. Det fick Baltazar att känna sig lite bättre, att Ninäd inte hade stuckit. Baltazar började sedan vifta på svansen med ett leende. Ninäd, förlåt för att jag frågar, men skulle du vilja ta en promenad med mig? Jag tänkte för att lugna ned denna pinsamma stund sade han med ett glatt leende, hanen var fortfarande generad av sin handling men samtidigt var han lättad. 
Ninäd talade, vad spelade det för roll? Han lade huvudet på sned, antagligen spelade det ingen roll alls.. Men det var gjort, det var över och dem kunde återgå till något annat.

Han såg på Baltazar som slutade täcka över sitt ansikte och blicken flackade kort till hans viftande svans när den började röra sig. Hans leende blev lite bredare.
"Öhhhmm... visst" mumlade han och rodnade. Han harklade sig och reste sig upp. Svansen vaggade långsamt när han såg ut över de låga bergen. Att gå en bit skulle nog vara trevligt. Blicken fastnade på den glesa vegetationen de befann sig i närheten utav.
"Skogspromenad kanske?" frågade han och log mot den liggande Baltazar. Inte för att den glesa vegetationen som man kunde se rakt igenom kunde få kallas skog, men dem skulle kanske stöta på något intressant om dem fortsatte genom vegetation, det var i alla fall roligare att titta på än bara småberg. Dessutom rasslade det så attraktivt i bladen att det var svårt att motstå träden. Ninäd började stega mot träden och såg sedan på Baltazar för att se till så att denne var med och han inte gick iväg.

Hanen reste sig upp med en vickande bakdel och svans som for tunt glatt. Han slängde lite med huvudet igen och fnissade. Han försökte liva upp stämningen lite, men han var fortfarande nervös. 
Det låter underbart Ninäd sade han lugnt och log glatt. 
Han tassade efter den vackra hanen och slöt upp bredvid honom, han sneglade lite med sin beundrande blick. Nå.. vill du berätta lite om dig själv? Jag är ärligt talat smått nyfiken sade han ärligt. Detta kunde vara början på en underbar vändkap, eller en lyckad kärlek. Baltazar gick lugnt bredvid och smygtittade lite då och då på hanen, han log, han trivdes så i ninäds sällskap.

Han skrockade lågt och såg på Baltazar.
"Förbered dig på en tråkig historia." sa han och skrattade. Blicken vändes mot träden igen "Jag växte upp i dem västra bergen i en flock med troende stenvargar. Min pappa bet av mig svansen för att jag inte såg ut som dem andra. Öhhh... jag stannade tills jag var 16 och gav mig sedan av?" avslutade han frågande, nästan som om han undrade ifall det var nog. Ett kort skratt lämnade honom och han ruskade leende på huvudet. Han sneglade på Baltazar.
"Hoppas du inte svimmade av tristess." flinade han och svansen vaggade bakom honom. Träden dolde dem nu från himlen och Ninäd sneglade upp på träden och såg de ljusgröna knopparna som höll på att spricka. Han log mot träden och avundades för en sekund sina syskon som fått jorden och växternas kraft. Tänk att kunna göra någonting så vackert! Den klargröna blicken sänktes och han såg på Baltazar med nyfikenheten glittrande i ögonen.
"Du då Baltazar? Vill du berätta om dig själv?" frågade han ch log mot den vita vargen.

Baltazar lyssnade noga och grimaserade i ett chockad uttryck då han berättade om tragedin med svansen. Åh Ninäd det låter ju jätte hemskt! Sade han känslosamt och utan att tänka gosade han till Ninäd lite men kom på sig själv och rodnade en aningen. Han ångrade det inte, det var mysigt att känna hans päls mot sin. 
Inte alls sade han då Ninäd frågade om han uttråkade Baltazar. Ögonen fortsatte att snegla lite på Ninäd med ett vänligt uttryck. Frågan kastades tillbaks och på något sätt kändes det som att han kunde berätta sin historia. Men kanske var det för tidigt för Baltazar, han hade ingen lust att bryta ut i tårar då det var ett väldigt känsligt ämne. Vart ska jag börja... sade han och skrattade tveksamt. Jag föddes i en familj där jag blev utstött pågrunf av att jag är tvåkönad.. Jag gav mig av, fick valpar.. dem... jag vet inte vart dem är, troligen döda.. Men den historien kan jag berätta en annan gång.. ehm.. Annars efter det så har jag bara vandrat omkring i min ensamhet och beundrat naturen och dess liv Berättade han med en sån glad stämma han bara kunde. Det var lite jobbigt att prata om, men det kändes bra att få tala med någon om det. Få ut alla känslor och kanske bara bryta ihop. Då kanske smärtan skulle lätta? Baltazar gav Ninäd ett leende, men bakom det fanns sorg. Den tvåkönade hanen sade sedan Jag har aldrig sett mig som en hane, känner mig mer som en hona till sättet och utseendet. Därför förstår jag om du blev förvirrad vackra du sade han med en lätt röst och fnissade. Svansen vajade bakom honom, han trivdes så. Denna varg verkade så öppen, lugn, harmonisk på något sätt.

