Han visste att han kanske inte borde, att han egentligen behövde all den sömn han kunde få. Men hur skulle han kunna få en blund i ögonen när natthimmelen brann i de klaraste, gröna nyanser? Som hypnotiserad låg han på rygg och kikade upp mellan de glesa grenarna. Det hade börjat för några dagar sen, efter en tryckande känsla av obehag. Till och med vinden hade flytt från skogen under den tiden. Men nu var den tillbaka. Tillsammans med det ständiga skenet. Norrsken hade de förklarat att det var.

Abraxas var väl medveten om att han tränades för att bli en krigare. En hjärtlös mördarmaskin likt sin familj. Och han var stolt över det. Det fanns ingen större ära än att få gå i BloodBlossoms fotspår. Och med detta visste han att han inte borde finna norrskenet så intressant som han gjorde. Det var inte produktivt. Det fanns ingen mening med det. Och ändå... Skulle han beskriva det så skulle han säga att det var vackert. Och sådana tankar var farligt. De gjorde en vek. Svag. Men ändå kunde han inte ta blicken från det dansande skådespelet. Ljuset reflekterades i hans ögon och stal det röda från dem. Med en suck rullade han runt och satte sig upp. Kanske var det dags att smyga in i lyan igen. Han var inte speciellt trött, men skulle han orka med att träna behövde han all sömn han kunde få. Motvilligt reste han sig upp. Han hade inte gått speciellt långt, endast ett fåtal meter ifrån sovplatsen. Med tassar släpandes i marken började han röra sig tillbaka. Plötsligt slog han i någonting och tappade balansen. Oförmögen att fånga upp sig själv landade han på hakan och det var ett under att han inte bitit sig själv. En kort svordom lämnade den unga och han reste sig raske innan han vände sig om för att se vad som fällt honom. Vad han såg fick honom att gapa av förvåning. Över gräset rullade stenar och grus. De rörde sig. Stenarna rörde på sig. Han satt länge och bara stirrade på fenomenet. Vad i hela världens namn var det som hände? Han kastade en blick upp mot himlen igen. Var det gudarna? Öronen vinklades lätt bakåt vid tanken. Han förstod inte varför de satte stenarna i vandring. Eller varför de tagit vinden ifrån dem även om den kommit tillbaka. De hade visserligen gett dem norrskenet. Med hastiga steg rörde sig Abraxas tillbaka till lyans öppning. Han kastade en kort blick på både stenar och himmel innan han smög in för att sova.

[Endast för Abraxas]