Det har gått ett halvår - I verkliga livet.

Tarai rörde sig i lavaöknen lika väl som om han var född här. Hans steg var säkra och han har länge sedan lärt sig vart man ska eller inte ska ställa tassarna. Ett halvår har gått för alla, men 5 år för honom. Tarai har hunnit växa upp och hans förut barnsliga, tunna kropp har fått en förändring. Han har hunnit bli en graciös ungdom med långa smäckra ben och bred bringa.

Hans kropp har sagt farväl till den oskyldiga pojk han en gång varit. Tarai hoppade upp på den stora stenen han för länge sedan ansåg som sin. Där var det han först blev lämnad av Artemis, den honan som blev något av en modersbild för honom och där han för första gången träffade Selva.

När tankarna om Selva kom så kom även hans undran om vem hon var för honom. Syster? Mentor? Bara ledare? Han kunde uppfatta den nyfunna konstiga känslan han inte kunnat sätta namn för när han tänkte på Selva. Förut kände han bara ett neutralt intresse för henne men nu var det något helt annat. Tarai ruskade på sig och la huvudet på framtassarna. De stora bleka ögonen såg matta och frånvarande ut, faktiskt så såg hela han väldigt blek och urtvättad, dimman som ständigt fanns runt honom ökade dessutom hela den uppfattningen.

Det var som att tiden beslöt sig för att öka takten lite för varje ny kunskap man skaffade sig på den resa som kallades livet. Det var en märklig sak, detta att tiden tycktes bli mer dyrbar ju äldre man blev. I de unga valpåren spelade det sällan roll vilken tid på dygnet det var, hur många timmar som fylldes av solljus, hur många minuter som byggde upp dessa timmar och hur många sekunder som fyllde ut minuterna. Trots att de äldre ständigt påminde de yngre om dygnets timma, om vikten att utnyttja solljuset, eller månljuset, till det yttersta och att det alltid fanns saker som skulle göras. Trots det, så var valpsinnet sällan bekymrat över detta med tiden.
En förnäm fnysning undslapp den högresta honan där hon vandrade fram över lavaöknens välkända mark. Månaderna passerade snabbare än vad hon tyckte sig ha råd med. Det fanns alldeles för mycket som skulle göras, träningspass skulle hållas, samtal skulle föras, revirgränser skulle patrulleras, nya medlemmar skulle läras in i flockens system, dygnets alla timmar räckte inte till. Nej. Detta var inte vad hon förväntat sig när hon axlat ledarrollen; att hon skulle tvingas handskas med tankar som påminde henne om de oroliga äldre som hon avskytt när hon själv fortfarande bara var valp. Det var tjat om att skynda sig, ta vara på saker och ting, som skiljde de unga från de gamla. Och hon ville inte anse sig vara gammal. Vid nitton års ålder, redan med tre års erfarenhet som flockledare, kände hon sig på något sätt separerad från det liv hon en gång levt. Det liv hennes syster fortfarande kunde njuta av, det liv som erbjöd en frihet som flockmedlemmarna, men inte ledaren, kunde utnyttja.
Hon stannade upp. De breda tassarna var varsamt placerade på den hårda marken under henne, erbjöd henne den bästa balans och hållning hon kunde få. Huvudet hölls högt, svansen vilade endast några centimeter ovanför marken, och linjen från nacken till svansroten avtecknade en elegant kroppshållning. Hon var flockledare, av högsta rang med makten över både flock och revir. Erfarenhet var någonting hon tvingats att ta på sig under åren, ansvaret hade blivit vardag, och längtan efter att upptäcka resten av landet hade tynat bort. Blicken som granskade den karga öknen framför henne var inte en blick som tillhörde en nittonårig ungvarg. Den tillhörde en ledarinna. Och vad än det fanns att önska sig från omvärlden, skulle hon aldrig byta det mot den position där hon befann sig nu. Hon var ledarinna över The Dark Nation, dotter till Key, och hon älskade det.

