När hon lämnade reviret för att träna hade solen strålat på den blå himmelen och endast ett fåtal moln hade synts till. Nu låg hon i en liten, naturlig håla hon funnit och såg på medan regnet föll från en stålgrå himmel. Hon svor tyst över att hon varit allt för fokuserad på att kontrollera sin kraft och undvika att skada sig själv att hon inte ens hade lagt märke till regnmolnen som rullade in. Hade hon bara varit lite mer uppmärksam på sin omgivning skulle hon ha hunnit hem och kunnat vänta ut ovädret där, men nu var det för sent.
Egentligen var det rätt pinsamt, att dottern till Murderotic och Aurinko själv inte ens kunde vara ute i regnet för att hon inte hade någon kontroll över elektriciteten inom henne. Åtminstone inte bra nog för att kunna bli blöt. Och det verkade inte spela någon roll hur hårt hon än jobbade: oavsett vad hon gjorde slutade det alltid med att hon gav sig själv en stöt eller höll på att falla ihop av utmattning.

En djup suck lämnade valpen och blåste upp damm. Hon höjde huvudet som låg mellan framtassarna och de orangea ögonen blängde surt på dammet innan de återvände till att stirra på regnet. Det enda positiva med det var att det drog med sig så mycket mer dofter än annars, men i övrigt fann hon ingenting bra med det. Inte ens ljudet som en del andra verkade finna lugnande var behagligt att lyssna på. Nephania bad en kort bön till Windfari att det snart skulle vara över så hon kunde gå hem.

Det var inte ovanligt med regn och hårda vindar på Stormstäppen. Himlen kläddes i grå, snabbt rullande moln, men någonstans där bakom sken fortfarande solen. Det hade varit klart fram tills nyligen, men det skiftande vädret kom inte som någon överraskning. Ljudet av det hårt trummande regnet susade över landskapet. Vinden kunde blåsa upp utan ett ögonblicks varsel, men den var mild för stunden. Gräs och låga, vindpinade buskar prasslade och gungade under regnets droppar. Där marken skymtade mellan gräs och annan växtlighet rann vatten i små, slingrande ådror. Hans steg dränktes nästan av regnets ljud.
    Trots att han inte kunde säga sig ha saknat vädret, så uppskattade Umbra att vara tillbaka på stäppen. Hans tassar hade blivit fläckade av fukt och smuts, men han lade ingen vikt vid det när han i maklig trav rörde sig fram genom regnet. Regndropparna smattrade över hans rygg, och vattnet rann ner över den slanka kroppen. Han hade valt att söka sig tillbaks till mer bekanta trakter efter att ha vandrat länge. Doften av jorden, av gräs, sten och djuren i området var alla bekanta. Doften av det närliggande reviret var inte lika bekant. Han hade dock hört berättas om vilka som skulle befinna sig här, och var lika lite överraskad av deras närhet som av det plösliga regnet.
    Klorna klickade nästan ohört mot det hårda underlaget när Umbra tog sig över ett klippigare parti på en låg, vid kulle. Han stannade upp på en av de låga stenformationerna för att se ut i regnet och avgöra vilken riktning han höll. När han med ett lätt skutt tog sig ner från stenen och fortsatte framåt, ner längs den ojämna, låglänta backen, fångade hans nos doften av en främling. En ung hona, vars doft påminde om revirdoften han kunde känna. Doften av fuktig päls, som inte var hans egen, var tydlig. Han stannade upp för att se sig om, och avgjorde utan större svårighet ungefär var han antog att främlingen befann sig. Han ruskade på kroppen innan han styrde om stegen.
    Det tog inte lång tid förrän han fann en hålighet bland stenarna. Han hade varit på väg förbi den, innan han vänt huvudet i sidled och upptäckt gömstället. På ett par språngs avstånd sänkte han huvudet för att se bättre, och mötte där unghonans blick med sina egna, lugna ögon. Öronen ställde sig upp på hans huvud för ett kort slag, innan de vändes undan från regnet på nytt.