Han lyssnade på Baltazar och det gjorde lite ont i hjärtat att veta att en familj stött ut sitt barn bara för att denne var annorlunda. Hans blick vilade på Baltazar och han beundrade denna för att han kunde tala så lättsamt om den tragiska historia han hade. Leendet som han fick dolde dock den sorgsenhet som han misstänkte egentligen berättade sin historia med.
"Tur att naturen har så mycket att bjuda på." sa han och log "Det blir en lång promenad om man ska se all natur i Numoori."
Ninäd flinade när han blev kallad vacker. Det var inte så han såg sig, men han lät det likaväl glida undan. Det var ingen idé att tjafsa om det. Istället lade han huvudet på sned och blinkade.
"Vill du då att man ska säga att du är en hon?" frågade han nyfiket. För stenvargen var det viktigt att veta vad andra ville bli kallade för. Det ändrade sälla på hur han såg på individen, men han ville inte göra någon upprörd genom att säga fel.

Jag kan inget annat än att hålla med, det skulle bli en förfärligt lång promenad. Mina stackars tassar skulle nog inte klara av en sådan resa utan mycket vila sade han sedan och flinade. Det var vackert här bland bergen, även fast han inte var så mycket för sten och det hårda, hans kropp var ganska slank utav sig så det är tur att han har en tjock välutrustad päls!
Gärna det Ninäd, men jag skulle inte bli arg om du säger han till mig. Trottsallt är jag ju en hane också sade hon med ett leende och fnissade mjukt. 
Hennes tassar var ganska så ömma efter allt hårt underlag så att promenera där det fanns lite mer växtlighet uppskattades.
Då dem hade gått en liten bit in i den såkallade skogen kom hon att tänka på en sak Jag måste fråga dig, Ninäd.. Skulle du vilja träffa mig igen när vi skiljs åt? Egentligen vill jag stanna med dig, men det är förståeligt om du har andra planer Sade hon med ett ömt leende. Hennes blå ögon var lika ljus som den finaste akvamarin, och dem gluttrade av hennes ljus till kraft. Baltazar kände sig trygg och välkommen. Det var länge sedan som han känt sig trygg med någon efter det som hänt. Egentligen visste han inte om James hade dödat valparna och sedan stuckit därifrån. Men det kunde ju inte vara sant... det fick inte vara möjligt. Han skakade lite smått på huvudet för att göra sig av med dessa tankar. Sedan kollade hon ned i marken då dem gick.

Han skrockade bara när den andre sa att han aldrig skulle orka en sådan resa utan mycket vila. Det var ju inte riktigt meningen att man skulle orka den utan mycket vila.

Det gjorde honom lättad att veta att Baltazar inte skulle bli arg om Ninäd råkade kalla henne för honom, även om han betvivlade att det skulle hända.
"Det ska nog inte vara några problem, min sköna." skrockade han och blinkade mot Baltazar. De gröna ögonen sökte sig åter upp mot trädens grenar. Blocken gled långsamt ner och han kunde se att de få träden i princip försvann längre fram.

Nyfiket såg han på Baltazar när denne frågade om han ville se henne efter att dem delat på sig. Förvånat lyfte han på ögonbrynen.
"Klart jag vill, bra sällskap är alltid uppskattat." sa han och log mot den vita. Han ville säga att dem skulle hålla ihop, men det skulle ju han och Sirocco också ha gjort och nu fann han inte den svartvita vargen. Det gjorde ont i honom vid tanken på vännen som han tappat bort. Han hade varit så nära att få ett hem igen... Ninäd flinade mot Baltazar och var noga med att inte visa det stickande obehaget i sitt sätt.