Det fanns egentligen andra saker hon borde ta itu med istället för att vandra över markerna för att kontrollera så att ingen utomstående korsat revirets innersta gräns, men efter att ha spenderat den senaste tiden med ingenting annat än träning så ville hon ha tid för sig själv. Tankarna som skapade det kaos hennes sinne bestod av tycktes ännu svårare att tyda när hon inte fått ta sig tid att försöka sortera ut dem på egen hand. Därför behövde hon få vandra genom öknen, se över sitt revir, vara med sig själv.
En bekant doft avbröt henne dock just som hon skulle ta ett språng över en av de djupare skårorna som sträckte sig över lavaöknen. De svarta öronen spetsades, de giftgröna irisarna tycktes smalna, och innan man hann avläsa riktigt vad som kunde tänkas pågå innanför pannbenet på henne så sköt hon ifrån med bakbenen och landade på andra sidan sprickan. I lugn takt fortsatte hon sedan sin vandring, i riktning mot doften. Ensamhet var någonting hon var rädd om. Men hon kunde inte motstå frestelsen att hälsa på en av sina flockmedlemmar.
Hon tog sig över ett av de större klippblocken som fanns utspridda lite här och var i området, och när hon hoppade ned för att landa på marken på andra sidan om det kunde hon mycket riktigt skymta den ljusa hane hon känt doften av. Men det var någonting med honom... Pupillerna smalnade av ytterligare, och öronen vinklades bakåt samtidigt som hon började röra sig mot honom igen. Exat vad det var hon inte tyckte stämde kunde hon inte avgöra på så långt avstånd. Ju närmare hon kom, desto tydligare blev det att den förändring hon anat hos denna hane under den tid som han varit medlem i hennes flock tagit överhanden. Framför henne låg ingen ung hanvalp. Han hade vuxit till sig till en ordentlig ungvarg. Exakt hur en så stor förändring kunde skett med honom under denna korta tid var hon inte säker på, men nyfikenhet hade alltid varit någonting hon visat öppet om hon fattat intresse för något.
"Var hälsad, Tarai." Hennes stämma var lika mörk som alltid, men melodisk på det lugna, självsäkra sätt det alltid var när hon kände att hon var på hemmaplan. När det bara var någon meter kvar mellan dem stannade hon upp, och det kraftiga huvudet lades lite på sned medan hon studerade hanen med nyfiken blick. Pupillerna hade nu formen av två klot som nästan stängde ute de orangea irisarna, och öronen var åter spetsade.
"Du har vuxit till dig ordentligt sedan jag såg dig senast. Hur kan det komma sig att tiden tycks bete sig på ett helt annat sätt kring dig, än resten av oss?"

Tarai såg Selva komma mot honom och genast hoppade han ner från stenen som han låg på. Hans ögon glittrade till av glädje och förväntan när han såg sin mäktiga ledarinna komma till honom. När han befann sig på marken kunde man direkt se vilken förändring hans kropp hade genomgått. Han var högre och såg betydligt starkare ut. Kroppen var muskulös men inte tung, bringan bred men graciös. Han hade fortfarande kvar att växa men nu kunde man iallafall se hur han skulle se ut i framtiden.

"Var hälsad, Tarai. Du har vuxit till dig ordentligt sedan jag såg dig senast. Hur kan det komma sig att tiden tycks bete sig på ett helt annat sätt kring dig, än resten av oss?"


"Var hälsad, Selva. Jag är glad att se dig. Det verkar som att trots att jag kan gripa tag i tidslinjerna av andra levande varelser så kan jag inte ta tag i min egna. Jag har inte sett dig på väldigt länge men för dig har det gått lite tid. För mig mer."

Hans röst har genomgått en förändring den med. Blev nu djupare och mer dovare men också mer mystisk och charmerande. Tarai svepte med svansen. Dimman låg nu täckt över de båda.

Dimman som alltid tycktes omge den ljusa hanen kröp sig nu försiktigt runt även henne, bjöd in henne att dela mystiken som medföljde när man inte hade lika stor uppsikt över världen omkring sig. Avståndet mellan dem gjorde att hon inte hade några problem med att möta hans blick, men då han förändrats så mycket sedan de senast sågs kunde hon inte låta bli att släppa de grumliga ögonen och låta sin egna färggranna blick granskande svepa över hans nacke, bröstkorg, rygg och ben. Utan tvekan hade han vuxit till sig till en lovande ung hane, och på så kort tid. Om ett år kanske han skulle stå framför henne som en vuxen varghanne, en krigare i sin fulla form.
De giftgröna pupillerna tycktes vidgas medan hon studerade musklerna under hans skinn, den nya höjden på manken, för att till sist återvända till hans ansikte. Dragen över nosen och kring ögonen talade också för att han vuxit till sig, att han åldrats trots att hon själv inte gjort det. Men när hon mötte hans blick kunde hon inte låta bli att undra om valpsinnet satt kvar, om han liksom alla andra vargar behövde ta lärdom och uppleva nya saker för att kunna växa psykiskt. Rent fysiskt kunde hon inte klaga. Och tanken på att få se denna hane som en stolt, stark krigare en vacker dag, antagligen inom en närmare framtid än hon kunde ana, var väldigt lockande. Men hon kände ännu denna hane endast som den valp hon tränat och delat med sig av sin egen kunskap till. Denna unga hane framför henne var en främling.

