Solen sken ännu på himmelen och värmde landet inunder sig. Träden sträckte sig stora och höga. Deras kronor bildade ett tak över världen där under i kampen om att få mest solsken. Trädkronorna vajade lätt av en svag bris, men som alltid stod luften mellan de höga stammarna stilla. Marken kläddes av tät undervegetation. Små plantor som stora kämpade för mest yta och mest ljus. Ormbunkarnas stora blad låg som täcken över marken. Lianer klättrade från trädgrenarna ner till marken och olika typer av taggiga plantor och palmer. Marken under skynket av gröna blad vad mörk och kall. Fukten i skogen gjorde att den alltid var mjuk. Döda blad och växtdelar låg som en matta över det fuktiga och i mattan dolde sig många smådjur. En och annan groda, orm eller skorpion gömde sig under bladen. Rödmyror kämpade med ett bygge i en hålighet i en trädstam.

Men mörkret föll snabbt i djungeln. Solens vandring mot horisonten var kort och på en timma allena skulle natten komma. Nätterna i Kawazatriskogen var mörka och kalla, och insekterna frodades på de djur som inte fann skydd. Myggor fanns överallt och parasiterade på vad eller vemhelst de kom åt. Svartare än natten på en slätt var det nästan omöjligt att tränga sig igenom vegetationen. För en ovan kunde det ses som ett helvete. Djurens röster om natten bildade en kakofoni av ljud. Surrande, tjattrande, kväkande och gnisslande. För en som hörde hemma här var det paradiset.

I nattens mörker, kamouflerad bland skogens blad och osynlig för den som inte visste vad den letade efter och skymd av skogens mörka skugga, rörde sig en mycket stor varelse. De långa tårna sjönk lätt i den mjuka marken av varelsens tyngd. Den sicksack artade gången var skrämmande lik en stor orm. En orm med ben. Han var hemma på denna plats. Vegetationen var någon han levt med hela sitt liv. Han kunde sitt hem, sin del av skogen, och hade oftast inga större problem att navigera, mörkret till trots. De gröna ögonen såg näst intill svarta ut när pupillerna vidgades för att ta in mer ljus. Men det var inte helt nog för att göra natten ljus. Den kraftiga svansen hölls ut bakom kroppen, guppade i takt med varelsens steg.

Långsamt gled han över en stor rot till ett träd, genom ett par ormbunkar, under en taggig buske och runt nästa träd. Vanan satt inne och han behövde inte se växterna klart för att veta vad det var. Men det betydde inte att han aldrig gjorde fel. Nej, det skedde inte sällan att den ödlelike glömde sig och gick med huvudet före in i bambugräset. Men han fick lära sig av sina misstag, och det hade han gjort. Ett helt liv i denna skog var ett helt liv av erfarenheter.

Ljudet av vatten närmade sig långsamt. Det gick inte fort att ta sig fram, ens för den vane. Helst klättrade Razios bland träden, men åskan mullrade på avstånd och hotade med regn. Och regnet i djungeln kom lika plötsligt som nattens mörker. De höga trädens släta bark hade en förmåga att bli hal, och Razios hade mer än en gång halkat av grenar. Därför höll han sig på marken.

Skogens värme var kvav om dagen. Luften vad fuktig och kunde kännas tung att andas. Men när natten kom kyldes allt av. Fukten blev kall och ogästvänlig. Men även i den fuktigaste skog behövde man dricka. Och floden var den plats där man kunde göra så. Floden, med sina steniga kanter och hala bottnar. Floden, med sina förrädiska strömmar och plötsliga forsar. Snart kunde han skymta den. Det var som om växterna öppnade för en stor glänta, bara det att gläntan var fylld av en till synes lugn flod. Vid regn kunde floden snabbt dubblas i bredd och forsarna drog inte sällan med sig de växter som växte för långt ut i öppningen i bladverket. Förrädisk var vad den var. Men inte desto mindre nödvändig.

