Träningen hade tömt hennes kropp på energi och benen skakade under henne, flocken hade tränat tillsammans och det var en ny upplevelse för henne. Nu fick hon möta andra och träna och lära sig av andra och hon gjorde det med glädje. Innan hade träningen varit rena tortyren med sin pappa men nu när hon hade börjat om på nytt och gått med flocken hade allt förändras. Hennes humör hade förändras och hon hade börjat söka sig till andra istället för att hålla sig i utkanten. 

Solen hade stått på och dagen höll på att ta slut, värken fanns i varje muskel i hennes kroppen men humöret var på topp, hon hade gått en liten bit bort för att inte vara i vägen för dem andra och för att villa. Benen hade skakat varje steg hon hade tagit och hon hade fått mer eller mindre släpat sig själv de få meterna bort. Hon ville kunna se när dem andra tränade för att kunna lära sig hur de gjorde, hennes mamma sa en gång till henne att man lärde sig mycket av att bara titta. Och hon förstod nu vad hennes mamma menade. 
Benen hade tillslut vikt sig på mitten och hon hade lagt sig med en dunst,gräset tog upp dunsten och gjorde det behagligt för kroppen att ligga i, kroppen var slut och nu ville hon vila för att få tillbaka energin.Men hon ville inte sova,hon ville bara inte röra sig något mer.

Det hade varit en dag som många andra under de senaste gångna veckorna. Solen hade spridit sitt varma sken över skogen, endast skymd stundom av enstaka stackmoln som snabbt drivit förbi. Nu hade den vandrat mot horisonten, och lämnade efter sig en långsamt mörknande himmel där färgerna börjat skifta i blekt blå och aprikos. Det var fortfarande några timmar kvar tills ljuset helt skulle försvinna och ersättas med den väntande månskärans sken. Trädkronorna gungade i den milda vinden, och bland grenarna sjöng fåglar. Insekter spelade ur snåren, och inte långt bort porlade vatten i en av skogens många små bäckar. Ljudet av skratt, av andetag och dansande steg lekte i området där flocken befann sig. Några gav ifrån sig tydliga utrop, fortfarande tränandes trots att de hade släppts lediga för kvällen. Andra rörde sig runtom, på väg till bäcken för att dricka, eller diskuterande sådant de gjort eller tänkt på under dagen. Några lade sig ner för att se på de som fortfarande kämpade, tyst betraktande eller skrattande med uppmuntrande ord.
     ”… i stunden kändes det som en bra idé, men när jag tänker tillbaks på det så var det inte det klokaste beslut jag gjort ”, skrattade Beata andfått. Den gröna honan skakade på huvudet och såg upp på ledaren. De stannade upp när några av flockens valpar skyndade förbi, och rörde sig sedan långsamt framåt igen, sida vid sida. Drakargen hade slutit sig till Dimitrij så snart träningen var över, och pratade glatt om en händelse från tidigare under dagen. Dimitrij nickade medhållande, och mötte den andras orangea blick med lätt höjda ögonbryn.
     ”Det är lätt hänt”, svarade Dimitrij. Det ryckte omärkligt i hennes mungipor, vilket kunde motsvara ett leende i det annars sparsamt uttrycksfulla anletet. Hon tyckte om Beata. Även om hon själv kanske inte alltid svarade med så mycket så tyckte hon om att lyssna medan drakargen pratade, och Beata krävde inte mycket till svar. Den gröna tiken var förstående, även om hon ibland kunde kläcka ur sig en del fräckheter. Dimitrij uppskattade hennes ärlighet, rättframheten i hennes ord. ”Det blir ofta skit av det hela i början, men det blir lättare senare.” Dimitrij höjde öronen över hjässan när Beata skrattade på nytt.
     ”Jo, jag vet. På tal om skit så ska jag leta upp Oberon.  Jag hörde att han och Arno hade hemligheter för sig.” Drakargens leende blev bredare och fick en ironisk ton när hon ryckte på axlarna. ”Inte för att jag tror att Zayev släpper dem ur sikte, men vem vet.” Hon vek av från den riktning de vandrat och kastade en blick åt Dimitrij över axeln innan hon travade iväg. ”Jag letar upp dig sen!”
     Dimitrij nickade, och såg efter Beata när den andra honan lämnade henne. Hon stod inte still länge dock, utan vände istället om och fortsatte att röra sig i lugnt mak. Hon lyssnade på ljuden runtom sig, kände sommarens dofter och doften från alla ur flocken som hängde i luften. Hon kände allas sinnen, som en närvaro hon blivit van vid. Den närmsta av medlemmarna just nu var Caer. Hon styrde stegen bort till den unga tiken, vilken var tillräckligt nära för att utan problem ha kunnat höra Dimitrij och Beata innan. När Dimitrijs grå blick fångade Caers bruna skepnad i gräset bland träden så ryckte det på nytt i mungiporna. Hon gick fram till den betydligt yngre vargen och hälsade med ett lågt knorrande innan hon lade sig ner bredvid henne.
     ”Hur känns det?” Dimitrij mötte Caers blick med en liten, road glimt i ögonen. Den andra fick tolka frågan som hon ville. Caer hade gjort stora framsteg under de gångna veckorna. Kanske inte träningsmässigt, det hade ingen gjort på den korta tid som passerat, men socialt så hade den bruna tiken gått från att hålla sig i utkanten till att försöka umgås mer med resten av flocken. Det var ett väldigt gott tecken.

