[Ensamroll, svara ej tack ;D]

Stegen förde Naberius allt mer norrut. Dalar och toppar, böljande sluttningar med gröna vågor av gräs. Nästan osynlig stigar vandrade av både bytesdjur och vargars tassar. 
Ensamheten var total. 
Våren hade gått mot sommar. Blodbergens rostiga skimmer hade förbytts i grönt och brunt, och en horisont av avlägsen skog.
Månens sken, en halvfull skärva av ljus på den midnattsblåa himlen, lös upp slätten framför honom. Bergen var relativt platta just där han befann sig i utkanten av kedjan. Det var ofta lättare att ta sig framåt när man inte var tvungen att bestiga höga toppar och simma genom sjöar i de djupaste dalarna. Lättare att hålla sig i utkanten, precis ovanför trädgränsen. 
"Det är något fel på dig."
Naberius ryckte till och stannade. Benen var spända, redo för att fly eller fäkta. Han kastade huvudet åt sidorna, försökte lokalisera vart ljudet kommit från. De röda ögonen kunde inte finna någon källa. Inte heller kunde han känna någon lukt.
"Här uppe, dummer!" rösten var ljus, men inte ljus nog för att komma från en valp eller tik. Blicken vreds upp mot den stjärnprydda himlen. Det var ingen där. Huvudet följde ögonen bakåt, och kroppen gled ner på bakhasorna för att få en bättre uppsikt.
Någon meter ovanför honom fladdrade en varg. 
Vingslagen var ljudlösa; vingarnas rytmiska flaxande precis samma som hos en fjärils. De var stora, och så klart blåa att de nästan tycktes skimra i månens sken. 
Vargen i sig hade en enhetlig mörk fäll som gick mot det blåa hållet, nästan så att han framstod som svart. 
De vita tänderna var blottade i ett hotfullt leende. Som om han inte kunde bestämma sig huruvida han skulle vara trevlig eller farlig.
Naberius studsade undan, och raggen restes som svar efter att han ställt sig i en mer defensiv ställning.
Vargen med fjärilsvingar landade ljudlöst i gräset. 
Naberius morrade djupt nere i bröstet. Lagrad solenergi sprätte upp från djupet av hans inre, redo att användas som det skulle behövas. De röda ögonen började lysa svagt. 
"Vad menar du, främling?" sade Naberius lågt på Nordspråk. Han var lite förvånad över att främlingne talade nordspråk såhär långt västerut. Oftast talades det Lawari eller olika dialekter av det. Hans röst var varnande. 
"Dig alltså.. Du är.. fel." främlingen lade huvudet på sned, gnistrande blå ögon smala. Sedan skakade han på hela sig kropp och ställde sig så att han blottade Naberius sin ena sida. Naberius fräste när främlingen rörde på sig och skyggade lätt bakåt som om han förväntade sig att bli anfallen. 
Hade inte varit första gången. 
"Kan inte förklara det närmare, kompis. Jag kan inte hjälpa dig." sade främlingen. Han höjde huvudet och sänkte vingarna så att de stod rakt ut. "Men jag vet nog en som kan. Eller i alla fall vet mer än vad jag gör."
Naberius stod tyst, och granskade denna främling som valt att närma sig honom. 
"Varför ska jag lyssna på dig?" rakt på sak. Vita, vassa gaddar blottades som respons. 
Främlingen skrattade lågt, och skakade på huvudet. 
Naberius fick känslan av att det hela var ett enda stort skämt. Han gillade inte den känslan alls. Käftarna slog igen kring tom luft i en varnande gest, och hans ögon flammade kort upp i ett klart vitt sken.
"Det ska du inte, men har du något bättre för dig?"
Tystnaden föll över de två vargarna; en tung, spänd tystnad som fick fortleva enbart för två karaktärers envisa. Den bevingade vargen väntade på något, men på vad kunde Naberius inte säga och innan Naberius hade fler svar tänkte han inte ge något tillbaka alls. 
Till slut suckade främlingen och satte sig ner. 
Det slog Naberius hur liten denna främling var; knappt en valps storlek i relation till honom själv. 
"Fortsätter du ungefär ett par dagar österut så kommer du komma till en skog. Följer du din nos borde du finna Lomodias revir utan större svårigheter. Säg att du söker svar, och hälsa från Neelekumaar." hanen log stillsamt, sedan rös han så att hela kroppen skakade. De blå ögonen var fästa på Naberius när vingarna gjordes redo för att lyfta. "Lycka till."
Lika ljudlöst som hanen landat lyfte han. Det enda som hördes var de två skutten mot dagg-blött gräs innan gestalten smälte samman med den mörka natthimlen. 
Naberius visste inte vad han skulle göra med denna nya information. Skulle han lyssna till en främlings råd och ge sig av österut mot en skog han aldrig sett, eller skulle han följa stegen norrut i sökandet efter något han inte ens kunde definiera?
I slutändan var det inte ett svårt val.
Solen steg alltid i öster, när allt kom omkring.