Till Nephanias stora irritation tilltog regnet. Hon lät ut ett frustrerat läte och placerade huvudet mellan framtassarna. I den här takten skulle hon aldrig komma hem.
Vinden vände återigen riktning och blåste in i hålan hon befann sig i. Snabbt och nästan panikartat backade hon undan från regnet som den drog med sig. Men det var inte det enda som kom in i hennes gömställe: doften av en fuktig främling gjorde henne sällskap. Den tillhörde en vuxen hanne. Hon höjde nyfiket huvudet och sökte efter honom. Det dröjde inte länge innan hon kunde se hans ben. Så stannade han upp och sänkte huvudet. Något förvånat mötte hon hans orangea ögon i nästan samma nyans som hennes egna. Han var av det ädla blodet, och såg definitivt inte dålig ut. Hon kände hur hennes kinder hettade till och hon sänkte blicken innan hon blygt såg upp på honom. Försiktigt för att inte bli blöt kröp hon närmare öppningen.
    "Hade det varit mer plats här hade bett dig komma in." ett litet, tveksamt leende spelade på hennes läppar.
    Hade han varit något mindre hade det kanske gått, under förutsättningen att hon kunde undvika att ge honom en stöt.

Det var en ung stäppvargstik som mötte hans blick. Hon var ljus till färgen, med en längre lugg som låg över ansiktet. Hon släppte snabbt hans ögon och flackade blygt med blicken. När hon makade sig lite närmare öppningen till sitt skydd och talade så lutade Umbra huvudet i sidled och spetsade det närmsta örat som för att höra bättre över regnet. Egentligen hade han hört vad hon sagt. Ett litet leende sökte sig in i hans ansikte.
    Fortfarande med huvudet sänkt för att kunna se in i ungtikens skydd tog han ett steg närmre. Nosen ryckte lätt när han drog in hennes doft. Hon var kanske hälften så gammal som honom. Kanske yngre. Tydligt en flockvarg. Han släppte henne med blicken och höjde huvudet för att se ut i regnet runtom dem. Trots den närliggande revirdoften så trodde han inte att någon annan var i närheten. Han sänkte huvudet på nytt för att åter möta hennes blick.
    "Vad gör du här ute alldeles själv?" Hans röst var lugn, och det milda leendet hängde kvar över läpparna. Vad gjorde en så ung tik här ute ensam, när hon tydligt tillhörde flocken som höll till på det närliggande reviret?

Hon kunde känna hur hennes kinder hettade till och hon sänkte blicken återigen. Kanske hade det hon sagt varit dumt. Nephania bet sig själv i tungan. Hon brukade ha sådan bra koll över sitt minspel, varför lyckades hon inte nu. Det var ju bara fånigt. Valpen drog ett djupt andetag innan ett leende spred sig på hennes läppar och skakade på huvudet för att indikera att det hon sagt inte spelade någon större roll.
Hans blick lämnade hennes och hon grimaserade kort åt sig själv.
    Ta dig samman!
Hon skällde på sig själv i hopp om att få ordning på skallen och sitt kroppsspel. Bara för att där fanns en äldre, attraktiv hanne i närheten fick hon inte tappa huvudet! När han åter sänkte huvudet lutade hon sig framåt för att kunna höra vad han sade. Orden skickade en våg av skam genom henne som hon vägrade kännas vid. Denna gången lyckades hon dock hålla sina känslor inne.
    "Jag gick iväg för att träna, men blev överraskad av regnet." hon skrattade till. "Borde ha sett det komma."
Hon hade bott på Storslätten hela sitt liv, och även om det kanske inte var en speciellt lång tid för andra, så kände hon till området nästan utan och innan. Hon hade fått lära sig att tyda vädret för sin egen skull. Men ibland kunde hon vara något virrig, men det skulle tränas bort det också.

Han kunde se henne tänka när hon flackade med blicken. Små tecken av osäkerhet som spelade i hennes rörelser. Då han ställde sin fråga skrattade hon till med ett svar, och blev genast lite säkrare. Ute och tränade. Överraskad av regnet. Hade hon levt här länge, eller länge för sin unga ålder, så borde hon ha väntat sig regnet och vinden. Av vad hon sade, och av flockdofterna runtom henne, så förstod han att hon var från platsen. Umbra lade själv inte allt för stor vikt vid dropparna som smattrade över hans kropp. Det var ett ljumt regn, och troligtvis skulle han inte börja frysa av det än. Han höjde lätt på ögonbrynen och sneglade västerut utan att vända huvudet bort från valpen. Blicken återvände snabbt till den andra stäppvargen.
     ”Tillhör du flocken här?” Svaret var självklart. Han kunde känna dofterna i hennes päls. Hennes ord kunde vidare bekräfta att hon tillfälligt lämnat dem för sin träning.

