Kyoko blickade ut över de trakter hon nu skulle lära sig kalla hem. Hon hade vandrat bort en bit ifrån huvudingången, och stod ensam och blickade ut över landskapet. 



Karghonan slöt ögonen och drog in ett djupt andetag, andades sedan ut långsamt och kontrollerat. Det kändes som om all hennes energi gick åt till att hålla sig lugn, hålla kontrollen. Andas lungt och stillsamt, som i rädsla att några för snabba andetag skulle leda till hyperventilation som inte gick att stoppa.

Det var så mycket hon hade lämnat, och framtiden kändes oerhört oviss. 

Shetani och Urufus död var fortfarande som ett mentalt sår hon inte vågade röra vid av rädsla för den outhärdliga smärta hon då skulle släppa fram. 


Så mycket gick åt till kontroll, till samlat lugn.

Vitani och Sarabis öde gnagde i henne. Ovissheten.

Hon förstod givetvis att fokuset låg på att bygga upp detta nya revir, att se till att det verkligen var säker mark, men helst av allt ville hon bara böna och be till Tramptass att ge sig av och hämta dom som blev lämnade i öknen.



Kyoko öppnade ögonen igen. Blickade åt det håll Tenkais öken låg, över 100 mil bort.
Såg åt det håll hon hoppades hennes döttrar fortfarande befann sig. Åt det håll som fortfarande kändes som hemma.




[asså herreguuud vad ringrostig jag känner mig heh, Spenderat pinsam lång tid på det här skräpinlägget :s

Öppet för vemsomhelst :D]

Malvado hade legat och latat sig vid grottorna länge nog nu, och kände att det kanske började bli dags att röra lite på sig. Sträcka ut lederna. Han var trots allt ingen ungdom längre, och blev numera lätt stel i kroppen om han var stilla för länge. Han sträckte ut kroppen och gäspade stort och reste långsamt på sig. I sakta gemak började han gå ner längs den lilla bergsstigen som ledde ner från grottorna. Han hade först tänkt ta en liten vandring längs revirgränserna, men ändrade sig snabbt när han fick se Kyoko. Det var ett tag sedan han faktiskt samtalat med henne, och han misstänkte att hon behövde stöd nu mer än någonsin tidigare. Hennes barn var kvar i öknen, och Malvado kunde inte föreställa sig vad hon gick igenom just nu.
"Kyoko", hälsade han med ett snett leende. Hon var tapper, att behöva lämna sina barn kan inte ha varit lätt.

"Kyoko."

Kyoko ryckte till så kraftigt att hon nästan flög i luften. Hon hade inte ens märkt att Malvado närmat sig, inte förrän han var nära nog att tala med henne. 

Nära nog att hugga, viskade en röst i Kyokos öra, och jo, visst var det sant. Hennes reflexer hade blivit sega, som om vaksamheten hela tiden låg och skavde inombords, för upptagen med de inre stormarna för att vara uppmärksam på omvärlden.


Kyoko grimarserade och öppnade munnen, påväg att förklara sig, komma på ursäkter över sättet hon hoppat till. 

Men om man dömde utefter Malvados uttryck hade han definitivt märkt, och alla försök till en seriös ursäkt skulle med största säkerhet resultera i att flockbrodern hånflinade ihjäl sig, och hon skulle få höra det i resten av sina dagar.
 
Hennes generade uttryck övergick hastigt till ett lågmält skratt.

"Åh, Mal."

Skrattet övergick i det så välbekanta skarpa flinet då hon såg mot flockbrodern.


"Inte de skarpa ungvargar vi en gång varit, hm?"

Lika bra att dra in Malvado i det hela, för hon antog hon skulle få gliringar så det räckte den närmaste tiden. Lika bra att ge igen på flockbrodern innan retningarna startat, liksom.


[Smått PP där över Malvados flin, meen gissade liksom att det är den reaktionen han får :P Ändrar annars om de int stämmer!]

Kyokos reaktion var inte riktigt vad Malvado hade väntat sig. Liksom honom var hennes reflexer inte på topp längre, även om de kanske inte var dåliga. Bara lite sämre än de yngre vargarna i flocken. Malvado ville dock tro att vishet och kunskaper vägde upp för den råa styrkan som de kanske inte längre hade. 
"Vadå?" frågade han med spelad förvåning. "Jag är hur pigg och smidig som helst, så jag kan inte förstå vad du talar om", skrattade han. Han visste dock att Kyoko hade rätt, och hon visste om att hon hade rätt. Malvado visste att han inte var ung, snabb och smidig längre. Men av någon anledning var han okej med det. Döden hade aldrig varit något han varit förtjust i, och han hade alltid fruktat för den dagen då han inte längre skulle ha en plats bland de levande. Under senare tid hade han dock kommit att acceptera det faktum att han, liksom alla andra, en gång skulle dö.

(Alltså sorry för det vansinnigt sega svaret. börjat skriva det här inlägget många gånger men blir aldrig braaa men dfkjdgnkdjfgn skitsamma nu kör vi)


Kyoko log brett.

"Jaså?" Sa hon med ett finurligt uttryck i ansiktet.


"Säg mig, är det inte märkligt det här med utbyggandet av grottorna?" Kyokos röst var släpig och hennes ansiktsuttryck finurligt.


"Hur de tycks byggas i en sådan ojämn takt. Din son verkar påverkas väldigt mycket av din närvaro, som om han blir tröttare när ni jobbar tillsammans. Mycket märkligt." Kyokos leende växte.

"Jag menar bara att när ni jobbar på olika gångar tycks du kunna sätta honom i arbete hur länge som helst innan du tillåter honom vila. Men då ni jobbar tillsammans med att spränga utrymmen ..."

Kyoko rynkade på pannan, tog sig an en min av överdrivet medlidande, och när hon talade nästa gång var hennes ton en uppenbar parodi på Malvados mörka stämma.

"Midas, min son!"

Kyoko fejkade en riktigt tung, utmattad andhämtning.

"Du ser så -" Kyoko kastade sig på marken, låtsades nästan svimma av utmattning "-Sliten ut! Låt oss ta en paus, så du inte sliter ut dig."


Kyoko rullade över på mage, såg upp på sin flockbror med ena ögonbrynet höjt.


"Hemskt omtänksamt av dig att låta stackars, stackars utmattade lilla Midas vila."

Kyoko skrockade tyst för sig själv.

Malvado fick ett något buttert uttryck i ansiktet när han hörde Kyoko tala.
"Pff, man får ju ta det lugnt med ungdomen", svarade han och fnös. "Han ska ju hålla i många år till, och jag vill ju inte slita ut honom det första jag gör!" fortsatte han och såg med spelad förvåning på Kyoko. Men nog visste han allt vad Kyoko menade. Det var dock så lätt att ta pauser med Midas, för då hade han någonting att skylla på. Han var ingen ungvarg längre, och det märktes mer och mer för varje dag som gick. Men han gjorde sitt bästa, det var bara det att vilopauserna numera var både fler och längre än i hans ungdoms dagar.