Det spred sig en härlig känsla i kroppen och Baltazar kände riktigt hur hans hjärta slot volter. Han blev så glad av Ninäds ord 'min sköna' tänkte han för sig själv och log glatt. 
Vinden lekte med hans man och de rosor som prydde den isblåa manen prasslade till lite lätt. Så länge Baltazar kunde minnas hade tosorna speglat hans lycka, nu var dem fullt utslagna och som vackrast därför att han var lycklig. Efter den tragiska händelsen med James och deras valpar inträffat hade tosorna varit lika svart och död som askan efter elden. Honan kunde äntligen lätta tankarna på James och ungarna, det var som att detta var en ny start på livet. 
En blinkning från Ninäd var allt som behövded för att honan skulle bli alldeles varm och fnittrig. Detta kunde bara inte vara sant, det var för bra för att vara sant!
Åh så glad jag blir Ninäd, det skulle vara underbart att få dela en resa med dig, du charmige Sade Baltazar med ett stort och lyckligt leende på läpparna. Naturen såg så fridfull ut, allt var så vackert kring dem och han önskade att Ninäd kunde veta genom att se på Baltazar att han var intresserad. Den fluffiga svansen svajade graciöst bakom och rosorna nästan sken av de ljus han bar på. Det var nästan som att... hon kände mer trygghet och lycka med Ninäd... än vad hon gjort med James...

Ninäd hade inte reagerat på blommorna i den andres man fören han sneglade på den vite och rosorna hade slagit ut. I några sekunder syntes ett förvånat uttryck innan stenvargen log och ruskade på huvudet. Så mycket märkliga saker et fanns här i Numoori. Vargar som hade blommor växande ur kroppen, andra med delvis fjäderdräkt och vissa kunde förvandla sig till helt andra djur.

Han skrockade och sänkte huvudet en aning.
"Nej att dela en resa vore nog inte så illa." sa han och såg ner på marken. Det fanns sprött gräs under deras tassar och han kunde se knoppar titta fram ur jorden. Träden tog slut och de befann sig åter under den molntäckta himlen. Ninäd höjde blicken till de vita molnen och fick en plötslig lust att flyga. Men han skulle inte lämna Baltazar på marken, så det fick vänta.

Honan skrattade glatt och trippade lite fortare i förväg men stannade sedan och vände sig om mot Ninäd Vart skulle du vilja vandra? frågade hon och bet sig i läppen. Baltazar vaggade lite på rumpan med ett lekfullt leende och kollade sedan upp på himlen. Sedan ned på Ninäd med ett svagt leende denna gången. Hon var så nyfiken på denna individ, vem var han och vad var han? En massa frågor vimlade kring i skallen på varginnan denna eftermiddag.

Roat såg han på varginnan när denne skuttade in framför honom. Han stannade framför henne och fnittrade åt den vaggande rumpan. Tyst funderade han ett tag. Vart ville han vandra? Han ville hitta Sirocco... Men det gick inte så bra, hans spår hade kallnat och försvunnit.
"Jag skulle vilja vandra längs med bergskedjan till dem västra bergen genom blodbergen." sa han tankfullt med blicken på bergskedjan som tornade borta vid horisonten. Kunde han inte hitta Sirocco så fanns det en stark önskan att fortsätta till bergen där han växte upp. Blicken återvände till Baltazar och han flinade snett.
"Vill du följa med?" frågade han.

Baltazar nickade bekräftande och svansen rörde sig allt mer Jag har aldrig besökt dessa platser förut.. Men jag vill så gärna vandra med dig, Ninäd Hanen tröttnade aldrig på att säga hans namn, det lät så vackert i hans öron. Baltazar vände sakta om och vaggade lite med rumpan, sedan kollade han bakåt Kommer du, min vackra? sade hon och blinkade innan hon fortsatte att  gå.

Ett lågt skrockande lämnade honom och han skakade roat på huvudet. När han såg upp hade Baltazar börjat vandra iväg och Ninäd höjde på ett ögonbryn. Som svar på frågan om han kom skrattade han och satte sedan av i kort galopp mot den vite. När han passerade snuddade han vid den blå pälsen med nosen.
"Låt oss tävla!" tjöt han bakåt mot sin följeslagare och längde en aning på sprången.

[Ska vi avsluta här och fortsätta i Blodsbergen?]

Baltazar log slugt då Ninäd sprungit ifatt honom, "Oh my lord" Utbrast han då Ninäd föreslog en tävling och sedan sprang iväg framför, en riktig sötnos. Ett leende spred sig på hans svarta läppar  och även Baltazar, som aldrig annars brukade springa i syfte på lek, började galoppera efter Ninäd. Det förvånade honom hur uppfriskande det var att springa och känna vinden i den blå manen. Dem var påväg, deras resa hade börjat.

AVSLUTAT<3