Hon hade legat i gräset ett tag och lyssnat på fågelsågarna, djuren omkring och vinden som gjorde att hon slappande av i kroppen. Hon brukar spänna sig i varenda muskel och det har hon alltid gjort,varför vet hon inte men hon hade upptäckt att vinden hade fått henne att slappna av. Hon visste inte vad det var med vinden som gjorde att hon slappnade av men hon tyckte inte det var lönt att lägga energi på att ta reda på. 

Steg hade börjat närmat sig henne och väckt hennes nyfikenhet. Me stegen kom dofter. Först var de två men sedan hade stegen skills åt. Dofterna hade blivit till en och sen kom en röst. Hon lyfte på huvudet och blickade åt hållet Dimitrij kom, honan kom fram till henne och lade sig bredvid henne. 

Tystnaden varade inte länge , Dimitrij  bröt tystnaden "Hur känns det?" Hon möte honans blick och funderade på vad Dimitrij menade. Hur det kändes att vara i flocken,eller hur hon mådde? Det tog sin lilla tid innan hon svarade "Jag kommer nog känna mig mörbultad av träningsvärk imorgon men annars mår jag bra"Hon log och skrattade lågt. Lätt tystnaden ta över en liten stund för att sedan bryta den igen "Tack för att gav mig den här chansen att starta om på nytt.Jag har förändrar på ett bra sätt, skaffat vänner och börjat prata mer med andra än vad jag gjorde innan. Mitt självförtroende har byggs upp med tiden jag har varit här och det är jag glad över" Hon slutade inte le men var allvarlig i blicken för hon menade verkligen. Henne självförtroende la på botten innan och har nu byggts upp lite i taget.

Ett kort läte som kunde ha varit ett skrockande lämnade Dimitrij när Caer nämnde att hon skulle ha träningsvärk. Öronen reste sig tillfälligt över ledarens hjässa. Då den yngre tiken fortsatte tala så föll Dimitrijs öron tillbaks i sin avslappnade hållning under hornen. De smala läpparna spändes en aning, och blicken vandrade ut över skogen efter att ha mött den andras säkra ögon.
    "Det betyder mycket", svarade hon efter en paus. Hon vände tillbaks ansiktet mot den andra igen. "Det är jag som borde tacka dig, och alla andra som valt att stanna." Hon var inte säker på att hon förtjänade den tacksamhet som många visade i flocken. Det var en svår väg de hade valt att vandra, en som inte alla skulle kunna fullfölja. Det hade inte gått mer än några veckor än, ett fåtal månader. De hade lång tid kvar innan de kunde se om det här var något att vara tacksam över. Dimitrij var inte själv säker på om hon var tacksam över den väg hon satts på från det ögonblick hon föddes. Men det var hennes väg, och hon skulle vandra längs den tills hennes ben inte längre bar och hennes hjärta slutade slå.

Hon sänkte huvudet mot marken och gräset blev som en mjuk kudde under det tunga huvudet. Öronen klippte när de upptäckte nya ljud.Dagen var på väg mot sitt slut men än var det några timmars dagsljus kvar. Dimitrij hade börjat tala och hon höjde huvudet igen för att möta Dimitrijs blick. 
"Jag hoppas verkligen alla stannar kvar när det väll gäller" Hon visste exakt vad hon hade gett sig in på, hon hade gått igenom det flera gånger i huvudet.När tiden är inne och flocken är redo att möta fienden så kommer hon att vara redo.Vare sig hon vill eller ej.

Dimitrij nickade med ett kort, instämmande hummande. Hon hoppades också att alla skulle stanna. Hon behövde att alla stannade. Det hade varit enklare om hon hade haft kvar någon från äldre dagar som kunnat hjälpa och stödja henne och deras mål, men nu... Hon kunde bara be. Be och kämpa, trots att det var ett tungt ansvar att lära ut allt på egen hand. Då hade de varit många lärare, många som delat ansvaret och den ständiga närvaron av de som hade kunskap, erfarenhet. Den ständiga närvaron av döden. Nu var det bara hon. De flesta här hade aldrig mött fienden, och inte ens de som mött dem kunde säga sig ha mycket erfarenhet.
     Många, särskilt de yngre som inte sett världen, sade sig förstå. De lärde sig berättelserna och bönerna. De föreställde sig känslor som de aldrig upplevt. Det var en sak att höra historierna, sjunga sångerna och träna inför slag, men en helt annan att uppleva det. Hon skulle inte klandra de som fick kalla fötter när det väl gällde. Hon hoppades i alla fall att hon inte skulle klandra dem, men hur den dagen skulle se ut kunde hon inte säga. Hur mycket de skulle förlora på grund av kalla fötter kunde ingen veta.
     Dimitrij suckade djupt och lade huvudet över framtassarna. Den långa svansen slog ett slag bakom henne när hon rättade till sig där hon låg. Hon kände inte att det behövdes sägas något mer, utan uppskattade tystnaden för stunden.

