Det underliga skenet hade långsamt bleknat bort från himlen. Kyliga vindar fick de döda trädens grenar att knarra. Den dimmiga skogen var lika förrädiskt fridfull som alltid, överallt förutom i en dunkel glänta. En vilsen, ljusbrun vargtik hukade sig mot marken med öronen mot nacken och darrade av skräck. Runt henne cirkulerade vampyren, med stadiga steg och blicken fastnaglad i hennes. De vassa hörntänderna var vita liksom snön han gick på, när han med rynkad nosrygg blottade dem i ett skadeglatt flin. 

"Jag förstår inte." Hennes röst var mer än flämtning än en viskning. "De sa att ni inte fanns. Jag kan inte tro mina ögon!"
"Jaså?" väste han. "Verkar inte jag vara verklig nog?"
Han tog ett hastigt steg framåt och högg löst efter hennes nos, och hon backade storögt undan med svansen instucken mellan benen. När han såg hennes rädsla brast han ut i ett skratt.
"Ni är för patetiska, ni levande. Ni tror att ni har allt - liv, ett bultande hjärta, kärlek..." Hans ansikte gjorde en grimas av avsmak när han spottade ut det sista ordet. 
"Men i själva verket har ni ingenting jämfört med oss! Vi har makt, vi har skönhet och styrka. Vi står över er."
Han gick långsamt mot henne medan han sade detta, med allvarlig min och utan att ta blicken ifrån hennes. När det sista var sagt stod han alldeles nära, och han såg henne darra utav hans iskalla andedräkt. 

Tavar skulle precis öppna munnen för att säga ytterligare en mening, då hans nos fokuserade på doften av honans blod. Så fort han vände sin uppmärksamhet mot det flammade törsten upp likt ett brinnande avgrundsvrål inom honom och färgade hans ögon mörkt röda. Ljudet av honans hjärta tycktes växa sig större och för varje slag blev det alltmer påträngande. Hon var så nära och så skör. Det skulle inte ta mer än en sekund att döda henne. Medan han tänkte detta och stirrade henne i ögonen överrumplades han utav ett onaturligt lugn. Han visste så fort det kom att det var från ovan. Det var lika starkt som de energier gudarna orsakat tidigare. Lugn och frid. Det pockade på hans uppmärksamhet, störde honom i hans tankar om hur han skulle avsluta honans liv. 

"Fram till det nya året sker inga strider
i hela landet, ingen blodsutgjutelse sker i onödan. Alla upprörda,
arga känslor lugnas och en försoningens tid tar vid under det
sista av Norrskenets skinande, skiftande, dansande ljus. "


Han andades tungt ut, omedveten om att han hållit andan. Tiken drog korta, skälvande andetag och stirrade skräckslaget upp i hans ansikte. Hennes ögon påminde vampyren om ett rådjurs när det inte har något flyktväg. 
"Gå." sade han lågt. Han slöt ögonen medan det underliga lugnet flödade genom hans kropp. När han märkte att hon inte rörde sig slog han upp ögonen, som åter var gröna. "Gå!"
Hon flämtade till, vände sig om och sprang iväg så fort hon kunde.
Han lade sig ner med tassarna över huvudet och knep ihop ögonen.
"Förbannade vare dessa gudar."










(Detta är ett enmansroll och ska därför inte svaras på - det är nu avslutat. Tänkte genast på Tavar när jag läste det sista i eventet, särskilt delen som citeras i detta inlägg.)