Ser Den här likadant, alltid? Eller är det bara Platsen? Den här vet inte längre, vet ingenting. Har Den här förresten vetat någonting någonsin? Mamma, och Pappa... trodde de någonsin på Den här? Fanns det någonsin några glada tankar om Den här? Dom såg på Den här som om Den här vore fel. Helt fel. Kan Den här hjälpa att Den här blev annorlunda?

Så fort skeletten, kropparna blottades framför Crucios ögon reste han ragg och väste lågt, blottade rader av vita, breda tänder som knappast var till för att slita av köttet från levande varelser - utan för att krossa deras en, för att slita loss hela lemmar. Han stod som fastfryst framför Relictus, ett par meter ifrån en ruttnande kropp. Man kunde tydligt se flugorna surra centimeter ovanför det vanärade ansiktet. Synen avskräckte dock inte Crucio - det äcklade honom. Hur kunde man lämna Mat sådär? Lämna det till så understående varelser som flugor. Hade Crucio haft en nosrygg hade han rynkat den, men han fick nöja sig med att låta blicken slugt smalnas av. En kall vind drog igenom hans långa, smutsgrå päls. Han tyckte sig till och med höra något. Ändå stod han kvar, helt stilla, och morrade åt det äckliga som låg söndertrasat framför honom. Vem kunde vara så hjärtlös, lämna någons kropp till flugor? Inte ens de kallblodigaste mördare, de mest beskt smakande varelser skulle behöva förtjäna det. ALLA förtjänade att bli fullständigt uppätna. Ingen skulle behöva ligga illanluktande, blottad såhär. Crucios giftgröna blick var spänd i den dödes tomma, ja han stirrade på kroppen som om köttet, skinnet, blodet skulle rinna av benen och lämna dem där prydligt rengjorda. Till sist grymtade Crucio till, höjde blicken och stirrade in mot Relictus. Stanken var fruktansvärd. Han hade ingen avsikt att gå in dit för att se mer av det han redan sett.

Pax till Ayame!