[Endast för Lainadan]

Hur länge hade han varit på flykt nu? Han hade sedan länge tappat räkningen men fann att det inte spelade någon roll. Han orkade inte mer. Hans kropp och sinne var trött. Lainadan hade rört sig i ren panik över landet, ständigt jagad av monster, men inte funnit den ljusa vrenen. Många var de bittra tårar han gråtit över den potentiella möjligheten att han aldrig med skulle få se Phol i livet igen. Men han gav inte upp hoppet. Han skulle finna ett sätt. I sin desperation hade han till sist förvillat sig bland stora pilträd och mjukt gräs. Utmattad hade han fallit ihop. Den utmärglade kroppen bar honom inte längre. Han hade inte kunnat äta eller dricka ordentligt på flera veckor. Den avbitna tungan hade bara gett honom besvär. Han hade i sin naivitet trott att det börjat läka och bli bättre, men han hade haft fel. Otroligt fel. Hans bakben hade inte heller gjort saken lätt för honom. Att konstant vara resande hade gjort att såret gång på gång öppnade sig. Det var ett rent under att han överlevt så länge som han gjort. Som om han hade änglavakt. Lainadan var säker på att det var hans mäster som vakade över honom. Firdrach försökte berätta för honom att så inte var fallet, men han hade fel. Det var Phol som såg till att han överlevde.
   Snart, lovade han sin vän.
Snart skulle de få se varandra igen. Saknaden sved i hans bröst. Tårar hotade med att svämma över. Med ett förkrossat tjut kröp vrenen ihop. Han skrek ut sin sorg. Skrek ut sin saknad över sin bästa och enda vän. Skrek ut sin smärta över att ha berövat den han älskat mest livet. Han gjorde ingen ansträngning för hindra tårarna som kom. Hulkande försökte han säga Phols namn utan att lyckas. Allting gjorde så ont. Kroppen, själen... allt. Vad skulle han inte ge för att få se honom igen. För att få höra hans röst. Hans sång.

En plötslig bris fick honom att tystna. Vinden. Vinden var tillbaka. Snyftande höjde han huvudet och blinkade mot den mörka natthimmelen. Stjärnorna blinkade tillbaka. Den tryckande känslan började äntligen släppa. Spänt väntade han på någonting. I flera sekunder var det tyst. Det enda han hörde var vindens saknade sång. Lainadan svalde hårt. Tårarna rann fortfarande men i tystnad. Plötsligt exploderade himlen i ett skarpt ljus och ett gällt skri av rädsla lämnade honom. Hjärnan skrek åt honom att fly men då han försökte resa sig upp föll han genast ihop igen. Kroppen vägrade lyda. Andhämtningen blev snabb och han såg skärrat på vad som skedde ovanför honom. Grönt ljus rörde sig i böljande vågor. Hur länge han blev liggandes där visste han inte. Det kunde vara sekunder likaväl som dagar. Då ingenting hände vågade han chansa på att det inte var någonting som skulle skada honom. Vrenen lyckades få ner andningen till en normal nivå. Förundrat såg han upp. Nu när han faktiskt vågade se på det var det vackert. Otroligt vackert.
   Phol.
Om detta inte var ett tecken på att hans mästare var med honom visste han inte vad det annars kunde vara. Tårarna började välla upp i hans ögon igen. Men en dov duns slog huvudet i marken. Han blev liggandes på sidan. Det var vackert. Ljuset var vackert. För en gångs skull kände han sig inte jagad. För en gångs skull ville han stanna upp. Han var säker. Synen var suddig av tårar. Han var trött. Så trött. Kanske skulle han våga sig på att sova, nu när han ändå var i säkerhet. En djup suck lämnade honom. Han blinkade långsamt ett antal gånger. En otydlig silhuett uppenbarade sig i hans synfält. Den kom närmare men han kände ingen rädsla. För han visste. Han visste att det var hans mäster som kom tillbaka för att vaka över honom, för att rädda honom. Han kom för att sjunga för honom. Ett leende spred sig på Lainadans läppar. Han öppnade munnen för att kalla på lawaren men inga ljud lämnade honom. Den familjära vaggvisan Phol brukade sjunga för honom ljöd i hans öron. Han nynnade med i melodin så gott han kunde. Orden hade han aldrig lärt sig. De var på ett komplicerat språk bara Phol hade kunnat. Han blundade. Aldrig hade ögonlocken känts så tunga. Det kändes som om han skulle kunna sova i all oändlighet. Långsamt dog tonerna ut.