Den stora varelsen letade sig ut bland de hala stenarna. Klorna fälldes ut för bättre grepp och svansen lades mot marken som ett tungt ankare, så att han inte skulle halka. Långsamt tog han sig ut till flodens vatten för att dricka.

[Jag hoppas inte det blev förvirrande ^^; Om det är något du undrar så fråga ^^; ]

Mörkret låg över platsen, försatte några djur i en halv blindo eftersom de inte klarade av att se allting när mörkret försökte gömma dem, hemligheterna. Men var varelser likt hon själv. Med en otrolig förmåga att fånga allt ljus som fanns runt omkring för att sedan kunna se lika tydligt som om det vore mitt på ljuda dagen. Hennes ögon var inte på samma sätt som en katts, de blev inte större då hon var i mörker, inte smalare i ljus. Den öppnade bara mer utav det som var stängt i det svarta, vilket gjorde att hennes ögon fortfarande behöll sin cirkelform.
Ljud kom emot henne, ett ständigt surrande ifrån de irriterande krypen som for kring hennes huvud och störde hennes tankar, hon var inte väl bekant med dessa djur. Hon hade endast mött dem sent in på kvällarna ibland på slätten, annars tyckte de inte intressera sig av henne speciellt mycket. Men det verkade vara annorlunda här.
Tyst tassade hon fram igenom den underliga skogen, fick gå med höga steg över trädgrenar som inte trädet orkat hålla mer, hon fick se till att inte snava på någon utav de lianer som var långa nog att ligga till marken framför henne. Gräset var högt nog att slå henne upp på magen för varje steg hon tog, något som irriterade henne en aning. Att känna det gröna gräset kittla henne på magen gjorde henne inte mer koncentrerad på att försöka koppla bort surrandet i hennes öron. Hon hade aldrig varit i denna delen av landet tidigare. Hon hade aldrig skådat de stora träden med gröna växter som slingrade sig uppåt - eller kanske nedåt - via de väldiga stammarna som sedan drog ut i grenar, täckta av blad som skapade ett tak liknande det hon sett då hon hade sina vägar förbi lövskogen för dagar sedan. Ljudet av vatten lockade henne lite smått och fick henne att stanna upp plötsligt. Blicken vreds åt alla håll och öronen vinklades samtidigt. Även om surrandet inte upphört hade hon inte kunnat missa porlandet som fortsatte och fortsatte. Hon kastade en snabb blick till höger om sig, innan hon vek av ifrån sitt mönster och satte av ut i skogen i en hyfsat lugn takt för att finna denna vattenkälla som kanske kunde släcka den svaga törst hon kände komma krypande efter att hon hört vattnet locka henne.
Hon var alldeles för borta i sina tankar och irritationen på surrandet för att ens bry sig om att se och känna efter om det fanns andra levande själar i hennes omgivning.
Hon hade trots allt ingen aning om vad denna skog kunde bjuda henne på.

[Hur bra syn har Ayame egentligen? XD Bara undrar då hon verkar ha helt perfekt syn XD Tänkte bara fråga om du vet hur mörkt det blir i en djungel på natten. Alltså... bäcksvart. Menmen XD Ignorera mig~ Jag menar inte att hacka <3 *gömma sig i sitt hörn*]

Den långsmala ansiktet vändes mot vattenytan och Razios nos doppades helt i vattnet. Med en tunga som var oförmögen att lapa i sig vatten fick den enorma, ödlelika, varelsen använda sig av en annan metod. Han sög i sig vattnet i djupa klunkar.

Än en gång åskade det på avstånd. Regnet närmade sig. Med en sista klunk höjde Razios huvudet och började långsamt, och aningen klumpigt jämfört med hur han förde sig uppe bland trädens grenar, att backa upp bland stenarna igen. Klorna krafsade mot de hala stenarna, men start nog hade han åter nått fast mark. Den långa svansen pressades för ett ögonblick mot en trädstam innan han lät den svepa aningen åt sidan. Lik en stor orm vände sig varelsen om och det långsmala ansiktet såg åter in bland den mörka undervegetationen.

