Tråden blev allt längre och längre. Dripp, sa det tillslut. Mitt i sin brors ansikte hamnade den. Inte långt därefter föll ännu en droppe, men denna gång landade den i hans öra. Ted som låg och sov ryckte till, men det hände inget mer än så. Trots det blev Megara tvungen att lägga ena tassen över nosryggen för att tysta sitt bubblande skratt.
   Vagt besviken vid avsaknaden på någon reaktion gick hon vidare till sitt nästa offer, Ikaros. Hon gjorde en grimas och dreglet började med ens sin väg ner mot broderns ansikte, det landade mellan hans slutna ögonpar. Var de verkligen slutna? N-nej, det var de inte. Dags att fly!
   Instinktivt kastade sig Megara bakåt mot väggen, slurpade upp sitt dregel i munnen och for ut ur lyans öppning. Hon hade blivit tagen på bar gärning, lite osmidigt, kanske. Onödigt minst sagt.

Ikaros vaknade ur en dröm av att något segt och blött träffade honom i ansiktet. Först trodde han att det regnade in i lyan men då han sömndrucket slog upp ögonen fick han syn på sin ljusa odåga till syster bara centimeter ifrån honom. Det tog några sekunder för honom att fokusera blicken, och ytterligare några att inse vad det var som hänt och vid det laget hade Megara redan kastat sig bakåt och påbörjat sin flykt. Han kände en våg av frustration välla över honom och for snabbt upp och efter henne. Så fort hans korta valpben tillät jagade han efter henne ut ur lyan och runt mellan stenformationerna.
"Din äckliga lilla satmara!"
Ropade han och bad en kort bön att varken apostlarna eller någon av herdarna skulle göra honom vara så ful i munnen. Efter några varv runt huvudbyggnaden och ett antal skarpa svängar verkade systern ha tröttat ut sig själv och han tog sin chans. Med ett stort språng kastade hans sig över henne och försökte brotta ner henne i en lerpöl med valpiga morranden.