Måntemplet var coolt och så, men tänk att bygga sitt eget. Tänkte Iwria. Som en koja, ett litet krypin. För Duraneir och för henne. Kanske någon mer, men då måste det vara stort också. Det gick förvisso inte jättebra nu, hon hade samlat en hel del kvistar som hon inte kunde få rätsida på. Hon hade ingen aning om hur man byggde en koja, men hon ville bygga en. Så hon slutade knapra på kvistarna och lyfte en kort gren mot ett träd. Iwria lutade huvudet tillbaka för att försöka avgöra vad problemet var när den gled och lade sig tillrätta i helt fel riktning. Ett tänkande ljud lämnade hennes läppar och hon samlade ihop massa kvistar. Större kvistar, kanske? Hon kunde inte bära mycket. Ögonen smalnade och hon övervägde att be om hjälp - och då måste hon hitta någon också. Äsch, försök igen.
  Efter några minuter hade hon rest några pinnar till ett skelett av en hydda. Skeptiskt bedömde hon om det skulle hålla om en vindpust kom, och svaret var väl ett tveksamt nej.
  "Hjäälp", ljöd hennes lilla men klara röst, ganska hopplöst och lite oentusiastiskt.
  Hon puttade några stenar till en ring, stenar hon knuffat hela vägen dit. Lönlöst men alltjämt en pågående process. Iwria pinnade på med sina korta ben, försökte febrilt lista ut om stenarna kunde stötta pinnarna men... men det var svårt. Det var extra svårt om man var envis och inte kunde ta ett nej. Ens från naturen.

[öh.. öppet för lite input? hjälp? räddning?? A SCOLDING?]