Ett ljud fångades upp bland skogens andra ljud. Vad som påminde Razios om jaguarens tassar, fast lättare. Den gröna blicken såg inåt skogen i jakt på ljudets källa. Han ogillade jaguarer skarpt. Men dessa tassar lät annorlunda. Mindre. De passade inte riktigt in i kakofonin av djungelljud. De små, pälsklädda öronen ryckte lätt på det annars fjällbeklädda huvudet. Vad var det för något?

Långsamt verkade ljudet komma närmare. Långsamt var det ett vagt minne som letade sig in i den ödlelikes hjärna. Men han kunde inte säga vad det var han borde minnas. Istället stod han där, kamouflerad mot skogen och dold bland vegetationen. Stilla stod han och såg efter något han inte visste vad var. En ljus fläck visade sig snart i hans synfält, även den nästan dold av undervegetationen, men alldeles för ljus för att försvinna bland växtligheten.

Då nådde minnet honom. Främlingen, den främmande varelsen, påminde honom skarpt om zaininen som han mött för länge sedan. Kunde det vara så att denna ljusa också var en zainin? Ett annat minne nådde honom. Bilder av fler zaininar han mött. Fler underliga varelser.

Stilla betraktade han den främmande varelsen på avstånd.

[Den första varg Razios mötte hette Zainin, och då Zainin kunde tala med Razios via telepati fick Razios veta att denne hette Zainin XD Så nu tror han att alla vargar är "zaininar" ~ ]

OFF; tänkte inte på det hehh. Men hon har en ovanligt bra syn, fast.. ehe ja. Du hackar inte, bara bra att du säger till och upplyser mig om sådant :> Men hon kan typ se allt levande med en typ av ljus... he svårt att förklara.

Efter en stund stannade hon upp och lyssnade, hon var alldeles intill vattnet nu, så hon tog endast ett par steg och kom ut ur de väldiga buskarnas gömslen och fortsatte fram åter ett steg innan hon sänkte huvudet och lite tvekande lät sig dra in dofterna och tog sedan lite vatten, försiktigt. Även om vattnet inte smakade något var det skönt att känna det i munnen, så hon fortsatte dricka, under tystnad, om man bortsåg ifrån vattnet. Men närheten störde henne, någonstans.
Hennes blick gled långsamt uppåt och hon såg omkring sig, det mesta var mörkt och svart och inte mycket syntes för henne. Men hon fortsatte att låta blicken se ut i det mörka. För en strimma av ljust blått ljus fick henne att inte sänka den. Den främmande var nämligen inte allt för långt bort. Och med hennes egna snövita päls var det möjligt att den andre såg på henne just nu, men skulle den vilja henne något, skulle den bli tvungen att närma sig henne för hoppnings vis, och då skulle hon kunna se främlingen.

OFF; kort & segt svar... :C sryyyyyyt. men vet liksom inte vad jag ska skriva heh.

Den främmande zaininen vände med ens blicken efter Razios och den reptillike spärrade upp ögonen. Kunde den se honom? Visste den var han var? Så passerade främlingens blick, för att återvända och passera igen (antog att hon såg sig om? annars kan jag ändra). Letade den? Han backade ett steg för att säkert vara utom synhåll, vilket resulterade i att svansen slog emot en ormbunke så att den rasslade tydligt.

Med ett kort väsande kastade han en irriterad blick snett bakåt, innan han åter fäste de gröna ögonen vid den vita zaininen. Vad skulle han göra med den? Var den ett hot, eller skulle han låta den vara? Näsborrarna ryckte lätt när han försökte fånga zaininens doft.