Tarai tog till orda för att besvara hennes fråga, och i samma stund som orden lämnade hans läppar knyckte det ena av hennes svarta öron till. Rösten som nu lämnade honom var inte densamma som lämnat den unga valp hon senast träffat. Det verkade som att hela hans kropp hade åldrats på ett sätt som inte hon kunde förstå, trots att han förklarade att det antagligen hade med hans krafter att göra. Sedan deras första möte hade hon fått mer kunskap om hanens krafter, och på så sätt även fått större förståelse över tiden som ständigt omgav dem alla. Tid var ett märkligt ting som hon visste var nödvändigt, men som hon även fann helt främmande och okänt.
När han talat till punkt smög sig ett lätt leende över hennes svarta läppar, och huvudet tippades lätt åt sidan. Det blänkte till i de kontrastrika ögonen, och för ett ögonblick kunde man tro att hon skulle säga någonting. Men så rörde hon sig istället emot hanen, gick i en tät cirkel runt honom och lät blicken på nytt svepa över hans främmande fysik.
"Dina krafter är märkliga, men fascinerande. Så som din kropp antagit en ung hanes form, din röst förändrats. Månader i den verkliga världens uppfattning tycks för dig passera som år." Den långa, svarta svansen som svepte bakom henne råkade vidröra hanen några gånger medan hon cirklade runt honom, ingenting hon själv tycktes medveten om. "Men frågan kvarstår, är det bara till det yttre du åldras, medan sinnet förblir detsamma?" Tonen i hennes röst verkade plötsligt aningen mörkare än vanligtvis, och blicken var ytterst allvarsam när hon åter stannade upp framför honom för att möta hans ljusa blick.
"Inte kommer du väl vara en gammal man i kroppen men unghane i sinnet när jag själv nått åldern 25?" Plötsligt kunde leendet åter anas i de svarta mungiporna, och i den hårda blicken kunde en retfull glimt uppfattas.

Dimman som ständigt var runt Tarai verkade nästan ha ett eget sinne. Tarai såg den som sin evige följeslagare och Dimman kunde känna känslor som hans gråa blick alltid noterade och märkte. Ibland kunde den visa ilska, ibland rädsla. Nu var Dimman intresserad, den omgav försiktigt den gråsvarta honan och tycktes röra sig i cirkel runt denna som om hon studerade henne, försökte se efter vem hon var.

Hon rörde sig mot honom, så tät att hans känsliga öron kunde uppfatta hennes andetag och den svaga doften av honung och blod som omgav hennes hud. När hennes svans av ren misstag råkade vidröra hans kropp kände Tarai som om en elektrisk ström passerade genom kroppen. Han ryckte till och harklade sig.

"Dina krafter är märkliga, men fascinerande. Så som din kropp antagit en ung hanes form, din röst förändrats. Månader i den verkliga världens uppfattning tycks för dig passera som år. Men frågan kvarstår, är det bara till det yttre du åldras, medan sinnet förblir detsamma? Inte kommer du väl vara en gammal man i kroppen men unghane i sinnet när jag själv nått åldern 25?"

Tarai besvarade hennes retsama ton med ett leende innan han skakade på huvudet.

"Jag kan förstå din oro, Selva. Men jag är inget barn längre. Min kropp har ändrats likt sinnet. Jag har förstått vad som har hänt. Min tanke var att lära mig kontrollera tidens strömmar så fort som möjligt och jag har lärt mig en hel del. Förut när jag stoppade tiden så påverkades alla, nu har jag lärt mig att enbart påverka utvalda tidslinjer. Dimman har också blivit utvecklad."

Hans ord bevisade han med att skapa en perfekt kopia av Selva i dimman. Honan såg nästan levande ut. Hennes kropp kopierades perfekt och i dimman såg hon verklig ut. Bara färgerna var mindre kontrastrika, pastellartade. Selva-kopian gick efter den riktiga och såg ut som om hon härmade sin riktiga jag.