Hon nickade vid hans fråga.
    "Ja, min mamma är flockledaren." sade hon stolt.
Hennes mor var en bra ledare. Hård, men bra.

[Alltså... alltså.... ja.. det där hände.... *lägger sig under en sten*]

Flockledarens dotter. Hon var flockledarens dotter. Umbra ruskade omärkligt på sig, trots att han inte blev torrare så länge som regnet fortsatte att rinna över hans kropp. Han lade sig ner utanför ungtikens håla, och korsade den ena framtassen över den andra när han såg på henne med en något allvarligare blick än tidigare.
     "Du vet, det är kanske inte något du borde berätta för en främling. Vem vet vad som kan hända om informationen hamnar i fel klor." Hans röst förblev lika lugn som tidigare. Han pausade för ett ögonblick för att låta orden sjunka in hos valpen, innan ett vänligt leende spred sig över hans anlete. "Jag är Umbra", hälsade han.

Hon förstod vad han sade. Visst, hon var fortfarande nära reviret, men hon var trots allt ensam. Men hon var inte rädd.
    "Det är ingen fara." sade hon med ett litet leende.
Hon hade gudarna som beskyddade henne vart hon än gick. Hon var dotter till både Aurinko och Murderotic. Om någon skadade henne skulle denne ha två ilskna krafter efter sig.
    "Men du har nog rätt."
Trots att hon kände sig säker kunde det inte skada att vara försiktig.
    "Nephania." svarade hon på hans introduktion.

”Nephania”, upprepade Umbra med låg stämma. Han slöt ögonen och höjde hakan en aning där han låg, som för att känna på smaken, på doften, av ordet. De orangea ögonen öppnades långsamt igen, om än inte helt. Efter att ha hållit blicken ut i regnet i ett par andetag så vandrade den långsamt tillbaks till ungtiken.
     ”Säg mig, Nephania”, började hanen med låg stämma. Rösten klar mot regnets kyliga susande. Det milda, vänliga leendet vilade kvar på hans läppar. ”Varför söker du inte skydd från regnet med din flock? Undrar de inte var du är?” Där fanns en välvillig fråga i hans stämma, en ton som undrade om hennes familj inte väntade.

Hans blick försvann återigen. Nephania rättade till sin lugg som precis som alltid bestämde sig för att vara i hennes ögon. Umbra såg återigen på henne. Uppmärksamt mötte hon hans blick med öronen spetsade. Hans fråga fick henne att genant se ner på sina tassar istället.
    "Vatten gör att jag får stötar av min kraft." blygsamt såg hon upp på honom genom ögonfransarna. "Så jag vågar inte lämna hålet."
Det var pinsamt att hon, dotter till Aurinko och Murderotic, inte ens kunde lära sig att kontrollera sin kraft. Modfällt suckade hon. Det kändes som att det kvittade hur mycket hon än tränade: hon gjorde knappt några framsteg alls.

Han gav Nephania ett milt leende när hon generat förklarade varför hon gömde sig från regnet. Stötar. Elektricitet, då. Hennes suck och uttryck sade vad hon kände för det hela. Ett lågt, mjukt hummande lämnade hans strupe när han sänkte huvudet för att åter fånga flickans blick.
     ”Så synd”, svarade Umbra med ett milt leende. ”Jag antar att du gömmer dig ofta? Vädret här är inte känt för sina soliga dagar.” Han vägde över tyngden på ena armbågen där han låg, och lät bakkroppen rulla över på ena höften. ”Men du är ung. Jag är säker på att du övar, och att du kommer kunna njuta av regn som andra. Något säger mig att du har den styrkan i blodet.” Det milda leendet breddades för ett ögonblick, och han lutade sig närmre hålöppningen. När Umbra tog till orda igen var det med en något sänkt stämma, trots att där inte fanns någon annan som kunde höra.
     ”Jag kanske inte kan hjälpa dig med din kraft, men jag kan följa dig till din flock om du vill, eller hålla dig sällskap tills regnet upphört. Det kan inte vara roligt att vänta här själv.” Han höll hennes ögon med vänlig blick.