[Oh, så kreativ man kan vara XD Jaja.. Ursäkta inte för seghet, jag är också lite seg just nu~]

Hon såg sig lite irriterat omkring, hade fortfarande inte funnit den främmande med blicken. Sedan rasslade det till i några ormbuskar en bit bort, direkt vreds blicken ditåt, det var ganska uppenbart att främlingen fanns där. Men hon ville inte närma sig, för han tycktes inte riktigt vara normal... Så istället lät hon sig sträcka efter hans sinne under fullkomlig tystnad. Hon letade nyfiket efter en kontakt till hans hjärna där hon omärkbart kunde slinka in, läsa av lite smått innan hon kanske sa något till honom, för hans underlighet fick henne helt enkelt att vilja hålla sig på avstånd, tills motsatsen av att han inte var ett konstigt djur som tänkte hugga huvudet av henne, fick hon helt enkelt hålla sig på avstånd.
Snabbt fann hon en ingång till hans hjärna och kröp försiktigt in, och den första tanken som mötte henne vad Zainar, what the fuck?
Trodde han att hon var en såkallad 'Zain'? Hon visste inte ens vad det var, eller om det ens betydde något.

OFF
Ehm... Förlåt om det blev lite PP med att hon typ lyckades ta sig in i hans hjärna eller så, men du får igga det och skriva att hon bara testade om du inte vill att hon ska han kunnat nå honom C:
OCH... Tänkte om vi kanske inte behövde skriva ett långt rollspel, Aya håller på att förändras till en vampis & vill ganska snart ha plats till nya roll C: just so you know hehe..

[Razios tänker inte i ord, då han är stum/aldrig lärt sig språket kan han inte orden. Zainin är okej, då han lärde sig det som ett ord, men mest sannolikt är att en bild av Zainin är matchad till den (en grå hanvarg med svart lugg och lila ögon). Visst kan det bli ett kort roll C: Jag förstår dig.]

Det kittlade lätt i Razios tankar. En känsla han kände igen. Zaininen kunde tanketala med honom. Den känslan var det. Samma som den första gången han mött en zainin. Men någonting var annorlunda med denna. En irritation. Kanske ville inte denna Zainin tala med honom? Än en gång drog Razios in luft genom nosen och en svag aning av främlingens doft nådde honom. En hona. En hon-zainin. Kanske var den på dåligt humör?

Razios ryggade lätt på nytt. Den främmande zaininen verkade inte vara ett hot, inte än åtminstone. Och en hona var inte en rival. Han hade ingen anledning att jaga henne. Den ödlelike beslutade istället att försöka kommunicera. Se om denna ville tala eller inte. Han koncentrerade sig på bilden av den Zainin han mindes. Den grå zaininen han först mött. Sedan på den hona som skymtade mellan buskagen. Eller, åtminstone så som han antog att hon såg ut i mörkret. Var de samma? Var de Zainin?

Han pausade, väntade för att se om zaininen var kvar i hans tankar, så som den grå varit.

[Du får välja om hon vill kommunicera eller inte. Razios är endast ute efter att veta om hon är en "zainin" (varg) eller inte så att han kan känna sig lugn nog att lämna en främling i sitt hem XD]

Det var endast ordet Zainin som hon egentligen kunde förstå, det andra lät underligt för henne, hon förstod inte, det var ett underligt språk. Osäkert backade hon bakåt, hon var inte säker på att hon egentligen ville mötta detta underliga kreatur om den nu pratade ett helt annat språk. Hon vred lite på sig innan hon åter backade ett steg och sedan vände helt, hon började snabbt röra sig bort ifrån den främmande, och lämnade platsen med ett hemskt prasslande på grund utav de växter som slingrade sig över skogen.
Vissa saker ville hon helst bara inte möta, så var det.

OFF
kort, avslutar här, kändes bättre så ehheh.. C:

Honan försvann. Den vita skymt han fått av henne vände och försvann med ett tydligt prassel. Kanske var det inte en Zainin? Kanske var det något han kunnat äta? Hur det än låg till, så stod Razios stilla med blicken fäst vid den punkt där den ljusa nyss stått. Varför hade hon inte svarat? Om det var en zainin borde den kunnat svara...

Besviket lyfte han istället blicken, såg åt det håll honan försvunnit. En lätt förvirring rådde i hans hjärna.

Den långa kroppen vände och vandrade in i mörkret. In bland bladen och växterna för att försvinna mot bakgrunden. In i sitt hem. In i natten.

AVSLUTAT