Tiden gick och ingen av dem sa ett ljud,tystnaden lade sig sakta över området men än var et små ljud som t.ex gnagare,de andra flock medlemmarna och den lilla vinden som var kvar. 
Hon själv hade försökt stänga av öronen,mest för att få lite tystnad i huvudet. Ibland blev ljuden för mycket för henne och det kunde gå så långt att de kändes som om huvudet skulle explodera av ljuden. Därför hade hon experimenterat lite på hur hon hade kunnat dämpa ljuden runt henne. Än kunde hon inte stänga allt ute men en glimt av den. 

"Kan du ge några råd på hur jag kan utveckla min hörsel? Jag själv har försökt experimenterat med att dämpa ljuden runt mig, har inte lyckas stänga ute allt ljud men en glimt av den."Hon hade nu satt sig upp för att sträcka på sig.En kort paus lätt hon gå för att fylla lungorna på ny luft och låta Dimitrij tänka efter. "Och skulle du vilja hjälpa mig? Inte hela tiden men typ ge tips eller något åt det hållet." Hon tittade på Dimitrij en kort stund för sedan flytta blicken ut mot området som la framför dem.

(Förlåt för ett jättesent svar men hade lite mycket att göra under ett par veckor)

Tystnaden höll i sig en längre stund. Dimitrij låg och lyssnade till skogens och flockens ljud. Tankarna vandrade över dagens händelser, och vidare till det hon planerat inför morgondagen. Berättelser hon behövde gå igenom och övningar som kunde behöva förberedas eller upprepas. Hon försökte dra sig till minnes i vilken ordning hon själv hade lärt sig allt. Det var så länge sedan nu, och det var inte alltid lätt att minnas allt med säkerhet.
     Efter ett tag så satte sig Caer upp vid Dimitrijs sida. Ledaren lutade på huvudet för att se på den yngre tiken, innan hon höjde det från tassarna. Hon funderade ett ögonblick över den andras ord. Det kunde inte vara lätt att vara ljudvarg. Hon brukade omedvetet tala med lägre stämma än annars när hon tilltalade Caer, kanske på grund av vetskapen om den andras starka hörsel.
     "Jag vill hjälpa dig, men jag är ingen expert på ljudkrafter", erkände Dimitrij efter en kort paus. Hon följde den andras blick ut bland träden. "Zayev delar din kraft. Jag tror han kan hjälpa dig." Den blå björnen var onekligen äldre och mer erfaren i sin förmåga än den unga tiken vid hennes sida. Även om Dimitrij hade något råd att ge gällande ljudkrafter så litade hon på att en som ägde kraften själv och var van att använda den skulle kunna ge bättre råd alla gånger.

Hon funderade över Dimitrijs råd,hon visste inte att Zayev hade den förmågan med.Hon tittade lite fundersamt ut mot landskapet för att sedan möta honan bredvid sig. "Tror du att han vill lära mig?" 
Hon visste inte att någon annan hade samma förmåga som hon,hennes nyfikenhet blev större inombords och hoppet om att kunna förstå sin förmåga bättre blev större. 
"Men har du några råd?" hon möte Dimitrijs blicks i några sekunder för att sedan rätta till sin sits, ena benet hade börjat somna.Något som hon tyckte var väldigt obehagligt. 


(ska vi avsluta efter ditt inlägg?)

Dimitrij nickade som svar på Caers fråga. "Ja", lade hon till efter bara ett ögonblick, och såg på den yngre tiken med lugn min. Hon var säker på att Zayev skulle kunna hjälpa Caer, och hon oroade sig inte för att han inte skulle vilja lära henne. Vid den andras fortsatta fråga så skakade Dimitrij tankfullt på huvudet.
     "Jag har inga större erfarenheter i ljudkrafter. Ta den tid som behövs, och tala med Zayev, så tror jag att det ska lösa sig." Hon gav ifrån sig en kort, nästan road fnysning. Hon hade hört om kraften förut, och hade mött ljudvargar förr, men hon hade inga kunskaper om hur man lärde sig hantera kraften. Hon kunde föreställa sig sätt att öva på det, men utan kunskap i hur kraften fungerade så ville hon inte riskera att säga något som kunde vara felaktigt. Inte när hon hade någon med mer erfarenhet i närheten som kunde hjälpa.
     Efter bara en kort paus så reste sig Dimitrij upp. "Kom", sade hon lågt och mötte Caers blick. "Låt oss leta upp honom." Det var lika bra att göra det direkt, och ledaren var säker på att hon hade sett den blå björnen i närheten för inte så länge sedan. Hon ruskade på sig innan hon, med Caer i följe, rörde sig för att hitta Zayev.

[Avslutat C: ]